En kall lasagne
Framgång i Melodifestivalen? Vad krävs? Ett vackert ansikte? En ordentlig show? Karisma? En slagkraftig refräng? Tur? En snackis? En hängiven fanskara redan innan alltsammans startar? En låt som inte liknar något vi hört förut?
Allt det där är bra. Ja, allt utom det sista. Melodifestivalen kräver nästan låtar som vi tycker oss ha hört förut, om än inte exakt så här. En liten variation gör susen, ett överdåd av originalitet gör det inte.
Sonja Aldén tar sig gissningsvis till andra chansen med sin låt, en pampig ballad som påminner om sådant hon tävlat med tidigare. I centrum finns en enkel fras som upprepas tills korna springer över bron: tre snabba toner, en ton ett helt steg ner, och så sen tillbaka. Vi har alla hört det förut. Var? Det beror på vem du är.
I mitt huvud kommer denna lilla fras (men inget annat) från 10cc:s ”Taxi! Taxi!”, själva introt. Det ryggmärgen är full av dyker upp i de mest oväntade sammanhang.
Det tog ett tag innan det slog mig att det är ju exakt samma fras som inleder Diggy-Lou Diggy-Ley.
Ryggmärgen fick mig också att i dagens papperstidning inleda en kort text om Sonja Aldéns dödsrikesballad med orden ”Om livet är en schlager, vad är då döden?”.
Även det där kommer från 10cc. Medan de ännu gjorde hits spelade de in en låt som hette ”Life Is A Minestrone”, baserad på en då aktuell reklamkampanj i Storbritannien. Och låtskrivarna tänkte: om detta nu är sant, att livet är en minestrone, vad kan döden vara? De drog till med fortsättningsraden ”Death is a cold lasagne”. Bortsett från själva refrängen är texten rätt svår att följa, men här är den i en rätt hygglig video.
