Duke, Nuke’em. Ja, någon borde åtminstone ha bombhotat studion…

En skiva jag skulle vilja höra är Pat Metheny möter Peter Gabriel plus ett antal afrikanska sångerskor (t ex Oumou Sangaré och Aster Aweke)  – fast risken är väl att de aldrig skulle komma ut ur studion igen. Både Metheny och Gabriel är ju stora orkestratörer av sin musik (hade Gabriel gjort ”Secret Story” hade det tagit tio år).

Mmm. En lika oväntad kombination – tre musiker från tre världsdelar, och däribland en urstark sångerska – hittar man på nästan tio år gamla ”Bilmadim” med uzbekiska (!) storstjärnan Yulduz Usmanova (numera i exil, i protest mot regimen i hemlandet). Hon slog sig ihop med Jah Wobble och Ernest Ranglin och lyckades skaka fram det här albumet med sånger och halvinstrumentala skisser – Wobble stod för mycket av låtarnas skelett och spelar snygg bas och synt, Ranglin lägger till smakfull gitarr, men det är Yulduz’ röst som verkligen bär skivan – stor, expansiv, varm, melankolisk, suggestiv (det är också ofta hennes egna melodier och texter). Det tog en vecka från första inspelningsdagen till att skivan mixats färdigt, om man får tro Wobble. Snyggt jobbat, säger jag.