Inte mycket att orda om, inte idag i alla fall — tiden är knapp.
Desto mer slösaktig är Rufus Wainwright, även när låtarna på ytan ter sig spartanska. Nog babblat, här är de fem:
The Who’s bästa sångare? Gitarristen.
Och han gjorde en del bra soloplattor också, både före och mellan alla uppbrott och avskedsturnéer med det där bandet.
Jag fastnade för tre av sololåtarna och ett par från bandet som Pete Townshend trots allt sjöng i princip ensam. De ligger i kronologisk ordning, vilket innebär att spåret som låter som ett discoinfluerat The Clash ligger trea och att låten där Townshend rappar ligger sist.
Hoppas jag inte skrämde iväg er där.
Jag höll alldeles på att glömma den här bloggserien.
Men Rainbow? Kanske för att Sweden Rock Festival är i antågande. Men främst eftersom jag i förrgår skummade mig igenom Anders Tengnérs memoarer ”Access All Areas” (hård, men kärleksfull och rättvis recension av Andreas Ekström här). Jag slog ihop boken med känslan av att ha förstört en kväll, men ifall den ändå inte varit fängslande hade jag ju aldrig fastnat i den. Ett fullständigt slöseri med tid var det alltså inte.
En del anekdoter är kul, och boken ger en nästan lika fascinerande som bedrövande insyn i hårdrockvärldens 70- 80- och 90-tal och ett inbäddat fans journalistiska arbetsmetoder. Främst 80-talets. Tengnér gör en fullt rimlig parallell till Cameron Crowes självbiografiskt präglade film ”Almost Famous”. Den var nog så deprimerande.
Rainbow, ja. Jag valde låtar med alla de tre första sångarna (vi låtsas som om 90-talets inkarnation aldrig existerat). Dio får två, Graham Bonnet bara en, Joe Lynn Turner faktiskt två. Jag gillar nämligen även pop-Rainbow, den epok som Joe Lynn Turner personifierade, och Turner steg i aktning när jag tog del av ett citat ur Anders Tengnérs bok, yttrat strax efter att Turner lämnat Yngwie X Malmsteen: ”Vi splittrades av religiösa skäl. Yngwie menar att han är Gud, och jag håller inte med.”
Ett band som kan dra sig undan och sänka blicken men ändå vara så obrottsligt publiktillvänt och omfamnande.
En kompis sms:ade mig sent igår för att berätta de glada ”nyheterna” att Wilco är ett av världens underverk. Det fick den inre jukeboxen att leta låtar. Det blev dessa fem:
Under en lång rad år – 1978 till 1989 – fanns inget Elvis Costello inte kunde göra. Han kunde till och med göra ett stort misstag (albumet ”Goodbye Cruel World”), men just det satt långt inne.
Enough. Här är fem:
Få låtskrivare har varit så konsekventa som Ray Davies. Ok, det allra första var bara en kombination av R&B och en storstadsimitation av Merseybeat (inte så dumt det heller, förstås) utan några större ambitioner i textdepartementet, men snart utvecklades Davies till en tonsäker skildrare av allt som omgav honom och allt som var han. Oavsett om han skrev om det engelska klassamhället eller om sitt ambivalenta förhållande till berömmelsen (där det ena gav det andra) så var han fullständigt uppriktig och rak (för protokollet: ironi utesluter inte uppriktighet, det är bara ett annat sätt att uttrycka den). Därför kan man ständigt hitta fler saker i Kinks låtar, till skillnad från hos samtida band som Hollies eller för den delen Stones. Har man en gång begripit Hollies så har man begripit Hollies. Punkt. Men Ray Davies låtar hänger ihop, den ena kan förklara och förstärka den andra.
Hans dragning till nostalgi under det progressiva 1960-tal då alla tittade framåt gjorde The Kinks otidsenliga, men paradoxalt nog säger deras sångkatalog mycket mer om 1960-talets England än vad Beatles, Stones, The Who och de andra. Antagligen för att Ray Davies så medvetet förhåller sig till sin tid istället för att bara vara en del av den.
(Jag frestades att ta med något från Kinks underskattade 80-tal, men fem låtar är inte fler än fem låtar.)
Så många inspelningar, så många olika versioner. Jag hittade inte den definitiva tagningen av ”Better Get Hit In Your Soul”, så den fick utgå. Hit blir man inte desto mindre.
Senare i år kommer äntligen ett album som hyfsat väl ska återge vad som egentligen föll ut ur Brian Wilsons hybris-sessioner under arbetet med det som inledningsvis kallades ”A teenage symphony to God” och sedan bytte arbetsnamn till ”Smile”. ”The Smile Sessions” ges utöver nedladdningsversionen ut som dubbelt cd-album och en box med fyra cd, två vinyl-LP och några singlar.
Jag påminns om hur nödvändigt detta släpp är när jag på Spotify letar fram de fem låtar jag valt ut till denna lista. Jag skulle ha med ”Wonderful”, eller möjligen ”Wind Chimes”, men jag hittar bara ett par halvdana versioner. Dels de som hamnade på Beach Boys substitut-album ”Smiley Smile” 1967 och låter stenade och halvfärdiga, dels de som en åldrande Brian Wilson spelade in och gav ut 2004 på den plågsamt överbakade platta som fick heta”Smile”.
Det finns fantastiska tagningar, gjorda under de ursprungliga Smile-sessionerna. De har varit ute och vänt på diverse bootlegs, men de finns också i en halvtimmeslång Smile-svit (det där lät pretentiöst, men jag hittar inget bättre ord) på boxen ”Good Vibrations: Thirty Years of the Beach Boys” från 1993.
Där finns också en tagning av ”Surf’s Up” som möjligen är den definitiva. Men jag är väldigt förtjust också i 1971 års version, som i princip är Brian Wilsons tejper från 1967 men med ny introsång av Carl Wilson och en del pålagda körer i det inklippta outro som Brian kallade ”Child Is Father to the Man”. Den finns med här:
Spotify saknar de båda senaste albumen, vilket gör min uppgift lite lättare. Inte lika mycket att välja bland.
Det blev låtar från fyra album, varav två från ”OK Computer” – plattan som i slutet av 1990-talet nästan vanemässigt klassades som Tidernas Bästa eller Det Största Sedan Människan Gick På Månen eller, för att tala NME-engelska, The Best Since Sliced Bread.
Klart att den var överskattad, men inte så värst.
Men delvis är det där förstås en generationsgrej. Den som var 25 år 1997 vill helst inte acceptera att Sgt Pepper kanske var en större platta än OK Computer. Every generation throws a hero up the pop charts, som Paul Simon uttryckte det ett decennium tidigare.
Jag kan inte minnas när jag själv var 25, men vet med säkerhet att det inte var 1997. Men jag har starka minnen av OK Computer. Av musiken, så överrumplande – mystisk, men vackert melodiös samtidigt – men också av hur jag inledde en semester genom att med redaktionens enda bärbara dator (en gammal modell, en klassisk Tandy, med plats för 12000 skrivtecken, inklusive mellanslag; det var som sagt 1997, men jag är ganska säker på att jag inte fick ta den med på semestern) satt på en uteservering i Cordoba och skrev ut en intervju jag gjort med bandets trummis Phil Selway. Jag hade helt enkelt inte hunnit före semestern. Jag hade solen i ögonen och dåligt samvete, men var nöjd när allt var överstökat. Sedan sviker minnet mig, men jag tror att jag satt på samma plats dagen därpå och recenserade plattan.
Bloggar om glädjeämnen och sorger i hemmaköket, i mataffärer, på krogen, på nätet och framför allt i munnen.
Bloggar om aktuella konserter, favoritlåtar, nya band, bortglömda band, utskällda band och musikjournalistik.
De mest lästa, kommenterade, länkade och rekommenderade artiklarna just nu.
