10. TV On the Radio: Return to Cookie Mountain 2006

Vem personifierar den konstfärdiga moderna Brooklynscenen bättre än TV On the Radio?

Detta är bandets andra album, en minutiöst genomarbetad platta fyllt av motstridiga idéer som med inte obetydliga ansträngningar hålls i schack; musik som präglas av ungefär lika delar kaos och behärskning.

Den kan också beskrivas som en modern tagning av David Bowies album ”Heroes”.

Bowie medverkar faktiskt, på låten ”Province”, men istället för att sätta fixstjärnan i en katapultstol och skjuta honom längst fram i ljudbilden så låter bandet hans sångröst bli ett av åtskilliga instrument i detta brokiga och emellanåt ganska murriga kollage.

TV On the Radio kombinerar artrock, hiphopbeats, loopar, soul, electronica och jazz – gränserna mellan genrerna är uppluckrade. Det är frestande men missvisande att kalla den eklektisk (åtminstone efter debutalbumet, det mer fusionaktiga och utmanande ”Desperate Youth, Blood Thirsty Babies”); detta är musik med inre sammanhållning, fullt integrerad. Den är inte nödvändigtvis större än summan av sina beståndsdelar – även om jag hävdar det – men den är definitivt annorlunda.

Inledande ”I Was A Lover” kan sägas vara typisk, såtillvida att den täcker in lite fler baser än flertalet. Här skumpar My Bloody Valentine-gitarrer, hiphopbeat, samplade kulörta lyktor från Magical Mystery Tour-bussen och halvt förvrängda sångröster i en konstig sorts harmoni som kan kallas halvfredlig samexistens. En bisarr video här.

Spotifylänk: TV on the Radio – Return to Cookie Mountain

11. Rufus Wainwright: Poses 2001

Rufus Wainwright andra album utplånade ett halvt sekel: åren mellan Tin Pan Alleys storhetstid och triphopens genombrott. Det var som om inget av det där andra ens existerat: rock’n'roll, beatles, bluesrock, soul, cocktailpop, punk, disco, hiphop. 

Han tar en tripp på Broadway, uppklädd för att diskutera ett nytt projekt och det pågående världskriget över en kopp kaffe med Jerome Kern, han stannar vid ett rödljus för att släppa fram en skinande blank Chrysler Highlander, och innan han hunnit korsa gatan får han syn på Massive Attacks 90-talsklassiker ”Blue Lines” i ett skyltfönster. Själv bär han flip-flops, känner sig säker på sig själv men är i övrigt ganska vilsen.

Rufus Wainwright växte upp i folkmusikkretsarna kring mamma Kate McGarrigle och, i något mindre utsträckning, kring pappa Loudon Wainwright III. Det där bar han med sig hela livet, men musiken han aktivt tog sikte på var Den Stora Amerikanska Traditionen – den musik som uppstod när europeiska och ryska judar emigrerade till New York och drabbades av jazzen. Allt det där finns i hans musik: de stora melodierna, de mångskiftande harmonierna, de sofistikerade orkesterarrangemangen som ibland går överstyr och blir melodramatiska. (Om allt detta pratade han när jag träffade honom för en intervju 2005).

Hans debutalbum kan sägas vara en övning i genren, men det är den mer behärskade tvåan som är hans första mästerverk. ”Poses” bär de äldre influenserna på kragen, men bär också spår av något distinkt modernt; loopar och elektroniska beats kravlar sig upp fram från under flygellocket, tydligast i ”The Tower of Learning” och i ”Shadows” som han gjorde tillsammans med Alex Gifford från Propellerheads. 

Finfina tidsmarkörer, och ni hittar fler av dem i de personliga och ofta streetsmarta texterna som handlar om dekadens och strävan att bli något, att märkas, att göra ett avtryck. 

Men störst avtryck gör den sångmakare, sångare och borne estradör som passande nog valt att kalla albumet ”Poser”. Hans vokala omfång kan matcha outhärdliga musikalstjärnors, men Rufus har ett uttryck som är personligt och som aldrig någonsin blir kletigt. Manierat? Ja, ibland – men då för den estetiska åtbördens egen skull, inte för att han vill tjusa eller ställa sig in.

Spotifylänk: Rufus Wainwright – Poses

12. Ryan Adams: Heartbreaker 2000

Den omåttligt produktive strulpellen Ryan Adams har aldrig haft tillnärmelsevis lika många hästar hemma som när han som 25-åring just upplöst bandet Whiskeytown och spelade in sin första soloplatta ”Heartbreaker”, ett laddat album med koncentrerade sånger.

Han samarbetade med Gillian Welch och hennes producent David Rawlings, två musiker som säkert bidragit till den alltför sällsynta stringensen – detta är människor med klara idéer och ett cv att backa upp dem. Men låtarna är i de flesta fall Ryans egna: välskrivna, undersköna, slipade.

Inledande ”To Be Young (Is to Be Sad, Is to Be High”) är ett stycke febrig Subterranean homesick blues-driv och den fina ”Amy” är mellotronsmyckad kammarpop, men ingen av dem är särskilt representativ för detta album som i stället är den främsta exponenten för den akustiska singer/songwriterrock och altcountry som runt förra decennieskiftet var det nya svarta och som fick folk att starta klubbar som hette Woody. Förebilderna är antagligen folk som Townes van Zandt, Dylan, John Prine, Steve Earle och Gram Parsons. Framför allt Parsons.

I likhet med lite för många unga män som under decenniet vurmat för Gram Parsons lyckades Adams värva Emmylou Harris som duettpartner. Låten ifråga är en av de vackraste, den enkla och självklara ”Oh My Sweet Carolina” – hon gör ett fint jobb, men är egentligen inte alls nödvändig. Inte för ett ögonblick låter det den här gången som om hon gör en kompis en tjänst, hon har helt enkelt hört en fantastisk sång och vill inget hellre än att vara en del av den.

”Heartbreaker” rymmer allt som var bra med det tidiga 00-talets singer/songwritervåg, liksom allt som kom att exploateras till döds under åren som följde. Men ännu gick det att fullt ut köpa och tjusas av den oblyga romantiken (”Buy a pretty dress/Wear it out tonight”, i låten ”My Winding Wheel”), den självömkande bitterheten (”Don’t ask her for water, cause you’ll sink like a ship”, i låten ”Don’t Ask For Water”), det koketterande självföraktet (”I ain’t nothing new”, i ”Call Me On Your Way Back Home”), vagabondmentaliteten (”I’ve never been in Vegas/But I’ve gambled all my life”, i ”Oh My Sweet Carolina”), den ohöljda sårbarheten (”Come Pick Me Up”). 

För ett ögonblick var Ryan Adams den typen av artist som kunde få konstiga och säkerligen helt poänglösa iakttagelser (”I’m as calm as a fruit stand in New York/And maybe as strange”, i ”Damn Sam, I Love A Woman That Rains”) att te sig mystifierande, rentav som poesi – vad är så konstigt med ett fruktstånd i New York?

Spotify? Njet.

13. Einstürzende Neubauten: Silence Is Sexy 2000

I januari 2001 gav den norska duon Kings of Convenience ut ett album med titeln ”Quiet Is the New Loud”. Det var en paroll i tiden, om än lite för sent formulerad för att verkligen vara ett artistiskt manifest; i själva verket hade den heterogena rörelse som levde efter parollen varit aktiv i ett par år vid det laget.

Idén är enkel: efter decennier då de mest omstörtande och irriterande artisterna gått in för att föra oväsen och för att vrida upp volymen hade oväsen blivit en hopplös kliché; med grungeepoken hade en distad gitarr kommit att bli själva definitionen av det industripaketerade låtsasupproret.

”Inget är mer radikalt än tystnad”, sa Einstürzende Neubautens ledare Blixa Bargeld till mig när vi träffades för en intervju i Köpenhamn i april 2000. ”Den stör, den kan vara obehaglig – antagligen för att det är så sällan vi drabbas av den.”

”Men obehaget står i proportion till rummet vi befinner oss i. En gång åkte jag i en hotellhiss som spelade hetsig dansmusik, vilket gav en skrämmande klaustrofobisk effekt. Ute på gatan eller i ett stort varuhus hade inte den musiken varit obehaglig, där är det i stället tystnaden som väcker olust.”

Flertalet av de artister som i början av 00-talet bekände sig till devisen ”Silence is the new loud” var singer/songwriters med indiepopbakgrund. Några hade fostrats via lo-fi, andra hade upptäckt de små medlens och konstpausernas kraft i countryn. Husgudar var sådana som Nick Drake och Red House Painters, eller möjligen Gram Parsons.

Men Einstürzende Neubauten hade en helt annan bakgrund. Detta var bandet som suttit i det delade Berlin och utvecklade en provokativ, stökig, bullrig antimusik som var en kombination av experimentell punkrock, industriellt oväsen och vitt oljud; de spelade lika gärna med tryckluftsborrar som med elgitarrer. Första albumet hette passande nog ”Kollaps”.

När dessa industrirockens forna banérförare gav ut 2000 års ”Silence Is Sexy” blev vi tvungna att lyssna på nytt, denna gång utan öronproppar.

Detta är på varje vis ett enastående album,  fullständigt kompromisslöst i bejakandet av den bärande idén. Aldrig blir det så tydligt som i det sju minuter långa titelspåret – ganska precis så lång tid det tar att röka en cigarett. Spåret inleds också med att Blixa tänder en sticka, för den till en cigg och tänder på. De extremt ljudkänsliga mikrofonerna registrerar alltihop; ljudet fyller vardagsrummet när du spelar albumet. Kolla videon här.

En fråga var nästan självskriven när jag mötte Blixa Bargeld:

Kommer denna fascination för tystnaden av samma nyfikenhet och attityd som en gång fick dig att provocera med musik utifrån organiserat oväsen?

”Attityden har inte förändrats särskilt mycket”, svarade han. ”Det handlar om en läroprocess, att ge mig i kast med något jag inte gjort förut. Att locka fram musik ur icke-musikaliska instrument fascinerade mig tidigare, men det har jag redan lärt mig. Det behärskar jag. Om jag inte kan förvånas kan jag inte heller lära mig något nytt. Jag kan inte upprepa mig.”

Och om konceptet tystnad:

”Det finns inget sådant som absolut tystnad, och hade den funnits skulle den göra oss galna. Min avsikt var att göra tystnaden hörbar. Vad man då förnimmer, i det tysta, är frånvaro.”

En del av er känner säkert till John Cage och hans 4:33, som ju bestod av fyra minuter och 33 sekunders tystnad. Blixa Bargeld erkände självklart sin skuld till denna avantgardeklassiker som kan avnjutas både i pianoversion och för orkester. Det intressantaste med den sista är orkestermedlemmarnas trängande behov av att hosta i pauserna (ja, detta är ett verk i tre delar).

Albumet ”Silence Is Sexy” finns inte på Spotify, inte ens på iTunes, men här och här och här finns fler låtar. En livetagning av Redukt här.

14. Grizzly Bear: Veckatimest 2009

Grizzly Bear brukade höra till dekonstruktionisterna. Plocka-isär-typerna. Avskalarna. Plockepinn-esteterna.

No more.

Med årets album, det tredje, har de trätt in i popåldern. Detta är ett detaljrikt men helgjutet stycke musik, intrikat och ibland på gränsen till överarbetat men hela tiden med en linje i skapandet.

Och vi upptäcker att Grizzly Bear inte bara kan hantera brottstycken och offentliggöra dem i fascinerande, kaosliknande formationer utan också är mästerliga låtmakare. Här finns sånger som går att framföra live som en kvartett på scen (vilket bandet bevisade vid en magnifik spelning på Way Out West i somras). Detta är fyra musiker som kan hålla åtskilliga bollar i luften samtidigt, som kan hantera motstridiga rytmer utan att tappa riktning och fokus.

Med detta sagt: studioprodukten är än mer fascinerande, här finns allt det där studiotrixandet som gör att bandet trots allt inte står och faller med sångerna som sådana. En klatschig refräng kan man lätt tröttna på, men Grizzly Bears musik har så mycket underströmmar och underjordisk pophantverksamhet som ger musiken djup och mervärde.

Har du drömt om ett band som kan kombinera Of Montreal med The Zombies, Radiohead med Beach Boys eller tidiga 10cc med Animal Collective? Ditt sökande kan vara över.

Spotifylänk? Nej. Men ”Yellow House” finns där: Grizzly Bear – Yellow House

15. Robert Wyatt: Comicopera 2007

Självfallet är det ingen opera, men lite komiskt är det allt – kanske allra mest i ”Beautiful War”, en näpen sång om kriget som idyll eller avkopplande tv-underhållning.

Robert Wyatt är precis lika egensinnig hela vägen i denna treaktare, vars sista avdelning han sjunger omväxlande på spanska och italienska eftersom han menar att själva modersmålet blivit angripet av giftpilarna från den transatlantiska krigspakten.

Albumet är tidstypiskt såtillvida att det år 2007 reflekterar den gamle mannens kanske lite senkomna tankar om Irakkriget och vad det gjort med människorna i hans älskade England. Senkommet ja, men inte för att Wyatt är sen i tanken utan för att han är typen som låter saker och ting sjunka in innan han formulerar dem.

Musiken är likadan; ifall den ger ett flyktigt eller kraftlöst intryck är det bara för att den har så många lösa trådar, inte för att den satts samman i hast eller vredesmod. Jo, han är arg – särskilt i ”Out of the Blue”, som avslutar den andra delen. Men ilskan är inte häftig och den tar sig inte yviga uttryck; den är skarpt formulerad – Robert Wyatt är en tillbakalutad prickskytt snarare än typen som sätter sig i en pansarvagn och på måfå mejar ner en folkmassa, om krigsmetaforen tillåts (det gör den inte).

Musiken har inte lösa trådar för att Wyatt inte förmått binda samman dem, utan helt enkelt för att han redigerat bort allt virrvarr som bara skulle ha distraherat oss från vad han verkligen vill uttrycka. Ett uppretat punkband kan producera en skenbart mer kraftfull protest, men det kan en femåring med en distbox också.

Robert Wyatt är en av de stora excentrikerna. Han kom fram som trummis Soft Machine, ett av undantagen i den engelska proggrocken som aldrig lät sig blåsas upp i poänglösa excesser. På egen hand har han i 35 gjort svårdefinierad musik som präglas av hans lika ömma som ömtåliga tenor – med fallenhet åt falsetten. Han sjunger som han spelar kornett, med en spröd och ödslig men skarp ton utan krusiduller; såtillvida påminner han om Chet Baker, vars blåsarröst inte heller kunde skiljas från hans sångröst.

”Comicopera” är en sällsam blandning av impressionistisk pop, postrock, cool jazz och något som nog fortfarande kan kallas avantgarde. De tydligaste idéerna pytsas ut mot slutet – ”Pastafari”, ett märkligt instrumentalspår med oljefat och vibrafon; ”Out on the Square”, ett möte på torget mellan ett stumt gitarriff, Wyatts kornett, en tenorsax och ett oljefat i gungning – men de bästa sångerna hör till första akten: stillsamma, värdiga melodier till arrad ensemblejazz med elektronisk popkant.

Spotifylänk: Robert Wyatt – Comicopera

16. Pas/Cal: I Was Raised On Matthew, Mark, Luke & Laura 2008

En 00-trend? Pop-schizofrenin.

Alltfler bland de experimentella popbanden, företrädesvis på andra sidan  Atlanten, löser upp de traditionella och ”organiska” låtstrukturerna för att istället göra förtätad popmusik med tvära kast och ofta överlappande teman.

Ni märker det hos Of Montreal, hos Grizzly Bear, hos TV On the Radio och hos Deerhunter.

Och ni finner det hos det här sjumannabandet från Detroit, vars bästa låtar är närmast överambitiösa lapptäcken.

Varför man gör så? För att det går.

En gång i tiden var detta möjligen ett arbetssätt för de mest uppburna banden med störst budget (Beatles, Beach Boys, Queen); när man kan jobba hemma med en avancerad datorstudio är det fritt fram att klippa, klistra, lägga på, förfina och skapa det där förtätade uttrycket. Man kan jobba på detaljerna tills korna kommer hem (eller studielånet är slut).

En del av Casimer Pascals låtar kan närmast beskrivas som sviter, men glöm allt ni vet om progg- och symfonirockbandens fluffiga verk. Pas/Cals musik må vara komplex, men den är obrottsligt melodiös och poporienterad. Barock, visst, men sällan särskilt prålig och aldrig kitschig.

Musiken finns inte på spotify, och de bästa låtarna finns inte på youtube heller. Men kolla in Oh Honey, We’re Ridiculous och Glorious Ballad of the Ignored. Eller kolla deras myspace, om ni kan hantera att de lagt upp en cover av ”Last Christmas”. Min favorit, ”The Truth Behind All the Vogues She Sold”, finns på Last FM.

17. Jenny Wilson: Hardships! 2009

En temaplatta om syster- och moderskap, ett äkta album vars beståndsdelar förstärker varandra.

Temat i sig är intressant, och Jenny Wilson följer det med en nit och konsekvens som är avväpnande. Men konsekvensen finns lika mycket i det precisa musikaliska uttrycket. Liksom, för den delen, själva temat – eftersom detta är ett album där text och musik är fullständigt i symbios; tonerna och orden säger alltid samma sak, och över hela linjen är det lika rensat på överflödigt bjäfs. Ifall en låt heter ”Clattering Hooves” så låter också slagverken som sådana. ”Porcelain Castle” är praktfull men skör.

Inget som inte betyder något får vara med. ”The Path” kretsar kring en skelettslank pianofigur; ”Like A Fading Rainbow” får sin karaktär i samverkan mellan samplade rytmer och traditionellt slagverk, mellan rötter och modernitet, men den som letar efter någon som slår på stora trumman lyssnar förgäves.

”Hardships!” är ett kallhamrat genomarbetat album med hårt stiliserad afroamerikansk folkmusik: arbetssånger, spirituals, klassisk R&B och chain gang-soul. 

Traditionella byggstenar – men modernt i attityd, i form och ibland i klanger. Bredvid pianot är xylofonen ett de viktigaste instrumenten, och körerna används som ett slags vokal percussion, men det finns en elektronisk precision över alltsammans.

Och över alltsammans svävar också Nina Simone, men Jenny Wilson tar alltsammans några sjumilakliv vidare och in i sin egen tid. Inspiration? Ja. Aldrig imitation.

Spotifylänk: Jenny Wilson – Hardships!

18. Ossler: Ett brus 2008

Det hade varit lätt att påstå att Pelle Osslers produktion kulminerar med 2008 års album ”Ett brus”, hans femte, men det vore att förminska de fyra första. Sant är att han på detta album tar vissa av sina tendenser till de yttersta extremerna: främst klaustrofobin i både texter, sound och trångbodda harmonier. 

Allra mest typisk såtillvida är den spökhistoria som heter ”Ett slutet rum”, som inspirerats av Paul Austers New Yorktrilogi: ”Det slutna rummet”, ”Vålnader” och ”Stad av glas”.

Låten är mardrömslik, på mer än ett vis. Ja, den gestaltar rädsla, paranoia och ångest. Men den tar också fasta på drömmens bristande logik, dåliga sinne för proportioner och väsentligheter (inledningens beskrivningar av det här spökhuset kan misstas för den snustorra texten i en mäklarannons) samt förkastandet av vanligt tillskansat förnuft; sammantaget ger det en känsla av att vi allihop sover. ”Jag tänker inte riktigt klart, och allt jag minns/Är att jag lever i ett rum som inte finns”, sjunger han i avslutningen.

Detta är låten som oftast är min favorit, men den ska inte brytas ut ur sammanhanget. Det är ett album, en enhet som ska lyssnas på från början till slut. Istället för att börja med ett hastigt a-wop-and-a-lop-bop-a-wop-bam-bom, som ju rockskivor har gjort i femtio år, så inleder han med ett långt och sävligt instrumentalnummer: en skramlande tunna med stickig och sannolikt brandfarlig luft. Eller som ljudet av fyra tyska hundar i en oljetank, vilket är en mycket bättre beskrivning (och som är Osslers egen, från hans myspace).

Låten heter ”Svinbesättningen”, och redan titeln förbereder dig på vad som väntar. Den vaggar in dig – inte i ro, men väl i ett tillstånd där du inser att det är bäst att lägga allt annat åt sidan och spetsa öronen.

Musiken kan vara våldsam, aggressiv och pardonlös; skenbart eller sant primitiv. Det utesluter inte, mot slutet av albumet, en desperat kärleksförklaring som ”Hela mitt liv” där protagonisten kastat alla sina vapen och till slut tar hjälp av en samplad rumänsk operaversion av ”O Sole Mio” för att försäkra sig om att alla orden verkligen blir sagda. Eller den sköra titellåten: ömsint, förstående och brutalt vacker.

Spotifylänk: Ossler – Ett Brus

Med arton låtar kvar på 00-talets topp 50 att presentera kan jag skönja två tendenser.

1. Jag skriver mycket längre än jag tänkt mig, nästan dagligen säger jag att ”den här nästa åtminstone … den blir kort”.

2. Men framför allt märker jag hur, när jag återvänder till albumen för att skriva en ny bloggpost, VARJE GÅNG ångrar mig och tänker ”men den här borde ju vara mycket högre upp på listan”.