Annons:
Diverse Engström 7 februari 2017

Favoritspår med Wayne Shorter och Sting

Vad ska man lyssna då med de här Polarpristagarna?

En smaksak!

Här har jag samlat tio favoritinspelningar. Wayne Shorters kommer förstås i flera fall från Miles Davis plattor, men jag har bara valt låtar som Shorter skrivit.

Stings karriär är jag bara periodvis vän med, men att hitta tio låtar som jag gillar var inget problem – från The Police fram till senaste albumet (som jag, till skillnad från min Stingfanatiska kollega Andreas Ekström uppskattar).

Diverse Engström 6 februari 2017

Vem får Polarpriset?

Ifall jag var med i gruppen som valde ut polarprismottagarna hade jag sovit dåligt dessa dagar.

Under det 2016 då det tycktes som rekordmånga värdiga mottagare gick bort – David Bowie, Prince, George Martin och poeten Leonard Cohen var väl de mest uppenbara – såg gruppen till att ordentligt fira Max Martin.

Ett olycksfall i arbetet? Inte nödvändigtvis. De som delar ut pengar ur Stikkan Andersons Musikprisfond har genom åren fått mycket kritik för att de premierat musiker som sannolikt har sin storhetsperiod långt bakom sig och nu är trötta. Inte minst gäller den den hälft av mottagarna som kommer från ”populärmusiken”.

De senaste åren har stiftelsen verkat mer up to date. År 2016 tog de steget fullt ut och gav hälften av prispengarna åt någon som förhoppningsvis har sina bästa stunder som musikmakare framför sig.

Så det blev Max Martin och inte Prince.

I år, då? Imorgon bitti (tisdag) avslöjas vem som får prispengarna i år. Det finns massor av namn att välja, och jag tänker inte i första hand på Thomas G:son.

Vad sägs om Brian Wilson? Jag vill inte framstå som cynisk och hårdhudad och antyda att han kanske inte är med oss 2018. Snälla, missförstå inte. Men ändå: ska det ske så är det väl nu eller mycket snart?

Fler namn: Wayne Shorter. Stephen Stills. Don Henley (hans låtskrivarpolare gick bort i fjor). Chrissie Hynde (hennes soloalbum hette ”Stockholm”, det borde väl betala sig på något sätt?). Donald Fagen. John Scofield. Wynton Marsalis. Ray Davies. Costello. Todd.

… och så blev det många mansnamn igen. Fleetwood Mac har två kvinnor, men man kan väl knappast rycka loss Stevie Nicks och ge priset till henne ensam? Och man kan ännu mindre ge priset till de sex personer som finns på bilden här ovan och som under några år utgjorde Fleetwood Mac. Att tänka bort Lindsey Buckingham, som saknas på bilden, är förstås helt fel. Men det är lika fel att tänka bort Peter Green. Men om man tar med Peter Green får man väl ta med alla överlevande FM-medlemmar, inklusive Billy Burnette och Jeremy Spencer.

Det skulle se ut.

Ja, jag är villrådig. Jag tror bestämt att det vettigaste är att ge prispengarna till Estland, Lettland & Litauen. Jag tror att slantarna från 1992 börjar ta slut.

Diverse Engström 30 januari 2017

En Mercedes genom gatunätet i Hades

Alla vet vad en 12 bar blues är. Eller?

Aaron Lee Tasjan tvingar oss att lära om. Den här 30-åringen från Nashville ställer begreppen på ända och välter möjligen en eller annan barpall i låten ”12 bar blues” från höstens solodebut.

How many roads must a man walk down/To find an affordable bar in the city of Los Angeles? sjunger han i det tolvstegsprogram till barrunda som är den där låten. Titelfrasen rimmar på too many bars to choose.

Den där låten är en ragtime och egentligen inte representativ för albumet ”Silver tears”, men det är ingen annan heller. Musiken kan vi väl lite lagom svepande kalla ”americana” eller ”folk rock”, men för varje gång som jag tycker mig höra en ung Rodney Crowell drar musiken iväg och låter som John Prine, The Byrds eller en Bob Dylan som står och suckar över Nashvilles siluett.

Och ”Little movies” hade kunnat passera för en av de där låtarna som Harry Nilsson spelade in medan han ännu hade änglarösten i behåll och samtliga beatlars fullständiga uppmärksamhet.

Han är kanske ingen stor poet, men är mäktig fyndiga formuleringar som lyfter låtarna ännu ett litet snäpp. She was dropping the Mercedes through the streets of Hades kan vara den bästa bilmetafor jag hört sedan Don Henley fick syn på The Mercedes bends.

Denna onsdag spelar Nashvillemusikern på Folk å rock i Malmö.

Diverse Engström 27 januari 2017 • Uppdaterad 28 januari 2017

Schindler och kommunisterna

Idag, på Förintelsens minnesdag, visar SVT Steven Spielbergs ”Schindler’s list”, från 1993.

Hösten efter filmens premiär var jag i Krakow där jag lyckades lokalisera Schindlers emaljfabrik i Podgorze på andra sidan floden, där nazisterna upprättat ett getto. Det var inte så svårt – jag följde kartan och väginstruktionerna i en liten broschyr som jag funnit i det lilla museet som var inhyst i vad som varit Kazimierz rådhus. Det var inte så mycket att se: en fabriksport, bara, i ett slitet men ordinärt bostadsområde. Huset skulle rymma en fabrik ända till 2002.

Då var Kazimierz en desto större och omskakande upplevelse. Denna judiska stadsdel, mitt i Krakow, var ett halvt sekel efter krigsslutet nästan som en spökstad. Avfolkad. Utöver det där lilla museet såg jag en öppen boklåda, men det var i princip allt. Jag stannade tillräckligt länge för att se färgen falla av några av fasaderna, eller så var det bara en synvilla. Färgen, alltså. Kazimierz var enormt slitet, fast fläckvis ändå en bedagad skönhet.

Fast nu är den tiden förbi. Kazimierz har gentrifieras och blivit hippt, har jag förstått. Och Schindlers fabrik ute i Podgorze? Den där begynnande Spielberg/Schindler-turismen som jag trots allt märkte av 1994 kulminerade 2009 när fabriken blev museum.

Oskar Schindler är ett unikum: en nazist som fick en hjältebegravning i Jerusalem. Men inte utan anledning: filmen berättar övertygande om hur den här opportunisten och exploatören i grunden omvandlades av sina erfarenheter och sina kontakter med judiska offer. Han verkar på allvar ha bytt sida.

I hans första hemland Tjeckoslovakien (rättelse: fram till att han fyllt tio tillhörde regionen det habsburgska Österrike) var hans eftermäle ett helt annat. Oskar Schindler var inte bara fabrikör och kapitalist – och därmed en folkfiende i den kommunistiska regimens ögon – utan också en landsförrädare som ett par år innan Mähren och Böhmen införlivades i det tyska riket spionerade för de tyska nazisternas räkning. Han till och med dömdes som spion, ett domslut som med Münchenöverenskommelsen 1938 revs i bitar.

Oskar Schindler var under första delen av sitt liv verksam i Svitavy (på tyska: Zwittau); i förorten Brněnec (Brünnlitz) hade han sin egen fabrik, dit han så småningom förde de polska judar som han räddade från gasugnarna.

Jag besökte Svitavy några gånger i slutet av 90-talet (men slutade åka dit när stadens bryggeri lade ner verksamheten). Platsen är inte direkt en schindlersk motsvarighet till Disneyland eller Dollywood.

I resten av världen hade Spielberg och andra lyckats väldigt väl i att putsa på Schindlers gloria, men det tjeckoslovakiska kommunistpartiet hade gjort ett nog så styvt jobb i sitt propagandaarbete. För kommunistregimen som tog över 1948  var bilden av honom entydigt svart, och han verkar inte direkt ha mött protester från lokalbefolkningen som mindes honom som en sniken och råbarkad kapitalist. Det var den berättelsen som stod att läsa i skolbarnens läroböcker. Att denne Schindler någonsin skulle ha gjort någonting av andra skäl än jakten på snöd vinning var år 1993 en udda tanke. Det tog tid för befolkningen i Svitavy att ta in den.

Jag vet inte hur man ser på Oskar Schindler i Svitavy idag. Det finns ett minnesmonument över honom i en park två kilometer från stan; jag ramlade på det under en av mina promenader (se bilden). Det restes 1994, det vill säga efter att filmen gjort världssuccé.

Sex år senare inrättades en liten fast avdelning på stans museum, som berättar om Oskar Schindlers insats. Det har knappast skapats för att berätta storyn för eventuella turister. Det finns där för lokalbefolkningen.

 

Diverse Engström 25 januari 2017

Father John Misty tar inte miste

På sitt eget skruvade vis var Father John Misty en av 2015 års största humorister. Han känner fortfarande igen en skojare när han ser en, även om de svurit president­eden.
Albumet ”Pure comedy” kommer i april, men redan i måndags släpptes titelspåret – jämte med en tämligen grotesk video där Trump spelar en huvudroll. Låten är en pessimistisk och politiskt ilsken bit, där sångaren på sex minuter förklarar existensen, patriarkatet och den allmänna dumheten. (Texten här.)

These mammals are hell-bent on fashioning new gods/So they can go on being godless animals, sjunger han innan han hamnar i knät på George Orwell och sammanfattar nyspråkets tjusning:
How’s that for irony? Their idea of being free is a prison of beliefs that they never ever have to leave.
Musiken är en för honom typisk pianoballad, där tempot är just så släpigt som det krävs för att han ska kunna betona vartenda ord. Efter ett tag sveper orkestern och ljudeffekterna in: först atonalt sedan alltmer grandiost. Effekten är desorienterande och smeksam om vartannat.
En slutkläm, då? Finns det en slutkläm? Klart det finns. Med enastående svart humor sjunger han:
I hate to say it, but each other’s all we’ve got.

Diverse Engström 21 december 2016

Julstädning: här är jullåtarna som klarat ronden

Bland alla hopplösa företag kan detta vara det mest nattsvarta: jag har satt mig för att uppdatera julmusiken.

Men jag går inte så grundligt tillväga som ni kanske tror. Inga bjällror ska smidas om till plogbillar, inga tomteskägg ska läggas på komposten, inga tonartshöjningar ska nivelleras, inga miniflyglar ska rånas på sin återklang.

Allt jag gör är att hänga fyra nya potentiella örhängen i den evergreen-gran som är min julsångslista på Spotify.

Jag lade dem allihop i botten: Andra Days ”Carol of the bells”, She & Hims Dylantolkning ”Must be Santa”, Killers ”A great big sled” och Kurt Ellings ”The Michigan farm (Cradle song, op 41/1)”.

Vi får väl se om de hankar sig fram till nästa jul. Tills vidare finns de där, i sällskap av legitimerade klassiker som The Kinks ”Father Christmas”, Louis Armstrongs ”Zat you, Santa Claus?”, Lows ”Just like christmas” och Eels ”Christmas is going to the dogs”. Och ytterligare 40.

Diverse Engström 7 december 2016 • Uppdaterad 8 december 2016

Torsson skänker spel till Musikhjälpen

Plast!? Hade Torsson ett hockeyspel med rink av plast!?
Vad säger man. Det spelades bättre bordshockey på rinken hemmavid.
Jaja, formaliteterna först: Bandet Torsson skänker alltså spelet från omslagsbilden på lp:n ”En rökare i krysset” till Musikhjälpen, som auktionerar ut det i mitten av december. Signerat är det också. Snyggt.
Men att just Torsson skulle, med The Byrds ord, vara ”waiting there to sell plasticware” var lite otippat.
Jag är stolt innehavare av en bror som är stolt ägare av ett Stiga-spel med riktig trärink. Torssons medeltidsspel från 1967 har alltså de antika tvådimensionella plåtfigurerna – där framför allt målvakterna har genuint dålig hållning; de ser ut att ha närmare till ryggskott än slagskott – som byttes ut året därpå. Men plastrinken har alltså redan ersatt den där trärinken som med enastående friktion ger ett så värdigt gammalmansmässigt lågtempospel. Man kan ta en kaffetår medan pucken gliiiiiiiiiiiiiiiiiider från backlinjen och in i mål.
Borde vara som snickrat för Torsson.
Vissa har det, andra har det inte.
Viktigast är ändå gesten, säger ni. Kan så vara. Men viktigare än så kan mycket väl vara att det i köpet ingår ett exemplar av Björn Alverfeldts splajsans nya Torssonbiografi ”Torsson – boken om det fjärde bästa bandet i Lund”. Jämte en hockeyspelsmodell som mycket väl kan vara historiens fjärde bästa.
Diverse Engström 5 december 2016

Ellis på Folk å rock

Robert Ellis är en sångare, gitarrist och låtskrivare från Houston med ena foten i countryn, och den andra pendlande någonstans mellan en klassisk singer-songwriter-tradition (Paul Simon, kanske? John Prine?) och orkestrerad pop. Som sångare påminner han kanske allra mest om Robbie Fulks, även om hans berättelser och hans humor inte är tillnärmelsevis lika drastisk.

Han spelar på Folk å rock i Malmö denna tisdag, vilket känns lite lyxigt. Ännu lyxigare blir det förstås av att kvällen inleds med Jenny O från Los Angeles, sångerska och låtskrivare som jobbat med Father John Mistys producent Jonathan Wilson.

Ellis har gett ut fyra album. Det senaste heter som han själv och kom tidigare i år:

 

Diverse Engström 2 december 2016 • Uppdaterad 3 december 2016

Den med socker på!

Ikväll såg jag en sensationellt dålig film med Samuel L Jackson i huvudrollen. Gick på TV3. Hette ”Big game”.

Jag ska inte närmare gå in på handlingen. Detta handlar enbart om översättningen. Vid inte bara ett utan två tillfällen i filmen brister någon ut i kraftuttrycket ”Jesus Christ!”.

Det där är vanligt. Vi har hört det förr.

Hur det översattes? ”Söte Kristus!”

Alltså. Det kletiga uttrycket ”Sweet Jesus” har yttrats av amerikaner i decennier, kanske ett sekel. På senare år har det inte bara av amerikaner använts som kraftuttryck –  eftersom allt från underlivet och det överjordiska förr eller senare hamnar i den vokabulären – utan också i översatt skick använts av oss svenskar. ”Söte Jesus” kan man få höra folk säga. Det betyder väl ungefär ”men kära nån”.

Fajn. Men ”Söte Kristus?”. Det är väl ändå att ta det lite … för långt. ”Sweet Jesus” är ett uttryck som ursprungligen använts för att förstärka den intima upplevelsen av en personlig frälsare, en vän, någon som bryr sig och som ibland kan misstas för ett gosedjur eller en låtsaskompis. En närstående. Den mänsklige Jesus.

Men Kristus? Kristus är den metafysiska varianten. Kristus är inte killen som var ute och fiskade med Petrus, Johannes och grabbarna – detta var Jesus. Kristus är Paulus gudomligförklarade religionsstiftare. Om honom kan man ha vilka uppfattningar man vill, men ingen som vet något som helst om hur Jesus Kristus uppfattas av religiösa människor skulle säga ”Söte Kristus”. Amerikaner säger inte ”Sweet Christ”, såvida de inte är djupt ironiska (en tanke som faller på sin egen orimlighet, men det kommer kanske – undrens tid är inte förbi, sägs det).

Inte vet jag varför detta stör mig så mycket. Det var väl mest upprepningen: en taskig översättning är en sak, en gång är som vi vet ingen gång, men två gånger är en vana. Och vanor är oftast dåliga.

Jag går in på Spotify för att hitta låtar med titeln ”Sweet Jesus”. Hittar en religiöst innerlig sak från en artist som heter Deitrick Haddon (med den sensationella raden Sweet Jesus/God of Abraham) liksom den absolut inte religiösa sången från Borlänges Mando Diao. Hittar en blekingsk variant hos Billie the Vision & The Dancers och hittar en blek låt från någon som kallar sig Selah (många är kallade; få är utvalda). Hittar en låt av någon som heter Just James, vilket är lite sinnesvidgande eftersom jag tänker på James Taylors lp-titel ”Sweet Baby James” varje gång jag ser uttrycket Baby Jesus.

Och så hittar jag The Imperials ”Sweet Jesus”, som är den enda i klabbet jag står ut med. Redan i pianointrot är jag fast. Men visst, sedan blir det lite kletigt också här. Fast det är mest för textens skull. Den vokala akrobatiken i stämsången, ändå själfull, kan jag inte annat än älska. Sweet!

Diverse Engström 29 november 2016

Solokarriär plurar runt hörnet

Han är en institution i nöjes-Sverige, känd för succéer som ”Pluras kök” ”Pluras jul”, ”Pluras grill”, ”Pluras kalsonger”, ”Pluras underbara resor genom Sverige”, ”Pluras paradis”, ”Pluras köksingång”, ”Pluras nödutgång” och ”Så(s) mycket bättre”.

Kanske minns ni också Pluras band? De hette Eldkvarn. Med dem som verktyg gjorde han den bästa svenska berättar- och turnérumlarrock som gick att få för pengar.

Nu ska han ut på vägarna igen, men inte med Eldkvarn. Nix, nästa år gäller konceptet Bandledaren i rollen som soloartist. Hans nya band leds av sonen Axel Jonsson-Stridbäck. Turnén inleds 24 februari och når Skåne för två spelningar 31 mars (Slagthuset, Malmö) och 7 april (The Tivoli, Helsingborg).

Vad har vi att vänta då? Tar ha upp tråden från sin hittills enda solo-lp, ”Plura” från 1996, där han tonade fram som en pappersbruksortens R Kelly (och gjorde det rätt bra)?

Gissningsvis inte. Turnén har visserligen rubriken ”Sånger 1979-2017”, men oddsen för att han ska sjunga ”Sången jag sparade till dig” är rätt höga. ”Kärlekens tunga” ligger bättre till. Hitsen. Men man kan ändå tänka sig att Plura Jonsson blir fri från vanliga förväntningar och fri från slentrian, med större frihet att välja låtar som inte superstarkt förknippas med hans vanliga orkester. ”Kungarna från Broadway” och ”Pojkar pojkar pojkar” får sannolikt stå över.

Och sedan kan vi väl hoppas på en Eldkvarn-revival 2018? Eller kommer ”Pluras kök revisited” i vägen?

Arkiv