Som om inte en filmfestival i Cannes är tillräckligt jobbig, att sitta i kritikerjuryn kan vara ännu tuffare.

Den beslutande omgången tog över två timmar och då var vi ändå direkt överens om två av priserna. Men det sista priset satt långt inne och krävde långa men givande diskussioner.

Slutligen enades vi om följande Fipresci-priser i 2010 års upplaga av Cannesfestival:

* ”Tournée”, av Mathieu Amalric (Frankrike) i tävlingssektionen.

* ”Pál Adrienn”, av Ágnes Kocsis (Ungern) i Un Certain Regard. (läs bloggen).

* ”Todos vós sodes capitáns, av Oliver Laxe (Spanien) i Quinzaine des Réalisateurs.

Frånvaron av kvinnliga regissörer i festivalen gör att man får glädja sig åt de få kvinnoporträtt som finns i sidoserien Un Certain Regard. Med lite god vilja kan man hitta sådana perifert i de flesta filmerna men renodlade kvinnoporträtt återfinns i ”Los Labios”, ”Rebecca H” och ”Pál Adrienn” (den senare regisserad av en kvinna). Samt i den sista av de nitton filmer jag i kraft av juryuppdraget haft glädjen att se i sidoserien Un Certain Regard.

Sydafrikanska ”Life, above all” av Oliver Schmitz handlar nästan bara om kvinnor med fokus på 12-åriga Chanda som får ta ett stort ansvar, inte bara för sina syskon, utan också för en olyckskompis och sin mamma som visar sig aidssjuk – något omgivningen på den primitiva landsbygden försöker förtränga allt vad går. Fördomarna är utbredda.

”Life, above all” är kanske inte den konstnärligt bästa av filmerna i Un Certain Regard, men den har avgjort det starkaste budskapet.

Oktober är månaden då mirakel sker, åtminstone i Peru och i vart fall i Daniel och Diego Vegas debutfilm ”Octubre”. Möjligen är det också ett litet mirakel att få se en peruansk film i Cannes eller överhuvudtaget. Minns inte när det skedde senast.

Men för regibröderna del behövs inget under, de äger redan en begåvning för att göra film. Deras ”Octubre” har både suveräna karaktärer och ett personligt filmspråk.

I filmens centrum finner vi en känslostörd pantlånare som har fått ett spädbarn på halsen, resultatet av hans regelbundna besök på den lokala bordellen. En ensamstående kvinna erbjuder sig att hjälpa honom med barnet och det är inte utan att hon och hennes story är minst lika intressant.

Jodå, den sydkoreanska filmen ”Hahaha” är mycket riktigt en komedi, även om man kanske inte skrattar hela tiden. Men titeln lär även anspela på det kinesiska tecknet för ”sommar”. ”Hahaha” är alltså en sommarkomedi.

Två gamla vänner – en filmregissör och en filmkritiker – träffas över ett par drinkar och när det visar sig att de båda tillbringade sommaren i den lilla hamnstaden Tong-yung enas de om att berätta om sina upplevelser där, men då bara de goda minnena.

Därmed kommer de aldrig till insikt om att de under samma tid umgicks med samma människor, men utan att någonsin stöta på varandra.

Sydkoreanska regissörer är – som vi lärt känna dem – extremt drivna, skickliga berättare och tekniskt många gånger bländande. Ofta har de dessutom något intressant att berätta. Men när det kommer till relationer, som i Hong Sang-Soos elfte film, blir substansen ibland lite främmande. Det är någonting med koreanernas kvinnosyn som inte känns helt frisk.

Lodge Kerrigan gillar det outtalade. Det gjorde han redan i debuten, den psykopatiska ”Clean, Shaven” (1993) men också i ”Claire Dolan” (1998) och ”Keane” (2004).

Om hans nya film ”Rebecca H. (Return to the Dogs)” som visades idag i sidoserien Un Certain Regard finns nästan ingenting att läsa. I pressmaterialet och i katalogen står det bara fakta, ingen synopsis, ingen handling.

På ett plan är ”Rebecca H.” en metafilm, Géraldine Pailhas är en skådespelerska som ska spela Grace Slick i filmen ”Somebody to Love”. På ett annat plan är det även en film om en kvinna med en mental störning.

Lite oklart dock vilket plan som är vilket.

Kommer att tänka på Claude Chabrols filmer. Tillslaget är lite ungdomligare – med traditionen finns där: att placera ett brott i en helt trivial vardagsmiljö, att låta händelseförloppet överskugga själva brottet och skuldfrågan och att inte för ett ögonblick använda thrillerns dramaturgi. 

En skolelev i övre tonåren har försvunnit vilket till en börjar inte väcker något större förvåning bland eleverna, förrän ännu en försvinner. De senaste dagarnas händelser i denna förort till Paris 1992 berättas ur de olika huvudpersonerna perspektiv och därmed läggs ett pussel. Ingenting är vad det syns vara och gåtans upplösning kommer som en överraskning.

Fabrice Goberts spelfilmsdebut ”Simon Werner a disparu…” imponerar, hans arbetet är snyggt, elegant, balanserat och väl genomtänkt, inte minst på vilket sätt han låter de vuxna – lärare, föräldrar och poliser – spela en underordnad betydelsen. Dramat stannar och utvecklas konsekvent inom eleverna sfär, med allt vad det innebär av intriger, fester och kåthet.

Visst finns här också influenser av amerikanska tonårsfilmer och suburbiadramer, men utan att det bli för påtagligt. Inte minst musiken av Sonic Youth får filmen på rätt köl.

”Udaan” är ett bra exempel på att  indisk film inte bara är Bollywood med en trivial story, sång och dans.

Vikramadity Motwanes film handlar om 17-årige Rohan som blir religerad från internatskolan och återvänder hem efter åtta års frånvaro för att upptäcka att han har en yngre halvbror.

Rohan drömmer om att bli författare, men hans fader vägrar gå med på det. Rohan ska bli ingenjör och tvingas underkasta sig faderns auktoritet och disciplin.

Men Rohan är inte olika andra unga män världen över, han gör uppror. Såtillvida är storyn universell. Och därmed ett starkt drama.

Tävlingen då?

Cannesveteranerna Mike Leigh och Ken Loach är båda i toppform och har som vanligt infriat förväntningarna.

Värre är det med två andra äldremän, Takeshi Kitano och Bertrand Tavernier. De har båda underpresterat och man kan till och med ifrågasätta deras närvaro i tävlingen.

Kitano har med ”Outrage” återvänt till den gangstervärld som ledde till hans genombrott, men det finns anledning att undra om inte hans pengabehov är större än lusten att berätta något. Storyn om en uppgörelse i yakuza-världen är våldsam så att det räcker och blir över, men i övrigt är filmen helt poänglös.

Tavernier å sin sida har gjort ”La Princesse de Montpensier”, ett fnösktorrt kostymdrama med kärlek och intriger och en oändlig svada på dialogsidan. Prat, prat, prat.

Publiken på premiärvisningen jublade åt ”Sound of Noise” – det enda blågula långfilmsbidraget i år. I sanningens namn ska det påpekas att det var gott om svenskar i salongen.

Men filmen har nog stora möjligheter att bli en internationell filmfestivalfavorit, och även en mindre kulthit på bio (distribution i Sverige och Frankrike är klar). Regissörsduon Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson har verkligen lyckats med att bygga en hel långfilm på det knäppa konceptet i kortfilmen ”Music for Six Drummers an One Apartment” från 2001.

De galna percussionisterna, anförda av Sanna Persson, är tillbaka för att genomföra fyra musikaliska terrorattacker, bland annat mot ett sjukhus och piazzan framför Malmö Stadsteater. De jagas av den tondöva polismannen Amadeus Warnebring (Bengt Nilsson), det svarta fåret i en familj full av musikaliska världsstjärnor.

Visst, figurerna är platta och storyn lite väl cartoonish – logiken haltar också här och där – men det uppvägs mer än väl av den visuella humorn och de suveränt iscensatta och koreograferade trumsekvenserna. Jag tror inte minst att kids kommer att älska den här filmen.

Vad gör man inte för att få en rockstjärna till Cannes?

”Stones in Exile” som visades i dag i sidoserien Quinzaine des Réalisateurs är inte en biofilm, utan en timlång dokumentär gjord för den aktuella super deluxe-utgåvan av Rolling Stones legendariska dubbelalbum ”Exile on Main Street” från 1972. 

Det har gått nästan 40 år sedan bandet på grund av skattskäl tillfälligt lämnade England. Mick Jagger bodde i Paris med Bianca och Keith Richards med Anita Pallenberg utanför Nice i ett mindre slott där bandet med entourage levde rock’n’roll-liv och under kaosartade former spelade in delar av det kommande albumet i källarna.

 När nu albumet släpps på nytt har det kompletterats med tio nya låtar. Varför, efter alla dessa år?

— När skivbolaget frågade om det fanns mer material svarade jag spontan nej. Men när vi sedan tittade närmare i arkiven så hittade vi mer, berättar Mick Jagger efter visningen idag.

Från månaderna i Richards villa finns det inte så mycket rörligt filmmaterial varför regissören Stephen Kijak har hämtat livebilder från den amerikanska turnén 1972 ur Robert Franks obskyra ”Cocksucker Blues”. Resten av ”Stones in Exile” består av intervjuer och stillbilder.

— Det största problemen var att komma ihåg vilka alla människor är på bilderna, medger Jagger.

 Jodu.