Mick rapporterar: Jag var nere i träsket
I Sverige har vi ”Humle och Dumle”. Britterna har producerat ”Doom And Gloom” – The Glimmer Twins är tillbaka.
Rolling Stones första låt sedan det löjligt överskattade albumet ”A Bigger Bang” från 2005 släpps idag. Nu hör det till god ton att hävda att singeln ”Doom And Gloom” är ”det bästa Stones gjort sedan ‘Tattoo You’”, det brukar svenska journalister skriva när Jagger och Richards presenterar något nytt. Men äsch, vi kan väl nöja oss med att konstatera att detta smäller högre än förra plattan.
I mångt och mycket är detta klassisk Stones: två gitarrer i riffglad interaktion – den mest högljudda av dem är på vippen att spela Neil Youngs ”Drive Back”, den andra svarar med den där typen av coolt och halvt sömngångaraktigt latmansriff som Keith Richards skulle ha patent på om han inte supit bort dokumentet.
Men låten har ett bra driv, förstärkt av handklappsmarkeringar, och en elasticitet som kommer av Mick Jaggers gummibandssång – inte riktigt, bara nästan tillräckligt entonig för att kunna kallas rap. I hans mun heter det förstås inte ”doom”, det heter ”deeäåooom”; en jordproletär i Göingebygden skulle inte beta av fler diftonger än denne före detta ekonomistudent från London.
Apropå sömngångare: I texten berättar Mick Jagger om en dröm han haft. Scenen är ett flygplan fullt av fyllon och galningar (låter som en Led Zeppelinturné under 1970-talet). Planet störtar och stackars Mick kraschar i Louisianas träskmarker och hamnar i famnen på några zombies. Det där är alltså Jaggers uppfattning om ”Doom And Gloom”, men det är inte värre än att han strax får lust att dansa.
