I anslutning till morgondagens recension av Amnesty Internationals Dylanhyllning — 73 låtar, flertalet nyinspelade — utlovar jag en Spotifylista med 40 andra Dylancovers.

Kan jag inte alls räkna? Jodå, men jag är bättre på att addera än på att ta bort. Så här är 50:

Spotify: Bob Dylan-covers

På en av Jerry Lee Lewis orättvist bortglömda LP-plattor, från 1979,  finns en låt som heter ”Rita Mae”. Det har helt gått mig förbi att låten skrevs av Bob Dylan, som faktiskt gav ut den på en singelbaksida 1976 — framsidan var den liveversion av ”Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again” som också finns på LP:n ”Hard Rain”. Dylan spelade in den under ”Desire”-sessionerna, men låten ratades för albumet. Ett par år senare hamnade den i alla fall på ett officiellt utgivet album: en samlingstrippel avsedd för den japanska och australiska marknaden.

Han spelade den live under Rolling Thunder Revue 1976, lyssna här.

Sedan spelade Eric Clapton in den, för den tämligen livlösa plattan ”Another Ticket”.

Stig Vig, ledare för Dag Vag, har hittats död. Han blev 63.

När jag nås av nyheten drar jag mig till minnes en telefonintervju jag gjorde för tio år sedan. Stig Vig visade sig rolig, med en brutal sorts humor som alls inte uteslöt värme och ett stort intresse för det vi pratade om (reggae, Bob Dylan). Artikeln jag skulle skriva var en mallad sak med vinjetten ”Soundtrack till mitt liv”: frågor om första plattan, musik som spelas i turnébussen eller på fest … den typen av saker. Frågorna varierade från fall till fall, men jag avslutade alltid med att fråga om vad den intervjuade önskade skulle spelas på hans eller hennes begravning. Stig Vig svarade:

- Den vackraste låt jag vet är Bob Dylans ”Sad Eyed Lady of the Lowlands”, men den ger kanske felaktiga signaler.

- Jag är inte med i svenska kyrkan och vill inte ha en vanlig begravning. Men jag kan tänka mig en utomhusceremoni, där Dylanlåten spelas med fullt tryck från stora högtalare och där någon strör askan framför högtalarna så att den sprids med hjälp av ljudvågorna.

I slutet av november lanserade plötsligt Jim Morrisons gamla band ”The Year of the Doors”, och slog ett slag för 40-årsjubiléet av kvartettens sista album. En smula smaklöst får man nog säga att detta ”anniversary” var — det är svårt att bortse från att Jim Morrison hade dött i juli för 40 år sedan (albumet som jubileras gavs ut i april 1971).

Men mer än smaklöst är det faktiskt bara förbryllande. Warnerkoncernen och The Doors har haft 40 år på sig att förbereda sig för 40-årsjubiléet, och så sumpar de alltsammans. En månad före julafton är 2011 nästan slut.

För övrigt äger jag redan ett ex av detta album med en sticker som säger ”40th Anniversary The Doors 40″ (jag tror det är Ray Manzarek som behöver få den där svåra sifferkombinationen upprepad), det gavs ut 2007 — det vill säga 40 år efter att bandet bildades.

Nu skulle inte detta handla om The Doors, men vi kan väl konstatera att den mycket ojämna ”LA Woman” är en av de Doorsplattor som faktiskt stått sig bäst. Allt är inte bra, men ”Riders On the Storm”, ”Hyacinth House” och ”L’America” hör till mina favoriter.

Men inte är detta ”The Year of the Doors”, detta år är liksom alla år Bob Dylans år. Detta år hade han dessutom vänligheten att fylla 70.

Ett par dagar innan året tar sin ände i sedvanlig förskräckelse intar några Dylanfans KB:s scen. I tre timmar den 29 december spelar Richard Lindgren Band låtar av Bob Dylan. De tar hjälp av gäster som Maria Anderberg, Staffan Hellstrand, Andi Almqvist och Annika Fehling.

Bob Dylan drog ju Mark Knopfler med sig på turné genom Europa under hösten, men de drog igenom förvånansvärt få låtar tillsammans och det dröjde till måndagens turnéavslutning — och konsertens sista låt — innan publiken bjöds på en sångduett.

Låten ifråga? ”Forever Young”. Den 52-årige yngligen Knopfler tar sig in i låten gitarrvägen innan han i andra versen kliver fram mot mikrofonen. Och det låter hur bra som helst.

Ljudkvalitén är väl sådär, men öronen vänjer sig. Lyssna och titta här.

EXTRA! EXTRA! En mycket bättre upptagning här!

Aftonbladets kultursida citerar idag delar av Tranströmers långdikt ”Östersjöar”, från 1974:

”Det händer att man vaknar

om natten

och kastar ner några ord

snabbt

på närmaste papper, på kanten

av en tidning

(orden strålar av mening!)

men på morgonen: samma ord

säger ingenting längre, klotter,

felsägningar

Eller fragment av den stora

nattliga stilen som drog förbi?”

Som poesi är det kanske inte dumt. Som antidrogpropaganda är det förstklassigt. Tranströmer har uppenbarligen genomskådat svamlet från nattliga barbesök — det som verkar vara så djupsinnigt när det uttrycks, men som morgonen därpå avslöjas som just så banalt som den utmattade tjuvlyssnaren till bartender hela tiden begripit det.

En annan av vår tids stora kulturpersonligheter, Paul McCartney, drabbades tio år tidigare av en liknande insikt. Det var efter att Bob Dylan introducerat honom och hans poporkester för marijuana. Uppfylld av ruset tyckte sig basisten plötsligt se Meningen och Sammanhangen. Ivrig, och lite orolig för att han skulle glömma bort alltsammans, bad han om papper och penna; han skrev ner svaret på Livets Gåta, och lämnade papperslappen till hjälpredan Mal Evans vars ordningssinne han litade på mer än sitt eget.

Dagen därpå bad han Mal om sin minneslapp, och med fuktiga händer vecklade han upp papperet och läste: There are seven levels.

Djupt. Läs mer här. Och ett litet utdrag här:

”I remember asking Mal, our road manager, for what seemed like years and years, ‘Have you got a pencil?’ But of course everyone was so stoned they couldn’t produce a pencil, let alone a combination of pencil and paper.

I’d been going through this thing of levels, during the evening. And at each level I’d meet all these people again. ‘Hahaha! It’s you!’ And then I’d metamorphose on to another level. Anyway, Mal gave me this little slip of paper in the morning, and written on it was, ‘There are seven levels!’”

Timmarna innan Peter Englund öppnar dörren för att gå ut i offentligheten med vem som ska få ta emot årets Nobelpris har Bob Dylans namn seglat upp på toppen av Ladbrokes oddslista. Skulle det alltså vara dags i år?

Det faller på sin egen orimlighet. Bob Dylan, Nobelpriset 2011? Inte. Det måste väl ändå vara dags för en europé, det var 2009 senast. Jag tror på Donovan.

Den som vill lyssna nästan gratis på Bob Dylan har mer nytta av Wimp än av Spotify, men idag återvände i alla fall två av Dylans 80-talsalbum till den senare.

Bob Dylan – Empire Burlesque / Infidels

Snabbversionen här: Dylan 83-85

—-

TILLÄGG

Det tog två dagar, sedan försvann den här musiken från Spotify. Stilenligt!

Ingen låtskrivare citeras lika friskt i amerikanska rättssalar som Bob Dylan.

Det framgår av en studie som juridikprofessor Alex Long från University of Tennessee gjort. År 2007 citerades Dylans sångtexter 186 gånger. Populärast var det citat ur ”Subterranean Homesick Blues” — ”You don’t need a weather man to know which way the wind blows” — som Jimmy Carter använde när han svor presidenteden 1977. Andra populära texter att sno argument ur är ”Chimes of Freedom” (min gissning: ”Tolling for the rebel, tolling for the rake/Tolling for the luckless, the abandoned and forsaked”) och ”Blowing in the Wind”.

Den där sista titeln var ganska väntad. Däremot är det ganska höga odds på att en domare eller ens en försvarsadvokat skulle få för sig att citera ”Absolutely Sweet Marie” (”To live outside the law, you must be honest”). Andra rariteter i rättssalen torde vara ”Ain’t Talking” (”If I catch my opponents ever sleepin’, I’ll just slaughter them where they lie”), ”Hurricane”, ”Joey”, ”All Along the Watchtower” (”There must be some way to get out of here, said the joker to the thief”), ”Can You Please Crawl Out the Window”, ”Cold Irons Bound”, ”Death Is Not the End”, ”License to Kill” ”Talking John Birch Society Blues” (”Now we all agree with Hitler, though he killed six million jews”) eller ”Don’t Think Twice, It’s All Right”.

Däremot kanske ”Clean Cut Kid” (”They took a clean kid kid/And they made a killer out of him, that’s what they did”) och ”Gonna Change My Way of Thinking” (”There’s only one authority, and that’s the authority on high”).

Dylan är väl en sak. Jag är lite mer bekymrad över låtskrivarna som hamnar längre ner på listan.

Tvåa har vi Beatles – under år 2007 citerades det bandet uppenbarligen vid 74 tillfällen i amerikanska rättssalar. Vi får hoppas att ingen valde något ur domstolsdramat ”Maxwell’s Silver Hammer” eller ”I Am the Walrus” (I am he as you are he as you are me and we are all together”. Yeah, right.)

Och på tionde plats – efter bland andra Grateful ”Friend of the Devil” Dead, Simon & ”Feeling Groovy” Garfunkel och Rolling ”Sympathy For the Devil” Stones – hittar vi REM, vars tidiga berömmelse till stor del grundades på Michael Stipes förmåga att mumla obegripligheter. Min favorit i den genren är ”9-9”, som är tämligen luddig ända till avslutningens båda ord ”conversation fear”.

Eller kan vi tänka oss följande scenario, yttrat av eller om en återfallsförbrytare?

Your honor, to prove my point, I’d like to quote a great thinker:

Steady repetition is a compulsion mutually reinforced.
Now what does that mean?
Is there a just contradiction?
Nothing much.

I rättssalen

Det händer bara en gång: Bob Dylan fyller 70 år och 8 dagar.

Hur han tänkt fira högtidsdagen har jag ingen aning om, men en del andra tänker fira honom på St Gertrud i Malmö. Efter kl 20 ikväll spelar Richard Lindgren, Andi Almqvist och Svante Sjöholm Dylanlåtar.

Precis som Dylan är Lindgren mest relevant när han tar sig an eget material, men precis som Dylan har Lindgren genom hela sin karriär varvat det egna med lånegods. Bland 46 spår på den nysläppta boxen ”Memento” finns en från Dylan: ”Blind Willie McTell”, inspelad i Barcelona tillsammans med jazzsaxofonisten Fredrik Carlquist och en amerikansk rytmsektion.

Richard Lindgren – Blind Willie McTell

Richard Lindgren: tio från boxen