Den tre meter långa varelse som är Frida Hyvönen stod på Victoriateaterns scen i förrgår kväll, och jag kunde inte frigöra mig från bilden av Edgar Winter. Långsökt? Kolla då dessa livebilder. Eller kanske ännu hellre denna tagning av ”Frankenstein” som i all excess och all märklig färgläggning är roligare.

(En mer åskådliggörande bild på Hyvönen hittar ni här, intill DN:s recension från Södra Teatern i sthlm.)

Amnesty International förtjänar sina lovsånger. Egentligen förtjänar organisationen något bättre än så här, men i kategorin ”We Are the World”-låtar är den nya ”A Toast For Freedom” kanske ganska hygglig ändå. Som en hyllning till 50-åringen gör den jobbet. Videon och en kort bakom-scenen-film finns här.

Lejonparten spelades in i Levon Helms studio i Woodstock, men ett flertal pålägg gjordes på annan ort. Bland de omkring 50 medverkande musikerna (komplett förteckning här) märks Marianne Faithfull, Jane Birkin, Taj  Mahal, Donald Fagen (den gamle cynikern), Eric Burdon, Keb Mo, Angelique Kidjo, Sonny Landreth och Warren Haynes.

Detta måste vara alla stora utmaningars mamma: New Musical Express har bestämt sig för att lista de tio värsta låtarna från 1980-talet.

Och de prickar in rätt många av de allra mest enerverande hitsen: Whitney Houstons ”The Greatest Love of All”. Europes ”The Final Countdown”. Dire Straits ”Walk of Life”. Chris De Burghs ”The Lady In Red”. ”We Are the World”.

Samt Beach Boys ”Kokomo”, som toppar listan. ”Its worst offense? Making us hate the Beach Boys”, heter det i motiveringen.

NME gjorde en liknande lista över 90-talslåtar. Irritationsnivån är inte alls lika hög där, vilket åtminstone för min del beror på att jag inte var lika utsatt under 90-talet. Här finns låtar som jag knappt hört, men de tio på 80-talslistan var fullständigt omöjliga att undvika. Mångfalden och valmöjligheterna blir fler för varje decennium som går.

Det är pollentider. Morgonens cykeltur ackompanjerades av en obruten serie nysningar. Men, som ordstävet lyder: förbanna inte mörkret, gör en Spotifylista istället. Så här är den, ett gäng låtar om hur björkarna göra annat med oss än att bara stilla stå och susa.

Ifall ni tycker att ett par av låtvalen är krystade eller ordvitsiga bortom uthärdlighet (”Flight of the Rat? Ska vi verkligen skylla på dammråttorna? Och hör det verkligen till saken att inspelningsteknikern hette Martin Birch?”) så kan jag glädja er med att min självcensur satte stopp för ”Nobody Nose the Trouble I’ve Seen”.

Pollen/allergi/Björk

För tjugo år sedan var Bombyces Bryggeri ett av Malmös allra mest underhållande och uppjagade liveband. De spelade en punk- och rockinfluerad folkmusik som ibland hade nära till visan. The Levellers var en samtida referens, liksom Perssons Pack och kanske Les Negresses Vertes (fast inte Pogues, sosm ”alla andra” gjorde sitt bästa för att imitera).

På fredag gör bandet comeback, om än kanske bara för en kväll. Då spelar Bombyces på Inkonst i Malmö.

Bandet gav ut ett album och tre singlar, albumet finns på spotify.

Efter uppbrottet 1994 har flera av medlemmarna fortsatt i andra — helt andra — konstellationer. Sångaren Patrick Widerberg ledde i flera år rockbandet Spurgo, klaviaturspelaren Martin Gjerstad studerade komposition på Musikhögskolan och har sedan dess orkestrerat åt Malmö Musikteater (”Kaspar Hauser”) och ingår i Tore Johanssons musikerkollektiv The Gospel, trummisen Fredrik Linder spelade med Håkan Åkesson (numera med en karriär under namnet Alf) i Lunds och landets vassaste powerpop/postgrungepoptrio Mutts, strängbändaren Pontus Hambe-Rubin har skrivit en del filmmusik.

Brendan Benson har nått sin största publik som högerhand/sidekick åt Jack White i The Raconteurs, men flertalet av hans största ögonblick finns trots allt på hans soloalbum — alldeles särskilt det andra och det tredje. Ett femte kom förra veckan, det heter ”What Kind of World” och låter helt ok om än lite onödigt tillrättalagt. Fast jag gillar ”Keep Me” och ”Light of Day” väldigt mycket.

Nog så roligt är det livealbum som europeiska Spotifyanvändare kan strömma (tills vidare finns det inte i fysisk form). Det spelades in vintern 2010 då Benson turnerade genom USA tillsammans med mina största hjältar, det vill säga Jon Auer och Ken Stringfellow från The Posies (samt samma trummis som spelade bakom Benson på Debaser i Malmö för tre år sedan).

Duon lyfter givetvis stämsången och Jon Auer gör en del både fräcka och eleganta grejer på gitarren, men de håller sig ändå på klädsamt avstånd från frontplatsen. De är med för att serva sin tillfällige bandledare och hans låtar. Allra bäst tycker jag det låter om ”Metarie”. Och så kan jag inte låta bli att le åt det lekfulla gnabbandet och ordvitsandet på scen.

Brendan Benson – Concert Los Angeles

Brendan Benson – What Kind of World

Tjusningen med Roskildefestivalen har i alla år varit bredden. Mångfalden. Utrymmet för överraskningar, högklassiga band som inte ensamma drar tusentals betalande men som finns där att upptäcka för alla besökare som köpt festivalbiljett. Tjusningen, skulle man kunna säga, är festivalen i sig – de möjligheter som själva formen skapar.

På senare år har de fetaste affischnamnen blivit allt fetare, enskilda dragplåster har blivit viktigare i lanseringen av både denna och andra festivaler. Det har inte nödvändigtvis gjort Roskildefestivalen gott. På senare år har de säkra korten bland toppnamnen blivit fler. Säkra kort ger trygghet, men sällan spänning.

Berlingske Tidende rapporterar att Bruce Springsteen och hans band får två miljoner dollar, cirka 13 milj svenska kr, för sin spelning på Roskildefestivalen — utslaget på 75 000 besökare innebär det cirka 170 kr per person. Det är förvisso något mindre än han tar för för en stadionkonsert där han och bandet, tillsammans med någon mer obetydlig uppvärmningsartist, är ensamma publikdragare. Men det motsvarar ändå 30 procent av festivalens artistbudget.

Det är en tråkig utveckling. Proportionerna kanske är rimliga för en festival som Sweden Rock, där Ozzy Osbourne förra året fick en löjligt stor del av det samlade gaget, men för en festival som vill undvika att betraktas som en dinosaurie — stor, klumpig, ålderstigen och enkelspårig — är det fel strategi.

Men, invänder vän av ordning, även Prince var svindyr när han avslutade festivalen med en så formidabel show för två år sedan. Det giget pratas det ju fortfarande om.

Ja. Men kommer Springsteen— som uppriktigt sagt spelar i regionen för jämnan; när Prince kom till Roskilde kändes det trots allt exklusivt — att göra en lika oförglömlig show? Var inte Princes succé snarare ett undantag än en regel som festivalen nu varje år måste försöka följa?

På kort sikt kanske detta är en god idé. Kanske ger Springsteen festivalen en säker publiktillströmning. Kanske är det ekonomiskt sunt att i år lägga beslag på en artist som normalt sett ger egna stadionkonserter. Men i längden blir det förödande att satsa på det största och bredaste och dyraste. Springsteen slår brett, men en enda bred artist kan inte ge festivalen den bredd den behöver för att förbli intressant.

Låtskrivaren och countrymusikern Eilen Jewell har skaffat sig en trogen publik i Malmö, ja förresten i stora delar av landet, så nu återkommer hon. Under sjutton dagar i maj gör hon sexton konserter på svensk mark. Den sjuttonde? Den tillbringar hon i Oslo, spelar även den kvällen.

Till Malmö och Babel kommer hon 23 maj.

Min kollega Alexander Agrell recenserade gillande hennes senaste album. Jag recenserade vid första Malmökonserten, skrev dessutom här om en intressant Loretta Lynnplatta hon spelade in.

Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key

Med lite tur hade Steve Forbert blivit ett hushållsnamn redan i slutet av 1970-talet. Hans debutalbum från 1978 hälsades med gängse hejarop (”Den nye Dylan!”) och världen låg om inte vid hans fötter så åtminstone bra nära.

Men han är egentligen inte alls typen som slår riktigt brett. Hans underfundiga, dubbelbottnade och milt humoristiska texter gör sig inte riktigt i hitmakarförpackning, vilket framgick när någon försökte: Gerry Tallent, från Springsteens band, producerade vad som 1988 kallades ett comebackalbum; titeln var ”The Streets of of This Town”. Mottagandet var gott även den gången, själv tyckte jag den lät livlös och trist. Det tycker jag fortfarande; detta kan vara hans minst engagerande album.

Uppriktigt sagt har jag inte stenkoll — jag har följt Steve Forbert, men periodvis bara på avstånd. Inför kvällens spelning på Debaser i Malmö har jag sprungit ikapp, och upptäckt flera väldigt bra låtar från 00-talet. Senaste albumet, ”The Place And the Time”, finns inte på Spotify, men många andra finns. Utifrån dessa gjorde jag en lista med 20 starka låtar från 1978-2007.

Spotify: Steve Forbert

Sångerskan Josefine Lindstrand utsågs 2009 till årets Jazz i Sverige-artist, och fick Kungliga musikaliska akademiens jazzpris på 100 000 kronor. Utfallet blev albumet ”Will Be Stars” som var mycket – bra, bland annat — men inte så värst mycket jazz. När Sydsvenskans jazzskribent Alexander Agrell recenserade albumet gav han en positiv recension och den rätt givna vinjetten Pop.

Kanske är det jazzetiketten hon vill komma ifrån när hon nästa månad ger ut ett nytt album och gör det under alias: Britah. Detta är anspråksfull, men lättlyssnad pop som påminner om en Stina Nordenstam med de glatta galoscherna på.

Ikväll spelar Britah på Victoriateatern i Malmö, som ledare för ett femmannaband. Arrangerar gör Jazz i Malmö, men stirra er inte blinda på den saken.