Eric D Johnson har ni kanske hört som gitarrist i The Shins, men hans huvudsyssla är som bandführer i sitt eget band Fruit Bats. Ikväll spelar de på Debaser i Malmö. Pur folkpop, anglofil men i omisskännligt amerikanska händer. Och emellanåt rätt psykedelisk.

Bandet har gett ut fem album, jag recenserade de tre senaste men hittar bara denna och denna i arkivet.

Gold Leaves är förband.

Spotify: Fruit Bats – Tripper

Tio album från vardera nordiskt land har gått vidare i urvalsprocessen inför att Nordic Music Prize delas ut i februari. Gallringen fortsätter — den 1 december ska de 50 vara tolv, och vid det laget råder ingen kvotering som säger att artisterna från respektive land ska vara lika många.

Hela listan hittar ni här. De svenska artisterna är Lykke Li, Ana Järvinen, Deportees, Veronica Maggio. Goran Kajfes, The Field, Anna Ternheim, Mattias Alkberg, Jonathan Johansson och Loney Dear. Jag skrev om alltsammans igår.

Den 1 december tar en utomnordisk jury över. Resultatet presenteras vid festivalen by:Larm i Oslo 16 februari.

Förra året, som var premiär, gick priset till Jónsi från isländska Sigur Ros.

När en artist tvingas möta en publik som inte särskilt aktivt valt att vara där händer något. Artisten måste jobba hårdare för att övertyga. Kanske artisten ser sig tvingad att bli alldeles särskilt populistisk eller insmickrande. Kanske artisten förvandlas till någon annan.

Nyss blev det bekräftat att Bruce Springsteen spelar på Roskildefestivalen, inför en publik som skulle kunna mäta i 50-60-70 tusen. Dessa enorma folkmassor är inget ovanligt för honom, men normalt sett spelar han inför publik som köpt biljett just för hans show. Flertalet av dem som finns på festivalen är där i första hand för andra artister eller för festivalen som sådan. Hur bär man sig åt för att nå ut då? Kanske försöker man sig på något nytt? Kanske växer man en centimeter av utmaningen?

Men man kanske inte ska hoppas på för mycket. Generellt sett är Springsteen bäst när han spelar i förhållandevis små hallar inför de allra mest initierade fansen och med nya låtar att spela. Då tillåter han sig att vara lite mer exklusiv. På arenorna är han mer förutsägbar, bredbent och tröttsam.

Årets bästa svenska album? Smakfråga, men om ni frågar mig är det Bob Hunds ”Det överexponerade gömstället”. På tisdag får flugan-på-väggen-filmen från inspelningarna premiär vid två Doc Lounge-visningar på Babel i Malmö och på Mejeriet i Lund. Sedan åker de båda kopiorna av Peter Magnussons film på Sverigeturné.

Albumet dyker upp i huvudet medan jag gör helgens läxa: jag lade just mina röster på tio svenska favoritalbum, en del av en utdragen utgallringsprocess som ska leda till att vi i februari nästa år får en andra vinnare av Nordic Music Prize. Förra året gick priset, ganska välförtjänt, till isländska Jónsi.

Jag är med i det andra stadiet, där ”branschmänniskor” utifrån 25 svenska album rangordnar sina tio favoriter.

Och två saker slår mig: jag har inte tio favoriter bland dessa 25. Däremot saknar jag flera favoriter på långlistan. Bob Hund är en av dem. Peter Bjorn & John en annan. Gaby & The Guns. Christoffer Lundqvist. Charlee & Me.

Till slut fastnade jag istället för Loney Dear, Jonathan Johansson, Lykke Li, Goran Kajfes, Little Dragon, Deportees, Syket, Anna Järvinen, Veronica Maggio och en tionde platta som jag alltså inte är särskilt förtjust i.

Det finns alltid ett jubileum att ta fasta på, det gäller bara att leta. Idag? Det är på dagen 49 år sedan Beatles spelade in ”Please Please Me”, bandets andra singel.

Den färdiga, utgivningsfähiga versionen alltså. Men den där slarviga tagningen, som fångades på tejp i EMI-studion och hamnade på volym 1 av ”Anthology” (världens antagligen bäst säljande samling av tidigare ratat skrafs, en sanslöst imponerande pr-framgång) år 1995? Härrör den från samma session? Eller spelades den in redan 11 september? Och, ifall 11 september är fallet, innebär det att det alls inte är Ringo som trummar utan Andy White? Och har i så fall Ringo snott hela arret från Andy White för den hitversion från 26 november som vi alla känner till?

Ifall ni tycker att jag inte spiller tillräckligt mycket energi på detta spörsmål, kolla in denna grundliga redogörelse.

Själv är jag helt övertygad om att den där slarvtagningen gjordes 11 september, dvs vid den session då bandet (med Andy White som stand-in för Ringo) spelade in singeln ”Love Me Do”. När jobbet var klart, och producenten George Martin skickat hem White, fanns lite tid över som bandet nyttjade till att demonstrera sitt nya arr av ”Please Please Me” för producenten. Geoff Emerick, Martins då ännu tonåriga hjälpreda, minns det hela ungefär så.

Den långa drapan jag länkade till rymmer bland annat den motiverade frågan ”Why should we really care?”. Men svaret är ganska givet:

Because we care.

Vi får aldrig glömma empatin. För andra människor kanske detta bara är en obetydlig smula av meningslös pseudokunskap kring vilken det inte borde finnas grogrund för tolkningar och än mindre för kontroverser, men vi som är troende ser det inte på det viset. Varenda liten smula är betydelsefull. Om nu John Lennon sitter i sin himmel och med George Harrison på sin högra sida håller räkning på hårstråna på fanskarans huvuden (en uppgift som blir allt lättare med åren), då är det väl inte för mycket begärt att vi söker kunskap om enkla fakta rörande Hans verk?

När ”Jesus Christ Superstar” sattes upp i början av 1970-talet fanns många anledningar för de rättrogna att bli förgrymmade, och då talar vi inte i första hand om de rättrogna Ian Gillan-fansen. Mest kritik fick musikalen för att Jesus aldrig hann återuppstå innan ridån gick ner.

En som dock återuppstår är Ola Salo. Hans comeback på scenen efter att The Ark lagt av blir en comeback i rollen som Jesus. ”Jesus Christ Superstar” sätts upp på Göta Lejon i Stockholm (helig mark, där har jag sett Randy Newman), och precis som i Malmö 2008 är det Ronny Danielsson som står för regin.

Hur rollbesättningen i övrigt ser ut framgår inte. Själv önskar jag att få se Jepson som Kung Herodes.

Sveriges just nu bästa band återvänder till Malmö, för att ikväll spela på KB. Jag såg Dungen på andra sidan gatan, på Inkonst, så sent som december förra året. Från den konserten skrev jag detta.

Ni minns Frankie Goes to Hollywood? Dansant MTV-pop från Liverpool och antagligen det band som  sålde allra mest t-shirts år 1985. Bandets gitarrist Brian Nash gästar ikväll Popskolan på Babel. Lektionen inleds 19.45.

Och eftersom ni frågar: videon jag länkade till ovan har gjorts av Kevin Godley & Lol Creme från 10cc.

Och eftersom ni frågar igen: sångaren Holly Johnsons klädsel är förbluffande lik Kurt Olssons, men nej — den är inte ironiskt menad, ingen var ironisk i mitten av 80-talet.

Efter lektionen blir det Klubb Kick-Start med tre band. Schema här:

Kl. 21.00: Hundhuvet
Kl. 21.55: Bleek
Kl. 22.50: Bella DeBosco

”Norwegian reward”, lyder en rubrik i min mailkorg.

Det finns något hotfullt och högst olycksbådande över alltsammans. Som en kombination av ett vanligt Nigeriabrev och Steely Dans ”Haitian Divorce”, som jag inte kan få ut ur huvudet. Jag tänker definitivt inte klicka på e-brevet ifråga, tänk om en oljig Runar Sögaard hoppar fram på skärmen med bössan i högsta hugg och rådjursjakt i blicken?

Steely Dan – Haitian Divorce

När det som varit 1990-talets viktigaste svenska musikfestival — den i Hultsfred — förra sommaren återuppstod i omstrukturerad form  fanns The Prodigy, Suede och Primal Scream bland toppnamnen. Väldigt 90-talistiska band, med potential att locka tillbaka den publik som växte upp (eller inte växte upp) med Hultsfredsfestivalen.

När The Cardigans vänder tillbaka till scenerna nästa sommar och spelar på Hultsfredsfestivalen — jag trodde att de lagt av för gott, det hade jag uppfattat som en sorts inofficiell branschsanning — väljer de att spela samtliga låtar från sitt allra mest 90-talistiska album, 1998 års ”Gran Turismo”. Det kan inte vara en slump.

The Cardigans hade albumdebuterat en bit in på 90-talet, men de båda första albumen hade varit rena anakronismer: charmig bossapop som samplad i loungen på Jönköpings stadshotell.

”The First Band On the Moon” rymde visserligen den solfjäderslätta genombrottshiten ”Lovefool” men hade andra låtar som såg till att etablera Cardigans som ett samtida rockband. Men det var, liksom så mycket av den hetaste och mest fördomsfria indierocken i mitten av 90-talet, ljudet av ett band som stolt stod med ena benet kvar i det förgångna.

Med ”Gran Turismo” blev Cardigans plötsligt ett tidstypiskt band; de hade tagit intryck av konstnärligt anspråksfulla rockartister som Sparklehorse, liksom av trip hop-band som Portishead och Massive Attack. De har gjort bättre skivor, men ingen annan funkar tillnärmelsevis lika väl som soundtrack för 1990-talet. Så länge Hultsfred vill minnas sitt 90-tal är detta alltså det närmast ultimata konceptet.

Men vem ska spela, egentligen?

Peter Svensson, killen som skrev det mesta av musiken, avstår från turnén. ”Familjeskäl”, heter det. Vad det innebär för hans del vill jag inte spekulera i, men man kan fundera över vad det betyder för The Cardigans del. Det blir någon sorts medgivande: detta är inte på fullaste allvar, vi är inte ute efter att göra ett konstnärligt statement och framför allt inte efter att göra ett avstamp inför en ny fas av vår karriär.

Ett band med en strategi för en comeback bryter inte tystnaden med att ställa sig på scen med en ersättare för bandets kapellmästare och främsta kreativa kraft.

Vem det blir istället? En gissning är Niclas Frisk, som ju samarbetar med sångerskan Nina Persson i A Camp och som är van vid att hoppa in och rädda föreställningar. I rätt sammanhang är han en vass gitarrist.

Spotify:  The Cardigans – Gran Turismo