Skrev igår att Arizona-sonen Bob Log III skulle pigga upp en nyvaken festival. Det gjorde han.

Om inte bilden nedan är tydlig nog: en kille i glittersparkdräkt och MC-hjälm med en fastlimmad telefonlur som mikrofon spelar slidegitarr och trummor samtidigt. Han ser inte ut att anstränga sig särskilt, men låter som om minst tre människor står på scen och spelar. Gitarrfigurer upprepas om och om igen med små variationer i fraseringen och skapar ett slipprigt, elastiskt groove som skulle kunna hålla på i en evighet utan att tappa rörelseenergi.

Sången är skorrande som en trasig transistorradio och texterna obegripliga. Den enda Bob förklarar något om handlar om hur det är att vara ett enmannaband. Men jag tror kärnvärdena är oljud, hembränt, tuttar, blues och en latent fascination för hip hopens bastrummor.

Och som den showman han är spelar han förstås svenska nationalsången. Publiken reagerar direkt pavlovskt – detta är Sweden Rock, platsen där Sabatons fosterlandskärlek rör folk till tårar – och stämmer upp i dundrande allsång.