På mina dagliga motionspass mellan kaffemaskinen och skrivbordet passerar jag en tidskriftshylla där tidningen Vi står. Och varje gång de senaste veckorna har jag tänkt ”där är Plura”. Och förbluffas av att rubriken ändå är ”Grattis, Hasse!”

Jo. Det är Hasse Alfredsson. Aldrig trodde jag väl att de båda skulle bli lätta att förväxla. Det var lättare när Plura såg ut så här.

Magnus Ekelund heter en musiker från Jokkmokk – född tre år innan Jakob Hellman slog igenom 1989 – som sjungit in en duett med Hellman. Låten heter ”Utan er”, den ges ut digitalt idag och låter som en kombination av Everly Brothers och Broder Daniel.

Ni kan lyssna på Ekelunds hemsida.

Jakob Hellman gjorde en omtalad och omskriven comebackturné förra sommaren, men detta är det första livstecknet på platta sedan han gjorde ett gästspel hos Nina Ramsby & Martin Hederos på deras album ”Jazzen” för fem år sedan.

Magnus Ekelund har tidigare gett ut musik under namnet Elmo, däribland ett par album 2007 och 2009. Det första i eget namn, med titeln ”Svart flagg”, ges ut 6 juli.

Har ni ännu inte tröttnat på Arctic Monkeys?

Då så. Här kan ni strömma (sydsvenskanska för streama) kommande albumet, ges ut nästa vecka. Ett första intryck säger att det inte är lika mycket classic rawk som den perfekt namngivna föregångaren ”Humbug”. Lite popigare, lite snärtigare.

The Who’s bästa sångare? Gitarristen.

Och han gjorde en del bra soloplattor också, både före och mellan alla uppbrott och avskedsturnéer med det där bandet.

Jag fastnade för tre av sololåtarna och ett par från bandet som Pete Townshend trots allt sjöng i princip ensam. De ligger i kronologisk ordning, vilket innebär att spåret som låter som ett discoinfluerat The Clash ligger trea och att låten där Townshend rappar ligger sist.

Hoppas jag inte skrämde iväg er där.

Ge mig 5: Pete Townshend

Under vinterns och vårens revolter i Nordafrika och Mellanöstern dök uttrycket upp igen, fast denna gång i inverterad form: The revolution will be televised.

Det har blivit ett talesätt, The Revolution Will Not Be Televised. Ursprunget är den jazzfunk-rap som Gil Scott-Heron skrev 1968 och gav ut 1970. Ett stycke spoken word, ganska tidstypiskt. Att denne man skulle komma att kallas hiphopens fader var det förstås ingen som gissade då, 1968 pratade ingen om hiphop. Men med tiden skulle ändå epitetet te sig fullt rimligt, låt vara att just hiphopen aldrig varit särskilt påtaglig i hans musik. Han var en afroamerikansk rappare och poet med satirisk udd, som oftast var mottaglig för intryck och därför förändrades med tiden. Publice Enemy och Arrested Development (minns ni dem? Annars är det dags att återupptäcka) tog starka intryck. Men i grund och botten var han en rappande jazzmusiker.

Igår dog han, på ett sjukhus i New York. Han blev 62.

Efter sexton års tystnad gjorde han en överraskande – och överraskande vital – comeback med albumet ”I’m New Here” för drygt ett år sedan. Jonas Grönlund recenserade gillande, men var väldigt mycket mer skeptisk när Gil Scott-Heron gästade Lille Vega i Köpenhamn i maj förra året. I samma veva medverkade han i SVT:s ”Kobra”.

Läs mer om honom i New Yorker. En dokumentär om Gil Scott-Heron och hans inflytande på hiphopvärlden, bland annat, hittar ni här.

”The Revolution Will Not Be Televised”? Så sent som för åtta år sedan var det fullt rimligt att ge en dokumentärfilm, om de aktuella händelserna i Veneuzuela, den titeln. Med utvecklingen inom sociala medier har den tanken snabbt blivit ålderstigen. Men låten, och Gil Scott-Heron, står sig väldigt väl. Det finns väldigt mycket ”modernare” musik som låter väldigt mycket omodernt.

Spotify:

Gil Scott-Heron – The Revolution Will Not Be Televised – 1988 Remastered

Gil Scott-Heron & Jamie xx – We’re New Here

Gil Scott-Heron – Storm Music ”The Best Of”

Arrested Development – 3 Years, 5 Months And 2 Days In The Life Of…

Rogers Nelson, Prince of Midwest, är på väg till Way Out West för att ytterligare hotta upp om än inte modernisera utbudet på scenerna i Slottsskogen, där WoW äger rum 11-13 augusti.

Det är första gången där – vilket ju inte gäller för andra toppnamn som Fleet Foxes, Kanye West och Robyn – men Prince har varit förbluffande mycket i Skandinavien på sistone. I somras avslutade han Roskildefestivalen, och drog liksom ner gardinerna för alla andra artister, med en greatest hits-show som gissningsvis konserten i Göteborg i sommar kommer att likna.

Men Prince återvände till Danmark i oktober, för en konsert med mer nyskrivet material på Forum. Och sedan jammade han med sitt band på lilla Amager Bio.

Vädermakterna och vulkanhärskarna verkar ha fått bukt med den tidigare så oregerliga Grimsvötn, som spytt aska omkring sig. Flygtrafiken är igång.

Men en olycka kommer sällan ensam. Jean Michel Jarre fortsätter nu på den kräkande vulkanens bana, och ser till att med egen kraft stänga danskt luftrum.

Yann Tiersen är mest känd – eller känd är kanske fel ord, han är mest förknippad med filmmusik. Fransmannen ligger bakom ljudspåret till bland annat ”Amelie från Montmartre” och ”Goodbye Lenin”.

Men han har gjort rätt mycket mer än så, ofta i ett gränsland mellan pop och minimalistisk men inte särskilt svår konstmusik. Han har samarbetat med Neil Hannon, Jane Birkin, Lisa Germano och Tindersticks.

Ikväll spelar han på Debaser i Malmö.

Yann Tiersen – Les Retrouvailles

Jag höll alldeles på att glömma den här bloggserien.

Men Rainbow? Kanske för att Sweden Rock Festival är i antågande. Men främst eftersom jag i förrgår skummade mig igenom Anders Tengnérs memoarer ”Access All Areas” (hård, men kärleksfull och rättvis recension av Andreas Ekström här). Jag slog ihop boken med känslan av att ha förstört en kväll, men ifall den ändå inte varit fängslande hade jag ju aldrig fastnat i den. Ett fullständigt slöseri med tid var det alltså inte.

En del anekdoter är kul, och boken ger en nästan lika fascinerande som bedrövande insyn i hårdrockvärldens 70- 80- och 90-tal och ett inbäddat fans journalistiska arbetsmetoder. Främst 80-talets. Tengnér gör en fullt rimlig parallell till Cameron Crowes självbiografiskt präglade film ”Almost Famous”. Den var nog så deprimerande.

Rainbow, ja. Jag valde låtar med alla de tre första sångarna (vi låtsas som om 90-talets inkarnation aldrig existerat). Dio får två, Graham Bonnet bara en, Joe Lynn Turner faktiskt två. Jag gillar nämligen även pop-Rainbow, den epok som Joe Lynn Turner personifierade, och Turner steg i aktning när jag tog del av ett citat ur Anders Tengnérs bok, yttrat strax efter att Turner lämnat Yngwie X Malmsteen: ”Vi splittrades av religiösa skäl. Yngwie menar att han är Gud, och jag håller inte med.”

Ge mig 5: Rainbow

Arcade Fire överraskade indievärlden en smula med sitt album ”The Suburbs” och överraskade både omvärlden och sig själva när plattan i vintras belönades med en grammy som ”Årets album”.

Kanske borde man bli överraskad när albumet nu ges ut i utvidgad version, vad vet jag. Lite överraskande är det ändå allt att David Byrne – känd från Talking Heads, som en gång gav ut albumet ”Speaking In Tongues” – medverkar på ett av de nya spåren. Låten? Den heter ”Speaking In Tongues”, men är helt ny.

Arcade Fire – The Suburbs

Talking Heads – Speaking In Tongues [w/Bonus Tracks & Interactive Booklet]