Den första och den sista
Afro-Dite tävlar i årets festival, som om inget hänt sedan de vann 2002. Man kan absolut se det som ett styrkebesked. Man kan också uppfatta den vagt Abbaorienterade disco- och gympinglåten som lite daterad. Men inte mer daterad än den hade varit 2002, så där föll det resonemanget. Och 2002 gick det ju bra.
Något säger mig ändå att detta är sista gången vi får se Afro-Dite i festivalen.
Något nytt, då? Jajamän. För första gången har vi en growlare i Melodifestivalen. Han kliver fram likt en brutalt väckt grottmänniska med mossa i ögonen och småsten i stämbanden mitt under den söta poplåt (tänk er hair metal, fast utan så mycket hår) som Dead By April tävlar med. I Melodifestivalsammanhang och på fritidsgårdar i Mellansverige kanske detta är ljudet av framtiden. I min värld låter det som Def Leppard med dåliga rådgivare. Eller är det vanlig hushålls-metalcore med pojkbandskvalitéer?
Scenografin — trumpodiet står i en bur med mängder av kedjor — är ett mellanting av Eric Saade och en video med Mötley Crüe eller Ratt.
I likhet med Dead By April (ett bandnamn med profetiska antydningar) tävlar folk- och countrytrion Abalone Dots med ett arrangemang som tyder på att de inte vågar lita på sin låt och på den genre där de sägs vara hemma. I grund och botten är deras ”På väg” en rustik folksång, framförd med nyckelharpa, banjo och ståbas. Inte så värst långt från Calaisa eller Cookies N Beans. Men innan vi kommit halvvägs har trion fått bastant förstärkning från ljudbandets etnoskrafs och muskulösa schlagertrummor. Sarek är det inte, förvisso, men Abalone Dots kan bättre än så här.
