Flickornas Ulrik Munther, Innerlighetens uttolkare, Kungsbackas David Gray, Munsspelsstativets gängliga hänganordning — kärt barn har många namn. Nyss avslutade han sina repetitioner i Scandinavium, där han på lördag ställs mot sju konkurrenter.

Ulrik Munther ser ut och låter ungefär som han brukar, vilket brukar vara en god idé för nykläckta idoler som är älskade just för vad de är. Vi som varit med ett tag kan sitta och fnissa åt att han uppträder i vad som ser ut som de kläder som Allan Edwall lämnade kvar i SVT:s kostymförråd efter att de sista avsnitten av ”Emil i Lönneberga” färdigställts. Det blir lite äkthets-maskerad. Men det är inte för oss han klär upp/ner sig. Den enkla framtoningen, det rustika munspelet och den ärliga uppsynen finns där för att de utgör en så tydlig kontrast till det glassiga och ögonbrynsplockade vi är vana vid att se på en popscen. Han är inte nödvändigtvis mindre ytlig än andra, låt säga Timoteij, men har är något annat och han uttrycker det med signaler som är lätta att begripa.

Låten? En lillgammal romantisk reflektion kring kärlekslivet, som ju är som ett slagfält — i alla fall när romantikerna står för agendan. ”We’re soldier, we’re soldiers, and soldiers bleed” sjunger han med stort allvar och hyfsat stadig stämma. Det kommer antagligen att bära hela vägen till Globen.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg