Carolina Wallin Pérez gjorde sig ett namn med något så udda som en jazzinfluerad indieversion av Kent, ett helt album fullt av det svårmodiga Eskilstunabandets angstlåtar.

Ska udda bli jämnt nu? När hon tävlar i Melodifestivalen?

Nja, hon är fortfarande en udda fågel. En sorts fågelrikets motsvarighet till Chinese crested dog, en art utan fjädrar.

Hon undviker Maria Espinozas misstag från häromåret, då den creddiga indiepopartisten lyckades skrämma bort sin vanliga lilla publik utan att nå fram med något vettigt till den breda som skaffar sig sin omvärldsanalys genom Melodifestivalen. Carolina Wallin Pérez envisas med att vara sig själv, det vill säga en inte särskilt påflugen popsångerska med ett lågmält uttryck och inte någon överdriven kärlek till stora blaffiga refränger. Hon har visserligen golvpukor på scen, och lika många musiker som med filtklubbor bankar fram en rätt fräck rytm på dem, men i övrigt är framträdandet avskalat …

… ända fram till finalen, då konfetti kommer ramlande som från himlen. Lite … udda. Som att göra disco av Beethoven. Eller förvandla en Mikael Wiehe-låt till en E-Typedänga. Eller growla i en pojkbandsrefräng.

Vilket ju ingen någonsin skulle få för sig.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg