Johan Örjansson är en 28-årig låtskrivare, sångare och bandledare som av goda anledningar brukar jämföras med David Urwitz, men som också kan beskrivas som en poporienterad och ovanligt romantiskt lagd Ryan Adams. Eller en Andreas Johnson som aldrig upptäckte britpopen och aldrig retirerade till den-där-tv-showen.

Han och hans band spelar på Folk å Rock i Malmö på söndag. Stort enbart det, men detta är bara förbandet.

Huvudattraktion är återvändande amerikanen Israel Nash Gripka. Den här gången har han ett delvis nytt band: Joey McCleggan på sologitarr, Eric Swanson på pedal steel,  Erin McCleggan från The Fieros på bas och …

… sensationen: McKenzie Smith från Midlake på trumpallen.

I vårt arkiv hittar jag två liverecensioner av Midlake, i bägge har yours truly lagt rätt stor vikt på just trummisens betydelse för bandet. Här och här. Det måste tyda på något.

Spotify:

Johan Örjansson – The Yellow Fields

Johan Örjansson – Orange

Känner ni igen gitarristen här? I The Cardigans replokal? Inte den skäggiga, den andra?

Det är Oskar Humlebo, mer känd som Moto Boy. Det blir han som tar över sologitarren när The Cardigans återvänder för en sommarturné, helt centrerad kring albumet ”Gran Turismo” som gavs ut 1998. Bland annat Hultsfredsfestivalen är inbokad.

Vad som händer därefter … får vi väl se. Cardigans är förstås inte Cardigans utan Peter Svensson, mannen som normalt sett spelar gitarr men framför allt är mannen bakom lejonparten av bandets låtar. Att i det långa loppet ersätta honom är snudd på lika orimligt som att byta ut Nina Persson.

—

TILLÄGG: Nu är det klart att Cardigans även spelar på Tivoli i Köpenhamn, i det arr som heter Fredagsrock. Cardigans fredag är den som infaller 8 juni.

Att Jay-Z och Kanye West står på samma scen någonstans är faktiskt väldigt stort. Att de gör detta i Malmö är enormt. Enormt mycket större, till att börja med, än att Ozzy och Tony Iommi nästan kom att göra det.

Stora artister har en tendens att komma lite försent. Komma till Sverige lite försent, vill säga. Vi har numera ett uttryck för det där, det är till och med registrerat: Sweden Rock. Men när Kanye West kommer hit är han fortfarande på toppen av sin förmåga. Och som för att toppa det han åstadkommit på svenska och danska scener tidigare turnerar han nu med Jay-Z, en av det fåtal superstjärnor och veteraner som ännu är mer levande än legendariska.

Den 30 maj är det dags. Arenan är arenan.

Sweden Rock? Det senaste tillskottet är Bad Company, bandet som Paul Rodgers och Simon Kirke bildade när deras tidigare (och bättre) band Free lade ner verksamheten 1973. Bandets hejdagar slutade allra senast 1982. Visserligen gjorde bandet rätt snart comeback, men sångaren Paul Rodgers höll sig från bandet ända till 1998. De senaste åren har de egentligen bara gjort ströspelningar, men idag blev det offentligt att bandet spelar på Sweden Rock Festival.

Hur kul nu det blir. Jag såg Bad Company en gång, en comebackversion som var förband åt Deep Purple i Malmö 1986 eller året därpå. Jag hade nog hellre sett Paul Rodgers, i vilket band som helst. Men tja, det är ett bra band. Och vänner som såg BC-gitarristen Mick Ralphs på Mott the Hooples comebackgig i London häromåret är fortfarande glada.

Jay Z – Watch The Throne

Inte många vet om det, men Brainpool var som allra bäst i slutet av sin karriär. Runt mitten av 00-talet, då de ägnade sig åt sitt hybrisprojekt ”Junk”: en rockopera. Varken mer eller mindre. Framför allt inte mindre.

Men det där var ändå inte riktigt sant. Karriären är nämligen inte över, bandet spelar under våren in ett nytt album och uppträder i sommar på Mossagårdsfestivalen. Läs mer här.

Till festivalen kommer också band som The Culture In Memoriam, Sunshine Rabbits, The Luxe och Stereo Explosion — det vill säga de delar av The Ark som spelar varken Jesus eller gitarr i The Guild.

Brainpool – Junk – A Rock Opera

The Culture in Memoriam – Rest In Pieces

Ett ungt Stockholmspar som jag inte känner fick barn häromdagen, och sedan dess är deras unge och deras uttalanden – på ren svenska – all over the place.

Det stör inte mig nämnvärt, jag hinner ändå inte läsa allt som står i tidningarna. Det finns alltid en annan sida att bläddra till; riktigt all over the place är inte den här historien.

Det finns också en annan ”All Over the Place”, The Bangles första album, som man kan klicka fram. Bandets bästa, om ni frågar mig — detta var innan bandet fick en hårfön och en producent med glassmaskin. Plattan finns förstås på Spotify. Jag är särskilt förtjust ”Dover Beach”: en samtida (1984) paisley underground-poplåt, med byrdsiga psykedeliska gitarrer, mycket stämsång och en sorts new wavemärkt folkrock. Men hela plattan är väldigt fin och står sig väl.

The Bangles – Dover Beach

The Bangles – All Over The Place

Babel var fullknökat när Jonathan Johansson spelade där i höstas, så när han återvänder till sin förra hemstad har han valt ett större kyrkorum: St Johannes. Han spelar där den 28 april.

På Babel var det så här bra.

En tvättäkta bekräftelse och en … överraskning. Vågar man använda ordet skräll, det slitna, det misshandlade, det nödlösningsmässiga?

Ja, klart att det var en skräll. En mycket mild skräll, såtillvida att Lisa Miskovskys låt inte direkt springer upp från kloakerna eller Hades eller äppleodlingarna på Österlen och chockerar oss. Det är en gedigen låt i midtempo, framförd av en väldigt gedigen artist som inte tar några avgörande steg från sin vanliga repertoar för att representera sig själv i Melodifestivalen.

Låten är kanske lite tråkig, men det finns inget som helst tacky eller taffligt i den. Koreografin är fantastisk, på sitt lågmälda och smakfulla vis, och sångerskan själv är väldigt proffsig i direktsändning.

Att Danny skulle gå vidare var väldigt väntat; oddsen hos den bookmaker som heter Oddset gav 1,01 gånger pengarna. Satsa en tusenlapp och vinn en tia, wow.

Charlotte Perrelli föll igenom, hamnade på en femteplats som säkert varit hedrande för många artister men inte för någon som vunnit Melodifestivalen vid två tillfällen och hela ESC vid ett. Hon hade verkligen gått in i den här matchen och satsat — hon vore inte Perrelli annars, satsning är en del av själva signalementet — och ändå räcker det så långt ifrån ända fram. Klart att det är en stor förlust.

Till skillnad från sådana som Axel Algmark och, ja faktiskt också OPA!. De hade båda en egen stil som de fick introducera för en trippelt miljonhövdad publik som aldrig stött på dem för. Grattis.

Melodifestivalens fjärde deltävling för året är igång. Jag sitter i ickehändelsernas centrum, det vill säga i pressrummet i en annan del av Malmö arena. Jag rapporterar under sändningens gång, fyller på i denna bloggpost efter hand.

Först: en hyllningssång till Helena Bergström, som varit borta från tävlingen nästan lika länge som Lotta Engberg. Men sluta leta efter rätt telefonnummer, den är utom tävlan.

Charlotte Perrelli gör en Björn Skifs: fibblar bort texten. I andra versen sjunger hon istället delar av den första, på nytt alltså. Vad det egentligen betyder kan vi väl låta vara osagt — jag tror inte att telefonröstarna protesterar och klagar för att kontexten blivit obegriplig. Det kanske den är ändå. Man lyssnar in på Charlotte Perrelli för textens skull.

Däremot kan man tänka sig att artistens cirklar rubbades, men ifall det fanns nervositet i det här framförandet så var det i början — inte efter första refrängen. Men jag måste säga att jag uppfattade dansnumret som tajtare när jag såg det inne i arenan under repetitionerna i torsdags.

En efterkonstruktion skulle kunna vara att dansarna håller avstånd efter den lilla incidenten igår, då en av dem råkade drämma till Perrelli och slå ut en flisa från en framtand. Men det är nog inte alls relevant.

Malmös OPA!, vad ska vi säga om dem? De är vänner med kamerorna, och gör ett på alla vis bättre framförande idag än under de repetitionerna. Jag var onödigt hård mot dem i dagens låtgenomgång i papperstidningen. Men låten har inte riktigt i tävlingen att göra, detta är mer ett pausnummer.

Sarah Dawn Finer vill ha det till att The Poodles var första hårdrockband i Melodifestivalen, år 2006. Och att det därmed blev succé direkt. Jag skulle säga att K2, bandet med Europegitarristen Kee Marcello och Alannah Myles, var pionjärerna. År 2005. Och det gick ju mindre bra.

Men detta är mer Europe. Sångaren Nils Molin har fler tempestismer i sina fraseringar än självaste Joey Tempest.

Jag har svårt att tänka mig att denna schlager … f’låt, hårdrockslåt, inte skulle gå till Globen.

Såg ni hur solbränd Lasse Holm är? Han är mer eller mindre bosatt i soliga Spanien. Låten skrevs via Skype av honom och Lars ”Dille” Diedricson; LH satt vid pianot i Spanien, LDD satt med gitarr i Sverige.

Det där var stråkar från Malmö Musikhögskola. Fast de mimade bara. Eller: klart att de spelade, men de mickades inte upp.

Aj! Aooouuuheeeeee … det där var John Lennon-nerven som klämdes åt. Ska ”Don’t Let Me Down” någonsin återfå sin glans?

Hanna Lindblad? Hon är snabb. Detta är blodpumparracing, som en löprunda i Pildammsparken. Där gässen tagit över och bokstavligt talat skitat ner löparbanorna. ”Goosebumps” heter låten. ”You give me give me goosebumps”, sjunger hon, och det är helt i sin ordning. Men varför kan jag inte få raden ”you give me give me goose shit” ur huvudet? Antagligen för att jag är elak. Jag ska bättra mig. Men ”I just can’t shake this feeling”, som jag brukar tänka när jag ska skrapa spillningen från dojjorna.

Axel Algmark … hur mycket Håkan Hellström kan man bli utan att man måste byta namn? Hellström tolkar Plura, typ, med den typ av soulstråkar som hade kunnat göra sig på Eldkvarns plattor från mitten av 80-talet. Ja, han till och med namndroppar Plura; det rimmar på lurad, ifall ni missade det.

Jag tycker det här är charmigt. Om inte annat så bryter det mot normen. Melodifestivalsnormen, alltså.

Hette han Bernt-Rune Straight? Killen som Lisa Miskovsky skrivit låten med? Det slutliga beslutet i så fall: schlagerbögen har det svårt, så här några år efter 90-talets storhetstid då dagis- och skolbarnen tagit över.

För protokollet: Bernt Rune Stray heter han.

Jag gillar den här koreografin jättemycket, med de fladdrande vita tygstyckena i dansarnas klänningar. Lite segeldukar, lite vita fanor, lite tygblommor, lite stortvätt. Väldigt mångsidigt och omväxlande, till skillnad från den där elektroniska trumvirveln som bara går på repeat.

Tycker ni förresten att det låter som om Lisa Miskovsky sjunger duett med sig själv (sin egen förinspelade röst) i slutet av låten? Inte alls. Det är faktiskt hennes syrra som står i bakgrunden och sjunger. Sant.

Danny, den största tvåa vi någonsin sett? I villket fall: han går in med förra årets vinnarlåt ”Popular” som intromusik.

Om ni undrar: han sjunger inte ”I’m feeling NASA”, det är dräkterna som lurar er. Han känner sig awesome. Det gör alla nuförtiden.

Jag förbluffas just nu över hur folk runtomkring mig i pressrummet säger att han plötsligt sjunger falskt. Plötsligt? Men det sägs att han var bra på publikgenrepet tidigare idag. Och i vilket fall: man måste välja, antingen gör man ett perfekt dansnummer eller så satsar man på sången. Det är rätt tydligt vad han prioriterar.

—

Om ifall Danny Saucedos låt inte kommer till Globen så behöver åtminstone inte låtskrivaren Peter Boström avboka hotellrummet. Han är redan kvalificerad, via ”My Heart Is Refusing Me” som skrevs med Thomas G:son till Loreen.

Han är dessutom klar för Azerbajdzjan. Han var nämligen med och skrev Norges vinnare i år, låten ”Stay” som Tooji framför.

(”Stay”? Ah, då kom vi in på David Bowie idag ändå. Jag mår redan bättre).

Av reaktionerna i arenan att döma så går födelsedagsbarnet Danny Saucedo vidare. Men eh… jag återkommer när jag har något att komma med…

… NU. Fem bidrag har gått vidare. Det är Lisa Miskovsky. Dynazty. Danny Saudeco. Charlotte Perrelli. Och så är det Engberg/Sjögren.

Axel Algmark kom sexa, det var väl lite kul ändå. Eller, tja, som sexa är man rätt mycket förlorare. Hanna Lindblad och OPA! kom sjua och åtta. Vilket var väntat.

Stenhammar Quartet med Sarah Dawn Finer tolkar Melody Clubs ”The Hunter”. Här är originalet.

Nu så, äntligen, en finalist och Globenresenär: Lisa Miskovsky!

Men nu måste jag lämna datorn för att springa in och få vinnarkommentarer.

Vad har Love Generations ”Dance Alone” från 2011 gemensamt med 2010 års ”Hollow” av Peter Jöback och 2009 års ”La Voix” av Malena Ernman? Och med Charlotte Perrellis ”Hero” från 2008? Andreas Johnsons ”A Little Bit of Love” från 2007? Carola anno 2006, det vill säga ”Evighet”? Och med Katrina & The Nameless (dvs The Waves) och ”As If Tomorrow Never Will Come” från 2005?

De var allihop prestigebidrag som Christer Björkman och hans stab placerat sist i den sista av deltävlingarna. På samma vis som Danny Saucedos ”Amazing” lagts sist i Malmötävlingen denna säsong.

För vissa av dessa bidrag bar det hela vägen till ESC. För andra gick det sämre, och i de fall SVT och Björkman lagt tillräckligt mycket prestige i spelet — främst RedOne-adepterna Love Generation, i Malmö förra året — har prestigeförlusten svidit.

Med förväntningarna och Danny Saucedo uppskruvade känns en del igen från förra året. Alla bedömare med tillgång till en blogg och ett ackrediteringspass tycktes älska Love Generation och blev förfärade när de inte gick och vann. Ja, alla utom jag (jag blev mest förfärad av att Melody Club plötsligt tappade allt när det väl var diretsändning).

Jag är inte heller särskilt förtjust i Danny Saucedos science fictionnummer, även om jag inser att den kommer att gå raka vägen till Globen, utan att passera vare sig Gå eller Saturnus eller Andra chansen.

På liknande vis var jag år 2008 inte alls övertygad om Charlotte Perrellilåtens Storhet eller Internationella Potential eller Framtidskvalitéer. Men jag kunde förstå varför folk gillade den, och jag förstod varför jag inte gjorde det: ”Hero” var ett uppstramat, tillknäppt iskallt dansnummer utan hjärta. Och det provocerade mig.

Danny Saucedo? Det finns inget provocerande, det är bara inte … särskilt märkvärdigt. Jag begriper inte alls kollegor som i rubriker stora nog som vore det Tredje världskriget, eller rentav en fotbollsmatch mellan MFF och Helsingborg, basunerar ut att detta är det bästa numret någonsin.

… är det? Ja, kanske. För den som bestämt sig för att Danny is da ding. Eller är såld på sci-fi och självlysande dekaler. Eller är bilmeckaroverallfetischist.

Kalla honom Algamarken eller en Håkan Hellström-wannabe om ni vill. Jag tror inte att han tar illa upp. Det finns ingenting, abolut ingenting, i Axel Algmarks utstrålning som tyder på att Tranåskillen inte vill återfödas som göteborgsk matrostrubadur i sitt nästa liv.

Han har väckt om inte ont blod så åtminstone påtaglig irritation, och en del skratt, när han sjungit sin ”Kyss mig”. Jag tycker han är rätt skön, där han stapplar omkring i en dans med ansträngt fotarbete som ser ut som en Håkan Hellström sekunderna efter att han fått sina tår kapade av spårvagnen från Majorna.

Och så texten: han lägger ut orden om ”paradis”, han rimmar Plura med lurad, och han har en liten snutt om en salsa. Inte såsen, utan den där dansen som Håkan Hellström och hans besättning drömmer om att få ge sig hän i när de angör främmande hamn.

Det finns faktiskt hur mycket som helst att säga om detta nummer, som inleds med lite sofistikerade soulstråkar innan Axel Algmark ramlar dåliga gatan fram. Algmark greppar en hängande radiomikrofon, och ser ut som kapten Haddock i samtal med sin whiskyflaska. Han bär den, om än inte melodin, som sin sista droppe vatten.