Jarvis Cocker och den magiska trippen
SVT:s Beatlemania fortsätter ikväll, med bland annat den brutalt sågade tv-filmen ”Magical Mystery Tour”. Att mottagandet var så grymt brukar av apologeterna förklaras med att den var en färgsprakande film som av nödtvång sändes i svartvitt skick. Samt att sändningstiden var fel – filmen borde ha smugits ut vid ett klockslag då allmänheten hade annat för sig och inte satt framför tv:n och prompt krävde Stor Underhållning. Nu blev kraven för höga.
Nåväl. Ta den för vad den faktiskt är: ett naivt psykedeliskt experiment – bitvis, men långt ifrån hela vägen så surrealistiskt som krävs (Det händer att sådant som inte existerar blir väldigt konkret. Ett manus, till exempel) – iscensatt av en Paul McCartney med övertro på sin förmåga. Då blir ni förhoppningsvis positivt överraskade av några fina scener och en del briljanta idéer som förvisso kanske inte riktigt nådde sin potential.
Men den absurda spaghettiscenen är skarp, liksom ett par musikvideoliknande sekvenser (”I Am the Walrus”, främst).
SVT:s Beatlessatsning påminner mig om en på riktigt briljant text som Jarvis Cocker – ledaren för Pulp, ni vet – skrev i The Guardian för drygt en vecka sedan. Förutsättningarna var att han skulle recensera den pretentiösa volym med John Lennons brev (och minneslappar och shoppinglistor) som Hunter Davies satt samman. Den finns även i svensk översättning (boken, inte Cockers artikel).
” It’s a book of religious relics rather than some form of autobiography. Or maybe it’s just a posh version of a Sotheby’s catalogue”, skriver Cocker som är bekännade Beatlesfantast men ändå får krypningar av all den jubileumsmotiverade nostalgi som sköljer över oss: ”They might as well write: ‘Hey, something really exciting and important happened here and you just (but only just) missed it. Ha, ha.’”
Hans kommentarer om den scen hans band Pulp ofta förknippades med – britpopen – är brutala, kanske brutala i överkant, men ändå träffsäkra:
”So we tried to make it happen again – but exactly the same. You cannot do a karaoke version of a social revolution (good fun trying though).”
En slutsats, slutligen, om Beatles, och om varför det är så befängt att ge ut en bok där man samlar John Lennons post it-lappar och vykort. Och varför man därmed gör Beatles en otjänst:
”But the whole point of the Beatles is that they were ordinary. Four working-class boys from Liverpool who showed that not only could they create art that stood comparison with that produced by ”the establishment” – they could create art that pissed all over it. ”
