Filmaren Patrik Karlsson har gjort en film om Malmömusikern Magnus Tingsek, bördig från Södra Sandby och skolad i Mejeriets replokaler. I veckan får ”Something to Live For” premiär och visas vid två Doc Lounge-tillfällen i Lund och Malmö. Först på Mejeriet i Lund, fattas bara annat, redan 1 november. Fem dagar senare är det dags för Moriskan i Malmö.

I samma veva ger Tingsek ut sitt nya album, en sorts dokumentation det också. Detta är utfallet av det årslånga livesamarbetet med Vindla String Quartet och pianisten Måns Mernsten. Tillsammans spelar de omarrade versioner, gjorda i studion, av några bland Tingseks äldre låtar. Men det finns också två specialskrivna: ”To Live For” och, min favorit, ”Left With Ashes”.

Loney Dear, det vill säga Emil Svanängen och de medmusiker som för tillfället finns vid hans sida, kommer till Malmö för att ikväll spela på Babel. Det senaste albumet ”Hall Music” hör till hans märkligaste, såtillvida att det vid första bekantskap ter sig lite jämntjockt och inte alls särskilt märkvärdigt. Men musiken vinner på omtraggling.

Även denna musik är starkt präglad av de idéer som hör till studioarbetet. För ett par år sedan intervjuade jag Emil Svanängen och ställde en del frågor om just det där: hur får man lager-på-lager-musik att överföras till livescenen?

Spotify: Loney Dear – Hall Music

Musikbranschen är märklig. I början av sommaren gav Dolly Parton ut albumet ”Better Days”, och kring mitten av augusti spelade hon flera av låtarna när hon gästade Sverige och Danmark. Vilket läge att kränga plattan.

Men nejdå. Tillfället kanske var gott, men uppenbarligen fanns det de som tyckte det var bättre att invänta ännu härligare tider. Först den 2 november ges plattan ut i Sverige.

I somras var Judas Priest, Ozzy Osbourne och Whitesnake huvudattraktioner. Dem kan man inte gärna köra i repris. Jo förresten, det kan man. Men helst ska de hålla sig borta och dansa åtminstone en sommar på annan ort.

Så när nästa års första stora affischnamn presenteras visar det sig vara Mötley Crüe, några unga grabbar från Los Angeles. Bland övriga band märks Blue Öyster Cult (och, i ärlighetens namn, både Edguy, Dimmu Borgir och Gamma Ray).

Vilka fler godbitar finns att vänta? Kan vi tänka oss Motörhead? Triümf? Jörney eller Böd English? Suicidöl Tendencies? Slipknöt? Exödüs? Living Colör? Eller det ültimata Sweden Rock-bandet Sürvivör?

… men ingenting jobbigt om plagiatanklagelser.

Martin Scorseses biffiga dokumentär om George Harrison hade premiär i USA 10 oktober och finns som köp-dvd i Utriket. Svensk distribution? Så småningom, det finns inget officiellt datum.

Den färdigklippta dokumentären är på tre och en halv timme, ändå är det bland det utsorterade extramaterialet som den riktiga godbiten finns: en scen där en halvdöv George Martin sitter vid ett stort mixerbord tillsammans med Dhani Harrison (Georges vuxna son) och den egna grabben, Giles Martin som gått i pappas fotspår. De lyssnar på ”Here Comes the Sun”, kanal för kanal, och Giles Martin spelar upp ett ratat gitarrsolo från ”sun, sun, sun”-partiet. Martin sr säger sig ha glömt det helt och hållet, Dhani kände inte till att det existerade. Själv sitter man framför tv:n och känner hur marken vibrerar under ens fötter. Ett Tidigare Okänt Harrisonsolo från 1969!

I övrigt är det förstås väldigt mycket man hört och sett tidigare; förbluffande mycket har hämtats från Beatles Anthology-filmerna. Men filmen har gott om nygjorda intervjuer med Eric Clapton, Monty Pythons Eric Idle och Terry Gilliam, Jim Keltner, McCartney och Ringo. Och så har George Martin en del fina saker att säga om ”Within You Without You” — i detta spörsmål har han tidigare varit ganska talträngd, på sitt artiga lilla vis.

Mest häpnadsväckande är ändå att någon orkat göra en 3,5 timme lång dokumentär om George Harrison och inte med ett enda ord låtsas om dispyten med låtskrivarna bakom ”He’s So Fine”, den som påminner så starkt om ”My Sweet Lord” att Harrison tvingades till domstol för att förklara hur han skrivit sin låt.

Varför? Skulle sådant material vara komprometterande?

Denna dispyt var knappast marginell. Harrison tog illa vid sig — hans bristande engagemang i sin egen popkarriär från mitten av 70-talet och framåt är svår att förklara om man inte tar hänsyn till denna händelse (för protokollet: han befanns 1976, nästan sex år efter att låten blivit en hit, skyldig till att ‘undermedvetet kopierat’ den äldre låten. År 1981 beslutades att förlaget bakom ”He’s So Fine” var berättigat till 1,6 milj dollar i skadestånd).

Harrison blev bitter (sådan var han), men tog också saken med rätt mycket humor (sådan var han också). År 1976 gav han ut en singel som hette ”This Song” (This riff has nothing tricky about it), en kommentar till rättsprocessen där han deklarerar att denna nya dänga minsann inte inskränker på någons copyright (fast även denna came to me unknowingly). Den ledsagande videon är kanske en smula jönsig, men säger en del om hans attityd.

Westlife lägger av, och det är inte en dag för tidigt. Nu är det nämligen 2010-tal, och för överåriga pojkband är det comeback som står på schemat.

New Kids On the Block och Backstreet Boys turnerar, ihop för säkerhets skull; i maj kommer de till Malmö arena. Boyzone, som splittrades 2000, är inne i någon sorts andra konstandning. Take That likaså.

Jag är inte säker på om heder någonsin stod på agendan, men ni vet nog vad jag menar om jag påstår att Westlife inte med hedern i behåll kan göra en comeback de närmaste veckorna. Risken är alltså överhängande att både Steps och East 17 hinner före.

Steve Earle spelar i Malmö ikväll. Det är verkligen inte första gången. Men denna blir annorlunda. Han har en ny uppsättning av The Dukes med sig. Eller The Dukes & Duchesses, som de också kallas — två av medlemmarna är kvinnor, och en av dem är Allison Moorer.

Konserten beräknas hålla på i tre timmar, och med tanke på att KB stänger kl 23 bör det alltså börja rätt tidigt.

Allison Moorer — lillasyster till Shelby Lynne, det har hon alltid varit; maka till Earle, det är en nyordning — har en hyfsat framgångsrik karriär på egen hand. Sedan 1998 har hon gett ut åtta album, det senaste heter ”The Crow”.

Steve Earle å sin sida gav tidigare i år ut sitt bästa album på åratal.

Spotify:

Allison Moorer – Crows

Steve Earle – I’ll Never Get Out Of This World Alive

Inget slår ett jubileum. Genomslaget för Nirvanas ”Nevermind” är nästan större 2011 än 1991.

Och det är väl ok. Men tro inte på pratet om att ”Nevermind” var det enda som gällde är 1991. Faktiskt gjorde gav en hel hög av den tidens (och den dåtida framtidens) största akter ut karriärdefinierande album det året. Red Hot Chili Peppers släppte ”Blood Sugar Sex Magik”, Metallica svingade sin lilla svarta, My Bloody Valentine gav ut ”Loveless”, Guns ‘N’ Roses stod på toppen och gav ut två album samma dag, Primal Scream definierade om sig själva med hjälp av ”Screamadelica” …

… och så krystade U2 ut sin ”Achtung Baby”, till allmänt jubel och till nästan lika allmän förvirring.

Kommer det en jubileumsutgåva? Det kan ni skriva upp, förslagsvis på resterna av Berlinmuren. Den siste oktober är det dags. Utöver en vanlig, ommastrad version (kompletterad med b-sidor och tidigare ratade spår på en dubbel cd-version) kommer några boxar av pinkfloydska dimensioner. Den verkliga kolossen, ”über deluxe”, innehåller 6 cd, 4 dvd, en drös vinylskivor och så den verkliga godbiten: ett par av Bonos glasögon. Hur många hade han egentligen?

Fast helst skulle jag vilja ha en Trabant också. Jag antar att vi får hålla oss till tåls i tio år till.

Jag saxar ur Wikipedia, denna ständiga källa till kunskap och fröjder, där utgåvorna redovisas:

• Standard CD edition
• Deluxe 2 CD edition – includes a disc of B-sides and bonus tracks
• Vinyl box set – includes the remastered album, ”uber” remixes, and ”unter” remixes on vinyl records
• Super deluxe 6 CD + 4 DVD edition – includes Zooropa; ”uber” and ”unter” remixes; B-sides and previously unreleased demos; the ”kindergarten” disc; From the Sky Down; music videos for Achtung Baby and Zooropa; various Zoo TV Tour documentaries; Zoo TV: Live from Sydney; hardback book; and 16 art prints
• Uber deluxe 6 CD + 4 DVD edition – includes same content as super deluxe edition, plus the album’s singles on clear vinyl records; a copy of the U2 fan club magazine Propaganda; four badges; stickers; and a pair of Bono’s ”Fly” sunglasses.

Över hela världen sitter nostalgiskt anfrätta 70-talister i beslutsfattande positioner och spiller sin smörja över hela världen. På annat vis kan jag inte förklara vurmen för allt som hände medan dessa människor var i puberteten på 80-talet. Ju banalare, desto mer troligt att vi drabbas av en repris.

I slutet av oktober får nyinspelniningen av ”Footloose” svensk biopremiär. Veckan före ges soundtracket ut. Det var en skitfilm då, soundtracket var struntmusik. En nyinspelning skulle kunna rätta till det som blev fel när det begav sig, men är det värt besväret? Kan vi inte bara sopa det under mattan och gå vidare?

Snälla 80-talister, få bort dessa människor.

Aftonbladets kultursida citerar idag delar av Tranströmers långdikt ”Östersjöar”, från 1974:

”Det händer att man vaknar

om natten

och kastar ner några ord

snabbt

på närmaste papper, på kanten

av en tidning

(orden strålar av mening!)

men på morgonen: samma ord

säger ingenting längre, klotter,

felsägningar

Eller fragment av den stora

nattliga stilen som drog förbi?”

Som poesi är det kanske inte dumt. Som antidrogpropaganda är det förstklassigt. Tranströmer har uppenbarligen genomskådat svamlet från nattliga barbesök — det som verkar vara så djupsinnigt när det uttrycks, men som morgonen därpå avslöjas som just så banalt som den utmattade tjuvlyssnaren till bartender hela tiden begripit det.

En annan av vår tids stora kulturpersonligheter, Paul McCartney, drabbades tio år tidigare av en liknande insikt. Det var efter att Bob Dylan introducerat honom och hans poporkester för marijuana. Uppfylld av ruset tyckte sig basisten plötsligt se Meningen och Sammanhangen. Ivrig, och lite orolig för att han skulle glömma bort alltsammans, bad han om papper och penna; han skrev ner svaret på Livets Gåta, och lämnade papperslappen till hjälpredan Mal Evans vars ordningssinne han litade på mer än sitt eget.

Dagen därpå bad han Mal om sin minneslapp, och med fuktiga händer vecklade han upp papperet och läste: There are seven levels.

Djupt. Läs mer här. Och ett litet utdrag här:

”I remember asking Mal, our road manager, for what seemed like years and years, ‘Have you got a pencil?’ But of course everyone was so stoned they couldn’t produce a pencil, let alone a combination of pencil and paper.

I’d been going through this thing of levels, during the evening. And at each level I’d meet all these people again. ‘Hahaha! It’s you!’ And then I’d metamorphose on to another level. Anyway, Mal gave me this little slip of paper in the morning, and written on it was, ‘There are seven levels!’”