19. Bob Dylan: Modern Times 2006

När albumet var alldeles nytt beskrevs det gärna som den sista delen i en trilogi, vad nu det skulle vara bra för. Kanske lika mycket för att hitta en slutpunkt innan formtoppen obönhörligen skulle bli nedförsbacke igen som för att anknyta till de båda album Bob Dylan redan gjort sedan han bröt skrivkrampen med 1997 års mästerliga ”Time Out of Mind”.

Men utöver den höga klassen – inte minst den höga lägstanivån – finns inte så mycket som så här några år senare binder samman ”TOoM” med albumen som komma skulle. Ifall det finns en trilogi, då inleddes den inte med 1997 års Daniel Lanoismärkta album utan med 2001 års ballad- och mytbehängda gammalmansalbum ”Love And Theft”. Det var där som Dylan tillfullo och i hela tonfallet bejakade musiken från tiden före rock’n'roll – bluesen, underhållningsjazzen, de populära upptilldansnumren, folkballaderna – som om de senaste fem decennierna bara varit en dröm.

(Den tredje delen skulle enligt det synsättet då vara ”Together Through Life”, där Dylan och bandet främst anknyter till Chicagobluesen; årets julskiva blir med det betraktelsesättet en sorts sorglustigt appendix.)

Men nu: 2006. ”Moderna tider”, alltså. Höhö. Ironiskt? Självklart, men vi kan lika gärna se formuleringen som Dylans sätt att ifrågasätta krönikörernas monopolanspråk på uttrycket och på förståelsen av tidsandan. Även gamla män lever i den moderna världen, och för övrigt finns inget gammalt och gaggigt i Dylans sätt att betrakta det amerikanska folkmusikarvet (eller språket! Språket! Formuleringskonsten). I min recension av plattan när den var ny dristade jag mig till att påstå att Dylan är ”sin egen, en myspace-artist, en autonom subkultur” och därför modern. Inget hade varit mer ute och omodernt än om han anlitat The Neptunes och försökt vara inne.

”Modern Times” handlar i mångt och mycket om att återknyta till det förflutna, bearbeta det och se vad som kommer ut på andra sidan filtret. Ett flertal av låtarna bygger på eller kretsar kring lån från äldre material (genomgången på Wikipedia, med länkar och allt, är bättre än något jag kan åstadkomma).

Stölder? Självklart inte, även om det hade varit klädsamt om Dylan angett källorna i cd-häftet. Men Bob Dylan är (återigen) en folksångare, och så där har de alltid jobbat – hans genombrottsalbum, ”The Freewheelin’ Bob Dylan” från 1963, är till hälften fyllt av folksånger han bearbetat för sina egna syften och för sin egen röst.

Centralt på första spåret av ”Modern Times” finns sålunda ett lån från Memphis Minnie, men när denna bluesmusiker med storhetstid på 1940-talet namndroppar Ma Rainey väljer Dylan istället Alicia Keys. Musiken som sådan låter som en kombination av Elmore James och Dylans egen, bara marginellt modernare rockklassiker ”Highway 61 Revisited”.

”Modern Times” har låtar som drar åt Bing Crosby och citerar ”Red Sails In the Sunset”; de finns där för att, om inte annat, komplettera bilden. Men de stora stunderna är tre helt andra spår:

•Nettie Moore, som tagit sin titel (och sin missangelägenhet, men inte så mycket mer) från en 1800-talsballad om en man vars älskade såldes som slav.

•”Workingman’s Blues #2″ (Finns det en #1? En förlaga? Inte vad jag vet ), en tillbakalutad och sparsamt arrangerad men melodiöst spänstig sak där protagonisten med jämnmod berättar om tusen anledningar att bli bitter.

•Och så den jag numera gillar mest, finalens ”Ain’t Talkin’” som antagligen är den låt som ger mest för den som vill hitta människan Robert Zimmerman bakom sångerna och berättelserna. Det är givetvis ett fåfängt företag, eftersom Dylan under större delen av albumet ägnar sig åt ungefär samma kurragömmalek som är manuset till Todd Haynes Dylanfilm ”I’m Not There”. Låten är en guidad tur i en labyrint, men guiden är med största säkerhet korrumperad.

Låten som sådan, ”Ain’t Talkin’”, utspelar sig inte i en labyrint; den beskriver en enda lång vandring i ”the mystic garden”, en trädgård utan trädgårdsmästare. I den sista versen, när mannen – som under åtta minuter avbrutit sitt rastlösa och plågade pladder (”walkin’ with a tooth ache in my heel”) enbart för att skjuta in att han ”ain’t talkin’” – äntligen lämnar trädgården styr han mot ”the last outback”, den sista obygden. Då. slutligen, upphör hans prat och han stör ingen.

Det är en lika mäktig som mystisk sång, full av humor och existentiella frågor … och självrättfärdiga tirader som vi antagligen aldrig får veta hur Dylan själv ställer sig till.

—-

Spotify? Nej. Dylan finns inte där. Och knappt ens på youtube.

… men mest snackar Bill Flanagan, Bob Dylans hovreporter, som intervjuat honom för denna artikel.

Snacket kretsar kring Bob Dylans nya julskiva, men handlar nog så mycket om julen i allmänhet. Om musiken säger Dylan att han inte såg någon anledning att tolka den annat än ”straight”. Så här heter det, bland annat:

BF: You’re a lot more loyal to these melodies than you are to the melodies of the songs you’ve written. Do you figure these tunes can’t be messed with?

BD: If you want to get to the heart of them they can’t be, no.

Vidare berättar Dylan att han skulle vilja spela in några Edith Piaf-låtar, på franska. Och så tipsar han om Brave Combo, bandet som inspirerade hans tagning av polkan ”Must Be Santa”.

Det hör inte till regeln att Bob Dylan gör rockvideos. För ett undantag krävs något speciellt, det krävs uppenbarligen en Must Be Santa.

Detta är en fantastisk video, ett mellanting av julaftonens Snövit och de sju dvärgarna, en ratad scen ur Elvis tyska film GI Blues och ett reguljärt fylleslagsmål i Chicago julen 1934.

Bob bär givetvis peruk.

Elvis eller Tommy? Beatles eller Stones? West Coast eller East Coast? Brandt eller Bob?

Ja, alltså Steffen Brandt. Ledare för det mycket… hur ska vi uttrycka det, det mycket danska danska bandet Tv-2. Han har översatt några Dylanlåtar, som ligger till grund för föreställningen ”Baby Blue” som från 28 november spelas på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn. Jag saxar från teaterns hemsida:

”Med Brandt / Dylan er der lagt op til et fantastisk møde mellem to sangpoeter, der har haft enorm betydning for flere generationer ”.

Jodå, så att.

Vet ni att Bob Dylan skrivit samtliga låtar som spelats in de senaste 35 åren?

Tvivlar ni, kolla in denna fem minuter långa mockumentär: ”No Direction, Period”.

Bob Dylans på diverse vis underhållande julskiva har bland anställda recensenter fått ett överlag positivt mottagande, ibland rentav översvallande.

Den enda kollega jag fullt ut känner samhörighet med är John Mulvey på Uncut. I den fylliga och balanserade texten ryms en av årets roligaste formuleringar:

”Latin has never sounded more like a dead language than when Dylan sings in it on ‘O Come All Ye Faithful’”.

Namnet är lite för bra för att vara äkta. Och när något inom countryn är för ”bra” eller för mycket för att vara äkta, då tenderar det att bli outhärdligt. 

Men inte Eilen Jewell, (myspace här) som på onsdag spelar med sitt band på Babel i Malmö. Hon är en 30-årig sångerska, baserad i Massachusetts, som gett ut tre sinsemellan rätt olika men genomgående mycket övertygande album med början 2005. De båda senaste finns på Spotify.

På vårens ”Sea of Tears” överraskar hon med sin tagning av 60-talets british invasion-pop – främst titelspåret och i ”Rain Roll In”; tänk er en modern Jackie DeShannon – men mer typiska för henne är hennes ganska kärva folk/countryballader (kolla främst ”Thanks a Lot” och ”Where They Never Say Your Name”) eller låtarna som hör hemma inom western swing (”Heartache Boulevard”), honky tonk (”Blue Highway”) och ett slags Billieholidaysk bluesjazz (”High Shelf Booze”). Missa inte heller hennes version av Dylans ganska obskyra ”Walkin’ Down the Line”.

Bandet är bra, också – vilket väl framgår av dessa båda liveklipp. Först Sea of Tears, och så Back to Dallas.

————-

En kompis som har bättre hand med tekniken än jag  – alla mina kompisar har bättre hand med tekniken än jag, det är det som gör dem till mina kompisar – har just lärt mig hur man länkar till Spotify. Här är således, till slut, min spellista med tio bra Eilen Jewellåtar:

Eilen Jewell

Upptäckte just Fairport Conventions tagning av ”Dear Landlord”, Dylanlåten. Den gavs först ut på ”Rareport Convention”, 2002, men ligger sedan 2003 som bonusspår på bandets tredje album ”Unhalfbricking” – ni hittar albumet på Spotify, om inte annat.

Och vad jag upptäcker, utöver den väntat starka sånginsatsen av Sandy Denny, är hur låten i Fairports arr anknyter till Dylans Ballad of A Thin Man.

Fast det verkligt oblyga lånet från ”Thin Man”, det stod Procol Harum för. Hör A Christmas Camel från bandets debut-LP; pianoriffet är nästan identiskt.

Fairport Convention gjorde en drös Dylanlåtar, men aldrig fler än på just ”Unhalfbricking”. Halvhiten var Si tu dois partir, en franskspråkig ”If You Gotta Go, Go Now”; övriga var ”Percy’s Song” och Million Dollar Bash som vid den här tiden – 1969 – inte Dylan själv gett ut. På föregångaren ”What We Did On Our Holidays” fanns ”I’ll Keep It With Mine”, som maestro inte gav ut förrän 1985. Men Fairport var ingalunda först, redan 1967 hade Nico gjort låten.

Han tog en promenad. Ingen kände igen honom. Snuten grep in. Läs här.

Ett hårt regn ska falla över Möllevången.

Det befarar i alla fall arrangörerna bakom Monbio, det vill säga filmkvällarna på Debasers uteservering. Kvällens visning av Scorseses dokumentär ”No Direction Home” ställs in på grund av vädret.

Ibland räcker helt enkelt inte de där gasvärmarna som alltsedan Bob Dylans Malmöbesök sommaren 1997 gått under namnet  Bob Dylanlampor. (Dylan hade passerat Lilla torg, fascinerats av skogen av värmeaggregat och sagt ”såna vill jag ha på scen i kväll”. Efter konserten inhandlades ett helt gäng av de här plåtschabraken, som följde med under resten av Europaturnén).