SVT sänder ikväll ett K-Special med titeln ”När Beatles väckte den ryska björnen”, med tre repriser under veckan. Där berättas om insmugglade skivor, hembyggda elgitarrer och antagligen om ideologisk krigsföring på popnivå.

Ännu har jag inte sett dokumentären, så jag vet inte så noga. Men jag vet en del om Beatles inflytande i 1960-talets Tjeckoslovakien.

Det dröjde visserligen till 1969 – det vill säga efter Warszawapaktens invasion i augusti 1968, märkligt nog –  innan de första Beatlesskivorna gavs ut officiellt i landet. Tidiga exemplar hade sökt sig in via Titos Jugoslavien och Ungern, som i åtminstone detta avseende var liberalare än Pragvårens Tjeckoslovakien – eller så var man bara snabbare i vändningarna. Givetvis gjordes också bootlegs, en del av dem baserade på inspelningar från Radio Luxembourg. Många skivkonvolut återgav låttitlarna med fonetisk stavning, för att underlätta för tjecker och slovaker att läsa dem (Tjeckien är fortfarande ett land vars krogmenyer ofta stoltserar med rätten ”hemenex”, vilket ska utläsas ”ham and eggs”).

Musikmuseet i Prag, en del av Nationalmuseet, hade under vintermånaderna en intressant utställning med titeln ”Beatlemánie” som berättade dels om Beatles musikaliska efterverkningar i Tjeckoslovakien, dels om de sociala.

Det dök upp inhemska kopior som slovakiska bandet The Gentlemen och de tjeckiska George & Beatovens och The Matadors (vars sångare hette Viktor Sodoma) och Synkopy 61.

Misstänksamheten mot mods, beatgrupper och långhåriga engelsmän var utbredd även i Sverige, men den var inte sanktionerad av myndigheterna. Det var den i Tjeckoslovakien.

”Denna imitation är främmande för oss, det är en livsstil som strider mot våra mål och principer”, förklarade Jaroslav Rybar som var biträdande rikspolischef. Att ett av banden hette Rudí Beatles z Prahy (de röda Beatles från Prag) lurade inte honom.

Men visst märktes kulturlivets upptining under 1960-talet av även i popmusiken. Redan 1964 filmades popmusikalen ”Starci na chmelu” (den ter sig som en lite coolare Cliff Richard-film, men Cliffs filmer hette aldrig ”Humleplockarna”). Samma år, året efter att Beatles gjort ”From Me To You”, spelade gruppen Olympic med sångaren Karel Gott (en tjeckisk nationalklenod, med en status som påminner om Lasse Berghagens eller Tom Jones) sin version. ”Adresát neznamy” hette den (vilket mer låter som en översättning av Elvis Presleys ”Return to Sender”, men strunt i det).

Bandet The Matadors tog sitt namn efter en elorgelfabrikant. Andra var inte lika uppkopplade; på utställningen fanns en fantastisk bild på George & Beatovens där de poserade med fagott, flöjt, en ensam virveltrumma och förvisso en violinelbas lik McCartneys Hofner. Sannolikt en kopia, men inspirationen gick i båda riktningar. Utställaren jobbade hårt på att visa att tjeckisk teknik och kultur minsann anammades av åtminstone George Harrison. En av hans tidiga elgitarrer var en Futurama, ett tjeckiskt märke med fabrik i Hradec Kralove. Nog så kuriöst är att trädgårdstomtarna som pryder Harrisons trippelalbum ”All Things Must Pass” tillverkats av en firma i Ustí nad Labem.

Utställningen visade också en del filmaffischer, inte bara för tjeckiska musikaler utan också för ”Pomoc!” (Help!) och ”Perny den” (A Hard Day’s Night”).

Vidare spelade en del jazzband spelade in låtarna. År 1968 gjorde Jan Hammers kompis Rudolf Rokl och hans grupp en singel med ”Penny Lane” och ”Eleonor Rigby”. Etiketten uppgav upphovsmännen John Lennon och Eduard Krecmar.

John Lennon hade under kommunisttiden en särskild status i Tjeckoslovakien, och inte alls för att myndigheterna likt Richard Nixon såg honom som en socialistiskt influerad infiltratör. Precis som i USA var det i Tjeckoslovakien den unga, radikala oppositionen som såg honom som en politisk förebild. Kulten kring Lennon hade sitt centrum vid ”klagomuren” i Mala Strana i Prag. Efter mordet på Lennon målades hans porträtt på denna mur, och målningen kompletterades med regimkritiska slagord; varje gång regimen tvättat muren ren kom nya.

Lennon förknippades med fredsrörelsen (understödd av Sovjetunionen), vilket gjorde det svårt för myndigheterna att krossa rörelsen. Hur skulle det se ut i omvärldens ögon? Regimen hade antagligen också lärt sig läxan efter att man krossat den undergroundrörelse som under 1970-talet leddes av rockbandet Plastic People of the Universe. Det var sedan bandets medlemmar dömts till fängelsestraff för ”störande av ordningen” som Charta 77 bildades, vilket åsamkade regimen stor prestigeförlust inte minst i utlandet.

Få låtskrivare har varit så konsekventa som Ray Davies. Ok, det allra första var bara en kombination av R&B och en storstadsimitation av Merseybeat (inte så dumt det heller, förstås) utan några större ambitioner i textdepartementet, men snart utvecklades Davies till en tonsäker skildrare av allt som omgav honom och allt som var han. Oavsett om han skrev om det engelska klassamhället eller om sitt ambivalenta förhållande till berömmelsen (där det ena gav det andra) så var han fullständigt uppriktig och rak (för protokollet: ironi utesluter inte uppriktighet, det är bara ett annat sätt att uttrycka den). Därför kan man ständigt hitta fler saker i Kinks låtar, till skillnad från hos samtida band som Hollies eller för den delen Stones. Har man en gång begripit Hollies så har man begripit Hollies. Punkt. Men Ray Davies låtar hänger ihop, den ena kan förklara och förstärka den andra.

Hans dragning till nostalgi under det progressiva 1960-tal då alla tittade framåt gjorde The Kinks otidsenliga, men paradoxalt nog säger deras sångkatalog mycket mer om 1960-talets England än vad Beatles, Stones, The Who och de andra. Antagligen för att Ray Davies så medvetet förhåller sig till sin tid istället för att bara vara en del av den.

(Jag frestades att ta med något från Kinks underskattade 80-tal, men fem låtar är inte fler än fem låtar.)

Ge mig 5: Kinks

Jag jobbar hemma idag, för att kunna jobba mer effektivt med ett par saker som skjutits upp. För att få arbetsro, det får jag inte på arbetet.

Vad som krävs? Bob Dylans ”Planet Waves”, ”Infidels” och ”Blonde On Blonde” på hög volym brukar göra jobbet. Även idag. Men jag är lite orolig, just dessa tre album börjar mitt undermedvetna förknippa med skrivkramp – just för att jag använder dem för att bota eländet.

På liknande vis har jag sabbat låtarna från Elvis ”Golden Records vol II”, eftersom jag ända sedan tioårsåldern låtit dem mala i huvudet närhelst jag sitter i en tandläkarstol. Hos tandläkaren distraherar de mig och får mig att glömma handtrampade borrar, men närhelst jag hör dem utanför tandläkarmottagningen är det precis sådana de påminner mig om.

Men nu har Dylan tystnat. Jag sitter framför tv:n och kollar igenom videorna med låtarna som nästnästa vecka tävlar i Eurovision Song Contest. Här finns inget som påminner om Elvis… bara känslan av långsamt jobbande tandläkarborrar. Hur gick det till?

Med försämrad artistbudget har utbudet på scenerna under Malmöfestivalen blivit allt torftigare i flera års tid nu.

Därför kommer dagens nyheter som en överrumplande överraskning. Festivalen har bokat in både Iron and Wine och Best Coast, för ett program som dessutom rymmer No Use For A Name,  Those Dancing Days, Bouncing Souls, NOFX och ett par verkligt stora svenska artister i kategorin folkkär – Eric Saade och Orup.

Men roligast är Iron and Wine, som är allt det där man önskar att de skäggiga kollegorna i Band of Horses – förra årets prestigenamn – kunde vara. Senaste albumet hör till årets bästa, alla kategorier.

Best Coast var förvisso i Malmö så sent som i december, då de gästade Debaser. De kan gärna få en ny chans. Iron and Wine spelade i februari för ett utsålt Vega i Köpenhamn – jag lyckades inte få biljett.

Och så blir det en konsert med Dollykollot, det vill säga artisterna som är i fokus i Jessica Nettelbladts med rätta kritikerhyllade dokumentär ”Jag är min egen Dolly Parton”: Nina Persson, Helena Josefsson, Cecilia Nordlund, Gudrun Hauksdottir och Lotta Wenglén.

Så många inspelningar, så många olika versioner. Jag hittade inte den definitiva tagningen av ”Better Get Hit In Your Soul”, så den fick utgå. Hit blir man inte desto mindre.

Ge mig 5: Mingus

Konserten med Pernilla Andersson och Anna Stadling härom veckan fick mig att skriva något om många winnerbäckar små. Det syftade inte alls på Andersson, men en del på Stadling. Mest kom det sig ändå av att jag samma dag lyssnat på nya album med både Oskar Gyllenhammar och Stiko Per Larsson.

Sedan dess har Gyllenhammar kommit till Spotify, så håll till godo med detta åskådliggörande exempel:

Oskar Gyllenhammar – Det var länge sen nu

Lars Winnerbäck – Solen i ögonen

Inget går upp mot en riktigt vacker vårdepression. Elliott är vår man.

Ge mig 5: Elliott Smith

Gerard Smith, basist i TV On the Radio, dog i onsdags. Lungcancern tog hans liv. Han blev 34 år. Det finns ett tillkännagivande på hemsidan.

TV On the Radio hade tänkt genomföra en vårturné med en ersättare för den sjuke Smith. Den turnén har nu ställts in.

Rob Fitzpatrick skrev en fin text om honom i The Guardian i helgen.

Kapitel 43, där det visas att den första impulsen alltid är den rätta.

Det där är ett citat från ”Myladys son”, uppföljaren till ”De tre musketörerna”. Det har  inte så mycket med Shelby Lynne att göra, egentligen. Inte med sanningen heller, för den delen. Framför allt inte med sanningen.

För nu vill jag berätta något helt annat: om hur fel man hamnar ifall man blir varse Shelby Lynne via det ängsligt överproducerade albumet ”Love, Shelby” från 2001. Det producerades åt henne av Glen Ballard, mannen som var så bra för Alanis Morrissette men antagligen inte för någon annan. Det dövade omedelbart mitt intresse för artisten Shelby Lynne.

Ikväll spelar Shelby Lynne på KB, och jag förbereder mig genom att lyssna igenom valda delar av hennes back-katalog (tolv album, allt som allt; ”Love, Shelby”, uppföljaren till det breda genombrottsalbumet ”I Am Shelby Lynne”, var det sjunde).

Och istället för en ordinär, nästintill utraderad popsångerska – som i sin breda amerikanska träffyta inte kan undvika en del beröringspunkter med country och rock – hör jag en människa och musiker. Jag hör en röst med bärkraft och spets. Jag upptäcker en låtskrivare som vill berätta och som väjer för klichéer men inte för svåra ämnen.

Jag upptäcker att Shelby Lynne möjligen varit den felande länken mellan 1990-talets Sheryl Crow och 00-talets Norah Jones, men med lite mer temperament än bägge. Jag hör R&B och country och osentimentalt jazzblå ballader. Jag ”hör” hennes coverplatta med Dusty Springfieldlåtar (”Just A Little Lovin’”, 2007) utan att ha klickat mig fram till den, det finns så mycket Springfield i flera av hennes egna låtar.

Jag har hört tillräckligt för att ha samlat ihop tio favoriter. De sträcker sig från 1999 till förra årets ”Tears, Lies & Alibis”. Dessa tio:

Shelby Lynne

På KB ikväll, alltså. Den som kommer i tid, runt kl 20, får dessutom höra Christian Kjellvander.

Låtar om svenska hjältar tenderar att handla om endera av två män. Den ene är Zlatan Ibrahimovic.

Otis Gibbs, en hardcore-trubadur från Wanamaker i Indiana, har skrivit om den andre. ”Joe Hill’s Ashes” är titeln på Gibbs senaste album.

Titellåten ingår säkert i repertoaren när Gibbs Sverigeturné i påsk når Skåne. Påskafton spelar han på Valnöt & Kaprifol i Hammenhög, påskdagen på Klaffbron i Malmö.

Gibbs låter som en måttligt moderniserad Woody Guthrie, eller kanske snarare en Steve Earle, med grus i stämbanden. Nya albumet, hans sjunde, kan ni lyssna på här.

En helt annan låt med samma titeln skrevs och spelades in av Mark Levy för lite mer än tjugo år sedan. Den inleds med den felaktiga informationen att Joe Hill egentligen hette Josef Hellström, vilket ju inte är sant (Joel Hägglund hette han). Men i fallet Joe Hill och hans aska är förstås legenden viktigare än hårdfakta. Och raden om att ”don’t mourn – organize!” är den centrala.

Various Artists – Don’t Mourn-Organize!: Songs of Labor Songwriter Joe Hill