Annons:
Ett år med Elvis Engström 31 december 2016

Dag 366 med Elvis: Let us pray

Ni trodde, utifrån gårdagens filmklipp, att Elvis var döende? Nu blir det andra bullar.

Här har vi en Elvis som i en lätt blasfemisk och lite kitschig scen jämförs med självaste Jesus. Hans död är inte heller något man genom historien tagit lättvindigt på.

”Change of habit” från 1969 var Elvis sista spelfilm och en av de bättre. (Mer om denna, och om titellåten, skrev jag här.)

I denna spelar Elvis en socialt engagerad doktor på specialuppdrag i New Yorks getto. Han har tre kvinnliga hjälpredor: nunnor allihop, om än till och från undercover.

En ung Mary Tyler Moore spelar Syster Michelle, en nunna med benhård integritet som ändå vacklar när känslorna för den stilige doktorn bubblar upp. Precis som sina medsystrar gör hon sig beredd att återvända till klostret, men hon vacklar i sin övertygelse och söker sig därför till kyrkan för att få vägledning.

Det vill sig inte bättre än att där istället för kapellets stillhet är gospelröj med den unge doktorn på akustik gitarr, backad av en funky rytmsektion och tre körsångerskor i intensivt samspråk med solisten. Sången heter ”Let us pray”, vilket är oskyldigt nog.

Syster Michelle blir tagen där hon står bland bänkraderna, och vi får se hur hennes blick vandrar mellan det stora krucifixet och den sjungande Elvis. Hon måste välja sida, och verkar till slut välja det alternativ som hon ser ut att hålla för det dåliga: det världsliga. Hon ser ohyggligt resignerad ut sedan blicken slutligen fastnat på den sjungande doktorn.

Detta drama, sett delvis genom kameralinsen, fångas mellan 1:35 och 2:10 i filmens slutnummer. På Youtube hittar jag dessvärre bara ett alternativt filmklipp. Fast filmens slutscen hittar ni här nedan – ha tålamod med att den som lagt upp filmsnutten bytt ut Elvis version mot en egen cover. Man kan, som Syster Michelle också förstod, inte få allt.

Ett år med Elvis Engström 30 december 2016

Dag 365 med Elvis: Unchained melody

Åtta veckor innan Elvis faller ner på badrumsgolvet och ger upp andan står han på scen i vad som låter som en one-horse-town i South Dakota – Rapid City – för den sista konserten i vad som ska dokumenteras i en konsertfilm. Elvis har svårt att andas, han är fet och ofokuserad; det mesta är plågsamt att ta del av. Att hans medmusiker och medhjälpare inte anade hur illa det var ställt och satte stopp för cirkusen ter sig svårbegripligt.

Ingenting är lika plågsamt som framförandet av ”Unchained melody” (som klipptes bort innan konsertfilmen sändes en första gång i oktober 1977, två månader efter hans död.

Men det är inte enbart groteskt. Filmklippet visar också på kraften och karisman i Elvisgestalten och i hans röst, hur tärd och ansträngd han än är där han sitter vid pianot och bankar fram en version som han i stort sett gör solo (James Burton börjar mot slutet kompa lite försiktigt, strax innan blåsare fyller i).

Det är en dödsmärkt tagning, men märkvärdig på fler sätt än så. Passionen går inte att ta miste på.

De flesta har hört låten i The Righteous Brothers tappning, inspelad 1965. För Elvis var det Roy Hamiltons tio år tidigare inspelning som gällde. Elvis var omåttligt förtjust i Hamilton. Året före hade han spelat in hans ”Hurt”, men en tydligare parallell är ”You’ll never walk alone” – också i denna kompade Elvis sig själv på piano, på det där envetet hamrande viset.

Han verkar också vara väl förtrodd med originalet, som en Todd Duncan framförde i en fängelsefilm som hette just ”Unchained” och spelades in 1954. Scenen är hämtad från finkan, där han ligger på en slaf och längtansfullt sjunger om och till sin älskade på andra sidan murarna. Också här är rösten, nästan utan ackompanjemang, huvudsaken.

En något tidigare Elvisinspelning, från Ann Arbor i Michigan i april samma år, hade precis nått skivpressarna när Elvis satte sig vid pianot i Rapid City. Live på scen var den något lite annorlunda: Elvis lät inte riktigt lika andfådd, och han lade inte in de där vilopartierna mellan efter refrängens första I need your love.

Men när låten hamnade på skiva (lp:n ”Moody blue”, juli månad) var den tillfixad med massor av överdubbningar: körer, pukor, trumpeter, chimes, stråkar, rubbet. Det är på många vis en förbättring – finalen, där Sherrill Nielsen tar sluttonen i magnifik falsett, är svårslagen – men det där sårbara som gör de osminkade tagningarna från detta år så känslomättade finns inte riktigt där. På gott och ont.

Ett år med Elvis Engström 29 december 2016 • Uppdaterad 27 december 2016

Dag 364 med Elvis: Milkcow blues boogie

Vilket är ordet vi letar efter här?

Råmaterial. Där har vi det.

Milkcow blues boogie” är en av de här låtarna som man skapar för varje enskilt tillfälle, utifrån stoff som varit ute på marknaden och på bakgården i åratal. Det är bara att plocka, men det gäller att göra det med urskillning och det gäller framför allt att lägga in lite personlighet i utförandet – annars blir det bara en stendöd bluescover.

Vilket är oerhört dumt. För detta är egentligen levande material.

Vem skrev ”Milk cow blues”? Alla och ingen. Vi kan kalla den ”traditionell”. Men varje uttolkare av värde tillförde något.

Vissa är ändå viktigare än andra. Kokomo Arnold torde vara nr 1. Han spelade in låten en första gång år 1934. Detta var ”Milk cow blues – no 1”. Fler tillkom under 1935: nr 2, nr 3, nr 4. Man kan uppfatta dessa som en svit – det finns en berättelse som faktiskt utvecklas, om man anstränger sig för att lyssna efter den. Fast egentligen är det bara olika versioner, bearbetningar av ett och samma tema.

James ”Kokomo” Arnolds biografi ter sig nästan som en karikatyr. Han föddes 1901 – eller, tja, kanske några år före? – och började redan som barn att plocka bomull på fälten i Georgia. Så småningom fann han en mer lukrativ bransch: han jobbade med smuggelsprit, som ju hade en lukrativ marknad under Förbudstiden. Dessa affärer förde honom till Chicago år 1929.

Chicago förknippar vi med storstadsbluesen, men hans inspelningar från mitten av 30-talet har fortfarande den lantliga countrybluesens alla kännetecken. Inget trumset. Inget piano. Ingen elförstärkning på gitarren. Kokomo Arnold spelade slide och sjöng. Kokomo? Ja, det är namnet fastnade sedan han 1933 spelat in sin första skiva: ”Kokomo blues”. Kokomo var helt enkelt ett kaffemärke. Låten hade han hämtat från Scrapper Blackwell.

Texten varierades i alla dessa versioner av låten, utifrån ett allmänt vedertaget språkbruk och etablerad bluesjargong. Andra skrev liknande låtar. Mest känd är Sleep John Estes ”Milk cow blues”, som antagligen är en låt som uppstått helt oberoende av den låt som Kokomo Arnold framförde. Men framme vid 1954, då Elvis gav sig i kast med ”Milkcow blues boogie”, fanns allt detta material tillgängligt för den som ville förhålla sig till traditionen. Fast det var inte så högtidligt som det kan låta: här fanns helt enkelt några snarlika låtar, talesätt och inspelningar, som allihop förhöll sig till en enkel bluesform. Vem som helst kunde göra något eget utifrån detta.

Nog så viktigt var att låten vandrat vidare till (den vita) western swing-scenen. Självaste Bob Wills spelade 1946 in en variation på det här temat, tillsammans med sina Texas Playboys. Men då hette låten ”Brain cloudy blues”.

Vilka versioner var Elvis bekant med? Vi kan bara gissa. Men visst hörs spår av både Bob Wills och Kokomo Arnold.

En del av attityden hos Kokomo Arnold går igen, inte minst hans fria förhållande till rytmen. Han tänjer och han kapar fraserna om vartannat, efter eget behag. Bluestolva? Ha! Det fängelset ville varken Kokomo Arnold eller Elvis vara fast i. Denna frihet gör musiken levande, svårstoppad, lite farlig och nästan mystisk.

Detta är inte musik man stoppar ner i en låda och sätter en sifferbeteckning på.

Elvis gav också låten ett intro som kan kännas lite billigt: han inleder låten som en ballad, men stoppar bandet (dvs Bill Black och Scotty Moore, inga fler) med ett resolut Hold it fellas! It don’t move me! Let’s get real real gone for a change!

Men vad som följer därefter är så pass energiskt, vildvuxet och övertygande att känslan av det kallt beräknade och nästan pinsamma omedelbart går upp i rök. Dessa 150 sekunder  är själva definitionen av Elvis Sun-period.

När band som The Kinks (1965) och Aerosmith (1977) spelade in ”Milk cow blues” var de trogna Sleep John Estes uppfattning om vad som var låten. Nitty Gritty Dirt Band och Willie Nelson verkar snarare lägga sina röster på Bob Wills, Kokomo Arnold och Elvis.

För en grundlig genomgång av den här låtens öden och äventyr, se denna essä av Jean A Boyd och Patrick Kelly.

Ett år med Elvis Engström 28 december 2016

Dag 363 med Elvis: If I can dream

Elvis var under långa perioder rätt bortkopplad från verkligheten utanför Graceland och bortom de filmstudior i Hollywood där han spelade in sina b-filmer. Men när rasmotsättningarna åter blossade upp mot slutet av 60-talet var han djupt bekymrad och på sitt sätt engagerad.

Han blev djupt tagen av mordet på Martin Luther King i april 1968, bara några kvarter från Sun-studion där han inlett sin karriär. När han sommaren 1968 spelade in tv-showen som kom att innebära hans scencomeback, och som skulle sändas vid jultid samma år, hade också Robert Kennedy blivit skjuten. Tiderna var oroliga.

Denna tv-show hade managern Tom Parker ursprungligen sett som en julshow, men bit för bit hade regissören Steve Binder – med stöd från Elvis – styrt bort från jultemat. Binder var mer intresserad av att fånga Elvis och hans ursprung än julens budskap. Parker accepterade nyorienteringen, så länge han fick sitt finalnummer: ”I’ll be home for Christmas”.

Men i takt med att arbetet fortskred insåg tv-regissören att en liten stilla och nostalgisk julsång skulle bli en antiklimax. Han behövde en grande finale. Han ville ha med något som berättade om Elvis i samtiden, ett statement och ett finalnummer som summerade vad resten av showen verkade handla om. Om inte annat: en klimax. Han funderade kring sammansättningen, hur showen skapats av människor med högst olika bakgrund. Musikarrangören Billy Goldenberg var jude. Koreografen Jaime Rogers hade rötter i Puerto Rico. Den andra koreografen, Claude Thompson, var precis som kören The Blossoms afroamerikansk.

Ja, och så hade vi Tom Parker för all del: en illegal invandrare från Nederländerna.

Steve Binder bad Earl Brown, musikern som arrangerade körerna, att skriva en passande låt. Nästa morgon återvände han med ”If I can dream”: en dramatisk sång som tydligt refererade till Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”-tal och som tillät sångaren att ta ut svängarna.

Det hade, har Steve Binder berättat i bland annat denna intervju, funnits planer på att låta Elvis hålla ett tal – efter den där beställda julsången. Men är det inte bättre att skriva in ”talet” i en sång?

Ut kom ”If I can dream”. Man kan uppfatta texten på olika vis. En samling välmenta floskler om broderskap och förståelse, med religiösa undertoner? Vackra ord som inte förpliktigar till någonting? Ja, kanske det. Elvis såg det annorlunda. Efter att Earl Brown och  Billy Goldenberg hade spelat sången, om och om igen, sade Elvis: ”Jag ska aldrig mer sjunga en sång som jag inte tror på. Jag ska aldrig mer vara med i en film som jag inte tror på.”

Menade han allvar? Var detta en uppenbarelse, en omvändelse? Låtar som ”In the ghetto” och ”Clean up your own backyard”, inspelade strax efter, tyder på det. Detsamma gäller ju faktiskt också ”A change of habit”, hans sista spelfilm som han spelade in våren därpå.

Tom Parker, då? Menade han allvar? Jadå. Och han trodde sig ha sin pojke med sig; Elvis bekräftade att visst skulle de avsluta med en julsång. Men så hörde Elvis den här, tog den till sig och gav klartecken. Tom Parker var inte dummare än att han ändrade sig. Snabbt som ögat såg han till att få fram ett förlagskontrakt och fick Earl Brown att skriva under. Parker hade rättigheterna, Parker var nöjd. Det brukade funka så.

Elvis lade ner mer av sin själ och sitt engagemang än nästan allt annat han framfört i en studio eller inför publik. Texten kanske var floskulös, bra mycket mer diffus och abstrakt än en medborgarrättssång som Sam Cookes majestätiska soulklassiker som ”A change is gonna come”. Men budskapet, hur djupt det nu grep honom, var ungefär detsamma.

Precis som Sam Cookes låt är denna rotad i gospel. Eller är den? Framförandet är åtminstone gospel, gospel och soul: i fraseringarna, i innerligheten som gränsar till ren extas. Elvis är så tagen av sitt framförande och av budskapet athttps://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&ved=0ahUKEwj109e6opTRAhWFliwKHVFTAxkQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fwww.graceland.com%2Felvis%2Fbiography%2F1966_1969.aspx&psig=AFQjCNFd2I7wJv7Ap-au8LNEgsSiqO2FyA&ust=1482924267237084t han nästan går ner i fosterställning, där han står i designer-kostym framför dessa röda lampor som stavar till hans namn.

Han sjunger med en intensitet som bara förstärks av att alla toner inte är helt rena: känslan är viktigare än perfektionen. Fel: känslan är perfektion.

 

Ett år med Elvis Engström 27 december 2016

Dag 362 med Elvis: Are you lonesome tonight?

Tom Parkers inverkan på Elvis karriär kan man orda mycket om, och spekulera kring, men han fattade ytterst sällan beslut om exakt vad Elvis skulle sjunga. Så länge managern kunde säkra copyrighten (och få låtskrivaren att avstå en stor procent av sina intäkter) så var det oftast grönt.

Men ibland insisterade han. Första gången det hände var 1960, då han bad Elvis att spela in ”Are you lonesome tonight?”. Det fanns ingen sång som Parkers fru älskade mer. Låten hade då drygt 30 år på nacken, och hade sjungits in av showartister från Henry Burr till Al Jolson.

Elvis lydde och verkade inte ha något direkt emot låten, men han tyckte inte heller att han gjorde den rättvisa; när sessionen var över utgick han från att inspelningarna skulle åka in i skafferiet och stanna där.

Han spelade den ofta live, men var sällan särskilt bekväm med den. I detta filmklipp från tidigt 70-tal (kolla hela – hans mashup av ”Little sister” och ”Get back” är huvudsaken här; hoppa annars direkt till 6:57) gör han en kort version som han efteråt kommenterar med Well we got that out of the way, now we can go on with the show.

Han bytte också ut delar av det talade partiet, för komisk effekt. Istället för det romantiska Do you gaze at your doorstep and picture me there drog han till med Do you gaze at your bald head, and wish you had hair. Skämtet varierades när han gjorde låten 1977, inför tv-kameror igen: And the stage is bar/And I’m standing there/Without any hair. Han garvar sig igenom halva låten.

Men den verkligt famösa skrattversionen är äldre; den kommer från Las Vegas i augusti 1969. Skämtet finns också där, men det är antagligen inte därför han skrattar. Istället verkar han garva åt stackars Cissy Houston, körsångerskan (och Whitneys mamma) som är professionell nog att fortsätta sjunga med bibehållet allvar trots att stjärnan och alla runtomkring honom verkar bryta ihop. Ja, det är skrattretande. Och ganska elakt.

Det där reciterade partiet är influerat av Shakespeare, vilket ju i sig är lite skrattretande – hey, det här är en sentimental popsång, varken mer eller mindre, och den förblir en sådan. Men Elvis hade egentligen inget alls emot den typen av romantiskt överspel. Till hans tidiga favoritgrupper hör The Ink Spots, som gärna lade in den typen av talade och ”förtroliga” partier. Ett exempel är låten ”That’s when your heartaches begin”, som var en av de allra första som Elvis spelade in när han fick chansen.

Och visst fanns det de som föll för charmörtricket. Dodie Stevens, till exempel, som strax efter att Elvis fick en monsterhit  – trots sina tvivel på inspelningen – svarade med singeln ”Yes, I’m lonesome tonight”.

 

Ett år med Elvis Engström 26 december 2016

Dag 361 med Elvis: Lawdy miss Clawdy

Han skivdebuterade som 19-åring. Några år därefter ryckte han in i lumpen, och var borta från scenen i två år. År 1976 gjorde han sina sista studioinspelningar.

Känns biografin igen?

Ja, det är klart. Det handlar om Lloyd Price.

Han kom från New Orleans, vilket hade sina fördelar. Närheten till Fats Domino var en av dem – Domino är pianist på ”Lawdy miss Clawdy”, som 1952 blev hans debutsingel. Elvis fick hålla till godo med Shorty Long, vilket dög mer än väl, när han spelade in den i januari 1956.

Lloyd Price skulle gå vidare till större kommersiella framgångar – det skulle Elvis också – strax efter lumpen. År 1956 gjorde han den ultimata rock’n’roll-versionen av ”Stagger Lee”, folksången om den halvt mytologiska Lee Shelton som började sitt liv som ”Stack-o-Lee” redan i slutet av 1890-talet. Han gjorde också originalet av ”Just because”, inte den som Elvis spelade in i live utan den r&b-låt som bland andra John Lennon spelade in (1975 gav Lennons version ut; den hör till de bättre på hans album ”Rock’n’roll”, även om han tar till den stora nostalgiska skälvan tills låten nästan ter sig som en sliten julklassiker).

Största hiten blev ändå ”Personality”, från 1958. Han hade också framgångar med en låt, rätt gräslig, som hette ”I’m gonna get married”. Den följde han upp med en liknande, men bättre sak där han anklagande frågade ”Where were you on our wedding day”.

Men nu var det Elvis det handlade om. För en gångs skulle gjorde han en lite coolare version än r&b-originalet, håller tillbaka för frestelsen att driva upp tempot. Jag tycker han lyckas väldigt väl: det är en vidunderlig version, som rullar lika mycket som den rockar. Saxen är borta, men Scotty Moores gitarrsolo lämnar inga luckor. Och Shorty Long har lärt sig sin Fats Domino-läxa.

Vid tv-showen 1968 återvände Elvis till låten, i boxningsringen. Här går det hetare till: Elvis är ensam gitarrist, och han tar konsekvenserna av det. I detta ekonomiska arrangemang driver han på hårt, spelar med en aggressiv rytm utan att tappa svänget och bli stabbig. Men sånginsatsen är passionerad och stark nog för att ro hem det alldeles på egen hand.

Till original-lp:n användes versionen från dagens andra show. Kanske är den bäst, men just idag gillar jag den ännu råare tagningen från första showen bättre.

Ett år med Elvis Engström 25 december 2016

Dag 360 med Elvis: I’ll be home on christmas day

Det var julafton 1969 och deltidsmusikern Michael Jarret hade sett bättre kvällar.

Han satt i sin tömda lya i Portland, Oregon dagen efter sin utflyttningsfest. Möblerna hade han hyrt, och tidigare på eftermiddagen hade flyttfirman varit där och hämtat rubbet. Han hade det allra viktigaste kvar: lite kläder, personliga tillhörigheter, en gitarr. Och lägenhetsnycklarna, fast dem skulle han strax lämna ifrån sig. Efter tio år i stan.

Men först: ett svep genom rummet. Vad ligger där? Vem har lämnat en sten på golvet? Var kom den ifrån? Utifrån? Är någon fönsterruta krossad?

Nej då. Det där var en stor klump hasch. Hm. Vem lämnade den?

Michael Jarret öppnade garderoben, tog ner en av trägalgarna, fiskade upp en fickkniv och täljde en pipa. Och så rökte han sig sentimental.

Ut kom en tårdrypande julblues: ”I’ll be home on christmas day”. Allt kastades upp, inklusive namnen på hans tre styvbarn som han kanske aldrig mer skulle återse nu när deras mamma och han gjort slut. (Han berättar om allt i denna intervju på elvisnews.dk.)

Halvannat år därpå vänder lyckan. Tillsammans med en vän gör han ett par demoinspelningar i en professionell studio. Via en gemensam vän – Joe Esposito, en ur Memphismaffian – når inspelningarna Elvis Presley. Först faller han för jullåten, sedan för ”I’m leavin’” – som han gör till sin nästa singel, tidigt sommaren 1971.

”I’m leavin'” är den bättre av de två, men julsången hör till de starkaste  på Elvis ojämna andra julalbum, ”The wonderful world of christmas” från 1971. Elvis lyckas, med låtskrivarens benägna tillstånd – enligt intervju ska stjärnan ha plankat hans fraseringar rakt av (”han låter som du när du härmar honom”, konstaterade en vän till honom) – kombinera den där melankoliska ensam-hemma-i-jul-känslan med ett visst bett. Det är sentimentalt, men de blå tonerna hindrar musiken från att bli kletig.

Elvis gjorde sin bästa tolkning 16 maj 1970; det är den som hamnade på lp:n. Fast han gjorde ett nytt försök, med ett annat arrangemang, 10 juni. Det slutade med att han stormade ut ur studion, sur på en av körsångarna som han inte tyckte hade gjort sin hemläxa. Så småningom gavs också den tappningen ut, i början av 90-talet. Det finns också en version, från samma dag, där Elvis inkluderat den där versen där Michael Jarrets barn nämns: Vera, Chuck & Dave (nej, John, Michelle, Christine och Carrie). Den kan ni vara utan.

 

Men det påminner ändå om historien – helt ovidkommande, för all del – om hur Denny Laine, McCartneys högra hand i Wings, skrev en låt om sina barn. Till och med McCartney, med sin sentimentala ådra (alltså, han skrev en gång en barnvisa till sin lilla dotter, om henne och hennes lamm, och presenterade den för sitt stentuffa rockband som tvingades kompa honom på låten som blev nästa singel), tyckte det var för smörigt. Barnnamnen ströks, och titeln ändrades till ”Children, children”.

Ett år med Elvis Engström 24 december 2016 • Uppdaterad 25 december 2016

Dag 359 med Elvis: Holly leaves (And christmas trees)

Stuntman, livvakt, låtskrivare. Red West tjänade Elvis Presley på så många sätt. Han var också en av dem som skrev den famösa kioskvältaren ”Elvis: What Happened?”, den första osminkade skildringen av den pillerknaprande och skjutgalne Elvis. Boken gavs ut några veckor innan Elvis dog. En del har velat skylla Elvis död på boken.

Det är bara ett av de missförstånd vi måste reda ut innan vi sätter julmusten på kylning. De andra gäller Red Wests julsång ”Holly leaves (And christmas trees)”, skriven för Elvis som spelade in den 1971.

Den heter inte ”Holy leaves” och handlar alltså varken om en haschtomte eller om de där palmbladen som folket viftade med när Jesus red in i Jerusalem vid en helt annan högtid. Holly är engelska för järnek. Ni har sett bladen och bären förr, om än kanske oftare i plastimitation bland mossan i julgruppen eller adventsljusstaken än i vildmarken.

En slölyssnare skulle säkert kunna hävda att den här låten är både plastig och mossig. Skandalöst! Jag hör inte till dem.

Men vi är inte färdiga ännu med bakgrundsbeskrivningen. Vi ska tillbaka till påsken – järneken har nämligen ett alternativt namn: kristtorn. Tanken är att dessa vassa blad skulle kunna ha funnits i den törnekrona Jesus fick på huvudet innan han korsfästes.

Och nu närmar vi oss pudelns kärna. Detta är nämligen en sång om närmast plågsam melankoli. Låt er inte luras av det smetiga arrangemanget. Känslorna i texten och i Elvis framförande är starka, men de är inte sprudlande och inte hulkande. Det rör sig snarare om stark känslokyla, tilltvingad och svår.

Sångaren är otröstlig, och han vet om det – därför lättar han heller inte på trycket utan håller allt inom sig.

Likt många julsånger handlar den om nostalgi: om svunna jular, om en kärlek som gör sig påmind men bara känns som ett styng i hjärtat. På förväntat vis radas saker upp som hör till julen, som detta år fyller killen med vemod och smärta men ingen som helst glädje. De sentimentala stråkarna sveper in texten och Elvis sångröst, men är inte enbart smöriga – det finns en underliggande blues i alltsammans. Och i avslutningsraden heter det att I think of how it used to be/Holly leaves and christmas trees used to mean so much to me.

Det är fullständigt uppgivet, och inte heller Elvis sångröst låter antyda något annat än att det är definitivt: här finns inget hopp om att det blir bättre nästa år, att det blir bättre bara hon återvänder; det finns inget förmildrande. Istället: allt det här – allt detta som jag sjunger om med sådan längtan och saknad och ömhet – hör obönhörligen till det förflutna. Det betyder inget längre.

Detta är en sång om att förlora, utan minsta hopp om att få tillbaka. Präster och krämare kivas om vad som är julens verkliga betydelse, men här har vi en kille som sjunger om att julen inte längre alls betyder något. Kanske är det därför låten aldrig blev en julstandard.

PS
Ett ord till, bara: Hollywood byggdes inte av holly wood, det byggdes av drömmar. Däremot har det varit vanligt att tälja schackpjäser, de vita, av holly wood/järnek.
Ett år med Elvis Engström 23 december 2016

Dag 358 med Elvis: Viva Las Vegas

Från julklassikerna vet vi exakt hur illa det kan gå. Jag tänker främst på ”Daddy’s drinking up our christmas” av Commander Cody & His Lost Planet Airmen. Barnen får ingen jul, för far har först grävt djupt i fickorna och sedan tittat djupt ner i glaset. Kosingen är slut.

I viss utsträckning tänker jag också på Peter Himmelstrands kokain-ode ”Snöa på, snöa på!”, insjungen av bland andra Commander Charlotte Perrelli med Malmö symfoniorkester.

Men det finns så många laster som gör att lyckan står oss bi. Nästa gång far går iväg för att köpa tidningen – se till att han inte går ner till kvarterskrogen där Svenska Spel eller någon annan skojare har sina maskiner.

På en av reklamkanalerna i tv går ständigt en kasinoreklam där någon sångerska försöker låta som Nina Persson i The Cardigans. Hur hamnade vi där? Hur har den sunkiga kasinokulturen blivit rumsren?

Man hade ju kunna tänka sig att någon Elvisimitatör hyrdes in för att sjunga om hur

Oh, there’s black jack and poker and the roulette wheel
A fortune won and lost on ev’ry deal
All you need’s a strong heart and a nerve of steel

Det hade väl varit nog så säljande. Fast sanningen är att låten ”Viva Las Vegas”, som med åren blivit en av Elvis Presleys mest kända, sålde rätt dåligt under de första åren. Ursprungligen lades den på en singelbaksida, bakom Ray Charles ”What’d I Say”, samt givetvis som titelspår på soundtracket till en film från 1964. Och i Storbritannien hette den inte ens så, eftersom det fanns en annan film på repertoaren med den titeln. ”Love in Las Vegas” fick det bli (fast i Sverige gjorde vi som amerikanerna).

Staden Las Vegas försökte i början av 00-talet göra låten till sin officiella sång. Elvis Presley Enterprises sa nej. Förvånande? Egentligen inte. Jag är mer förvånad över att Las Vegas ville omfamna denna låt, som ju då rakt inte ger ett helt igenom smickrande porträtt av staden där ständigt modnattmörker råder och Speldjävulen regerar.

Viva Las Vegas with you neon flashin’
And your one armbandits crashin’
All those hopes down the drain,

tycker jag låter som rader ur en protestsång.

”Viva Las Vegas” skrevs av Doc Pomus och Mort Shuman och är som sådan rätt typisk, även om latinbeatet är lite hårdare och mer påstridigt än vanligt. Fast det finns något sofistikerat ändå över alltihop. Åtminstone i Elvis original finns en oliv i martinin.

Då är det lite mer fulsprit i flertalet av coverversionerna. ZZ Tops. Dead Kennedys. För att inte tala om svenska Black Jacks. Andra som spelat in eller åtminstone spelat den den är The Residents, för föreställningen ”The King & Eye”, Nina Hagen och plojbandet Dread Zeppelin. Och Las Vegas-bandet Killers.

Elvis gjorde förstås fler låtar om Las Vegas för den där filmen. En av de bästa är ”Night life”, som av någon anledning ratades. Den där fuzzade gitarren är nästan förkrossande avantgardisk för 1964. Det tog fyra år innan inspelningen gavs ut.

Ett år med Elvis Engström 22 december 2016

Dag 357 med Elvis: Santa bring my baby back to me

De där båda rappa slagen på virvelkaggen som DJ Fontana inleder den här låten med får en att misstänka det värsta: någon har skjutit jultomten! Två skott rätt i bröstet, om inte skägget stoppat kulan.

Men så illa gick det inte, för i nästa ögonblick hör vi Elvis och The Jordanaires skriva sin önskelista. Den har bara en punkt. Hur så? Den allra första önskningen är redan uppfylld. Det såg Aaron Schroeder till, låtskrivaren, när han levererade denna dänga som hör till de första renodlade rock’n’roll-jullåtarna.

Den har inte samma finess och humor som Leiber & Stollers ”Santa Claus is back in town” – och manar inte fram samma passion – men den fyller väl sin plats på Elvis första jul-lp, från 1957.

Och den har blivit tillräckligt mycket av klassiker för att Red West, som också har en karriär i Psychotic Youth, skulle göra en travesti av den när han förra året gjorde en julskiva. Den kom att heta ”Santa bring my Buick back to me” och anknyter väl i viss mån också till Baker Knights ”Bring my Cadillac back”. Aaron Schroeders titel är tillräckligt slagfärdig för att så sent som i år nästan reproduceras i Lisa Ajax julsingel ”Santa bring my baby to me”. Fast mer än så räckte inte inspirationen till.

(Bilden, hämtad på jonathanturley.org, visar en installation i Kalifornien 2009: en man, som ville protestera mot julens kommersialisering,  utsmyckade sin gräsmatta med en dödsskjuten tomte och en Jesusgestalt med hagelbössa.)

Arkiv