Hallå där, 

… Håkan Engström, som med anledning av hågkomsten av Elvis Presleys 35 år bortom livet satt samman ännu en spotifylista med lite för många låtar.

— Tack!

Ingen orsak – avsikten var inte på något vis att gratulera.

— Förlåt.

Däremot skulle jag vilja fråga vad som var urvalsprincipen för just denna lista.

— Varsågod.

Vad var urvalsprincipen for just denna lista?

— Roligt att du ställer just den frågan. Jag tänkte så här: det är 35 år sedan karln dog. Jag borde göra något på temat 35. Elvis var ju väldigt fascinerad av numerologi, och i det avseendet känner jag en särskild sorts gemenskap med Elvis. Även jag är uträknad.

Tråkigt att höra.

— Nej nej, inte alls. Du missförstår. Jag är uträknad i betydelsen kalkylerad, kallt beräknad. Jag är resultatet av forskning vid musikkonservatoriet i Memphis.

Du skojar?

— Ja, men var det kul?

Nej. 

— Låt mig fortsätta.

– Jag tolkar tystnaden som tvekan, men eh, jag kör på. Jo, jag gick alltså tillbaka till tiden för högtidlighållandet av Elvis 35 år i livet, till år 1970. Jag är lite inne på sådant, dualism, döden och livet, yin och yang, stills och young, helan och halvan, hall och oates, something/anything.

Elvis fyllde 35 år i januari 1970, och han var mitt uppe i smöret. Ja, på flera sätt. Det var ett bra år, han skulle just inleda sin andra vända i Las Vegas. Så jag funderade på vilka som var hans tre bästa inspelningar år 1970. Det svartnade för ögonen en stund, och jag tänkte att om han var så bra 1970 så var han säkert väldigt bra också andra år. Så jag bestämde mig för att plocka fram tre favoritinspelningar från vart och ett av hans aktiva år.

Beredde det dig några särskilda svårigheter?

— Om. De tidiga åren är lyxår — det gäller att välja bort. Men framåt mitten av 60-talet är det rätt skralt med höjdpunkter, och framme vid 1965 är det stört omöjligt att vaska fram tre hyggliga inspelningar. Till slut fastnade jag för tre låtar från tre olika filmer. En av låtarna heter ”A Dog’s Life”, och det är inte ens en riktig metafor – låten handlar om en hunds liv. Och det är en av de bästa han spelade in det året.

Fler svåra år?

– År 1959 spelade han inte in något alls, han låg i lumpen. Även de studioinspelningar som gavs ut 1974 var sådant som legat i pipelinen sedan året före, så jag tvingades ta tre liveinspelningar från det året. Inte heller 1975 var särskilt kul. Eller 1977, dödsåret.

Hur har det varit för dig?

— Vadå?

Ja, alltså … Elvis. Dödsåret. Hur har det varit sedan dess?

— De första åren var svårast, men man vänjer sig. Man accepterar att han aldrig kommer tillbaka. Det svåra är att acceptera alla dessa som tror att det därmed är fritt fram att försöka köra hans race. Det är lite grann som med hans filmer. Den första filmen med Elvis i rollen som racerförare var väl ok. Det var ”Viva Las Vegas”, eller hur?

Fråga inte mig!

— Nej, så dumt av mig. Jo, men det var ”Viva Las Vegas”. Sedan var han racerförare återigen i ”Spinout” och sedan tävlade han med racerbåt i ”Clambake” och innan någon orkat skriva ett nytt manus kom ”Speedway”. Allt hade redan gjorts minst en gång. Det blev bara en blek kopia på en redan blek kopia.

Ingen är alltså som Elvis?

— Inte riktigt.

Och nu är han död.

— Sedan 35 år.

Nu när nyheten hunnit sjunka in, orkar du prata om det?

— Ska försöka.

Minns du var du var när han dog?

— Jag stod i toakön på Graceland och undrade varför det aldrig blev ledigt.

Det är inte sant!

— Nej.

Men allvar. Var befann du dig då du fick beskedet?

— Jag låg till sängs. Min bror kom med Sydsvenskan, väckte mig och talade om vad som hänt.

Och ni har inte talat med varandra sedan dess?

— Självfallet inte. Han är paria.

Du tror alltså på principen om att skjuta budbäraren?

— Absolut. Det är därför jag blev journalist.

Men nu är du ledig?

— Tack! Vi ses.

Nej nej, inte riktigt än. Jag måste fråga lite grann om dina andra Spotifylistor med Elvislåtar. På vilket sätt skiljer de sig från denna nya?

— Jag gjorde en inför Elvis 77-årsdag i vintras, med 77 låtar jag inte tycker fått tillräckligt med uppmärksamhet. Och så har jag ännu en, med 33 låtar från flertalet av hans 33 filmer.

Inte alla?

— Nej, jag skippade ett par-tre stycken. Bland annat ”Flaming Star”, som bara har två låtar varav en inte finns på Spotify. Jag skippade ”Love Me Tender” också, eftersom den kom först och låtarna är trista – jag ville ha en rivstart. Det hade varit klart roligare om Elvis tagit fasta på den svenska titeln på filmen och gjort en låt som hette ”Duell i Texas”. Den skulle jag vilja höra. Pang pang.

Men Elvis sjöng oftast på engelska?

— Han hade en låt som hette ”Smorgasbord”. Den är rätt hysterisk. Jag väntar fortfarande på att någon ska hitta den mindre hysteriska motsvarigheten ”Ombudsman” någonstans i arkiven. Den måste finnas, för att tala med Björn Ulvaeus.

Gör du ofta det?

– Vadå?

Talar med Björn Ulvaeus.

– Äh, glöm det.

Finns det fler anledningar att minnas och uppmärksamma? Fler jubileer på gång?

— Jag ser verkligen fram emot mars månad år 2020. Då har Elvis varit död lika länge som han levde. Ingenting kommer att vara detsamma därefter.

Hur vill du själv bli uppmärksammad på 35-årsdagen av din död?

– Äsch, all uppmärksamhet med anledning av min högtidsdag undanbedes. Jag låtsas vara på annan ort.

Spotify:

Elvis, 3 per år

Elvis Presley 77

Elvis, soundtracks