Jag firade min frihet från bevakningsuppdraget genom att fullständigt ignorera Melodifestivalen igår kväll. Jag gick och lade mig utan den blekaste aning om hur det hade gått. Det var väldigt skönt.

Men nattsömnen blev ändå inte fredad. Jag drömde om att jag var med på efterfesten, där jag satt och snackade med upphovsmannen till en av låtarna: Göran Rosenberg.

Jag är inte helt säker på hur han hamnade där. I drömmen, alltså; det var givetvis bara där han fanns. Men det måste hänga ihop med att jag häromdagen intervjuade Peter Morén från Peter Bjorn and John, och att vi kom att prata om hur 60-talets svenska poptextförfattare (Lars Forssell, Beppe Wolgers Peter Himmelstrand) medvetet gick in för att blanda högt och lågt.

Vill det sig väl så skickar vi Leland Sklar till Oslo för att representera Sverige i Eurovision Song Contest.

Ja, den här killen. Fel bild, det ska vara den här. Leland Sklar är en av Los Angeles mest anlitade studiomusiker; han har spelat på tusentals plattor. Ray Charles, Jackson Browne, Bill Cobham, Warren Zevon, Bonnie Raitt, Robbie Williams, Dion … och, tydligen, Py Bäckman har anlitat honom.

Givetvis hörs hans bas bara på ljudbandet, men med den här looken är han en visuell tillgång i vilket band som helst. Nej, det var snålt – i vilket sammanhang som helst.

Vad Anna Maria Espinosa hade att göra i den där potentiellt storslagna Luxembourg-schlagerballaden i Melodifestivalen härom veckan har jag ingen aning om. Antagligen inte heller hon; jag är inte säker på att jag sett en mer vilsen artist sedan jag intervjuade Ted Gärdestad på Citadellet i Landskrona på 90-talet.

Men så dyker hon upp som duettpartner hos Rigas, ett modernt syntpopband (jag vet att det heter elektropop nuförtiden, men trots att jag nyss påstod att bandet är modernt så är kopplingarna till 80-talets syntpop ovanligt tydliga) som leds av Henrik von Euler. Nytt album kommer i mars. Espinosa är med här. Det låter som hennes rätta element.

Lördagskvällen är räddad, man behöver inte parkera framför tv:n för att få ett hum om tävlingsbidragen i Melodifestivalen.

Sedan två av låtarna läckt ut har SVT beslutat – av rättviseskäl – att läcka alltihop. En minut av varje låt finns för lyssning här.

Är det så mycket att humma om, då?

Tja, upplägget är det vanligaste: låt nr 1 och låt nr 8 är låtarna med mest uppenbar vinnarpotential. Eftersom det var just dessa låtar som hittat sin väg till offentligheten är det klokt av SVT att förekomma den givna kritiken: ”läckorna avgjorde tävlingen!”.

Sibel, alltså – bidrag nr 1. Låter som en upphottad Jill Johnson i Mutt Langeland.

2. Py Bäckman gör en studiomaffios rockballad.

3. Neo gör programmerad Mika-pop på obruten svengelska.

4. Thursdays gör ett mycket danskt bidrag, med Ace of Baseklämmig baktakt.

5. Anna Bergendahl sjunger Andorras bidrag: anonym halvtempopop.

6. Pernilla Wahlgren klär Elin Lanto i flärpiga dansbandsbrallor.

7. Noll Disciplin är emoschlager, så yeah yeah wow wow (not).

8. Peter Jöback gör smäktande dramapop med harmoniskt svällande refräng.

Andreas Ekström bevakar resten av Melodifestivalen i år, gå till hans MF-blogg – en ovärderlig kompis i tv-soffan när du inte är säker på att du såg och hörde det du just såg och hörde.

Salem al Fakir är sist ut. En riktig showstopper är det inte, killen är lite väl tillbakadragen för att göra det jobbet. Men det är en rätt grann låt, en harmoniskt oförlöst poplåt med 80-talsvibbar som han framför vid flygeln. Lite grann som Tears For Fears (Fibes oh Fibes, kanske?), eller en andra andningens Gilbert O’Sullivan. Mainstream på ett vis som mainstream inte låtit på rätt länge.

Trivsamt för alla inblandade, kan man väl sammanfatta. Hoppas ni trivs med sådant.

Hiphopen i Melodifestivalen har nästan undantagslöst varit ett dåligt skämt. Men killen som kallar sig Frispråkarn (ett dåligt skämt) är helt ok, där han framför neonskylten med texten Hotell Singel strosar omkring likt en stolt skrytsingel med sex flirtiga dansare i släptåg. 

Årets hiphopkalkon låter nog vänta på sig. Håll tummarna för att ”Hippare Hoppare” håller vad titeln lovar.

Årets Sanna Nielsen är Jessica Andersson, som sjunger en pampig Dille Diedricson-ballad med sakrala vibbar (introt påminner om både ”Adams julsång” och ”Ave Maria”).

Versen är enkel men rätt snygg, en serie spridda femtonsfraser som Anderssonskan sjunger med gråtmilt counrydarr och tjocka s. Men refrängens explosion är rätt obefogad – alltså, det är inte Titanic som sjunker, detta är bara vanlig banal hjärtsmärta.

Det finns något med refrängen som påminner mig om det förra seklets mest patetiskt självömkande låt, Robin Gibbs ”I Started A Joke”. Men ”I Did It For Love” är rätt mycket mer konventionell än så.

För 24 år sedan såg jag Freddie Mercury sjunga Ricky Nelsons ”Hello Mary Lou”. Det var inte i ögonblick som detta som hans storhet uppenbarades.

Nyss såg jag, nästan, skådespelaren Anders Ekborg sjunga Elvis Presleys ”It’s Now Or Never” – eller ”O Sole Mio”, som den hette i original. Inte heller detta är, får vi hoppas, ett karriäravgörande ögonblick.

Nu är inte Anders Ekborgs tävlingsbidrag ”The Saviour” en total rip-off, långt därifrån. Men refrängens inledningsfras, orden ”Il salvatore” är identisk med den italienska klassikern. Det är givetvis fullt avsiktligt; det är inte Melodifestivalens melodi att försöka dölja eller låta sig generas av de billiga tricken.

Den bombastiska musikalrocken i ”The Saviour” låter som något Mercury hade kunnat frestas att spela med i, men i god tid ändå valt att hålla sig ifrån  – Mercury kunde gotta sig i dålig smak, men han gjorde det alltid med humor. Någon sådan märker jag inte av här. Ändå måste jag säga att Ekborg gör ett bra jobb, både som sångare och som aktör – han lyckas med sitt märkvärdigt nonchalanta framförande förmedla ett slags mystik (nej, jag är inte ironisk) som ett renodlat Stålmannen-framförande, av den typ vi hade fått med Tommy Körberg på scen, inte hade kunnat skänka oss.

Scenshowen och texten placerar låten någonstans mellan Gudfadern och Jesus Christ Superstar. Jag vet inte vad det betyder, men att jag överhuvudtaget funderar på vad det kan betyda får vi betrakta som en framgång för låtskrivarna och artisten.

HD och jag åt lunch på en av stans pizzerior. Namnet är det vanliga (Mamma Mia), men inredningen är desto mer udda. Eller inte nödvändigtvis udda för Övik, men udda i de flesta andra sammanhang.

I den här stan har man tagit för bruk att glasa in allt, och så ställer man ut det för att påminna om viktiga tilldragelser. Har Dave Edmunds och Billy Bremner spelat i stan? Jamendåså, då ramar vi in en signerad affisch och hänger den i lobbyn på hotellet. 

Pizzarestaurangen har mängder av tillplattade hockeytröjor i stora ramar, inte bara signerade exemplar av tröjor som bygdens söner burit utan också exotica som det danska hockeylandslagets tröjor. Men mer än så: i ett slags vitrinskåp finns en kostym som Tom Jones bar 1991. I ett annat finns en senapsgul kostym som Rod Stewart bar i LA 1990 (ett maskinskrivet intyg berättar att Rod lovat att signera när han kommer till Ö-vik). Bakom glas finns också en Pretenders-set list, signerad av Chrissie Hynde – från en cancergala i Övik, liksom den av Bonnie Raitt signerade postern.

Glas. Glas är inte vad man tänker på när Anders Ekborg nu repeterar ”The Saviour”. Snarare far tankarna iväg till den cistern som står bakom arenan och bär varumärket Cementa.