Ni som såg ”High School Musical” på Nöjesteatern i Malmö för några år sedan har redan stött på honom. Idag blev han klar för Globenfinalen av Melodifestivalen, musikalartisten David Lindgren. Han och förhandsfavoriten Ulrik Munther fick flest röster.

Till andra chansen kommer Timoteij och Top Cats. Di Leva hamnade femma.

Ett munspelsstativ på scen i Globen 2012. Och det sitter inte på Bob Dylans axlar.

Nej, nu är Ulrik Munther, 17 år, redo att ta över och axla det stora ansvaret. Han är redan en av vår tids största singer/songwriters, och ännu större blir han — nästa vecka fyller han arton.

Vem han får med sig till Globen i mars är ännu inte klart.

Jublet vet inga gränser när David Lindgrens ”Shout It Out” visar sig vara den femte och sista som går vidare till fortsatt röstning. Låten är populär.

På sjätte plats slutade Sonja Aldén, sju kom Andreas Lundstedt, sist Mimi Oh.

Kaftanen är fantastisk: en kombi av Blixt Gordon, Elvis nudie-suits och en klänning från ett alternativt hippiebröllop.

Di Leva är tydlig, ingen behöver sitta och fundera över om låt nr åtta framfördes av någon som hette David Lund … Lind nåt eller om det var han som hette Andreas eller Top Cats. Han är sin egen.

Vilket ju förstås kan vändas till en nackdel. Är detta vad folk vill ska representera Sverige i ett ökenland någonstans i närheten av Kazakstan?

”Ljus och kärlek! Kram!” ropade han som avslutning. Tja, varför inte.

Det finns inga gränser för hur illa jag tycker om den marschschlager som Timoteij tävlar med. Men eftersom jag är en livspessimistisk dysterkvist tror jag förstås att den kommer att få rätt många röster. Man ska aldrig underskatta hårdrockarna och de blonda etnoschlagerartisterna i den här tävlingen.

Även David Lindgren är lite Timoteijtypen: ren och fin och prydlig. Han saknar kanske karisman, men en kostymnisse som kan breakdansa i en musikexportvänlig housevariant är väl inte helt fel? Vi har en statsminister som gillar enerverande danspop av typen Da Buzz — David Lindgren är både modernare och bättre — och Swedish House Maffia är snart lika framgångsrika utomlands som Björn Borg, Robyn och Abba tillsammans.

På tal om det: Mimi Oh gjorde entré till Abba-Fridas gamla 80-talshit ”Something Goin’ On”. Rätt mycket mer passande än Timoteij som valde ”Back In Black” av AC/DC.

Alltså, detta är ju fullständigt outhärdligt. Men någonstans blir man ändå glad över En Duktig Sångerska som Sonja Aldén. Efter den tillgjorda sångaren i Top Cats, inte minst.

Fast denna gillar jag på riktigt: Andreas Lundstedts låt, hans första solotävlingsnummer sedan 2007. Men guldkavajen …?

Visst påminner det lite grann om ”I Just Died In Your Arms Tonight?” Inget plus, för all del.

… och plötsligt kliver Kalle ut från Kalles Kaviar-tuben, med baskern stadigt på huvudet, och avslöjar sig som en helt okej James Blunt i svensk tappning.

Ulrik Munther gjorde rätt bra ifrån sig. Och, som sagt: han har sina fans. I ganska breda  folklager, dessa som följer Allsång på Skansen där han slog igenom brett genom att sjunga sin egen ”Boys Don’t Cry”.

Startfältet i den andra deltävlingen är av tradition lite blekare, lite mer traditionellt, lite mossigare. Det är knappast en slump. En klok programproducent ser till att gå ut med ett uppseendeväckande startfält i den första tävlingen och ser till att toppa i den fjärde och sista. Den andra kan vara lite tunnare.

Men ska vi snacka statistik? Då är andra veckan inte så ointressant trots allt. I fjor kom två av de mer framgångsrika finalbidragen från omgång 2. The Monikers genombrottslåt hamnade trea i finalen, Sanna Nielsens ”I’m In Love” kom fyra.

År 2010 kom Eric Saades ”Manboy” från omgång 2. Den slutade trea i finalen och blev en dagishit nästan omedelbart.

År 2009 kom åtminstone Måns Zelmerlöws ”Hope & Glory” från omgång 2. Slutade fyra.

År 2008 kom Sanna Nielsens ”Empty Room” och Bröderna Rongedals ”1000 Miles” från omgång 2. De slutade tvåa respektive fyra i finalen.

År 2007? Då kvalificerade sig The Arks vinnarlåt via deltävling 2.

I år? Nja, det låter inte som att vi har en vinnare i kvällens startfält. Det mesta är sådär lätt och lagom. Till och med Di Leva är ganska lagom.

Att förra årets Playtones ”The King” skulle få en efterföljare i årets festival var fullt rimligt — ”The King” bänkade sig visserligen aldrig på tronen (till skillnad från förra veckans Sean I Banan), men rockabillypastischen tog sig ju faktiskt direkt till final.

Rockabilly är tacksamt. En ståbas och en basist med bestigarinstinkter. Brylcreme. Vackra gitarrer. Ett litet trumset som man med gott hjärta kan pina tills flisorna ryker.

Signalementet är tydligt. Därför förvånar det mig att låten som valdes ut går ut med en startsignal som är så övertydlig. Grooven är densamma, du må vara förlåten om du i introt tror det är samma låt en gång till.

Men sedan händer det saker. Attityden är faktiskt helt annorlunda. The Playtones var lite plojiga, svagt Östen-med-resten-aktiga, utspökade i enhetliga retrokostymer (låt vara att det var mindre Memphis 1955 än Karlshamns stadshotell 1975). Rent musikaliskt var de mer stiltrogna; främst tänker jag på gitarrtwangen i verserna. Men det höll bara fram till refrängen, där blev låten en hopplöst klämkäck dansdandsdänga.

Top Cats är annorlunda. De uppträder som jag inbillar mig att unga raggare i Värmland gör år 2012. Rutiga skjortor. Blåa jeans. Snusburksringar på bakfickorna. Ingen onödig distans eller ironi. Och de gör ett testosterinstint framträdande, en sorts musikalisk motsvarighet till TV-pucken, med en refräng som faktiskt innebär en intensiv stegring och inte en kompromisstyngd antiklimax.

Så mycket rockabilly är det kanske inte. Men en hygglig sammanjämkning kanske av Volbeat och Sven-Ingvars.

Förra veckan underskattade jag Thorsten Flinck. Jag trodde att Marie Serneholt skulle knipa den fjärde biljetten till ett fortsatt liv i årets tävling.

Denna vecka? Kanske underskattar jag David Lindgren, som tydligen väckte jubel när han uppträdde inför publik i Scandinavium igår kväll (jag lämnade stan mitt på dagen efter att ha intervjuat Di Leva. Låtarna hörde jag i Scandinavium under torsdagen, tre eller fyra genomdrag per låt). David Lindgren är bra, men saknar den där karisman eller tjejtjusarlooken som ger en sådan som Danny Saucedo eller för den delen Eric Saade en fördel. Han är lite mer … kamrersaktig. Vilket för all del är en poäng i låten han framför — när han plötsligt börjar breakdansa blir man lite ställd.

Men jag tror ändå, hur tråkigt det än låter, att ”den ungdomliga fräschören” är det som gäller ikväll. Den redan populära Ulrik Munther tar sig till Globen, jämte Timoteij — man ska aldrig underskatta folkets kärlek till helblond etnoschlager. Om nu inte dessa artister appellerar till samma röstgrupper.

Och så tror jag verkligen att Thomas Di Leva kniper andra chansen. Han och kanske Sonja Aldén. Eller möjligen Top Cats.

Helt chanslös tror jag tyvärr att Andreas Lundstedt är, liksom Mimi Oh. Och nej, David Lindgren tror jag inte kommer bättre än sexa.