På delar av albumet ”Low” sjunger David Bowie med ett påhittat språk, för en ”fonetisk effekt” snarare än för att förmedla ord. Länge har jag trott att Perrelli anammat samma teknik.

Men lyssnar man tillräckligt många gånger så kan man faktiskt urskilja större textsjok. ”I was the girl, I got lost, now I’m waiting to be found” , sjunger den abdikerade schlagerstjärnan (eller om det var ”I’ve got lust”) i sin låt.

I övrigt: hon är proffsigheten själv. Och låten är bra: en uppumpad danspoplåt, inte så hemskt långt från Rihanna. Eller Britney för den delen. Eller Kylie. Fredrik Kempe har skrivit den, samme man som låg bakom ”Hero” (och förra veckans ganska hemska ”Youngblood”).

I mångt och mycket ter sig detta som en reaktion mot det kylslagna, hårt stiliserade nummer som var ”Hero” och som var en hit i Sverige 2008 och en flopp i Europa ett par månader senare. Hon är klädd i ett litet raffset i cerise, dekorerat med sjötångsformat gyllene glitter, och hon dansar som en av sju i en härligt kollektiv insats. En ensam diva med en silvrig fallos till mikrofon? Såååå 2008.

Hon inleder låten ute på kattpromenaden, med en skärm bakom sig där vi får se den typen av cerise kuber som brukade pryda skrivhäften och pennskrin under det 1980-tal då Perrelli gick i skolan. Men så småningom blir formerna rundare, förvandlas till något art noveau-inspirerat, och innan vi vet ordet av (men ordet kan vara ”Girl”) står hon framför guldvingar som pryder skärmen och henne, om hon bara håller sig på plats. Det gör hon säkert — som sagt, hon är ingenting om inte professionell.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg