Vad är sanning? frågade Pontius Pilatus.

Sanning kan vara mycket. Exempelvis kan sanningen vara överskattad. Lögn och rent hittepå är ofta mycket mer underhållande.

Tvivlar ni (det gjorde Pontius Pilatus, och det var han inte ensam om) så läs bandbiografin på Peter Bjorn And Johns hemsida, den är full av roande humbug. Bland annat får vi lära oss hur bandet bildades ”in the small fishing village of Bysthållare on the west coast riviera of their native Sweden”.

Strax därpå påstås att ”Björn is a musical misfit in sheep’s clothing, and can recite on demand the full lyrics to Mike Oldfield’s Tubular Bells, in reverse, while holding a piña colada”. Vilket är ganska imponerande tills man inser att ”Tubular Bells” inte har någon sångtext (såvida man inte räknar Vivian Stanshalls dramatiska introduktioner till de olika soloinsatserna: ”glockenspiel… bass guitar … double speed guitar … distorted guitar …”).

Öppningsraden är en rivstart.

”My name was Richard Nixon, only now I’m a girl”, sjunger Bruce Cockburn. Låten heter ”Call Me Rose”, den ligger på hans nya album och är en lätt hämndlysten och svårt absurd berättelse om hur den forne presidenten reinkarnerades och fick betala av sin dåliga karma.

Nu sitter hon i ett av de statligt subventionerade men fortfarande avgjort sämre bostadsområdena, singel och sannolikt arbetslös, med två barn i knät att försörja.

”You wouldn’t know it, but I used to be the king of the world”, kommenterar Rose.

Låten är otypisk för Cockburn. Hans hemmaplan är stor – han är en världspolitiskt engagerad låtskrivare, med förkärlek för abstrakta formuleringar; musikaliskt är han en virtuos elegant, rotad i countryblues och brittisk folkmusik men med sidoblickar åt jazz och det vi med en gemensam beteckning kan kalla world beat – men just denna låt är väldigt rak.

Både texten, låten och produktionen påminner om den Richard Thompson som ibland går in för att kombinera dråpliga formuleringar med popkrokar. Inte särskilt representativ, men en bra inkastare till den stora värld där Bruce Cockburn bor.

—–

Till min glädje hittade jag hans nya album på Spotify. Till min fasa hittade jag ytterligare 21 album (fem liveplattor, förvisso) av Cockburn som jag inte hört, jämte åtta som jag redan var kompis med. Jag greps av omedelbar prestationsångest.

Samt av ångestens avlägsna kusin: lusten. Och snart tog lusten över. Jag har inte hört allt, men tillräckligt för att sätta ihop en enastående stark Spotifylista: 25 låtar, från 17 olika album.

—–

Cockburn är en produktiv låtskrivare som på halvannat tjog album tonat fram som en förespråkare och uttolkare av en kristet präglad och vänsterorienterad humanism som många finner motsägelsefull. Han är en andlig mystiker med ett språk som är tillräckligt distinkt för att fästa men tillräckligt mångtydigt för att inte utestänga fler än de riktigt lättstötta.

De tidiga 70-talsplattorna, som jag tidigare bara hört talas om, låter ungefär som jag föreställt mig: traditionellt och tidstypiskt singer/songwriter-material, präglat av artistens gudstro och poetiska ambitioner. Sub-Cat Stevens. Mitt tålamod med dessa album är inte överdrivet stort.

Men ju längre tiden går, desto mer härdad blir låtskrivaren. Klokare. Mer raffinerad i språket, modigare och mer driven i hantverket. Och den redan skicklige gitarristen utvecklas till en virtuos som inkorporerar sydamerikansk, karibisk, västafrikansk och arabisk musik. Han bejakar modern elektronik och han gräver lite oftare ner sig i jazzen.

Jag intervjuade honom för fjorton år sedan. Han berättade om tidiga förebilder: Först Scotty Moore. Sedan Les Paul. Chet Atkins. Big Bill Broonzy. Sonny Terry. Mississippi John Hurt. John Fahay.

- Dessa är mina huvudsakliga influenser, de lade grunden, sade han. Sedan har intrycken kommit från oväntade håll, mycket mer planlöst. Mina musikstudier på Berklee College of Music påverkade min attityd, men de gav mig ingen hemvist i någon given tradition. Därför är min eklekticism fullständigt naturlig – jag har aldrig medvetet behövt jobba på att överskrida gränser. Denna hemlöshet hänger säkert samman med att den engelskspråkiga delen av Kanada saknar traditioner, vi är fortfarande inte riktigt rotade.

Framme vid 1978 års ”Further Adventures of Bruce Cockburn”, hans nionde LP på lika många år, har Bruce Cockburn utvecklats till en särpräglad begåvning, med en egen musikalisk dialekt. Självklart finns beröringspunkter med andra artister: John Martyn, den engelske jazzfolk-gitarristen. Paul Simon, världsomseglaren. T Bone Burnett, den sammanbitne moralisten och ljudarkitekten. Joni Mitchell, som med sina kreativa gitarrstämningar förlöste så många poetiskt sinnade singer/songwriters. Mikael Wiehe, för all del.

Och Jackson Browne, åtminstone under det 1980-tal då de båda reagerade med avsky, ilska och en smula självrättfärdighet mot USA:s Sydamerikapolitik och i processen också fick upp ögonen för kontinentens musik (samt för möjligheterna i en dyr state of the art-studio i LA, en upptäckt som inte alltid tjänat deras 80-talsproduktion lika väl).

Ett par album från 1990-talets första hälft produceras av T Bone Burnett, vilket för Cockburn tillbaka till sina rötter inom country och blues. Men det är ingen repris; detta är ljudet av en erfaren och driven musiker som återvänder hem för att åstadkomma allt det där han inte behärskade när han var ung och antagligen inte ens skulle kunna ta till sig. På liknande vis återvände han till jazzen och de glassigare produktionsidealen på två album i slutet av 90-talet, men med en insikt som han inte nått under decenniet som föregick det.

Under 00-talet har han åstadkommit den argt politiska ”You’ve Never Seen Anything”: en serie monologer satta till tidstypiskt atmosfärisk rockmusik – en grusigare och jazzigare variant av vad Daniel Lanois brukade göra. Nästan lika stark är ”Life Short Call Now”, en prydligare och delvis orkestrerad uppföljare.

Årets album är generellt sett bäst i instrumentalspåren, fem stycken. Han delar generöst utrymme – eller girigt, han vinner mer än han förlorar – med violinisten Jenny Scheinman, som precis som Cockburn känner sig hemma i ett märkligt outforskat land där jazzen och den ibland countrypräglade folkmusiken samspråkar. Hon har tidigare gjort ungefär samma sak för Bill Frisell (en mer omhuldad, men ibland väldigt mycket tråkigare gitarrvirtuos med hela Americanafältet som sitt verksamhetsområde) och för Rodney Crowell. Det var hon som nästan tog över showen när Crowell var på KB senast, trots att Will Kimbrough var där och spelade gitarr.

Textmässigt är Cockburn på nya albumet överlag lite rakare, också lite mer självreflekterande, självkritisk och självironisk. Som i inledande ”The Iris of the World”:

”I’m good at catching rainbows/Not so good at catching trout
I’m good at blowing holes in things/And ranting in self doubt
I’ve got a way with time and space/But numbers freak me out
I’ve mostly dodged the dogma’s/of what life is all about”

Spotify, 25 låtar 1978-2011:

Bruce Cockburn

Framdraget ur Wolfgang’s Vault idag: en upptagning av Bob Dylans och Rolling Thunder Revues konsert i Lowell, Minnesota 2 november 1975.

Wolfgang’s Vault är ett arkiv av amerikanska konsertupptagningar, skapat 2002 och baserat på promotorn Bill Wolfgang Grahams arkiverade inspelningar från diverse konserthallar (Graham låg bakom Fillmore Ballroom i San Francisco och startade Fillmore East i New York). Med tiden har liveinspelningar ur andra arkiv fogats till det ständigt växande Wolfgang’s Vault.

Rolling Thunder Revue var det brokiga turnésällskap som en kritvitt ansiktsmålad Bob Dylan tog genom USA under två vändor 1975-76, strax efter att albumet ”Desire” spelats in. Här samsades Mick Ronson med Allen Ginsberg, Roger McGuinn, Joan Baez, en ung T Bone Burnett, David Mansfield, Bob Neuwirth och Ramblin’ Jack Elliot. Filmen ”Renaldo & Clara” spelades in under turnén.

Ett första livedokument – det brutalt elektriska ”Hard Rain”, från slutet av turnén – gavs ut redan 1976 (en underskattad smäll på käften). Ett mer skonsamt urval, det vill säga från 1975, gjordes för dubbel-cd:n ”The Bootleg Series vol 5″ som kom 2002.

Men denna kväll i Lowell var annorlunda, delvis på grund av att Lowell är Jack Kerouacs födelseort. Låtvalet blev därefter: sångtexterna om livet on the road var många, liksom dedikationerna till stadens son.

Hårdast är fokus dels på Dylans tagningar av låtar från ”Desire” (inte minst ”Isis” är magnifik) och på ett par elektrifierade tagningar av hans tidiga sånger, dels på de låtar som Joan Baez efter paus sjunger med eller utan Dylan.

Men det dröjde femton nummer innan någondera av dem äntrade scenen. Istället var det Bob Neuwirth som inledde kvällen och sjöng med en fågelskrämmas röst som förebådade Dylans med två decennier. Längre in gjorde han ”Mercedes Benz”, låten han tillsammans med Janis Joplin faktiskt skrivit. Med Scarlet Riveras fiol och Mick Ronsons gitarr får den en helt annan identitet. Och så sjöng Mick Ronson ”Life On Mars”, samma titel som hans arbetsgivare David Bowie använde för ett annat alster.

Det bästa man kan säga om detta andra Life on Mars är kanske att Christer Sjögren aldrig kommer att göra en cover på den.

Bland det mest kuriösa är annars ”Torture” av T Bone Burnett, en låt han inleder med raderna: ”pretty soon science fiction and nostalgia will become the same thing”. Sant eller inte: tolv år senare  gav T Bone ut en låt med raden ”science fiction and nostalgia become the same thing”. Låten hette ”The Wild Truth”.

Den som träffar T Bone kan väl fråga honom vad som väntar ytterligare tolv år längre fram? Han har uppenbarligen profetians gåva.

T Bone Burnett – The Wild Truth

På väg för att handla kvällsmat slank jag igår in i en av galleriornas klädbutiker och kom ut med ett par jeans. Mest för att de var billiga, tror jag (ett par jeans till priset av två öl? Vad är det som händer? Är det bomullspriserna som pressats eller maltpriserna som skjutit i höjden?).

Men inte nog med det. Jag kom också ut med en plastkasse med en utfläkt röd tunga och en falsk slogan om att det här skulle vara rock’n'roll.

Och det kändes minst sagt besvärande. Denna logga har upphört att vara en symbol för det skitiga alternativet till Beatles eller ens en hyllning till en tillräknelig brittisk motsvarighet till Andy Warhol. Det har blivit en symbol för lågbudgetversionen av Kapp Ahl.

Så jag skyndade hem och hoppades att ingen såg mig på vägen.

Mike Disfarmer var en porträttfotograf, verksam i Arkansas. Han dog 1959 och lämnade efter sig ett stort bildarkiv som räddades till eftervärlden av en journalist som på 1970-talet upptäckte bilderna och skickade några av dem vidare till tidskriften Modern Photography.

Disfarmer var föremål för ett K-Special i SVT i höstas. 130 porträtt ingick i en utställning på Landskrona museum 2002. Lite färre, 55 porträtt, ingår i den fotokonsert som gitarristen Bill Frisell turnerar med och som på onsdag når Den Sorte Diamant i Köpenhamn.

Frisell skrev år 2009 musik utifrån dessa bilder; den spelades in med ett 21 musiker starkt stringband, men det mesta är Frisell och en mindre kombo. Frisell gör en finstämd, atmosfärisk sorts amerikansk folkmusik med utblick mot country och jazz. Instrumentalt hela vägen.

På Den Sorte Diamant spelar han tillsammans med Greg Leisz (mandolin, men mest steel guitar), Carrie Rodriguez (enbart fiol denna gång, här sjunger ingen) och basisten Viktor Krauss.

Spotify:

Bill Frisell – Disfarmer

Det ringde inte minsta klocka när Them Crooked Vultures i somras avslutat sin spelning på Roskildefestivalen och jag googlade fram namnet på gitarristen som på scen fyllde upp bakom supertrion (Josh Homme, John Paul Jones, Dave Grohl). När jag fått namnet rätt, Alain Johannes, gav jag honom en bisats (”duktig men oansenlig”) i en inte särskilt entusiastisk recension, och sedan var vår lilla flytktiga bekantskap över.

Trodde jag.

Men så fick jag höra hans solodebut ”Spark”; albumet gavs ut i USA i höstas, men lanseras nu i Europa. Andra låten, ”Return to You”, fick mig att hoppa till. Så jag googlade namnet igen, och insåg ett (aha, killen med Tem Crooked Vultures) och annat: det här är ju ledaren för Eleven!

Eleven var ett rockband från grungeepoken som tagit starka intryck av både psykedelisk pop, Beatles och tidig refrängfunk (Sly Stone, tidiga 70-talets Stevie Wonder) och som därmed borgade för ett slags mångfald på den amerikanska västkusten även under tidigt 90-tal. Alain Johannes ledde bandet men kompletterades av Natasha Shnedier och Jack Irons – som då just lämnat Red Hot Chili Peppers och ännu inte värvats av Pearl Jam.

Men Alain Johannes Moschulsi var inte bara en kille med lite tur som fått ta över en trummis från ett av de stora banden, han hade varit en centralgestalt i de här kretsarna långt tidigare. Som tonåring hade han haft ett band, Anthym, där Jack Irons, Flea och Hillel Slovak ingick. Så småningom började dessa tre spela även med en Anthony Kiedis. Detta andra band, det vill säga Red Hot Chili Peppers, blev snart första prioritet.

Eleven gjorde tre album under åren 1991-95. De står sig hyggligt, låt vara att varningslampan märkt ”Lenny Kravitz” ibland flämtar matt.

Vid sidan om Eleven har Alain Johannes tjänat sitt levebröd som en gun for fire, inte bara med TCV utan också Queens of the Stoneage. Han var spelande medproducent på Soundgardensångaren Chris Cornells solodebut. Faktiskt spelade han 1996 gitarr på en av låtarna på popmannen Jason Falkners album ”Presents Author Unknown”.

Hans eget, nya åtta låtar omfattande soloalbum är ojämnt men stundtals smått briljant. Läs mer här, intervju i officiallyayuppie.com. Reportage från hans studio i Musikermagasinet här.

Låtarna är tillägnade Natasha Shneider, hans livspartner och medmusiker i Eleven, som dog i cancer för tre år sedan. Bäst är ”Return to You”: en beatlesque poplåt som drivs framåt av en ukulele eller mandolin, får sin fägring från granna harmonier och har en gimmick i vokalbasen som imiterar antingen en elbas eller ”I Will”.

Andra spår skvallrar om en fascination för Jimmy Pages folkorienterade nummer. Bäst bland dessa är ”Make God Jealous” (livetagning här, solo), som låter som ett Led Zeppelin på Marrakesh-expressen – och på downers – tillsammans med Bert Jansch.

Boulevardpressen är inte vad den varit. Nu ger sig Radiohead in i branschen.

Tillsammans med konstnären Stanley Downwood har bandet skapat gratisblaskan The Universal Sigh, som på måndag – samma dag som albumet ”The King of Limbs” ges ut även i fysisk form – delas ut gratis på gatan. Eller på gatorna: den finns tillgänglig på 61 platser världen över.

Närmast för din del är antagligen Njalsgade 76 i Köpenhamn, på Universitetsområdet, men det går också bra att hämta ditt ex på Carturesti, Str. Pictor Arthur Verona 13 i Bukarest, på 1308 4th Street Southeast iMinneapolis eller på Plaza Matute i Madrid.

Jag träffade Dan Hylander för en intervju igår. Han sa massor av bra saker, jag var tvungen att stryka det mesta.

Som hans utfall mot Melodifestivalen och Idol: ”I Sverige försöker man tävla i allt, men mest i social inkompetens. Jag växte upp med att det var fult att tävla i musik. Fult är det väl egentligen inte, men det är meningslöst.”

Och ett citat om  det absurda i att sitta i Bolivia och återuppliva sin karriär som svenskspråkig sångtextförfattare – i en del av världen där ingen förstår ett ord av vad han sjunger om: ”Det är ungefär som att vara skåning i Stockholm, ingen större skillnad. Så jag hade mycket övning.”

Och, framför allt, en analys av popbranschens utveckling under senare år och med helt andra ledstjärnor:

”Man skyllde väldigt mycket på branschen på 60- och 70-talen, att den var cynisk och kommersiell och beräknande. Sedan kom Madonna och sa att ‘jag är cynisk och beräknande, men jag är artist så det är okej!’.

Madonna är någonstans en bra symbol för det nya musiklivet: hon kan inte sjunga, hon kan inte dansa, men hon kan räkna.”

Men han är ingen bitter utvecklingspessimist. ”Förr var det värre än nu”, heter en av hans nya låtar. Och även om han – antagligen helt korrekt – noterat att Västvärlden fått en rejäl släng av 1950-talets moralism och att vi åter gömmer oss och vår skit bakom putsade fasader, så tänker han sig att detta återetablerade 1950-tal kommer att följas av ett nytt 1960-tal. Fast precis som dagens 50-tal inte är lika illa som det verkliga 50-talet kommer nästa 60-tal att vara bättre och friare än det 60-tal som var.

Vi får väl se.

Den som inte vill se så långt framåt kan gå och se Hylander på KB ikväll. Jag roade mig med att sätta samman en lista utifrån vad som finns på Spotify:

Hylander

Vi upplever årets första vårdag i Malmö, men jag längtar nästan till hösten. Idag blev det nämligen klart att Elvis Costello kommer hit i november. Den 14:e spelar han på Nöjesteatern. Han gör det som soloartist, och det är inte helt fel.  Han kan vara en strålande showledare och mellansnackare, och för den som vill komma nära artisten och hans ofta snåriga sångtexter är detta det perfekta formatet. Hyfsat liten lokal, sittande publik.

Jag har sällan blivit besviken på Costello live, men i Tivolis konsertsal i somras med ett sjumannaband där alla trampade varandra på tårna var det inte särskilt kul – trots att bandet rymde så många äss. Nöjesteatern i höst har alla förutsättningar att bli bättre.

Av anledningar som vi kan lämna därhän avlade jag i förrgår en visit hos Joe South: låtskrivare och artist från Atlanta, Georgia som i slutet av 1960-talet fick till tre-fyra klassiker i gränslandet soul/country/pop. Hush, Games People Play och Walk A Mile In My Shoes är titlarna som ligger närmast.

Vad jag förträngt är att Joe South också ligger bakom en av de hemskaste låtar jag känner till, ”(I Never Promised You A) Rose Garden” som i Lynn Andersons lamt lunkande countryversion blev en gigantisk hit. Men Souths utgivna version – som är originalet – är helt ok, och när jag surfar vidare inser jag att Andersons hitversion bara var den fjärde som gavs ut. Den föregicks av Dobie Grays inte bara uthärdliga utan fullt ut trovärdiga soultagning.