Phoenix blev festivalens avslutning för min del. Vilken grande finale! De spelade båda av mina favoriter av det gamla: ”If I ever feel better” (där versen är fantastisk och refrängen sådär) och ”Long distance call” och avslutade med den finaste från nya skivan, ”1902″.

Jag och Anna gjorde en liten enkät på området om vad som varit bäst hittills tidigare idag. Alla  vi pratade med sa Placebo. Förutom en tjej som inte sett några band. Statistiskt kan vi alltså slå fast att Placebo var bäst.

För mig var Parken en av höjdpunkterna. Jag lämnar er med ett litet, litet smakprov.

Snart är festivalen slut och jag och Anna ska dra hem. Men innan dess: ni vet det där man brukar säga att om man visar en pistol i första akten så måste någon avfyra den i andra? Min pistol var ju det här med screamo. En genre som jag inte kände till och ville lära mig mer om. Och jag erkänner att det såg mörkt ut ett tag, men det brittiska bandet The Blackout räddade mig. Nu vet jag vad screamo är: det är hardcore som har gått en lååång omväg. Så här: Vi vet ju att emo från början kommer ur ordet emocore, en typ av känslosam hardcore (och hardcore, då brukar man skrika).  Sen har emo börjat betyda något annat. Den har förknippats med Good Charlotte-rock, smink och spetsiga frisyrer. Den har blivit ett skällsord, gett upphov till en rad subgenrer (fashioncore till exempel: de som är emo men inte bryr sig om musiken utan BARA frisyrerna) Sen var det några som höll på med emo som tyckte att det vore kul att börja skrika lite i låtarna, liksom spela lite hårdare. Det har behållit platinablonda, spetsiga frisyrer och rosa mikrofoner och Good Charlotteharmonier. Men de har börjat låta mer som – tja – hardcore.

Nu kan det vara så att jag har missuppfattat allting – jag bygger trots allt hela min teori på en enda spelning. Låt mig gärna veta det i så fall.

Bild: Anna Wahlgren

Parkens publik!

Jag upptäckte nyss att min Eldkvarnrecension – som legat på webben sedan igår – har blivit kapad med typ två tredjedelar. Så kan det gå när man skickar texter fram och tillbaka i all hast. Så om någon tyckte den texten var konstig och avhuggen så kan ni snart hitta en mer komplett version här.

Fina bilder från danstältet igår i Annas bildspel! Bland annat på lite festivalkärlek.

Bild: Anna Wahlgren

Det här är Viktor Sköld och Olof Tornborg från Karlskrona.

Varför har ni skrivit så mycket på era kroppar?

- Därför att vi är thugs.

Bild: Anna Wahlgren

Ett tag kändes det som om värmen höll på att knäcka Promoe: han glömde bort texterna flera gånger under spelningen på Fiestascenen där han och bandet Spiderdogs och coola sångerskan Vanessa Falk hade solen rakt i ögonen.

Men livemaskinen Promoe klarar  mer än så. Speciellt när han får förstärkning av Supreme, som hoppat ut ur bilen direkt upp på scenen.

När jag och Anna intervjuade Promoe för ett tag sen, berättade han att under de första spelningarna med nya kompbandet körde de inga Looptrooplåtar alls. Men det blev svårt när alla skrek efter hitsen, så de bestämde sig för att repa in några av dem också. Supreme och Promoe spelar ”Ring snuten”, ”Betongens kungar”, ”Jag sköt Palme” och ”Long arm of the law”. Allt låter skitbra. OCh som sagt: Vanessa Falk är cool! Och värd att presenteras som nåt annat än ”bedårande och förtjusande” som hon gör under bandpresentationen av Spiderdogsgitarristen. Bandpresentationer är verkligen ett kapitel för sig.

Och så var det den där etnicitetsfrukten.

- Finns det några Svennebananer därute? ropar Spiderdogsgitarristen.

- Jaaaa! svarar publiken lyckligt och halva festivalen springer för att få vara med.

Promoe har fått en ny publik med låten Svennebanan, det är helt klart. Det är intressant att FRA-låten inte lockar till särskilt mycket händer i luften, men att Svennebanan skapar mayhem. Undrar om han har tappat några av sina gamla lyssnare på vägen? Eller om det bara är den här festivalpubliken som hellre röjer till ploj än till politik.

Nu är det varmt! Folk badar i fontänen i rondellen utanför campingen. Skriver saker med tusch över hela kroppen (varför? snart kommer svaret på den frågan här i bloggen) och tävlar i konsten att ha så lite kläder på sig som möjligt men ändå se svartklädd ut.

Min dator har gått sönder, som tur är kunde jag låna Annas för att skriva ihop recensionen av Placebo. Det var en bra spelning tycker jag, trots att jag inte riktigt förstår tjusningen med deras musik. Jag blev helt klart positivt överraskad. 

Snart kommer mingelbilder från campingen och en rapport från Promoes konsert som just nu hörs från största scenen.

Placebo ville aldrig sluta spela. De verkade så lyckliga över att få ta oss med tillbaka till nittiotalet. Nästan två timmar är långt för att vara en festivalspelning. Två extranummer är också ovanligt. Brian Molko tog en klunk te och bara körde på.

Det börjar skymma nu och på Fiestascenen – som är ungefär lika stor som Hultsfreds Pampasscen – har Mando Diao dragit igång en rejäl ljusshow. Jag går dit nu. Det är skönt att allt finns så nära. Mellan scenerna är det max tre minuter.