Offbeat
Morgonens visning av ”On the Road” möttes av stora förväntningar.
Det är ingen lätt utmaning att göra film av Jack Kerouacs svada, nedknattrad på en telegramrulle 1951 och publicerad först 1957. Det tog över 60 år innan kultromanen blev filmatiserad. Jack Kerouac föreslog tidigt att Marlon Brando skulle göra rollen som Dean Moriarty medan han själv skulle spela Sal Paradise, ”with the camera on the front seat of the car showing the road (day and night) unwinding into the windshield”.
Tio år efter Kerouacs död köpte Francis Ford Coppola filmrättigheterna 1979, men projektet strandade gång på gång. Först när Coppola fick se Walter Salles ”Dagbok från en motorcykel” kom stenen i rullning på allvar. Under fem år har man gjort en enorm research.
Walter Salles valde att göra som han gjort förr, en roadmovie. Det hade kanske varit konstigt annars.
– Ju längre man kommer på resan desto mer förstår man av sig själv, vart man är på väg och varifrån man kommer. Men man måste också lämna saker bakom sig, säger Walter Salles på den välbesökta presskonferensen i sällskap men bland andra Sam Riley (Sal Paradise/Jack Kerouac) och Kirsten Dunst (Camille/Carolyn Cassady).
I Walter Salles ögon är ”On the Road” en roman om en brusten vänskap, den mellan Kerouac och Neal Cassady. Salles och manusförfattaren Jose Rivera har i korrespondens med sin resarch gjort en rad tillägg till romanen.
– Konsekvenserna av deras handlande finns inte med i boken. Det är smärtsamt att se vad som hände med personerna i boken.
Kvinnornas karaktärer har utvecklats och lyfts fram ur skuggorna. Gott så. Men i all ambitioner att förstå vad som egentligen hände, att problematisera resan och händelserna, ja där har också beatet – the flow – gått förlorat. Känslan finns där några korta ögonblick. Men ”On the Road” liknar mer en Sallesfilm än något annat.
Kanske är det för mycket begärt att mäkta kombinera förståelsen och den beatkänsla som högst sannolikt funnits där om Brando hade nappat på Kerouacs förslag den där gången för 55 år sedan. Vill man uppleva den unika feelingen får man istället se (om) Robert Franks kortfilm ”Pull My Daisy” (1959), efter ett manus av Kerouac. Närmare än så har ingen kommit hittills.
