Annons:
Melodifestivalen Engström 2 februari 2017

”Hold on”: deltävlingen är räddad

Till slut kom den: en låt man vill höra igen.

Nano Omar – känd, lite grann i alla fall, under sitt artistnamn Nano – avslutar lördagens artistkavalkad. Låten heter ”Hold on” och är en återhållen men ändå laddad sak som väl bäst benämns housegospel.

Det börjar så sparsmakat och omedelbart gripande att jag hinner tänka både Nina Simone och Dylans ”Blind Willie McTell” innan jag sansar mig. Men detta är verkligen bra.

Refrängen blir lite trumfnattig, men inte på något ängsligt eller jobbigt vis. Gospelkören – fem pers – intensifierar sin insats.

Låten är så omedelbart gripande, och skrapad från ovidkommande distraktioner, att jag blir förvånad när det visar sig finnas tid kvar för ett stick. Det vanliga i den här världen är att låtarna inte hinner utvecklas, eftersom det finns en treminutersgräns i vägen. Sticket är inte dramatiskt annorlunda, men tempot dubbleras och kören tar i ytterligare. Och så rullar ett housepiano in och ger musiken lite dansstuns.

Omar? Han kommer från Botkyrka, fast närmast från Södertälje ändå, och singeldeputerade 2015. ”Lion” låter så här. Fast den nya är bättre.

Melodifestivalen Engström 2 februari 2017

Vilda nätter i Skövde

”Wild child”? Har inte Ace Wilder inte redan gjort en låt som heter så?

Frågan är fel ställd. Vi tar om.

”Wild child”? Heter inte alla Ace Wilders låtar ”Wild child”?

Framme vid tredje tävlingen låter Ace Wilder väldigt mycket som en favorit i repris, men skillnaderna är nog så viktiga. Detta är ett på alla vis enklare framträdande – hon framför låten dansande på scenen, i sällskap med fyra andra dansare – vilket efter förra årets snygga koreografi och scenografiskt lösning känns lite platt. Men 2016 års bidrag ansågs kanske överarbetat?

Musiken är också enklare. Efter en stirrig vers, där hon ibland fraserar skrämmande likt Johnny Rotten, hoppar hon rätt in i en bollhavs-refräng som är svensktoppsmässig på det där gammaldags viset.

Jag är helt konfunderad, fram till att jag upptäcker att Thomas G:son och Peter Boström skrivit låten tillsammans med henne. Refrängen bär G:sons signum hela vägen.

Melodifestivalen Engström 2 februari 2017

Perrelli har vuxit upp

Vuxenlivet är inte alltid så festligt.

Det är ingen ny insikt eller banbrytande observation. Men nu har den fått ett soundtrack. Det heter ”Mitt liv” och är Charlotte Perrellis nya Melodifestivallåt.

Jag gillade verkligen Perrellis förra bidrag i den här tävlingen. Året var 2012, den 38-åriga forna schlagerdrottningen framförde en låt som bekymmersamt nog hette ”The girl” och … floppade.

Idag är hon helt uppenbart a woman, och som sådan framför hon till eget gitarrkomp (och en växande tsunami av stråkar) en stentråkig ballad med självbiografiska inslag. Hon har gått och blivit en singer-songwriter, som lägger kraft bakom varje ord.

Och då menar jag varje ord. Varje bokstav, rentav. Hon låter enormt påträngande, vilket kanske är ett måste eftersom låten som sådan är så undflyende.

Melodifestivalen Engström 2 februari 2017

Nä Vet Du Vad

Om Hitler sägs ibland att han åtminstone gav oss Autobahn och Volkswagen.

Som om det skulle ursäkta någonting.

På lördag rullas en VW-bubbla in i Melodifestivalsbubblan. I den skrikigt orange bilen tar de fyra stekare som kallar sig De Vet Du plats.

Det här är alltså det skojiga numret. Det är inte över förrän startmotorn krånglat, några tjejer i schackrutigt viftat med målflaggor och hela goa gänget stått i och utanför kupén och gungat hela kärran.

Musiken? Den gungar också en del, men mest rycker det om den. Bandets sångare har en maskins uppfattning om sväng; han sjunger med den där ryckigheten hos ett programmerat housepiano … coolt kanske när det verkligen görs med maskiner, men bara ohyggligt tafatt när det kommer ur någons strupe.

Jag önskar att jag kunde bli lite mer upprörd över det här bidragets uselhet, det hade gett en roligare och mer engagerad text, men detta är bara … tomt.

Melodifestivalen Engström 2 februari 2017

Nah, det här håller inte

Dinah Nah hade helt rätt för sig, när hon för två år sedan tävlade i Melodifestivalen. Titeln sade allt: ”Make me (la la la)”.

Fem stavelser, som sammanfattade allt.

En haiku har sjutton.

Jag tror inte jag behöver säga mer än så.

I år har hon nästan lika många låtskrivare i ryggen som hon hade stavelser i den där kärnfulla titeln. De heter Jimmy Jansson, Thomas G:son och Dr Alban. Vad säger ni, blir det bara tre? Märkligt. De känns som så många fler. Och låten känns som precis den där typen av konstruktion som faller ut när jobbet fallit mellan stolarna.

Jag kommer att tänka på Elvis, och en kommentar han yttrade ögonblicket innan han klev upp på scenen för sin första show i Las Vegas 1969: If the songs don’t go over, we can do a medley of the costumes.

Det går att överföra på den här hurtiga låten som inte har så mycket att greppa i: Ifall låten inte håller måttet kan vi alltid grå ett skojigt peruknummer.

Dinah Nah framför den här skvalpande upptempolåten tillsammans med sex dansare i paljettförsedda kortklänningar som ser ut som något som blev över från Disney Channel On Ice. Och allihop har hårsvall som ser ut som något de hastigt ryckt från en perukstock i logen.

Det är fart & fläkt, och det är fullständigt meningslöst alltsammans.

Melodifestivalen Engström 2 februari 2017

Amare ha’re … men vad?

Pugh Rogefeldt var med i Melodifestivalen en gång.

Jag säger godnatt, bara. Då kommer min nattmara, sjöng han i refrängen.

Det var en konstig sak att komma i Melodifestivalen och snacka om.

Amare? Det är betydligt mindre okonventionellt. Amare e de där vi på svenska kallar kärlek. Det är också titeln på bidrag nr 2, som Rottnes egen Adrijana framför. Den har i förväg beskrivits som en hiphoplåt, vilket fortfarande är lite udda – men bara lite – i den här festivalen.

Men ”Amare” är sensationell – aldrig förr har en hiphoplåt i festivalen haft så här lite hiphop. Man måste söka efter den.

Fast efter ett tag söker verkligen den här halvtempo-låten en. Den är effektiv på ett lite avvaktande vis.

Adrijana Krasniqi har skrivit låten själv, tillsammans med Martin Tjärnberg som jobbat mycket med Silvana Imam. Ta det som en ledtråd – det är i dessa trakter låten rör sig.

Det är också ett framträdande som andas mer självförtroende än man har rätt att begära av en 19-årig doldis. Hon är rätt cool, tar inte i för mycket men har ändå kommando. Ljusshowen, scendekoren och de båda dansarna med ballerina-dress gör också sitt till för att man inte ska hinna få tråkigt.

Melodifestivalen Engström 2 februari 2017

Boris René rensar fältet

Ett litet steg för r&b-historien, men ett stort steg för Boris René: när den avhoppade fotbollsspelaren från Degerfors åter träder in i Melodifestivalen har han moderniserat hela sitt uttryck och blivit varm i kläderna. Om han 2016 (låten ”Put your love on me”) mest tonade fram som en charmig nybörjare – lite lite grann som soulmusikens Mats Wilander – så ger han i år ett sant rutinerat intryck.

Och musiken, utan att vara revolutionär, är lite modernare. Mindre av 60-talspastisch, och det stoff man syr nostalgiska Motownshower av, lite mer som Bruno Mars.

I think I’ve seen my future sjunger han följdriktigt i låtens allra första rad. Han har för sin inre syn antagligen redan sett månaden mars, då finalen äger rum i Friends arena.

Och jag? Jag undviker att ordvitsa med det i sammanhanget kända begreppet Dead by April. Detta är klart bäst i år! (Ja, det är första bidraget i första deltävlingen, och jag har inte hört en ton av de andra låtarna, men förstör nu inte en bra story.)

Mer? Ja, låten. Den har skrivits av män som knåpade ihop Martin Stenmarcks ”Las Vegas”. Den heter ”Her kiss”, och i slutet av refrängen påminner den verkligen lite grann om Princelåten ”Kiss”.  I wanna get her kiss, sjunger han. Det är nog allt. Till skillnad från Prince då, som utöver en rejäl puss ville ha lite extra time. Som vi alla vet är ”extra time” schlagersvenska för Andra chansen. Dit vill ingen.


Jodå, jag är på plats i Göteborg. följer repetitionerna och bloggar så snart det finns något intressant att rapportera om – ibland snarare än så.

http://blogg.sydsvenskan.se/engstrom/category/melodifestivalen/

Melodifestivalen Engström 30 november 2016 • Uppdaterad 1 december 2016

Melodifestivalen går över gränsen

Minns ni swahili-refrängen i vårens Melodifestival, framförd av en artist (Saraha, namnet är taget) som tillbringat några år i Tanzania?

Nästa år tar vi oss över gränsen, egentligen två, till det som brukade vara Rhodesia. Inte nog med att en av låtarna skrivits av Peter Kvint och av Ola Salo, som under sin uppväxt bodde nio år i Zimbabwe. Mer otippat är att en låt skrivits av Robert ”Mutt” Lange som föddes i regionen Mufulira medan den hörde till Rhodesia (ligger nu i Zambia).

Steget till Melodifestivalen från Mufulira är långt, men kanske inte längre än från AC/DC. Ja, Mutt Lange är mannen som fick ordning på AC/DC och producerade både ”Highway to hell” och ”Back in black”. Annars är han mest känd för att ha jobbat med Shania Twain, Bryan Adams och Def Leppard på deras bäst säljande album. Och förra året producerade han Muses Grammybelönta ”Drones”.

Fast tidigt i karriären producerade han tydligen XTC-singeln ”This is pop?”, en låttitel där antagligen frågetecknet säger mer än alla bokstäverna.

Från Rhodesia till Rottne är steget långt, men också Rottne är dubbelt representerat i år. Från den orten, utanför Växjö, växte inte bara den där Salo upp utan också hiphopartisten Adrijana som deltar i första deltävlingen.

Melodifestivalen Engström 15 maj 2016

Jamala önskar låten aldrig skrivits

Susana Jamaladinova, känd kort och gott som Jamala, mötte pressen och andra hangarounds timmen efter sin triumf i ESC. Det blev mycket sagt, även om det inte var så mycket hon själv som pratade. Fast det brände till när någon frågade vad hon skulle vilja säga till sin gammelfarmor, det vill säga kvinnan vars öde sången ”1944” baseras på.

Hon tänkte efter ett bra tag. Försökte formulera ord för sina känslor, gav upp, men sade istället:

– Jag hade föredragit att dessa händelser och allt som drabbade henne aldrig hade inträffat. Jag hade föredragit att den här sången inte existerade.

I övrigt talade hon mer svepande, så som man lätt gör när man är upprymd och inte riktigt behärskar språket.

– Jag kände mig säker på att om man talar om sanningen kan man alltid beröra människor.

Hon slingrade sig kring frågan – ställd av en ukrainsk journalist – om möjligheten att nästa års ESC skulle kunna äga rum ”på ett fritt Krim”. Hon svarade ”självfallet” på frågan om hbtq-personer kan känna sig trygga när de tar sig till Ukraina nästa år för att följa tävlingen.

Och så sjöng hon en snutt av en låt som hon hade skrivit idag. ”We are together, whoo ooo ooo” löd texten. Hon medgav att hon starkt inspirerats av årets ESC-slogan: ”Come together”.

En moldavisk journalist valde att ställa en mycket utdragen fråga på sitt eget språk, visa upp ett målat ägg, överräcka det till Jamala, och så småningom – det tog någon minut – ge oss den översättning till engelska som han utlovat:

– Finns det en chans att du turnerar i Moldavien?

Svaret var ett kort ja.

För lite mer uttömmande svar, på delvis andra frågor: här är intervjun jag gjorde med henne i torsdags.

Festivalen återvänder alltså till Ukraina, efter tolv år. Kiev, får man anta. Eller Lviv?

En snabb nyhetstext om Ukrainas seger här, om ni inte sett den. Och så lite mer statistik:

Ukraina var alltså varken jurygruppernas eller telefonröstarnas absoluta favorit. Bland de första var Australiens låt populärast, bland de senare Rysslands. Ukraina fick dock maxpoäng av flera jurygrupper: San Marino, Georgien, Bosnien, Danmark, Moldavien, Lettland, Serbien, Makedonien, Polen och Slovenien. Påfallande många länder från det förra östblocket, som ni ser, däribland fyra Sovjetrepubliker.

Sverige fick maxpoäng från juryn i Tjeckien och Estland.

I stora drag var folket och jurygrupperna ganska överens, men med ett tydligt undantag: Polens låt. Denna fick bara sju ynka jurypoäng, och låg sist när alla dessa delats ut, men var tredje favorit bland telefonröstarna (efter Ryssland och Ukraina).

Melodifestivalen Engström 14 maj 2016

Är ryssen den givna vinnaren?

Dags för finalen, som är Sveriges första tävling för den här gången – det känns lite ovant. Det brukar ju vara en upptrappning, med eventuell nagelbitning, i en semifinal innan det blir dags för final.

Jag tror att det går bra för Frans Jeppsson Wall (längre intervju här). Han kommer antagligen på plats nummer 10 eller där omkring. Det vore ett gott resultat, inget att skämmas över.

Det har inte inträffat många gånger att ett värdland vunnit. Det hände i Luxemburg 1973 och det hände i Irland 1993 och 1994.

Vem som vinner? Ja, åtskilligt talar för att den ryska låten är svårstoppad. Jag vill inte tjata om jämförelsen med James Bond, men jag tycker verkligen att både Sergey Lazarev och bidraget han framför – en sång, en dans, en LED-skärm – har mycket av det där hysteriskt uppjagade hi tech-stuket över sig. Och så ett bländvitt leende en decimeter ovanför en skräddarsydd kostym, som socker på moset.

Mer om låtarna här, med en del jämförelser som är mindre krystade än överstående.

Vem hotar? Det talas mycket om Australien. Jaha. Ukraina. Lite för utmanande, trots allt.

Jag vill istället rikta blicken mot Italien (bilden ovan), som tävlar med min favoritlåt. Och vi ska inte räkna ut Frankrike.

Om jag ska våga tippa så ser det i toppen ut så här:

Ryssland

Australien

Italien

Frankrike

Ukraina

Armenien

Malta

Israel

Lettland

Sverige

Ja, jag medger att här finns inslag av önsketänkande. Fast jag hejar egentligen på Georgien. Dit vill jag åka nästa år. Eller möjligen Vilnius (Lituaen), men den låten är tyvärr hemsk.

 

Arkiv