Bowie & Elvis
Det händer alltför sällan att någon kopplar samman David Bowie med Elvis Presley, vilket för all del inte är så märkligt. När det väl hänt är det nästan alltid Bowie själv som kopplat, vilket å andra sidan är ganska märkligt.
Men hur mycket ikonoklast den unge Bowie än var så kunde han känna igen en stor underhållare när han såg en. Judy Garland? Marc Bolan? Liberace? Iggy Pop? Elvis Presley, med eller utan glamourös Vegaspyjamas? Bowie träffades av attraktionskraften. Och, oftast, förstärkte den.
För närvarande är jag själv närmast besatt av David Bowie, vilket har många anledningar. Peter Doggetts (inte helt och hållet övertygande, men alltigenom fascinerande) nya bok ”The Man Who Sold the World: David Bowie And the 1970′s” är en av dem.
Jag har nått fram till albumet ”Station to Station” (1976) och den arty discolåt som är ”Golden Years”, en låt som Bowie uppenbarligen skickat till Elvis i hopp om att han skulle spela in den.
Det hade kunnat ge en kick åt Elvis karriär, en hjälplina från The Thin White Duke till The Fat Elvis. Och Elvis hade mycket väl kunnat begripa vad som fick Bowie att göra kopplingen. Lyssna själva, här är en Spotifylista med sex spår: först Bowies ”Golden Years”, sedan fyra funkiga Elvislåtar från samma epok. De båda första föregick ”Golden Years”, de båda sista spelades in strax efter.
Och så avslutar jag med ”Big Brother”.
