Två låtar in, och det är redan godnatt på scen. Malmökvintetten OPA lyckas ympa in delar av Mozarts ”Eine Kleine Nachtmusik” i verserna till sin grekiskklingande bouzoukidänga ”Allting blir bra igen”. Allra mest påminner det om Mozart i den tappning som utgjorde vinjettmusik till lokalradions sportsändningar i Radio Malmöhus barndom. Ni som är tillräckligt gamla och ännu inte fått Alzheimers minns texten: ”Sport. Igen. I radio radio M”.

Men detta tävlingsbidrag är ett märkligare nummer än så. Refrängen skulle kunna vara det första buddhistiska inslaget i Melodifestivalen så här långt. ”Jag sjunger OM”, sjunger låtskrivaren Michael Sideridis … om och om igen, likt en renrakad Allen Ginsberg, innan han äntligen avslutar refrängen med fortsättningen av meningen (”… allting blir bra igen”), och vi förstår att detta är mindre Allen Ginsberg än Tomas Ledin. Ni vet, killen som i hiten ”En del av mitt hjärta” sjöng om hur vi ”SPRANG på varann” (inte sprang PÅ varann).

Men satsmelodier får vara personliga. Vi behöver personligheter i Melodifestivalen. Och varje distraktion som dessa dagar kan förändra allmänhetens syn på Grekland är förstås välkommen.

En annan distraktion: bandets trummis heter verkligen Daniel Pergament Persson. Så klassiskt. Han spelar också i klezmerbandet Tummel.

På delar av albumet ”Low” sjunger David Bowie med ett påhittat språk, för en ”fonetisk effekt” snarare än för att förmedla ord. Länge har jag trott att Perrelli anammat samma teknik.

Men lyssnar man tillräckligt många gånger så kan man faktiskt urskilja större textsjok. ”I was the girl, I got lost, now I’m waiting to be found” , sjunger den abdikerade schlagerstjärnan (eller om det var ”I’ve got lust”) i sin låt.

I övrigt: hon är proffsigheten själv. Och låten är bra: en uppumpad danspoplåt, inte så hemskt långt från Rihanna. Eller Britney för den delen. Eller Kylie. Fredrik Kempe har skrivit den, samme man som låg bakom ”Hero” (och förra veckans ganska hemska ”Youngblood”).

I mångt och mycket ter sig detta som en reaktion mot det kylslagna, hårt stiliserade nummer som var ”Hero” och som var en hit i Sverige 2008 och en flopp i Europa ett par månader senare. Hon är klädd i ett litet raffset i cerise, dekorerat med sjötångsformat gyllene glitter, och hon dansar som en av sju i en härligt kollektiv insats. En ensam diva med en silvrig fallos till mikrofon? Såååå 2008.

Hon inleder låten ute på kattpromenaden, med en skärm bakom sig där vi får se den typen av cerise kuber som brukade pryda skrivhäften och pennskrin under det 1980-tal då Perrelli gick i skolan. Men så småningom blir formerna rundare, förvandlas till något art noveau-inspirerat, och innan vi vet ordet av (men ordet kan vara ”Girl”) står hon framför guldvingar som pryder skärmen och henne, om hon bara håller sig på plats. Det gör hon säkert — som sagt, hon är ingenting om inte professionell.

Charlotte Perrelli har tappat en av stenarna från sina skor här i arenan. Folk ur produktionsteamet söker med ljus och lykta, själv kryper jag på golvet — hittar jag den tänker jag diskret stoppa in den i gluggen där en av mina plomber en gång satt, och sedan tänker jag inte spotta ut den förrän jag står på Pantbanken i kväll.

Detta skulle kunna rädda semestern. Allt som har med Perrelli att göra är dyrt.

På plats i Hyllie IF:s hemmaarena, hockeyladan där veckans deltävling äger rum. Jag vet inte vem jag ska skylla på — Freud, kanske? Kain? Vem brukar få skulden? — men när jag ser Charlotte Perellis t-shirt blir jag väldigt glad över David Bowie-flirten.

Givetvis läser jag fel. Där står inte ”Always Crashing In the Same Car” (vilket hade varit självironiskt och opassande i överkant), där står ”I Will Always Love You”. Whitney, alltså, inte Bowie. Att man aldrig vänjer sig.

Låten? Låter bra. Återkommer i ämnet när jag viftat bort alla ovidkommande flugor som surrar här.

Jag gör en ny variant den här veckan: fyller på i en och samma bloggpost allteftersom jag får för mig att jag har något vettigt att skriva, snarare än att ständigt skapa en ny bloggpost.

Det där intronumret var baserat på ”Liza With A Z”, ett av Minnellis paradnummer.

Första tävlingslåten? Pojkbandet Youngblood, som sjunger … ”Youngblood”.

Det där har hänt förr: att bandet och låten heter likadant. År 1978 tävlade Harlequin med ”Harlequin”. Men detta är annorlunda: ett klassiskt pojkband, som antingen kommer femton år efter genrens storhetstid eller kommer väldigt påpassligt när de forna giganterna är ute i comebacksvängen. Fast detta appellerar väl ändå mindre till New Kid On the Blocks åldrande publik än till den riktigt unga publiken. Desto mer besvärande att dessa fem ynglingar tar sig i skrevet ständigt och jämt.

Det har förstås också hänt förr. Och det har hänt förr att folk kallat sina låtar ”Youngblood”. Klassikern är The Coasters låt, skriven av 50-talets främsta hipsters: Jerry Leiber och Mike Stoller. År 1982 gav Whitesnake ut sin variant. I deras ”Young Blood” varnas för att ”the devil has got your number”, vilket ju låter djupt oroväckande. Men även om han nu har numret tror jag inte att han har rätt att rösta.

Men stackars Maria BenHajji — hon låter ohyggligt nervös. På de tidiga repetitionerna, innan publiken kom in, sjöng hon klockrent. Det här klingar rätt falskt.

Men Mattias Andréasson klarar det här bra. Han gör en modern R&B-låt, någonstans mellan Christian Walz och Oskar Linnros.

Men nu blir jag orolig igen: de hattklädda Clockwork Orange-typerna bakom honom greppar de där lysrören som om de tänker banka ner honom.

Jaha, det blev Zebradräkter för Love Generation. En lite oväntad bugning åt Electric Banana Band. Det är något visst med artister som sjunger om att de är ”crazy”. Helcrazy. Men de är bättre än förra året, och i min bok är det alltid trevligare med en underdog än en hajp.

Det är en rätt suggestiv bildproduktion, i kombi med filtklubborna och pukorna bakom Carolina Wallin Pérez; allt som ger lite show till hennes timida lilla indiepoplåt är nog ett plus. Men vänta bara till finalen — då blir det konfetti, bisarrt nog.

Om den mot förmodan skulle gå vidare är det inte första gången en så här lite tillbakadragen låt tar sig fram. Minns Sarah Vargas låt från förra året.

Andreas Johnson uppträder med en typisk Andreas Johnsonlåt i år — det gör han rätt i. Men vilken är förlagan? Är det Oasis ”Don’t Look Back In Anger” eller Suedes ”Beautiful Ones”? Så här uppträder ett riktigt proffs. Men folk kanske har fått nog av herr Johnson?

Molly kan vara riktigt glad, för hon har ätit sin spenat var dag. Men säg den glädje som kommer från spenat. Sanningen är att hon är ledsen, och hon ödslar ingen tid på att berätta det i denna jobbiga Titanic-ballad. Det börjar med en hulkning på nedre däck, och sedan bara fortsätter det.

Men hon har ett Stort Hjärta och har inget emot att Gråta i Direktsändning. Det funkade nästan för Sanna Nielsen och hennes ”Empty Room”. Dessutom finns här en story, som vi redan har ett hum om och därför kan relatera till och snaska i; det är ju Eric Saade hon separerat från. Här finns stoff till en hel sommarbilaga av Hänt i veckan.

Tyvärr, jag börjar tro att hon går direkt till Globen.

”Kärleken är en lekplats för barn, vad babblar han om?” säger en sjuårig bekant med rösträtt. Min tes bekräftas därmed: barnen som med sina mobiltelefoner avgör den här tävlingen står inte riktigt på Björn Ranelids sida.

Den där piruetten och fotbollsgesten mot slutet … i denna märkliga värld finns ingen märkligare än Björn Ranelid.

Men för att åter tala med den där sjuåringen: hans favorit är Mattias Andréasson, med Youngblood som tvåa.

——–

Andreas Johnson och Mattias Andréasson, de båda bästa, har gått vidare. Även Molly Sandén. Youngblood. Och …? Björn Ranelid.

Vad ska man säga om Red One och hans sejourer i Melodifestivalen? ”Hans” grupp Love Generation kom sexa. Wallin Peréz sjua. Webbjokern Maria Ben Hajji åtta.

—–

Direkt till final: Molly Sandén. Helt i linje med det jubel som mött henne i arenan under hela programmets gång, så snart hon visat sig eller hennes namn hörts.

Men … så svårt jag har för denna känsloporr. Nu när hon redan gått vidare, och ska sjunga låten igen, brister alla fördämningar. Precis som när Sanna Nielsen gått vidare med sin djupt personligt kända låt ”Empty Room” för några år sedan.

—

Till andra chansen går Youngblood och Andreas Johnson. Till final? Björn Ranelid. Världen är galen.

Och den tjusiga låten Mattias Andréasson tävlade med har åkt ut.

Andreas Johnson såg inte glad ut när han fick ”glädjebeskedet” om att han gått vidare till andra chansen. Han har varit med tillräckligt länge för att förstå att han inte har någon chans även om han skulle ta sig den omvägen till Globen.

Mattias Andréasson tävlar ikväll med en låt som, precis som en mindre lyckad tv-satsning, heter ”Förlåt mig”. Vilka andra tv-serier hade kunnat ge namn åt schlagerlåtar i Melodifestivalen?

Det finns en drös att välja bland. Faktiskt är titeln ”Kär och galen” ännu inte använd, men vi kan väl ha roligare än så.

Vad sägs om ”Halv åtta hos mig”?

”En präst i natten”?

”Skytte”?

”Nöjesmassakern”?

”Paradise Hotel”?

”Hem till byn”?

”Talang 2008″?

”Oss skojare emellan”?

”Herr och fru Papphammar”?

”Hylands hörna?” (Kan man tävla med en låt som heter ”I Wanna Be Chris Isaak” så kan man väl tävla med en låt som handlar om Brian Hyland).

”Lösa förbindelser”?

”Kvinna med födelsemärke”?

”Näste man till rakning”?

”Aktuellt”?

Ni har säkert fler och bättre förslag. Vilka?

Det är ovanligt svårtippat idag. Min bedömning är att de flesta bedömare har fel angående Ranelid och Sara Li. Det är ju klart att deras bidrag är veckans snackis, men är detta vad kidsen med mobiltelefonerna sitter och röstar på ikväll?

Tror inte det. Jag tror inte ens att duon når andra chansen.

En annan överskattad låt är den som Molly Sandén hulkar sig igenom. Hon sjunger fint och så, men det finns ingen utveckling i framförandet. Hon har andhämtning från allra första stund, och innan låtskrivarna hunnit montera in en klimax har bilan fallit. Tre minuter är kort tid för den som vill göra en storslagen kraftballad i snyft- och wailarfacket.

Låten är billig. Men … hur tänker jag? Det är väl ändå inget hinder. Det går kanske vägen i alla fall.

Ändå gissar jag att yrvädret Love Generation kniper Molly Sandéns Globenbiljett. Och så tror jag att Youngblood tar den andra.

Så här, då: 1. Youngblood, Love Generation. 3. Andreas Johnson, Molly Sandén. 5. Mattias Andréasson. 6. Ranelid/Sara Li. 7. Maria Ben Hajji. 8. Carolina Wallin Pérez.

Jag räknade till 203 stearinljus på scen när Maria Ben Hajji, årets webbjoker, repeterade låten ”I mina drömmar”. Man måste nog ha de tre tenorernas samlade lungkapacitet för att blåsa ut allihop i ett svep.

203. Riktigt så gammal känns inte låten hon sjunger, bara nästan. Det är en klassiskt skuren ballad, som Maria Ben Hajji framför vid en miniflygel innan hon träder fram mot micken mitt på estraden. Smakfulla stråkar följer henne, och bakom henne syns en raritet: en kör, som inte gör något annat än sjunger. Rätt upp och ner.

När hon tar i som mest låter Maria Ben Hajji som Carola, men det går över. Hennes stil är inte lika egen, men hon har i gengäld mer av den. Stil, alltså. Hon fraserar elegant, och i den ganska diskreta men effektfulla tonartshöjningen mot slutet är backningen från kören ypperlig.

Ett mästerverk, alltså? En klockren vinnare?

Naturligtvis inte. Nog för att vi alla älskar en underdog, men jag tror inte ens att låten hade vunnit 1985. Den är för mycket rakt-upp-och-ner, inte en gimmick i sikte (om inte en minneslund av stearinljus kvalificerar sig som gimmick).

Fläckvis påminner låten mig om den serbiska vinnarlåten ”Molitva”, vilket också påminner mig om att en vinnarlåt behöver lite mer temperament än det här tävlingsbidraget rymmer.

Men jag tar ändå tillbaka det där med de 203 ljusen. Jag såg faktiskt 204: en sångerska och 203 stearinljus.

Björn Ranelid har tillsammans med sångerskan Sarai Li  just dragit igenom sin låt ”Mirakel” tre gånger på scenen i Leksand. Vad ska man säga? Detta är mer osannolikt än någonting Dan Labraaten någonsin gjort i en hockeyrink.

För att sluta travestera Ranelid och istället citera honom rakt av: ”Något liknande har aldrig tidigare hänt i svensk litteraturhistoria.”

Men det finns gott om nya citat att ta del av, även om de är lite svåra att snappa upp när vår skald skrider kring på estraden och strör ord omkring sig. Det saftigaste, redan citerat vida kring, lyder ”Om kvinnan säger nej till mannens säd i sextio år, då dör mänskligheten ut.”

Det är alltså som vi misstänkte: Melodifestivalen så här långt är bara ett enda långt utdraget förspel. Det är nu det händer.

Musiken är en sorts eurodisco, väldigt traditionell, som kryddas av Ranelids insats som ett slags MC. Ibland bara slungar han iväg uppmuntrande utrop som ”Ja, så är det!”, ”Herrrrrrrrregud!” och ”Nu skjuter vi iväg pilarna!”.

Men numret som sådant får karakteriseras som en ranelidsk modernisering av Paulus, av det avsnitt ur Första Korintierbrevet som kallas ”Kärlekens lov”. ”Kärleken färdes utan visum och utan pass till alla länder”. ”Kärleken stavar aldrig fel, för den behärskar alla språk”.

Och så kryddar han med saker ur sin egen livslånga lovsång till kärleken och annat. ”Kvinnan är det första könet … glöm aldrig det!”.

Carolina Wallin Pérez gjorde sig ett namn med något så udda som en jazzinfluerad indieversion av Kent, ett helt album fullt av det svårmodiga Eskilstunabandets angstlåtar.

Ska udda bli jämnt nu? När hon tävlar i Melodifestivalen?

Nja, hon är fortfarande en udda fågel. En sorts fågelrikets motsvarighet till Chinese crested dog, en art utan fjädrar.

Hon undviker Maria Espinozas misstag från häromåret, då den creddiga indiepopartisten lyckades skrämma bort sin vanliga lilla publik utan att nå fram med något vettigt till den breda som skaffar sig sin omvärldsanalys genom Melodifestivalen. Carolina Wallin Pérez envisas med att vara sig själv, det vill säga en inte särskilt påflugen popsångerska med ett lågmält uttryck och inte någon överdriven kärlek till stora blaffiga refränger. Hon har visserligen golvpukor på scen, och lika många musiker som med filtklubbor bankar fram en rätt fräck rytm på dem, men i övrigt är framträdandet avskalat …

… ända fram till finalen, då konfetti kommer ramlande som från himlen. Lite … udda. Som att göra disco av Beethoven. Eller förvandla en Mikael Wiehe-låt till en E-Typedänga. Eller growla i en pojkbandsrefräng.

Vilket ju ingen någonsin skulle få för sig.