”Vad krävs för att vi ska få kontakta dig?” undrade min chef innan jag gick i sommaride för en löjligt lång semester.

”Det krävs att Paul McCartney ramlar av pinnen”, sa jag. Eller så var det bara som jag tänkte. Eller så sa jag det utan att tänka, det var bestämt det ena eller det andra.

Vad som istället fick mig att avbryta semestern var något helt annat: Bob Dylans nya album (recension här). Att skriva om att McCartney gått och dött är trots allt inget mot att kunna berätta att Bob Dylan lever.

En del har gjort ett stort nummer av att 71-åringens nya album heter typ likadant som William Shakespeares sista verk: The Tempest. Tidningen Rolling Stone, som intervjuat His Bobness, är en. Men Dylan, nykter som vanligt, avfärdar tramset och påpekar att Shakespeares alster hette ”The Tempest”, hans eget heter ”Tempest”. ”It’s two different titles”, säger Dylan.

Visst hade det varit anmärkningsvärt om Dylan försökte följa Shakespeare i graven. Men att han avslöjar sig som en efterföljare till Joey ”The Final Countdown” Tempest är väl än mer frapperande? Heading for venus, eh?

Richard Lindgren och hans band spelar Dylan på St Gertrud ikväll, under vinjetten ”A summer nod to Bob Dylan”. Vågar man hoppas att de har tinat upp den sällan spelade ”In the Summertime”? Ja, inte Mungo Mumbo Jumbo Jerry-låten utan den här?

Lindgren spelade på Bullen i söndags, jag var där tillräckligt länge för att höra ett par Dylanlåtar som slängdes in i setet: You Ain’t Going Nowhere och Don’t Think Twice It’s Alright. Det lät bra, det gör det alltid när han har strängbändaren Jon Eriksson med sig. Men roligast blir det ändå när de tänker twice och väljer lite mer udda låtar. Seså, fram med ”In the Summertime”! Eller, varför inte, ”All the Tired Horses”?

Bob Dylans födelsedag firas ganska modest här i Baku. Glädjeyttringarna är sparsmakade. Det kan ha med tidszonerna att göra, Azerbajdzjan ligger ju faktiskt tre timmar före oss och tio före Minnesota. Det kanske var i natt allt hände?

Sent igår kväll satt jag i vilket fall på en restaurang där jag hade beställt in en bricka med rökt fisk. Mycket fisk. Men så väldigt rökt var den kanske inte, den var framför allt salt. Ohyggligt salt. Där jag satt, med ryggen mot Eurovisionsarenan, kände jag mig rätt snart som Lots hustru — ni vet, hon som vände på huvudet och blickade tillbaka mot Sodom och i ett hu förvandlades till en saltstod. En snabb, dramatisk stegring och tonartshöjning och sedan var det kört.

Vad detta har med Bob Dylan att göra? Väldigt mycket. Det har framför allt med denne Lot att göra.

Mitt i allt detta slog det mig att jag aldrig riktigt begripit vad  Bob Dylan menar med ”It Takes A Lot to Laugh, It Takes A Train to Cry”. Vill Bob påskina att Lot var en gemen själ som skrattar sin olyckliga saltstod till hustru i ansiktet? Och vad i hela friden har tåget med saken att göra? Är det ett tåg som gråter salta tårar? Syftar han på uttåget ur Egypten? Och menar han verkligen att det var rätt att låta sodomiterna dö, är det inte enbart denna ganska hopplösa samling ordvitsar som borde ha dött innan jag nedtecknade dem?

Många frågor.

En av dem ställde jag igår till en kompis. Han förklarade hela förloppet med att Bob Dylan tydligen tog en del droger under 1960-talet. Vi kom fram till att det gjorde kanske också de där människorna som tågade ut ur Egypten. De snortade manna med kaktusdrog, typ peyote. Det var då buskar började brinna och hav delade sig.

Jag vet inte om det är sant. Jag bläddrar i min bibel men hittar inget om peyote. Det enda jag verkligen vet är sant är att jag måste sluta med det här tramset och börja jobba istället.

Skivbolaget EMI mailar, med rubriken ”The Smashing Pumpkins släpper nytt album på EMI”, och instinktivt vill jag svara ”I don’t come to you with my problems, do I?”. Men det vore inte riktigt schyst, det där är ju faktiskt en lånad replik.

Orden var Bob Dylans, han yttrade dem när Peter Grant vid en efterfest någonstans någon gång gick fram för att socialisera.

”My name is Peter Grant, I’m the manager of Led Zeppelin” sa han innan Dylan snäste av honom.

I anslutning till morgondagens recension av Amnesty Internationals Dylanhyllning — 73 låtar, flertalet nyinspelade — utlovar jag en Spotifylista med 40 andra Dylancovers.

Kan jag inte alls räkna? Jodå, men jag är bättre på att addera än på att ta bort. Så här är 50:

Spotify: Bob Dylan-covers

På en av Jerry Lee Lewis orättvist bortglömda LP-plattor, från 1979,  finns en låt som heter ”Rita Mae”. Det har helt gått mig förbi att låten skrevs av Bob Dylan, som faktiskt gav ut den på en singelbaksida 1976 — framsidan var den liveversion av ”Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again” som också finns på LP:n ”Hard Rain”. Dylan spelade in den under ”Desire”-sessionerna, men låten ratades för albumet. Ett par år senare hamnade den i alla fall på ett officiellt utgivet album: en samlingstrippel avsedd för den japanska och australiska marknaden.

Han spelade den live under Rolling Thunder Revue 1976, lyssna här.

Sedan spelade Eric Clapton in den, för den tämligen livlösa plattan ”Another Ticket”.

Stig Vig, ledare för Dag Vag, har hittats död. Han blev 63.

När jag nås av nyheten drar jag mig till minnes en telefonintervju jag gjorde för tio år sedan. Stig Vig visade sig rolig, med en brutal sorts humor som alls inte uteslöt värme och ett stort intresse för det vi pratade om (reggae, Bob Dylan). Artikeln jag skulle skriva var en mallad sak med vinjetten ”Soundtrack till mitt liv”: frågor om första plattan, musik som spelas i turnébussen eller på fest … den typen av saker. Frågorna varierade från fall till fall, men jag avslutade alltid med att fråga om vad den intervjuade önskade skulle spelas på hans eller hennes begravning. Stig Vig svarade:

- Den vackraste låt jag vet är Bob Dylans ”Sad Eyed Lady of the Lowlands”, men den ger kanske felaktiga signaler.

- Jag är inte med i svenska kyrkan och vill inte ha en vanlig begravning. Men jag kan tänka mig en utomhusceremoni, där Dylanlåten spelas med fullt tryck från stora högtalare och där någon strör askan framför högtalarna så att den sprids med hjälp av ljudvågorna.

I slutet av november lanserade plötsligt Jim Morrisons gamla band ”The Year of the Doors”, och slog ett slag för 40-årsjubiléet av kvartettens sista album. En smula smaklöst får man nog säga att detta ”anniversary” var — det är svårt att bortse från att Jim Morrison hade dött i juli för 40 år sedan (albumet som jubileras gavs ut i april 1971).

Men mer än smaklöst är det faktiskt bara förbryllande. Warnerkoncernen och The Doors har haft 40 år på sig att förbereda sig för 40-årsjubiléet, och så sumpar de alltsammans. En månad före julafton är 2011 nästan slut.

För övrigt äger jag redan ett ex av detta album med en sticker som säger ”40th Anniversary The Doors 40″ (jag tror det är Ray Manzarek som behöver få den där svåra sifferkombinationen upprepad), det gavs ut 2007 — det vill säga 40 år efter att bandet bildades.

Nu skulle inte detta handla om The Doors, men vi kan väl konstatera att den mycket ojämna ”LA Woman” är en av de Doorsplattor som faktiskt stått sig bäst. Allt är inte bra, men ”Riders On the Storm”, ”Hyacinth House” och ”L’America” hör till mina favoriter.

Men inte är detta ”The Year of the Doors”, detta år är liksom alla år Bob Dylans år. Detta år hade han dessutom vänligheten att fylla 70.

Ett par dagar innan året tar sin ände i sedvanlig förskräckelse intar några Dylanfans KB:s scen. I tre timmar den 29 december spelar Richard Lindgren Band låtar av Bob Dylan. De tar hjälp av gäster som Maria Anderberg, Staffan Hellstrand, Andi Almqvist och Annika Fehling.

Bob Dylan drog ju Mark Knopfler med sig på turné genom Europa under hösten, men de drog igenom förvånansvärt få låtar tillsammans och det dröjde till måndagens turnéavslutning — och konsertens sista låt — innan publiken bjöds på en sångduett.

Låten ifråga? ”Forever Young”. Den 52-årige yngligen Knopfler tar sig in i låten gitarrvägen innan han i andra versen kliver fram mot mikrofonen. Och det låter hur bra som helst.

Ljudkvalitén är väl sådär, men öronen vänjer sig. Lyssna och titta här.

EXTRA! EXTRA! En mycket bättre upptagning här!

Aftonbladets kultursida citerar idag delar av Tranströmers långdikt ”Östersjöar”, från 1974:

”Det händer att man vaknar

om natten

och kastar ner några ord

snabbt

på närmaste papper, på kanten

av en tidning

(orden strålar av mening!)

men på morgonen: samma ord

säger ingenting längre, klotter,

felsägningar

Eller fragment av den stora

nattliga stilen som drog förbi?”

Som poesi är det kanske inte dumt. Som antidrogpropaganda är det förstklassigt. Tranströmer har uppenbarligen genomskådat svamlet från nattliga barbesök — det som verkar vara så djupsinnigt när det uttrycks, men som morgonen därpå avslöjas som just så banalt som den utmattade tjuvlyssnaren till bartender hela tiden begripit det.

En annan av vår tids stora kulturpersonligheter, Paul McCartney, drabbades tio år tidigare av en liknande insikt. Det var efter att Bob Dylan introducerat honom och hans poporkester för marijuana. Uppfylld av ruset tyckte sig basisten plötsligt se Meningen och Sammanhangen. Ivrig, och lite orolig för att han skulle glömma bort alltsammans, bad han om papper och penna; han skrev ner svaret på Livets Gåta, och lämnade papperslappen till hjälpredan Mal Evans vars ordningssinne han litade på mer än sitt eget.

Dagen därpå bad han Mal om sin minneslapp, och med fuktiga händer vecklade han upp papperet och läste: There are seven levels.

Djupt. Läs mer här. Och ett litet utdrag här:

”I remember asking Mal, our road manager, for what seemed like years and years, ‘Have you got a pencil?’ But of course everyone was so stoned they couldn’t produce a pencil, let alone a combination of pencil and paper.

I’d been going through this thing of levels, during the evening. And at each level I’d meet all these people again. ‘Hahaha! It’s you!’ And then I’d metamorphose on to another level. Anyway, Mal gave me this little slip of paper in the morning, and written on it was, ‘There are seven levels!’”