Annons:
Bob Dylan Engström 16 november 2015

Tillman-Dylan: den gröna tråden

Samma dag som Father John Misty gör den första av två konserter på Vega i Köpenhamn får mitt undermedvetna för sig att jag ska lyssna på Keith Green.

Det har jag nästan aldrig gjort, så jag drabbas desto hårdare av det jag hör: låten ”Asleep in the Light”, framförd med en svada som inte står Josh ”Father John Misty” Tillman efter.

Keith Green? Ni känner nog inte till honom. Han var en av den så kallade Jesusrörelsens sångare och låtskrivare – hippies med biblar, typ. Bob Dylan älskade honom, åtminstone ett tag. Dylan ska ha listat Greens debutalbum ”For Him Who Has Ears” bland sina favoriter; om inte annat så gästspelade han, ett kort munspelssolo, på låten ”Pledge My Head to Heaven” som spelades in 1980 – samma år som Dylan gav ut ”Saved”.  Läs mer här.

Josh Tillman, född 1981, växte upp i ett rigoröst evangeliskt sammanhang. I Wikipedias snabba teckning av hans uppväxt beskrivs hur han levde under ”kulturellt förtryck” och inte fick lyssna på sekulariserade musiker; vid sjutton års ålder kunde dock hans liberaliserade föräldrar tillåta musik med ”andligt innehåll”. Bob Dylan funkade.

Men något säger mig att han innan dess fått i sig en hel del Keith Green. Father John Mistys senaste album är, bland mycket annat, en sorts uppdatering och uppryckning av den unge Elton Johns mjukrocksound. Lyssna på Keith Greens ”No One Believes In Me Anymore (Satan’s Boast)” – det låter som Tillman spelar Keith Green som spelar Elton John som spelar Leon Russell.*

Men låten som verkligen biter är ”Asleep In the Light”. Jag hajar till när jag hör den här slacker-attacken:

How can you be so dead, when you’ve  been so well fed? Jesus rose from the grave but you can’t even get out of bed!

Snart inser jag förstås att låten är så mycket mer än så, den är en attack på institutionaliserad och stelnad kristendom – vilket kanske gör den mindre tillmansk, kanske inte. Som Father John Misty hade Josh Tillman kunnat attackera nästan vad som helst.

 

*Leon Russell är en av tre människor som namndroppas i ”Righteous Rocker”, en låt av Keith Greens kollega och vän Larry Norman. De andra? Howard Hughes och Röda Nejlikan. Norman, som var mytoman, påstod att Bob Dylan inspirerats direkt av denna låt när han skrev ”Gotta Serve Somebody”.

Bob Dylan Engström 6 november 2015

Dylans 12:e officiella bootleg

Dagen D är kommen, D som i Dylans tolfte samling i serien ”Bootleg Series”, denna gång med titeln ”The Cutting Edge 1965-66”.

För fansen är detta en dubbel-cd, 35 spår. För de verkliga fansen (hur verkliga de nu är) är detta en box à 18 cd där enbart ”Like A Rolling Stone” finns i 17 versioner. Denna kostar 599 dollar.

För de allra flesta är detta en s k sampler med 15 spår, som sedan tidigt i morse finns på Spotify.

Just ”Like A Rolling Stone” representeras av en tidig valsversion, rätt städad. Tummeliten låter bakis i ”Just Like Tom Thumb’s Blues”.

”It Takes A Lot to Laugh…” är desto ivrigare, ”I Want You” låter som ett karusellnummer med Tivolis bästa positivhalare på Hammond, och i ”Visions of Johanna” låter Dylan nästan som en sammanbiten Mick Jagger som muckar gräl.

Några stora uppenbarelser finner ni inte här med mindre än att ni verkligen söker dem, men den som vill förstå hur de här låtarna prövades fram innan de fick sin form är det rätt intressant. Demoversionen av ”Desolation Row”: piano, munspel, en illa uppmickad kontrabas, skvallrar om tänkbara alternativa rutter.

Bob Dylan Engström 10 oktober 2015

Salad days

Nästa Bob Dylan? Det kan vara du, bara du är företagsam nog.

Många har velat gå i mästarens fotspår, men de har nästan allihop agerat exakt likadant. De har burrat upp håret, trätt ett munspelsställ över huvudet, köpt upp Det bästa-upplagan av Rimbaud på postorder, hängt stämbanden på tork och pressat in sina omständligt formulerade tankar i bluesformen.

Men Bob Dylan? Han gör inget av det där.

Senast han var i Malmö tog han trappan ner från hotellet till Bishops Arms vid Gustav Adolfs torg och beställde en caesarsallad och en mugg kaffe – en udda beställning från en udda begåvning.

Jag har funderat på att själv göra samma sak, men känner mig inte riktigt mogen att ta steget. Tänk om jag inte kan fylla upp skorna? Tänk om jag avslöjas som en simpel imitatör?

Men faktum kvarstår: ska du göra som Dylan, då är det detta du ska göra. Passa på idag. Har ni tur så ses ni vid kaffeplattan, Bob och du, när mr caesar salad ändå är i stan.

Bob Dylan Engström 2 oktober 2015

Dylan plockar höstlöv

Dylan plockade in ”Autumn Leaves” och ytterligare sex låtar från sin ”amerikanska standards”-platta i liverepertoaren när han igår återupptog sin offentliga gärning efter två och en halv månads paus (kan vi inte sluta kalla det neverending tour? Ett avbrott på 76 dagar är inget att skoja bort).

Det skedde i Oslos konserthus, där han ikväll gör en andra av sammanlagt tre konserter innan han når Stockholm, Köpenhamn och så småningom (10 oktober) Malmö.

Han har under året annars varit rätt sparsam med låtar från sitt senaste album, ”Shadows In the Night”, och istället lagt det mesta av krutet på sina egna låtar. De sista sommarkonserterna spelade han inte en enda cover.

Bob Dylan Engström 24 september 2015 • Uppdaterad 2 oktober 2015

1965-66 minus zero/No limit

Ja! Tjugo tagningar av ”Like a Rolling Stone”! Hur känns det?

Lite övermäktigt, om jag ska vara ärlig. Men nu är den snart här: nr 12 i Bob Dylans bootlegserie. Den rymmer, i deluxe-utgåvan i alla fall, sex cd som allihop täcker in en tidigare okänd period i Bob Dylans karriär: 1965-66.

Ja, jag är ironisk. Men bortsett från det allra sista är alltihop helt sant: ”The Cutting Edge 1965-1966” kommer verkligen i en deluxe-förpackning á 6 cd. En hel platta ägnas den sönderspelade låten. Den 6 november är det dags.

Albumet kommer också i en best of-utgåva på blygsamma 2 cd.

Jag tror jag nöjer mig med den. Och försöker se till att inte bli stuck inside of the archives with the overkill blues again.

Bob Dylan Engström 28 maj 2015

Malmö Live med Dylan live

Bob Dylan på Malmö Live? Ja, varför inte?

Han är i regionen ständigt och jämt, men inte en enda av de spelningar han gjort här sedan 1986 (ok, jag har missat ett av Malmögigen, ett i Helsingborg och minst två i Köpenhamn) kan mäta sig med den konsert han gav under liknande omständigheter på Falconer i Köpenhamn för snart två år sedan.

Nej, inte ens spelningarna på nog så intima men rätt mycket ruffigare Grå Hal i Christiania runt 1996.

Biljetterna släpps 2 juni.

Bob Dylan Engström 22 april 2015

Dylan på Falconer x 2

Dylan kommer tillbaka, till Falconer i Köpenhamn där han två år tidigare gjorde ett av sina allra bästa nedslag i regionen under det anti-spektakel som kallas The Never Ending Tour. Recension här. Dagsformen spelar förstås in, men valet av lokal under denna del av turnén – mindre, intimare – påverkade också låtval och Dylans sätt att interagera med både medmusiker och publik.

Den 8-9 oktober är det dags; biljetterna släpps 27 april.

Vad ska han lägga fokus på den här gången? Amerikanska standards? Engelska tolkningar av Wiehes, Ebba Forsbergs och Pluras standardrepertoar? Eller ska han ta fasta på att John och Sean Lennon fyller år den 9 oktober? Och göra en maratontagning av ”Roll On, John”?

Bob Dylan Engström 9 december 2014 • Uppdaterad 10 december 2014

Bob Dylan, gravplundrare

Skulle Bob Dylan göra covers? Bara för att han nu, efter månader av ryktesspridning, bekräftar att han ger ut ett album med amerikanska standards?

Nej då.

I don’t see myself covering these songs in any way. They’ve been covered enough. Buried, as a matter of fact. What me and my band are basically doing is uncovering them. Lifting them out of the grave and bringing them into the light of day”, skriver han på sin hemsida.

Dylan leker med ordet cover, som ni ser. Covering, uncovering.

Hur detta inom kort, eller i detta ögonblick, rapporteras i svenska medier har jag tyvärr onda föraningar om. Ordleken gick fullständigt förlorad i översättningen, varför man i pressutskicket kan läsa att Dylan ”inte ser sig själv som tolkare av dessa låtar på något sätt. De har tolkats tillräckligt och nu hamnat i glömska.”

Denna märkliga översättning är på många vis mer spännande, förstås, på ett surrealistiskt Bob-Dylan-på-Desolation-Row-vis. Han vägrar tolka låtarna, han bara sjunger in dem – helt otolkat.

Albumet ifråga heter ”Shadows In the Night” och släpps 3 februari. Det rymmer tio mer eller mindre sönderspelade låtar, som Dylan tänker skaka liv med. Inga stråkar, inga feta eller raffinerade orkesterarrangemang; allt görs på kvintett.
Låtarna är sådant som ”Autumn Leaves”, ”That Lucky Old Sun” och ”Some Enchanted Evening”.

TILLÄGG, dagen därpå:

Jodå, både Aftonbladet och Svenska Dagbladet gick i fällan. Eller fälla och fälla: deras reportrar orkade inte leta fram det engelskspråkiga originalet utan lät stackars Bob svamla i tidningarna om att han inte tolkar dessa låtar.

Bob Dylan Engström 3 november 2014

Dylans källartejper

”The Basement Tapes”, rubbet, eller åtminstone vad som tills vidare passerar som rubbet, ges ut idag – som Bob Dylans ”The Bootle Series, vol 11: The Basement Tapes Complete”.

Ett kul utdrag, femton spår, ligger på Spootify.

Ni känner antagligen till historien, eller delar av den. Vi tar den i korta drag:

Dylan och The Band slog vintern 1967 mer eller mindre läger i en källare i Woodstock, i huset ”Big Pink” som gemensamt ägdes av tre av bandmedlemmarna. Uppdraget var att spela in demos för Dylans musikförlags räkning – låtarna som skrevs skulle alltså säljas vidare till andra artister (vilket också skedde).

Men innan Dylans penna blivit het ägnade de sig mestadels åt covers. Också dessa spelades in – och dominerar de båda första cd-skivorna i den nysläppta boxen.

Eftersom demos skickades ut, och snart läckte till obehöriga, gick det snart att samla dem i bootlegs. En första bootleg, ”The Great White Wonder”, kom år 1969.

Sex år senare gav CBS ut en officiell dubbel-LP, ”The Basement Tapes”, för att kväsa bootlegintresset. Flera av dessa låtar snyggades till, främst av The Bands gitarrist Robbie Robertson. De fyra LP-sidorna fylldes också med hjälp av en rad The Band-låtar, inspelade vid ett helt annat tillfälle.

Dessa Dylanlösa The Band-låtar är nu bortrensade. Det finns ändå gott om stoff; sammanlagt rör det sig om drygt 100 låtar, spridda över sex cd i den box som ges ut idag och som rymmer nära 150 inspelningar. Den som nöjer sig med mindre – exempelvis mindre än tre versioner av ”Open the Door, Homer” eller två av skämtlåten ”See You Later, Allen Ginsberg” – hänvisas till dubbel-cd:n ”The Basement Tapes Raw” som ska innehålla höjdpunkterna. En del av dessa låtar fanns redan på 1975 års utgåva, men som titeln antyder har Robbie Robertsons pålägg plockats bort.

Jag har hittills bara fått tag i de femton spår som Spotify samlat som en ”sampler”. Det är rätt kul, inte minst en tagning, den första, av ”You Ain’t Going Nowhere” där vår poet oroar sig över vem som ska mata katten. Bland highlights finns också ”One Too Many Mornings”, gjord som duett med Richard Manuel.

Bob Dylan Engström 20 augusti 2014

Från Nya Basement Tapes

”Lost On the River: The New Basement Tapes” är albumet som producenten T Bone Burnett satt samman utifrån en samling tidigare opublicerade Dylantexter, skrivna vid tiden i The Big Pink i Woodstock år 1967. Dylan spelade ju in en mängd låtar i det där huset, tillsammans med The Band. Ett urval hamnade åtta år senare på dubbelalbumet ”The Basement Tapes”.

Men inte alla låtar har getts ut, och faktiskt har inte heller alla ”sångtexter” blivit till sånger.

Tjugo av dessa texter som Dylan såvitt vi vet aldrig tonsatte har nu fått musik, och samlas på T Bones album. Albumet släpps först i mitten av november, men ett första spår — ”Nothing To It” — offentliggjordes igår. Inget mästerverk kanske, men … trivsamt? Jim James från My Morning Jacket, som ju turnerade med Dylan förra sommaren, är solist. Bakom honom hörs bland andra Elvis Costello, Marcus Mumford och Rhiannon Giddens från Carolina Clocolate Drops. Läs mer i Rolling Stone.

 

Rhiannon Giddens medverkar också i producenten Joe Henrys hyfsat stjärnspäckade nytolkning av Johnny Cashs ”Bitter Tears — Ballads of the American Indian”. Läs mer här, och lyssna på albumet här:

Various Artists – Look Again to the Wind: Johnny Cash’s Bitter Tears Revisited

Arkiv