”Jag är skyldig Gustaf Kjellvander 70 spänn.”
Tanken har kommit och gått sedan jag senast träffade Gustaf, på väg hem som han var härom veckan från ett av de småslants-gig som han regelbundet gjorde på Malmös gator när småslantarna inte precis tyngde hans fickor. Han bar med sig de sista exemplaren av The Fine Arts Showcases senaste tolvtummare, jag hade inga kontanter på mig men köpte en av vinylskivorna med avsikt att betala ”nästa gång”.
Andra musiker med hans begåvning skulle förakta spelningarna på gågatorna, se dem som ett nederlag. Självklart förstod Gustaf att han förtjänade bättre scener än så – han var definitivt stolt av sig – men han nedvärderade aldrig en publik.
När jag nås av hans dödsbud är jag 100 mil bort. Det känns overkligare än de starka vindar som sveper från Medelhavet och överraskar en bakifrån i Tarifas gränder, men inte overkligare än den gång på gång överrumplande virvelvindskraft med vilken Gustaf Kjellvander vällt fram sedan han som en löjligt stilsäker och stöddig tonåring lät sin begåvning välla in över Malmös gator från slutet av 1990-talet.

Redan med det lite valpiga popgrungebandet Sideshow Bob – Gustaf brukade värja sig mot epitetet grunge; det var ok så länge det inbegrep Nirvana, som han såg som ett punkpopband, men ifall vi tog in metalband som Stone Temple Pilots ville han inte vara med – visade Gustaf Kjellvander att han hade en egen hållning liksom ett sinne för det melodiöst tilldragande som tilltalade oss traditionalister men som inte obekymrat gick hand i hand med hans ikonoklastiska attityder.

Han kom med löften. Han lovade verkligen runt, sådan var han – han bad inte om ursäkt eller knackade dörr, han gick rätt in och sade frankt att han skulle åstadkomma storartade ting. Var han arrogant och outhärdlig? Bara sällan. Snarare sög han oblygt i sig av erfarenheter, tankar, insikter, musik – allt det där som formar stora låtskrivare och textförfattare. Han var en snabb och lyhörd elev i livets skola, kanske alltför snabb, med en stursk inställning till de stora läromästarna.

Hur mycket han lärde sig av Christian Kjellvander – hans tryggare, mer rotade och likvärdigt begåvade äldre bror – är svårt att bedöma, och det finns ingen anledning att försöka. Det räcker att konstatera att Gustaf skrev och framförde mästerliga sånger inom ramen för det duoprojekt som hette Songs of Soil och som blev ett album för elva år sedan. Christians sånger höll en högre lägstanivå, men redan då lyste Gustafs bästa låtar som kristaller. Att Christian lät det hända är ett tecken på både en storebrors storsinthet och insiktsfull artistisk instinkt.

Gustaf Kjellvanders bästa låtar bär nästan allihop på den bitterljuva melankoli som kan höras i ”Heather Bed” med Songs of Soil men också den melodiösa självklarhet och det starka driv som kännetecknar inte minst hans sista – och bästa! – album under bandnamnet Fine Arts Showcase. Lyssna på ”Friday On My Knees” för en bra introduktion.

Att till musiker och andra artister hålla en tillbörlig distans hör till mitt jobb, och med ett par undantag har jag lyckats hålla gränsen – även till Gustaf. Ändå har jag känt mig som en farbror till honom, en vänlig men krävande farbror som tagit hans löften på allvar. Jag tycker att han infriade dem, med råge; att komma dragande med att jag är skyldig honom 70 ynka spänn känns småaktigt, jag är skyldig honom långt mer än så.

En kompis, vi kan låta honom vara anonym, undslapp sig att han inte gillar Beach Boys. Han kan fatta att musiken är briljant, men står inte ut med det klämkäcka.

En normal människa hade i det läget bett sin kompis att köra ut bilen till vägrenen och släppa ut en. Men eftersom jag är onormalt godhjärtad erbjöd jag mig istället att sätta samman en specialkomponerad spotifylista: femton Beach Boyslåtar för folk som tror att Beach Boys bara handlar om surfbrädor, brudar, snabba bilar och solskensharmonier.

Så nu har jag gjort en sådan. Och så gjorde jag en till: femton låtar för den nyligen omvända Beach Boysskeptikern (fortfarande ingen surfing eller snabba bilar, däremot gott om solsken).

Och så gjorde jag en tredje … med sådant jag inte vill unna min värsta fiende att höra.

Men jo, en del är så bisarrt att det är kul. Det börjar med en hyllningslåt till Johnny Carson. Sedan finns två låtar om transcendental meditation, en discolåt, en låt skriven med Charles Manson, en Dylancover, en låt om studentkravaller, en där rytmen markeras med tuggade morötter (McCartney ska ha varit med och tuggat), en om att vinna över små pojkflickor till den rätta sidan, och en som rätt och slätt heter Ding Dang.

Det får vara det sista för ett tag: om sju minuter går jag på sommarsemester.

Beach Boys: The somewhat dark stuff

Beach Boys: Sunny side up

Beach Boys: bizarro

Aldrig såg Ozzy Osbourne lika lycklig ut som när han en bit in i sin konsert greppade slangen till en vattenspridare full med skum (det kan ha varit dokusåpa) som han sprutade över publiken. Länge. Och väl. Efter ett tag var han så upprymd att han sprutade ner sig själv också.

Bland mycket annat är han ett stort barn. Vad det myckna andra är? Jag får nog sova på saken innan jag uttalar något tvärsäkert. Men ”musiker” är nog inte vad jag i första hand lär komma fram till. ”Skummis”? Nej, den tiden är över. ”Trädgårdstomte?”. Kanske. ”Skumtomte?”. Eh, dålig ordvits. Som sagt, jag sover på saken.

Styx spelade här i eftermiddags. Vilken märklig spelning.

Här har vi ett band som helt självmant förvandlat sig självt till ett slags coverband, trots att truppen innehåller inte enbart originalmedlemmen James Young utan också Tommy Shaw som under storhetstiden från 1976 och framåt satte sin prägel som låtskrivare, sångare och gitarrist. Han är i fin form, ser hälsosam ut och har rösten i behåll.

Styx slets i många år av tre viljestarka medlemmar. James Young drog åt hårdrocken. Dennis DeYoung ville nog helst av allt skriva en musikal, gärna om sig själv. Tommy Shaw var både jordnära och insmickrande när så krävdes. Han kunde rocka med Young och skriva poplåtar som matchade DeYoungs. Så här i efterhand är det nästan uteslutande Tommy Shaws låtar som är uthärdliga.

Vilken tur då att Dennis DeYoung sedan 1999 inte är med i bandet. Det står bandet fritt att skippa hans låtar och att fokusera på de tongivande medlemmar som finns kvar.

Istället gör bandet en show som fram till extranumren nästan helt och hållet är upphängd på DeYoungs låtar från 1970-talet. Shaw sjunger två av sina, Young gör två (däribland ”Lorelei”, som DeYoung brukade sjunga). I resten är det Lawrence Gowan, DeYoungs stand-in sedan 1999, som får förtroendet att vara sångsolist.

Han är duktig, en vokalakrobat som är vigare än originalet. Men han vill inget annat än att kopiera (och eventuellt bättra på). Inget annat.

Som värst ter sig Styx därför som en sorts pop-proggversion av Smokie, ett gäng hårfönade föredettingar som framför låtar vi förknippar med en för länge sedan avhoppad föredetting.

Med detta sagt: bandet låter bra. Rytmsektionen ( basisten Ricky Phillips, från The Babys och Bad English, trummisen Todd Suchermann) är vassare än originalsättningens. Det är med andra ord ett duktigt coverband. Lawrence Gohan, stand-in-killen, är utan tvekan bandets bästa sångare. Men jag hade hellre sett att vi fick höra Shaws låtar, som har ett helt annat temperament

De inleder i stor stil med den osannolikt pompösa ”The Grand Illusion”, en ångvält med en klaviatur-fanfar som drivmedel. Den handlar om att man inte (alltför mycket) ska låta sig imponeras. En halvtimme senare spelar bandet ”I’m OK”, en på alla vis generande låt, präglad av den pubertala hobbypsykologi och hurtiga heja-heja-anda som kännetecknar så många av Dennis DeYoungs pekoral. ”I’m feeling good about myself, and that’s for sure!” sjunger hans stand-in i denna ode till positivt tänkande.

Tommy Shaws låtar är av en helt annan sort. ”Too Much Time On My Hands”, kvällens höjdpunkt (och den enda låt som skrivits senare än 1978), är en klatschig arenapoplåt som handlar om tristessen i att vara arbetslös. ”Blue Collar Man” (ett av extranumren) är classic hard rock om arbetarklassens värdighet. Hans ”Foolin Yourself (Angry Young Man)” är kanske lite lätt förnumstig, men inte på det där rosafluffiga och uppblåsta viset som DeYoungs låtar.

Nåväl, Styx är inte här för att servera diskbänksrealism  – de är här för att showa. Synd bara att Lawrence Gowans främsta partytrick består i att spela bakom sin rygg på den synt som han efter humör kan rotera. När han tröttnat på det ställer han sig på andra sidan synten och visar att han minsann kan spela uppochner också. Sådant imponerar på 13-åringar världen över, men just här finns försvinnande få 13-åringar.

Men så gnällig jag är då. Ja, jag hade hoppats få höra ”Never Say Never” och ”Snowblind”, en mycket bättre testa-inte-kokain-låt än Black Sabbaths ”Snowblind” (vi får väl se, den kanske Ozzy spelar senare ikväll). ”Crystal Ball”. ”Borrowed Time”. ”Lights”. ”Rockin’ the Paradise”, som är DeYoungs stora bidrag till mänskligheten. Men på det stora hela gjorde bandet ett bra jobb med en ganska hopplös repertoar.

Precis som Whitesnake natten till lördagen släppte Styx fram en av sina originalmedlemmar på scen. Chuck Ponazzo, basisten, dök upp inför ”Foolin’ Yourself”, iklädd blågrå kostym och ordentligt knuten slips. Han såg ut som en pensionerad bankir, vilket gav en rätt lustig syn där han stod jämte vad som såg ut som d’Artagnan i blond permanent (Shaw), ett avdankat fotbollsproffs (Young) och Kid Rock (Phillips). Men det var kul att han ville vara med, han är ett slags hedersmedlem som dyker upp längs turnévägarna när han känner för det.

—

Efter Styx blev det omedelbart Kansas. Lite modernare: de gjorde inga Beatlescovers (Styx spelade ”I Am the Walrus”, DeYoungs stand-in sjöng) och inkluderade faktiskt en låt som skrivits efter 1980.

styx

Ett av rockhistoriens märkligaste men ändå mest tidstypiska band spelar idag på Sweden Rock: Kansas.

Kansas, alltså. Vad kommer därifrån? Vad är grejen?

Randy Newman försökte reda ut det där, i låten ”The Beehive State” där han på två minuter låter representanter från såväl Kansas som Utah komma till tals. Procol Harum försökte inte reda ut, de gick in för att mystifiera. ”The Devil Came From Kansas” är en mytologiskt skruvad historia, typisk för Keith Reid.

Newmankopplingen är fullständigt irrelevant, men inte den från Procol Harum. Kansasbandet Kansas var nämligen något så udda som ett progressivt 70-talsband uppvuxet på amerikansk boogie. De låter i mångt och mycket som sina brittiska förebilder Procol Harum, Jethro Tull och kanske Emerson, Lake  & Palmer, men de amerikanska ränderna gick aldrig ur. Detta gör bandet unikt. Kansas som mest utflippat är en kombi mellan Allman Brothers och Yes.

Om det inte vore för fiolen. Robby Steinhardt är en alldeles prima violinist, som satte stark prägel med sin fela. På sätt och vis är den Kansas motsvarighet till Jethro Tulls tvärflöjt, men Steinhardt hinner med lika många fiollöpningar på fem minuter av den typ som Ian Anderson behöver en hel LP-sida för att få ur sin flöjt.

Här är inte bara ett eller två eller tre utan fyra youtubeklipp, antingen live, singback eller bandet mimande på en scen.

Steinhardt var en av två sångsolister; han och Steve Walsh växelspelade rätt snyggt. Walsh är kvar i bandet (eller tillbaka), däremot är Steinhardt not in Kansas anymore. Det är inte heller Kerry Livgren, den egentliga bandledaren under storhetstiden — från grundadet till 1983 då bandet en första gång tog ner skylten. Han var också den som höll i taktpinnen när bandet 2000 gav ut sitt senaste studioalbum, det förvånansvärt starka ”Somewhere to Elsewhere” (som saknas på Spotify).

Men de riktigt feta åren sträckte sig från 1974 fram till 1980, då de redan börjat närma sig mainstream av amerikansk arenarock och lätt kunde förväxlas med både Styx och Foreigner. I den vevan gav Livgren ut sitt första soloalbum (med Ronnie James Dio som sångare) och blev kristen. Hans religiöst och mytologiskt orienterade låttexter och koncept (science fiction-indianer, någon?) blev plötsligt lite mer begripliga och målinriktade. Han blev uttalat evangelisk. Bort med Moody Blues-aktigt flum, in med predikningar. Detta skapade en spricka i bandet, som bara periodvis kunnat överbryggas.

Jag har samlat 20 låtar på min Spotifylista, det kanske är ett par för många. Jaja. Två av dem har ni hört förr: dels ”Carry On Wayward Son” (som både Dream Theater och Yngve Malmsten gjort covers på), dels den misshandlade ”Dust In the Wind” som genererat en uppsjö av förfärligt kitschiga covers. Många har fått för sig att den mår bra av att spelas på panflöjt. Jag har samlat de 20 mest smaklösa tolkningarna jag hittat. Det börjar med Eric Benét, fortsätter med Scorpions, och sedan bara fortsätter det utför.

Kansas

Dust In the Wind: 20 hemska covers

Harry Nilsson – The Beehive State

Procol Harum – The Devil Came From Kansas (Live In Utrecht) – Live In Utrecht, Holland – 13/2/1992

När Whitesnake ikväll spelar på Sweden Rock Festival har de lovat att ha ett par ”special guests” med sig på scen. Vem?

Ja, det blir inte Zlatan. En rimlig gissning är att det blir ett par tidigare medlemmar.

Det finns några att välja bland – bandet har haft 26 medlemmar genom årens lopp. Ryktena skvallrar om flera namn. Mest nämns Bernie Marsden, en av de båda gitarristerna under de klassiska åren 1978-82. Även hans parhäst Mickey Moody nämns, liksom Adrian Vanderberg (sporadisk medlem under pudelåren) och Jon Lord som påstås finnas på området. Han fyllde 70 igår, vilket uppmärksammades från största scenen.

Jag? Jag hoppas givetvis på Jon Lord och Ian Paice, men utesluter åtminstone den sistnämnda. Och med tanke på Lords buttra uttalanden i Uncut härom månaden om sina år i Whitesnake så har jag fått för mig att han inte skulle vara intresserad.

Vi får väl se. Showtime är om 57 minuter.

—-

TILLÄGG, eller om det ska kallas facit:

Visst var det Bernie Marsden och Adrian Vanderberg. Marsden fanns med i tre låtar mot slutet: Bobby Blands ”Ain’t No Love In the Heart of the City” och två av dem som han var med och skrev: ”Fool For Your Loving” (se hans eget band spela den, år 2008) där han fick gott om utrymme och satte sin prägel, samt ”Here I Go Again” där han dessvärre fick sällskap av Vanderberg. Med fyra gitarrister på scen fick Vanderberg motorsåga sig in i låten med ett fullständigt ovidkommande riff. Sedan gnäggade han fram ett solo också.

I tv-världen är Mr Big en figur i ”Sex and the City”. I min värld är det titeln på en låt av Paul Rodgers bästa band, det vill säga Free.

I Sölvesborg och LA är det bandet där gitarristen Paul Gilbert och basisten Billy Sheehan spelar melodiös hårdrock med en del metalinslag och balladböjelser. Och efter en kvart med dem på scenen har jag glömt Paul Rodgers samtliga band (allra mest har jag glömt The Firm, det går inte en dag utan att jag glömmer att han hade ett misslyckat band med Jimmy Page som hette The Firm, men det hör inte hit) och har givetvis ingen aning om vilken kanal som sänder ”Sex and the City”.

Efter en torsdag med massor av musikanter som gör en stor affär av att de kan få ljud i en förstärkare är det fantastiskt att få höra ett band med musiker som verkligen kan spela, och att få se att de gör det utan att veva så infernaliskt. Trummisen Pat Torpeys batteri är inte mycket mer än hälften så stort som de riktiga metalbandens, men till skillnad från killen i den där tv-serien jag inte minns vet han att det inte kommer an på storleken utan på rytmen och precisionen.

Han är en del av den nödvändiga grundstommen, men det är Paul Gilbert och Billy Sheehan som är huvudattraktionerna. Gilbert ser väldigt alldaglig ut, om det inte vore för de stora öronkåpor han har för medhörning och för att stänga ute ovidkommande ljud. Han spelar flyhänt, grant och rytmiskt lyhört. Han kan vara en ren teknokrat, men alltid med en musikalisk avsikt. Och han har inget emot att ta ett par steg bakåt för att supporta låten eller för att låta trummisen och basisten inta framsätena.

Billy Sheehan spelar fantastiskt, nästan helt utan den där lätt enerverande uppvisningsgrejen som hör till hans rutiner när han delar band med Steve Vai. Han spelar snygga melodier på tre högerfingrar, exempelvis i de sista takterna av balladen ”Just Take My Heart” där han drar sig upp till översta diskanten på sitt instrument. Melodiskt sinne och osvikligt sväng, vad mer kan man önska?

Sångaren Eric Martin är egentligen tristast, men han gör jobbet. Hans look är inte heller helt up to date — en hängande snusnäsduk slutade till och med Night Ranger med för mer än tjugo år sedan — men tja, det är väl hans personliga stil nu. Lika väl som Billy Sheehan uppträder i Vatikan-lila utanpåskjorta och babyblå elbas.

Inte alla låtar är särskilt kul. Fel — inte särskilt många låtar är egentligen särskilt kul, och i sådant som ”Take Cover” jobbar musikerna ihärdigt men förgäves för att skapa något intressant. Men åtskilligt rockar bra, däribland flera låtar från det alldeles nya comebackalbumet – deras första studioplatta på tio år.

Under fem minuter i eftermiddags kunde den som ställde sig på rätt punkt – en yta på några kvadratmeter – höra jämnt mixad musik från tre scener samtidigt. Det var Evergrey som höll på att avsluta, Alien som var mitt uppe i smeten och Jason & The Scorchers som precis börjat lira.

Likt ett stycke metall drogs jag av den starkaste magneten bort till Jason & the Scorchers som gjorde ett bra och mycket underhållande gig med Jason själv i toppform som entertainer (om än inte som sångare). Gitarristen Warren E Hodges spelade riktig rock’n'roll med känsla och attityd, och när han var tillräckligt het för att dra av sig sin blommiga skjorta blottade han en t-shirt med bandnamnet Bonafide.

Som ju är ett Malmöband i AC/DC-traditionen. Som ju leds av Pontus Snibb. Som ju spelar trummor med Jason & the Scorchers, så trycket på tröjan var kanske inte alldeles otippat. Inte trycket från trummorna heller, den där lillgrabben kan spela. Nu är det fler som vet det.

Saxon stod på scen igår kväll och spelade bland mycket annat ”Motorcycle Man”. Biff Byford sjöng så stolt om hur ”We’re taking risks/That’s what we mean/Cause I’m a motorcycle man.”

Snacka går ju. Att säga det med en sång. Man för handling krävs något annat. Det krävs en Rob Halford, sångaren i Judas Priest som inför extranumrens ”Hell Bent For Leather” verkligen körde in på scenen och upp på en ramp med en motorcykel.

Saxon ägnade annars stora delar av sitt gig åt låtarna från 1981 års album ”Denim and Leather”. Tacknämligt nog tog de inte låtarna i ett sjok eller ens i ”rätt ordning”. Istället pytsades de ut, vilket gav lite mer överraskningar och dynamik till showen. Flera av låtarna har nog alltid funnits i bandets repertoar, andra var sådant som bandet snarare av ett yttre tvång drog igenom just igår. Efter ett plikttroget medley med ”Fire In the Sky” och ”Midnight Rider” medgav Biff Byford att ”de där låtarna har vi inte spelat på 29 år”.

I ”Denim and Leather”, låten, sjunger han om, tja om denim och läder. Som, you know, brought us all together. Men den som väntat sig extravaganta kläder med denim, läder och nitar hade vänt sig åt fel håll. För sådant hänvisades vi istället, återigen, till Judas Priest.

Rob Halford är något för heavy metal så ovanligt som en klädmedveten showartist som en natt som den igår bytte kläder flera gånger om. Ett tag stod han och sjöng iklädd en tämligen enkel denimväst på överkroppen, men varenda söm var kantad med pråliga nitar.

Annars var det mer läder och nitar, väldigt extravagant. Rob Halford blänker som en hel discokula eller femton sammantagna deltävlingar av Melodifestivalen. När han i låten ”Nostradamus” ska gestalta astrologen och profeten med samma namn ikläder han sig visserligen en kåpa som täcker hela kroppen, som klippt och skuren för en tillbakadragen man. Men kåpan blänker som av glänsande guld.

Rob Halford är mitt i allting en glamourös showman som får Charlotte Perrelli att te sig som en alldeles ordinär dansbandssångerska (jag är dock inte mannen att bedöma hur stor den bedriften egentligen är).

Sist ut i kväll är Whitesnake, en Sweden Rock-klassiker som ännu en gång avslutar på största scenen.

Whitesnake gav ut ett nytt album i vintras. Det hette ”Forevermore”. Ta det som ett löfte eller ett hot.

Plattan är helt ok, men när jag igår satte samman en Spotifylista med 20 låtar – det gick rätt fort, det var en ren Spinal Tap-upplevelse: dessa låtar sitter i ryggmärgen på mig, det är bara att släppa ut dem – hämtades de uteslutande från perioden 1978-84.

Ikväll? Håll tummarna för att David Coverdale håller igen på de värsta Tarzanfasonerna och att gitarristerna inte ser sig tvingade att ”kompensera” för sångarens eventuella brister.

Spotify: Whitesnake