Det händer bara en gång: Bob Dylan fyller 70 år och 8 dagar.

Hur han tänkt fira högtidsdagen har jag ingen aning om, men en del andra tänker fira honom på St Gertrud i Malmö. Efter kl 20 ikväll spelar Richard Lindgren, Andi Almqvist och Svante Sjöholm Dylanlåtar.

Precis som Dylan är Lindgren mest relevant när han tar sig an eget material, men precis som Dylan har Lindgren genom hela sin karriär varvat det egna med lånegods. Bland 46 spår på den nysläppta boxen ”Memento” finns en från Dylan: ”Blind Willie McTell”, inspelad i Barcelona tillsammans med jazzsaxofonisten Fredrik Carlquist och en amerikansk rytmsektion.

Richard Lindgren – Blind Willie McTell

Richard Lindgren: tio från boxen

Bob Dylan och Spotify har ett tvättäkta av/på-förhållande. Just nu är det lite mer på än det varit på ett tag, så det går faktiskt att sätta samman en hyfsat representativ och högklassig lista med 30 låtar.

Albumen är förvisso få: ”Highway 61 Revisited”, ”Time Out of Mind”, ”Modern Times”, ”Together Through Life” och den där julskivan som jag förhoppningsvis har förträngt innan denna mening nått punkt. Men med hjälp av lite märkliga samlingsskivor går det att fylla i en del luckor. Fast frågan är hur länge de tre numrerade utgåvor som heter ”Legendarios del Siglo XX” kommer att finnas kvar.

Bob Dylan

Det har gjorts ett stort nummer av att Bob Dylan inför sin debut på kinesisk mark ska ha låtit Kulturdepartementet ha synpunkter på hans låtval och censurera olämpliga låtar.

Bob Dylan förnekar alltihop. På sin hemsida skriver han att myndigheterna visserligen frågat i förhand vilka sånger som stod på repertoaren för de båda konserterna, men att Dylan inte kunde svara på det. Istället skickade han helt sonika låtlistorna från de tre senaste månadernas spelningar (de ligger på bobdylan.com i vilket fall).  Han skriver: ”If there were any songs, verses or lines censored, nobody ever told me about it and we played all the songs that we intended to play.”

Vidare bestrider Dylan uppgifterna om att han tidigare skulle ha varit förbjuden att spela i Kina – de kommer från en promoter som förgäves försökt boka Dylan för en Kinaturné, men som misslyckades med sitt uppsåt helt enkelt för att Dylan just då inte var intresserad.

Jag jobbar hemma idag, för att kunna jobba mer effektivt med ett par saker som skjutits upp. För att få arbetsro, det får jag inte på arbetet.

Vad som krävs? Bob Dylans ”Planet Waves”, ”Infidels” och ”Blonde On Blonde” på hög volym brukar göra jobbet. Även idag. Men jag är lite orolig, just dessa tre album börjar mitt undermedvetna förknippa med skrivkramp – just för att jag använder dem för att bota eländet.

På liknande vis har jag sabbat låtarna från Elvis ”Golden Records vol II”, eftersom jag ända sedan tioårsåldern låtit dem mala i huvudet närhelst jag sitter i en tandläkarstol. Hos tandläkaren distraherar de mig och får mig att glömma handtrampade borrar, men närhelst jag hör dem utanför tandläkarmottagningen är det precis sådana de påminner mig om.

Men nu har Dylan tystnat. Jag sitter framför tv:n och kollar igenom videorna med låtarna som nästnästa vecka tävlar i Eurovision Song Contest. Här finns inget som påminner om Elvis… bara känslan av långsamt jobbande tandläkarborrar. Hur gick det till?

Här är konspirationsteorin som dödar alla andra konspirationsteorier. Dan Berglund ger nästa vecka ut ett album med låten ”Allt är idioternas fel”, där han systematiskt går igenom historiens syndabockar (gudarna, judarna, grannarna, hannarna, bögarna, skithögarna, trollpackorna, borgarbrackorna etc) bara för att i slutet av varje vers förklara att allt är idioternas fel.

Ni kan ladda ner låten hos skivbolaget Brus och knaster.

Låter den bekant? Ja, den bygger på Bob Dylans ”Rainy Day Women #12 & 35″, men texten är så pass fri (och låten en så traditionell blues) att Dylan får klara sig utan låtskrivarära.

Som av en händelse stod jag så sent som i söndags i en bar med en kompis och diskuterade försvenskningar av Bob Dylan. Vi är överens om att ”Rainy Day Women” är en skitlåt som smutsar ner mästerverket ”Blonde On Blonde”, men jag lyfte ändå fram Ola Magnells tolkning av just den låten.

Tydligen har den getts ut i liveversion på samlingsplatta, men den kan jag inte hitta någonstans. Däremot är texten här. Att den inte är alls lika imponerande när man ser texten på pränt bekräftar bara Magnells storhet som sångare, hans sätt att skapa flyt och förtätning och förlösning i sitt sätt att lägga orden.

Bob Dylan uppträdde inför 6000 människor i Beijing i onsdags, det var första gången på kinesisk mark. Men det skedde först efter att Kulturdepartementet fått godkänna kvällens låtlista. Två av Dylans låtval – ”Blowing In the Wind” och ”Desolation Row” – föll inte myndigheten i smaken. Dylan rättade sig efter makthavarnas önskemål och tog bort bägge låtarna ur repertoaren.

Ska vi bli upprörda? Ja, varför inte.

Ska vi bli förvånade? Nej, varför det.

Medan resten av Västvärlden ännu envisades med att kalla honom protestsångare förklarade Bob Dylan att han egentligen bara var en sång- och dansman. Han har ofta intagit moraliskt föredömliga ståndpunkter och förfäktat vettiga åsikter, men ett Moraliskt Föredöme var han bara tidigt i sin karriär och kanske mest bara av tillfälligheter.

Charles Shaar Murray skrev en essä i The Guardian om allt det här: om Dylan, om censurtraditioner, om opportunism, om att i första hand följa sin musa, om Kinas väg från feodalism via kommunism till landets unika form av statskapitalism. Samt om de västerländska demokratiernas sofistikerade informationskontroll. Publicerades i förrgår.

—-

Jag vet att det inte är en populär ståndpunkt, men jag är lite imponerad av de kinesiska myndigheternas sätt att handskas med Bob Dylan. Tänk om kulturministern Bengt Göransson hade vågat slå fast att det var olagligt att innanför Sveriges Rikes murar framföra ”Silvio” och ”Rainy Day Women”, så mycket roligare Dylans konserter under 1990-talet hade kunnat bli.

Framdraget ur Wolfgang’s Vault idag: en upptagning av Bob Dylans och Rolling Thunder Revues konsert i Lowell, Minnesota 2 november 1975.

Wolfgang’s Vault är ett arkiv av amerikanska konsertupptagningar, skapat 2002 och baserat på promotorn Bill Wolfgang Grahams arkiverade inspelningar från diverse konserthallar (Graham låg bakom Fillmore Ballroom i San Francisco och startade Fillmore East i New York). Med tiden har liveinspelningar ur andra arkiv fogats till det ständigt växande Wolfgang’s Vault.

Rolling Thunder Revue var det brokiga turnésällskap som en kritvitt ansiktsmålad Bob Dylan tog genom USA under två vändor 1975-76, strax efter att albumet ”Desire” spelats in. Här samsades Mick Ronson med Allen Ginsberg, Roger McGuinn, Joan Baez, en ung T Bone Burnett, David Mansfield, Bob Neuwirth och Ramblin’ Jack Elliot. Filmen ”Renaldo & Clara” spelades in under turnén.

Ett första livedokument – det brutalt elektriska ”Hard Rain”, från slutet av turnén – gavs ut redan 1976 (en underskattad smäll på käften). Ett mer skonsamt urval, det vill säga från 1975, gjordes för dubbel-cd:n ”The Bootleg Series vol 5″ som kom 2002.

Men denna kväll i Lowell var annorlunda, delvis på grund av att Lowell är Jack Kerouacs födelseort. Låtvalet blev därefter: sångtexterna om livet on the road var många, liksom dedikationerna till stadens son.

Hårdast är fokus dels på Dylans tagningar av låtar från ”Desire” (inte minst ”Isis” är magnifik) och på ett par elektrifierade tagningar av hans tidiga sånger, dels på de låtar som Joan Baez efter paus sjunger med eller utan Dylan.

Men det dröjde femton nummer innan någondera av dem äntrade scenen. Istället var det Bob Neuwirth som inledde kvällen och sjöng med en fågelskrämmas röst som förebådade Dylans med två decennier. Längre in gjorde han ”Mercedes Benz”, låten han tillsammans med Janis Joplin faktiskt skrivit. Med Scarlet Riveras fiol och Mick Ronsons gitarr får den en helt annan identitet. Och så sjöng Mick Ronson ”Life On Mars”, samma titel som hans arbetsgivare David Bowie använde för ett annat alster.

Det bästa man kan säga om detta andra Life on Mars är kanske att Christer Sjögren aldrig kommer att göra en cover på den.

Bland det mest kuriösa är annars ”Torture” av T Bone Burnett, en låt han inleder med raderna: ”pretty soon science fiction and nostalgia will become the same thing”. Sant eller inte: tolv år senare  gav T Bone ut en låt med raden ”science fiction and nostalgia become the same thing”. Låten hette ”The Wild Truth”.

Den som träffar T Bone kan väl fråga honom vad som väntar ytterligare tolv år längre fram? Han har uppenbarligen profetians gåva.

T Bone Burnett – The Wild Truth

Idag blev det offentligt att Bob Dylan spelar på Peace & Love-festivalen i Borlänge. Ligger i Dalarna, för den som undrar. Den äger rum 28 juni-2 juli, alltså nästan exakt samtidigt som Roskildefestivalen – den börjar 30 juni och håller på till 3 juli. Chansen är alltså rätt stor att han stannar till också där. I så fall skulle jag bli så här glad.

Äh, det där blev fel. Tyvärr. Det ska vara Bob Dylan, ti poeng.

Framöver kan man nämligen läsa tio poäng Dylankunskap på idéhistoriska institutionen vid Oslos universitet. I alla fall om man ska tro – vänner säger mig att man ska det – rapporter från en radio som kallas Norsk Rikskringkasting (som är inget konstigare än grannlandets motsvarighet till Sveriges Radio).

Den ansvarige professorn, Reider Aasgaard, får av reportern frågan om vad dessa studier ska leda till. Och svarar: ”En kan vel ikke få jobb på Bob Dylan, men han har en allmennorienterende verdi som og er en innføring i vår kultur, rett og slett”.

Det har han alldeles rätt i. Och egentligen borde jag inte citera Dylans sarkastiska rader ur ”Ballad of A Thin Man”, men det är svårt att låta bli: ”You’ve been with the professors, and they all liked your looks” (som strax följs av ”something is happening here, and you don’t know what it is”.)

Jag tycker allting låter fantastiskt, och jag skulle genast börja bläddra i stipendiekatalogen om det inte vore för att Oslos universitet ofrånkomligen ligger i Oslo. Vem vill tillbringa en termin i Oslo?

Jag skrev en lång drapa igår om den senaste dubbeln i Bob Dylans officiella bootleg-serie. Här.

Spotify: Bob Dylan – The Witmark Demos: 1962-1964 (The Bootleg Series Vol. 9)