De stora livsfrågorna är tillbaka i Melodifestivalen. Och varför inte, ifall det fortfarande går att filmatisera Marianne Fredriksson-romaner så kan man väl också äntra en schlagerscen och sjunga om ”en tro/att detta liv får ha en bro”.

För orden står Sonja Aldén, som med blicken stadigt i såväl kameran som mot evighetens strand faktiskt— tro det om du vill — står på en liten hängbro. Den finns, alltså. ”Tiden är inne/när livet blir till ett minne” sjunger hon i den lite väl många gånger upprepade refrängen.

Är det en ballad? Ja, det är en ballad. Är den pampig? Ja, den är pampig. Har Bobby Ljunggren varit med och skrivit den? Äh, nu lägger vi ner den här leken – självklart har Bobby Ljunggren varit med och skrivit den.

Men den skönt dödsromantiska texten är Sonja Aldéns. Hon framför den draperad i en tunn klänning, hon rör sig som en älva, hon bär låten som en riktig sångerska ska, och hon står pall även när stråkarna väller fram i det vulkanutbrott av svulstig romantik som är partiet efter den andra refrängen.

Jag är imponerad, inte minst av att hon lyckas hålla sig för skratt.

Men bär det? Till Globen, alltså? Det fanns en tid då Melodifestivalen levde av den här typen av Pling Forsman-lyrik. Men på senare år har publiken varit mindre mottaglig.  Varken Shirley Clamps inställsamma ”Med hjärtat fullt av ljus” (det rimmade på grus) eller Susanne Alfvengrens ”Du är älskad där du går” blev några hits — bägge kom sist i sin deltävling när de tävlade för tre år sedan.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg