Försvunna Malmö 23 maj 2017 • Uppdaterad 24 maj 2017

När världens främste gitarrist var i Malmö

Malmöbor som på kvällen den 23 maj 1967 passerade Friisgatan kunde höra ett herrans liv från IOGT:s före detta nykterhetsloge ”Vårt hem”. En gitarr fick rutorna att skallra av låtar som ”Foxy Lady”, ”Hey Joe” och ”Purple Haze”.

För 50 år sedan var Jimi Hendrix inget hett namn hos allmänheten. Hans debutsingel “Hey Joe” hade legat på engelska topplistan under våren. hans debutalbum ”Are You Experienced” hade precis i dagarna – den 12 maj – släppts i England, och skulle alltså inte nå hemlandet förrän i augusti.

Jimi Hendrix Experience på klubb Bongo i Malmö 23 maj 1967. Foto: Rolf Zieger/Sydsvenskan.

Det stora genombrottet skulle komma en månad senare på festivalen i Monterey, där han satte nytt rekord i gitarrexcellerande – genom att sätta eld på den. Där för övrigt även The Who spelade kort efter sitt besök i Malmö.

Idag ligger hans debutalbum på en hedrande femtondeplats när tidningen Rolling Stone listar de 500 bästa albumen någonsin. Samma tidning, i sällskap med tidskriften Time och Gibson.com, har utnämnt Jimi Hendrix till den bästa gitarristen genom tiderna.

Flera lokala popband, som Sectors och The Travelers, agerade förband på konserten den 23 maj 1967. Cirka 350 åskådare hade löst entréavgift. Även Sydsvenska Dagbladets utsände Bosse Hansson var på plats, liksom han även hade varit när The Who spräckte trumskinnen på MFF-stadion några veckor tidigare.

Läs mer: Vem ville inte se the The Who?

Ur Sydsvenska Dagbladet den 24 maj 1967.

Signaturen ”Bosson” (Bosse Hansson) gick ut hårt och hans ordval skvallrar om att ordens valörer har förändrats under ett halvt sekel: ”…för den stora, förväntansfulla publiken på Klubb Bongo blev den vänsterhänte, krullhårige negern en besvikelse. 

Jimi Hendrix sjunger dåligt – något som han själv mer än gärna skriver under på. Inte ens förstärkaren hjälper upp hans röst. 

Som instrumentalist är han dock bättre. Efter att ha hört Pete Townshend i The Who trodde vi inte att denne hade någon jämlike. med bara något steg under Pete står Hendrix, som får ut ovanligt mycket ur sin gitarr. Ett solitt och mustigt ljud kommer ur högtalarna. och hans främsta gimmick – att sätta tänderna i strängarna – firar också sina triumfer.”

Men totalintrycket konserten på Friisgatan blev ändå att ”Jimi Hendrix och hans Experience är tre överreklamerade herrar. J H, Noel Redding och Mitch Mitchell efterlämnar en besviken publik”.

Jazzklubben New Orleans och klubben Bongo på Friisgatan 18-20. Huset revs 1968. Foto: Bert Olsson/Sydsvenskan.

Konserten arrangerades av Klubb Bongo, det vill säga Per Falck och Dan Walterström. Klubben hade startat verksamheten i Ungdomens hus på Norra Skolgatan (Kafé Barbro) men hade varit husvill en tid när man i december 1966 påbörjade ett samarbete med jazzklubben New Orleans på Friisgatan 18-20.

Jazzklubben disponerade alla våningarna i det gamla industrihuset som bland annat hade rymt Fläkt- och Cyklonfabriken, Malmö södra automobilverkstad, Nielsens hattfabrik, Reno-Filter med fabrik och Stille-Werne AB med verkstad. Därtill låg det spanska konsulatet en tid i byggnaden, liksom ett instrumentsliperi.

Biljettluckan på Friisgatan 18. Foto: Lennart Gullberg/Sydsvenskan.

Lokalen Jimi Hendrix spelade i kallades även Logen. Den lokalen hade nämligen tidigare disponerats av IOGT-loge ”Vårt hem”. Det var också där en rad lokala jazzband hade gjort en del inspelningar 1966 – som i dagarna sammanställts och utkommit på cd:n ”Logen 1966”. Bland banden kan nämnas Pappa Pipp’s Jazzband med Håkan Skytte, Storyville Jazzmen med Jacques Werup, Blunk’s Lucky Seven med Thomas och Mikael Wiehe samt Frans Sjöström.

Huset på Friisgatan var liksom många andra hus i Malmö vid denna tid rivningshotat och stängningen 1968 innebar början på slutet av popbandsvågen i Malmö.

Här spelade Jimi Hendrix den 23 maj 1967. Foto: Martin Andersson.

***

Per Falck, som var ena halvan av klubb Bongo, hörde av sig till redaktionen.

Om Sydsvenskans utsände Bosse ”Bosson” Hansson var måttligt imponerad av Jimi Hendrix, då är Per Falck desto mer entusiastiskt. Han beskriver konserten i Malmö som en ”total succé”.  Han berättar vidare: ”Jag och Kerstin – min hustru – ledde två av deras turnéer i Sverige. Hustrun körde bandet i min Wolseley och jag körde en MB 319 med roadmanagern och alla instrumenten – som på den tiden fick plats i en 319!!!”. 

Försvunna Malmö 20 maj 2017 • Uppdaterad 22 maj 2017

Jägersro – 110 år av trav, hopp och kärlek

Jägersro. Trav och galopp. Spel och dobbel. Liksom den geografiska platsen Bulltofta för alltid kommit att förknippas med en flygplats, är namnet Jägersro vida känt som en kapplöpningsbana.

Trav- och galoppbanan Jägersro har hunnit fylla 110 år. Men namnet är äldre än så, belagt på just denna plats från 1891. Då tillhörde egendomen Henrik Henriksson. Tidigare kallades ägan ”Pär Annors’ i Káttårp”, det vill säga Per Anderssons i Kattarp.

Namnet sammansatt med jäger- blev ett modeord på 1800-talet för jaktslott, jägare- och skogsvaktarboställen. Ett av de äldsta exemplen i Skåne är Jägerslund norr om Kristianstad. Och i Danmark finns Jägersborg och Jägerspris sedan 1670-talet.

Eftersom ridning, i synnerhet fältridning som var populärt på 1800-talet, var intimt förknippat med jakt var Jägersro ett namn som föll i god jord när man öppnade den nya kapplöpningsbanan utanför Malmö 1907.

Det första travloppet på Jägersro. Det kördes den 20 maj 1907 med fyrhjuliga vagnar. Vinnaren är Lady Jeanette körd av byggmästaren Gustav Olander. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Att rida i kapp gjorde man i Malmö redan på 1870-talet.Löpningar arrangerades av Malmö Kapplöpningssällskap på Spillepengsmarken mellan staden och Segeåns utlopp. År 1889 utstakades det en bana på Exercisfältet vid Ribersborgsgården – eller Limhamnsfältet som vi kallade området numera. Under lantbruksmötet 1896 arrangerade Skånska Fältridtklubben en kapplöpning, för övrigt de första travtävlingarna med totalisator. På två dagar i juli samma år omsattes hela 50 000 kronor. Två år senare förbjöds spel på hästar.

Läs mer: Lantbruksmötet i Malmö 1896.

En av initiativtagarna till tävlingarna var storbyggmästaren Christian Lauritz Müller (1856-1927). Sporrad av framgångar och publiktillströmningen till fältet vid Ribersborg kom han att bli djupt engagerad i travsport i Malmö. Den danskfödde byggnadssnickaren och timmermannen Müller var sin tids motsvarighet till Hugo Åberg och dagens Percy Nilsson (han föredrar emellertid hockey framför hästar).

Karta över Jägersro modell 1907. Bild ur boken ”Jägersro – 100 år”.

C L Müller kom till Malmö 1885. Han uppförde stallar och ridhus till Kronprinsens husarregemente, magasin till Stora valskvarnen, färdigställde Malmö Saltsjöbad (Ribersborgs kallbadhus) och han fick i uppdrag att bygga posthuset efter ritningar av Ferdinand Boberg. Han var vd för Ryska gummifabriken (som senare gick upp i Tretorn) och cementfabriken i Klagshamn. Men framför allt var den hästintresserade byggmästaren initiativtagare till cirkuspalatset Hippodromen som invigdes år 1899.

Müller uppförde även ett ståtligt palats på Stortorget 9 – där han själv kom att bo, vägg i vägg med Kockska huset. Ett hus som numera inte står att känna igen från sin glans dagar. Det ritades av stockholmsarkitekten Axel Anderberg – mest känd för sitt arbete med Kungliga operan samt i Malmö för Dahlgrenska stiftelsen och S:t Johannes kyrka.

Det Müllerska palatset på Stortorget, i sin glans dagar när huset var nytt.

Det var också Müller som byggde bostads-, kontors-, och hotellkomplexet i kvarteret Lejonet, i hörnet mellan Stortorget och Lilla torg. För att genomföra bygget ville han riva den medeltida byggnaden mot Isak Slaktaregatan, den som tidigare hade rymt apoteket Lejonet. Malmö Fornminnesförening försökte runt 1910 stoppa rivningen – det bör ha varit den första protesten av sitt slag, men långt ifrån den sista. I föreningen verkade stadsingenjören major Anders Nilsson som satt på dubbla stolar då han också skötte de ekonomiska förhandlingarna med den viljestarka byggmästaren Müller.

De två herrarna gick i klinch. Men Müller fick sin vilja fram. Deras dispyt resulterade emellertid i en elegant utsmyckning. Byggmästaren lät avbilda stadsingenjören som en faun med majorens karakteristiska mustasch, och försedd med horn i pannan. Senare, när deras relation förbättrats, slipade man bort mustaschen. Nidbilden kan ännu beskådas i hörnet mot Isak Slaktaregatan.

Müllers faun med drag av major Anders Nilsson, i hörnet av Isak Slaktaregatan och Stortorget. Foto: Lars Brundin/Sydsvenskan.

En annan som var hängiven hästsporten var baron Bror Cederström (1860-1932), sedermera överste vid Kronprinsens husarer. Intresset var stort i officerskretsar, i synnerhet bland husarer – såklart. I juni 1906 inregistrerades bolagsordningen för AB Skåne Galopp och Travbana med Cederström som ordförande och Müller som vice ordförande. Målsättningen var att initiera en kapplöpningsbana.

Förstavalet var marken vid Bulltofta, men det godkändes inte av myndigheterna. Tur var väl det. Istället inköptes egendomen Jägersro i Västra Skrävlinge. Ett knappt år senare, den 20 maj 1907, kunde man inviga vad som idag är Sveriges äldsta landbana för trav och galopp. Det allra första travloppet kördes med fyrhjuliga vagnar. Premiärloppet vanns av byggmästaren Gustav Olander och hans häst Lady Jeanette.

C L Müller deltog också i tävlingarna och vann å sin sida den så kallade Köpenhamnslöpningen på 2 400 meter med hästen Florence Kent. Under de sex första åren blev han Jägersros mest vinstrika hästägare. Han tävlade bland annat med hästar inköpta från Amerika.

Hästen Lee Kelly och Christian Lauritz Müller. Bild ur boken ”Jägersro – 100 år”.

Något officiellt totalisatortillstånd hade man inte sedan förbudet 1898, men man förbigick detta genom intern vadhållning inom ”Föreningen till skånska hästavelns höjande”.

Om man ska vara petig låg inte Jägersro i Malmö de första åren. Västra Skrävlinge ingick i Oxie härad och uppgick i Malmö stad först 1911. Att tillbringa en dag på kapplöpningsbanan för drygt hundra år sedan var med andra ord ett helt litet företag. Enklaste sättet att ta sig dit var med järnväg. För ändamålet inrättades en hållplats på Malmö-Ystads järnväg, efter Hindby station, belägen ungefär där Wessels byggdes på 1960-talet.

Om C L Müller ägnade sig åt trav var det galoppen som låg överste Bror Cederström varmt om hjärtat. Han var sekreterare i Skånsk Fältridtklubb som 1916 tog över samtliga aktier i AB Skånes Galopp- och Trafbana sedan totalisatorförbudet knäckt travet. Fram till 1923, då förbudet hävdes, hade Müller hela sitt tävlingsstall i Danmark.

Jägersro station, där Wessels parkering senare kom att ligga. Bild ur boken ”Jägersro – 100 år”.

Översten tycks vid denna tid ha lagt tävlandet på hyllan, men under sin ungdom var han aktiv tävlingsryttare. Hans främsta springare hette Baltimore, en brun vallack, född i början av 1880-talet. Han hade köpt Baltimore på en auktion i Köpenhamn för 1 400 kronor. Med Cederström på ryggen blev Baltimore ”snabbt en favorit på alla svenska kapplöpningsfält och oövervinnlig på danska banor” (Knut Manasse Nyblom i Ny Tidning för Idrott från januari 1903)*

Bror Cederström och hans älskade springare Baltimore – ”klok som en människa, trogen som en hund och modig som ett lejon” – blev oskiljaktiga. På hösten 1901 gjorde Baltimore sin sista stora fälttjänstövning. Året efter och ”på grund av ålder och tilltagande styvhet fick han emellertid den 28 augusti förlidet år för en kula sluta sitt långa och segerrika liv”. *)

Trofaste Baltimore fick en anständig begravning vid Skånska fältrittklubbens hundgård i Malmö, strax invid Kronprinsens husarregementes kasern. Till hans minne restes en granitsten med texten ”Baltimore 1881-1902” och de ärofulla orden ”Equo – Equis, Victor – Victori, Amico – Amicus”.

Efter nedläggningen av Kronprinsens husarregemente och i samband med rivningen av hundgården flyttades stenen – sannolikt 1932 eller någon gång före 1937. Hur det gick med kvarlevorna förtäljer inte historien. Den svårtydda minnesstenen står idag i en glänta vid Jägersrobanans nordvästra kortsida, alldeles vid Tygelgången.

Baltimores gravsten på Jägersro. Foto: Lars Brundin/Sydsvenskan.

Några stolpar ur Jägersros historia:

Kung Gustaf V besöker Jägersro 1907. Korsvirkeshuset i bakgrunden var ursprungligen manskapsmäss från husarernas förläggning i Bonnarp. Bild ur boken ”Jägersro – 100 år”.

1916. Totalisatorförbudet tog loven av travet som istället förläggs på andra sidan Öresund. Galoppen fortsätter.

1917. Det första loppet för professionella jockeys rids på Jägersro.

1918. Arrangeras Derbyt och Kriterium för första gången. Den första derbydagen lockar cirka 20 000 åskådare.

Jägersro 1918 med okända hästar och ryttare. Foto: Ivar Burén.

1923. Totalisatorförbudet upphävs. Skånska travsällskapet står på ruinens brant och Müller tar på sig skulderna.

1925. Storbyggmästaren C L Müller blir segerrikast körsven på Jägersro med 29 segrar. Han är då 69 år gammal.

1928. Kronprinsens husarregementes memorial införs som ett av löpen på derby, till minne av regementet.

1932.  Översten Bror Cederström avlider. Samma år genomför den första moderniseringen av Jägersro. Travet la om till vänstervarv och ett nytt måldomartorn uppfördes. En ny startmaskin med gummiband introducerades.

1939. Efter stort motstånd släpper travet in kvinnor i sporten. Första licenserade ryttaren i Sverige blir Margareta Cronhielm.

1942. Referat via högtalare inleds. I filmen ”Löjtnantshjärtan” med Sickan Carlsson, Åke Söderblom och Hjördis Petterson spelar en husarlöjtnant bort sina pengar på kapplöpningsbanan i Malmö.

1945. Godsägaren Måns Nilsson (Eric Malmberg) vinner storkovan och lyckan på Jägersro i Ragnar Frisks film ”Trav, hopp och kärlek”.

1948. Galoppen får sin första målkamera.

1949. Anbud för försäljning av varm korv tas in.

1951. En svår olycka inträffade under årets Travkriterium. Sydsvenskans fotograf Charlie Raasum tar en serie bilder, bland annat denna (se nedan) som utses till Årets bild och publiceras i Life Magazine.

Årets bild. Sydsvenskans fotograf Charlie Raasum fångade olycksögonblicket på Jägersro och vann titeln Årets bild 1951. Kusken Anshelm Mattsson skadades med överlevde. Foto: Charlie Raasum/Sydsvenskan.

1952. Biffen (Åke Grönberg) och Bananen (Åke Söderblom) vinner stort med hästen Blondie på Jägersro i filmen ”Blondie, Biffen och Bananen”. Samma år uppmärksammas ett första dopningsfall.

1954. Vintertravet drar igång. Samma år väcks förslaget att bygga en stadionanläggning vid Jägersro.

1955. Den 3 juli tävlar den brittiske flygattachén Peter Townsend och prins Ali Kahn i en galopp inför en storpublik med över 20 000 åskådare. Townsend är känd för sin romans med prinsessan Margaret och Kahn är då världens mest kända playboy.

1957. V3-spelet introduceras.

1959. V5-spelet kom på banan.

1960. Kriminalpolisen utreder tre män som kvitterat ut stora summor på falska bongar. Storbyggmästaren Hugo Åberg blir ny ordförande i Skånska Travsällskapet.

Byggmästare Hugo Åberg framför väggmålningen av C L Müller på Jägersro. Foto: Lennart Gullberg/Sydsvenskan.

1961. Som första bana i Europa får Jägersro intern-tv.

1962. Wessels varuhus flyttar ut och blir granne med hästanläggningen. Det gamla varuhuset i centrala Malmö rivs och på dess tomt uppför Hugo Åberg hotell S:t Jörgen.

1964. V3-spelet skrotades.

1965. Dagens Dubbel lanseras.

Hugo Åberg gör bejublad entré i Jubileumstrillan med sin egen häst Cross Charley 1967. Foto: Sydsvenskan.

1970. Första upplagan av Hugo Åbergs Memorial kördes den 26 juli.

1972. En statlig utredning lägger grunden för ATG.

1976. Jockyn Colin Holman förlorar livet i en svår olycka.

1978. 23 maj införs nytt startsystem, utan gummiband och med fotoceller.

1980. En ny ombyggd tävlingsbana för galopp tas i bruk. Gräset som underlag för galoppörerna ersätts med en flisbana och samtidigt återgår man till vänstervarv.

1981. Skånska Travsällskapet och Skånska Fältrittklubben går samman under gemensamma benämningen Jägersro trav & galopp med gemensam styrelse.

2007. Jägersro trav & galopp firar 100 års jubileum.

Hattparad på Jägersro 2012. Tuva Jönsson Bertelsen vann barnens hattävling. Här med Magdalena Graaf och Johanna Lind Clausén som var jury. Foto: Anna Wahlgren/Sydsvenskan.

2012. Jägersro trav & galopp splittas igen och galoppsporten på Jägersro drivs av Skånska Fältrittklubben i samarbete med Svensk Galopp.

2017.  Söndagen den 16 juli rids det 100:e Svenska Derbyt.

Läs mer: ”Jägersrobanan 1907-1957”, ”Jägersro – 100 år” och ”Jägersro 90 år”. Samt ”Arkitekterna som skapade Malmö” av Tyke Tykesson.

*) Citat ur Thorbjörn Sjunnesons kommande bok om Kronprinsens husarregemente.

Försvunna Malmö 19 maj 2017 • Uppdaterad 24 maj 2017

Vem ville inte se The Who på MFF-stadion?

Om man kunde backa bandet 50 år hade jag inte tvekat. Så länge är det sedan ögonblicket gick mig förbi. Det var kanske inte mitt livs misstag – jag var ju bara 11 år. Men ändå.

År 1967 pryddes mitt pojkrums väggar av diverse idolporträtt ur tidningen Bildjournalen. Det var Tages, Gonks och Beatles men framför allt var det The Who. Popbandets sex bokstäver prydde även ryggen på min Koreaduffel. Man var ju ett mods! På skivspelartallriken snurrade ”My Generation”, ”I’m a Boy”, ”Ready Steady Who”, ”Happy Jack”, ”So Sad About Us” och framförallt ”Pictures of Lily”.

Klicka på bilden för att få den större.

Att ha missat The Whos första konsert i Malmö på hösten 1966 må vara sin sak. Men att även den andra konserten i maj 1967 gick mig förbi är svårt att smälta. Jag borde naturligtvis rymt hemifrån, pantsatt hunden eller vad som helst för att komma över en biljett. Men jag nådde liksom inte upp till biljettluckan.

Läs mer: När modsen spred panik i Malmö. 

Förvisso fick jag ytterligare en chans att se idolerna, i engelska Durham 1968. Men då var det…utsålt. Den gången var jag 12 år, och ”so sad…”.

Många år senare gavs en ny möjlighet, i Köpenhamn 1997. Den gången var det lättare att få tag på biljett. men det var ju så dags, då var det ju bara tre kvar. Keith Moon levde som bekant som han lärde, eller som Pete Townshend skaldade i ”My Generation”: han dog innan han blev gammal.

Nåväl. Med hjälp av vårt arkiv går det att göra en tidsresa. Sydsvenskans poprecensent signaturen ”Bosson”, även känd som Bosse Hansson, var på plats blad modsen på MFF-stadion vid Erikslustvägen den 7 maj.

Här är Bossons rapport:

”I rekvisitan ingår insparkade och sönderrivna förstärkare (attrapper), men ur de fungerande högtalarna kom ett fantastiskt hårt och skönt ljud. […]

Polisen gjorde vad de kunde för att hålla ordning när Pete Townshend i The Who satte fart på sin gitarr på MFF-stadion för 50 år sedan. Foto: Per Roland Nilsson/Sydsvenskan.

Det var fyra engelsmän i toppform. Roger Daltrey var på bästa sånghumör. Hans röst lät mestadels till och med bättre än på platta. […] Skaparen av Who-soundet, Pete Townshend, är något alldeles för dig själv. Han behandlar sin gitarr som vore den en leksak. Kastar den upp i luften, drämmer den i golvet osv. 

Tidstypisk konsert med The Who, på MFF-stadion i Malmö 7 maj 1967. Foto: Per Roland Nilsson/Sydsvenskan.

Bakom branschens största trumset tronade Keith Moon. Han har utnämnts till poppens bäste och mest hårdslående trummis. […] Trumpinnar är snabba förbrukningsartiklar i händerna på Mr Moon. 

De tres raka motsats är basisten John Entwistle. Han rör inte mycket på sig under konserten. […]

Tumult i Malmö 7 maj 1967. Foto: Per Roland Nilsson/Sydsvenskan.

Till detta enorma utspel på scenen svarade publiken med att komma i extas. […] Svettiga poliser som försöker hålla borta den stormande publiken, flickor som hoppar upp på scenen för att omfamna sina idoler, skrik och skrän. Men ordningsmakten lyckades hålla det hela under kontroll, även om det gick ganska bryskt till här och var.”

Foto: Per Roland Nilsson/Sydsvenskan.

Konserten arrangerades av klubb Bongo som också såg till att Jimi Hendrix kom till Malmö, bara ett par veckor senare.

Läs mer: När Jimi Hendrix spelade på Friisgatan i Malmö.

 

Försvunna Malmö 15 maj 2017

När spänningen kom till Södra Förstaden

På den plats där det idag står en transformatorstation i hörnet av Bergs-, Södra Skol- och Kristianstadsgatorna fanns det redan för över hundra år sedan en så kallad omformarestation, med i stort sett samma funktion som idag.

Hit kommer högspänning som sedan omformas eller transformeras till bland annat hushållsel, lite förenklat uttrycks. Malmö Elverk – kan idag beskådas som Moderna museet – byggdes 1900 efter ritningar av John Smedberg, med det var först när man 1907 sänkte priset på elektricitet som efterfrågan ökade.

Här uppförs den första transformatorstationen på Möllevången, troligen något år efter 1907.

Det bör alltså vara någon gång efter 1907 som man lät bygga denna omformarestation. Troligen några år in på tiotalet. Några ritningar på nybyggnationen finns inte men väl från en tillbyggnad som gjorde 1924. Lite drygt tio år senare byggde man en ny station.

Det kan tilläggas att mellan elstationen och den offentliga toaletten (se bild nedan), och under den hundrastgård som ligger där idag, finns sedan 1961 en 350 kubikmeter stor cistern, en så kallad krigsbranddamm. Tanken används inte idag, och skall snarast betraktas som ett minne från kalla krigets dagar.

 

Den lilla trädbyggnaden med fyra fönster på gaveln var då som nu en transformatorstation. Bilden är från 1925. bakom kiosken i förgrunden ligger det ”Stenbergska villan”.
Planritning över transformatorbyggnaden, den gamla och dess tillbyggnad från 1924.

* * *

Frågan om byggnaden – ställd av Åse Nord – publicerades i papperstidningen den 15 januari 2014. Sedan dess har har läsare påtalat att den offentliga toaletten kallades ”Stenbergs villa”.

Arkitekten Johanna Kaaman som 2011 gjorde examensarbetet ”En undersökning av offentliga toaletter och vad som hände sen” har bloggat om fru Stenbergs villor på temat ”När toaletten kom till stan”. Toaletterna är till och med omsjungna i detta skillingtryck

Att socialdemokraten Anna Stenberg har blivit ihågkommen för att vara kvinnan bakom fyra offentliga toaletter i Malmö är djupt orättvist, kan man tycka. Hon kom från enkla förhållanden och var djupt engagerad i arbetarrörelsen, boende på Stålgatan på Lugnet. Hon bildade Malmö kvinnliga diskussionsklubb som utvecklades till Malmö socialdemokratiska kvinnoklubb. Hon tillhörde ett litet fåtal kvinnor som valdes in i arbetarkommunen sedan den bildades 1901. Som första kvinnliga ledamoten i stadsfullmäktige rörde hennes inledande motion bostadsförhållandena i Malmö. Hon krävde en undersökning av arbetarbostäderna. På sikt kom två bostadsinspektorer att anställas.

Möllevångstorget med den så kallade Stenbergska villan i förgrunden.

En annan motion rörde nöden av fler offentliga toaletter för kvinnor. Ett år senare, i april 1912, fattade stadsfullmäktige beslutet att uppföra fyra nya toaletter, för både kvinnor och män, efter ritningar av stadsarkitekten Salomon Sörensen. En kom att placeras vid Fisketorget vid bastion Älvsborg, en på Slussplan, en nära Saluhallen på Föreningsgatan – vid Rosquistska stiftelsen (vid nuvarande Stadshuset) och alltså en på Möllevången, i kvarteret Tjäderspelet – se bilderna.

Efter en lång rad av förtroendeuppdrag – inte minst rörande sjuk- och fattigvård – gick Anna Stenberg i pension och flyttade till Dahlgrenska stiftelsen i hörnet av Drottninggatan och Andréegatan, som blev hennes hem i 23 år fram till hennes död 1956.

 

Försvunna Malmö 13 maj 2017

Tågen kommer och går – järnvägsrestaurangen består

Det är lätt att glömma järnvägsrestaurangen när man listar Malmös klassiska restauranger. De flesta minns nog krogen som engelsk pub, kallad Centralens restaurang & pub. Kanske inte direkt det hippaste stället i stan. En lokal man möjligen slank in på innan man drog vidare.

Efter fem år som sportbar och ytterligare sex år som amerikansk kafékedja ska den kulturminnesmärkta lokalen genomgå en varlig renovering. Ägaren Jernhusen söker en ny krögare som vill driva restaurang i den historiska miljön.

Man kan kanske tro att restaurangen har legat där alltid. Så är dock inte riktigt fallet. Bara i lite drygt 90 år.

Läs mer: Vilken är Malmös äldsta krog? 

Malmö station öppnade för trafik 1856 och är såldes en av de äldsta i landet. Sedan dess har otaliga ombyggnader genomförts. Tio år efter invigningen drabbades Stationshuset av en brand vilket ledde till vissa förändringar. Nästa ombyggnad kom 1885. År 1900 tillkom ett nytt godsmagasin och ett stationshus ut mot Skeppsbron. I dess södra hörn låg en expedition för ilgods. Och 1912 genomfördes ytterligare omdisponering.

Järnvägsrestaurangen som den såg ut när den var alldeles nyöppnad runt 1925. Foto: Vykort.

Den stora ombyggnaden kom 1925. Samtidigt passade man på att skrota ilgodsavdelningen och i dess lokaler inrätta en vänthall, en matsal och ett kafé. Den nya vänthallen med grönglaserade tegelväggar – som även tjänade tredjeklassresenärer – försågs med fasta bänkar i mörkbrun ek. Vid norra gavelväggen ledde en halvtrappa till en buffé med automater (det står fortfarande ”buffé” över portalen). Trapporna ner ledde till toaletter och ett mindre omklädningsrum.

Vid vänthallens södra gavel låg ingången till avdelningar för första- och andraklassresenärer.  Genom ett mindre förrum kom man till en liten väntsal. Till höger fanns ett damrum och rakt fram låg ingången till kaféet och restaurangen.

Ritning från 1925.

”I restaurangen möter man stationshusets otvivelaktigt vackraste rum”, skriver hovintendent John Kroon i ett utlåtande från Sydsvenska föreningen för konsthantverk. Med ”sin förnäma och något svala utsmyckning med det välvda kalkade taket, den brunbonade väggpanelen i björk och golvets beläggning i grön Kolmårdsmarmor mera slottshall än väntsal”.

Tak och väggar är rikt dekorerade av Filip Månsson. ”Inom ett sparsamt ram- och bladverk i blått, grönt och grått har konstnären här och där låtit sin fantasi framtrolla lätt stiliserade svenska stads- och landskapsbilder i dämpande färger. Takets armatur i förtent mässing är god och utförd av Böhlmarks lampfabrik.”

Taklamporna hänger kvar än idag.

Möblerna var designade av stationsarkitekten Folke Zettervall som också var ansvarig för hela ombyggnaden. Genom hans försorg hade ”Malmö fått en stationsbyggnad, som i inredning och värdig skönhet torde vara bland de främsta i världen”.

Motiven på väggar och tak är sedan länge övermålade och möblemangen utrangerade. Men underligt nog har både lampor och väggpaneler överlevt senare tiders ingrepp.

Järnvägsrestaurangen sedd ut mot Skeppsbron.

Efter drygt fyrtio år som klassisk järnvägsrestaurang förvandlades lokalen 1967 till en engelskinspirerad pub, den första av sitt slag i Sverige – har det sagts. (Tudor Arms i Stockholm som öppnade 1969 hävdar att de var först).

”Den nya inredningen har helt gått i det anglosaxiskas tecken. En del kuriosa med anknytning till järnvägshistoria har man även lyckats få med. Tanken har främst varit att skapa ett lättsamt och avslappnat ställe där trötta resenärer kan intaga någon form av fluidum”, skrev Sydsvenska Dagbladet den 20 juli 1967.

En veranda ut mot gatan tillkommer 1973 och år 1976 var det dags för nästa ombyggnad. Restaurangen och kaféet slogs ihop och moderniserades. En ny pubdel inrättades i en invändig utbyggnad i väntsalen med genomgång via restaurangen. Elva år senare blev hela Centralstationen klassat som byggnadsminne. År 1993 togs pubens utbyggnad bort och vänthallen återställdes till ursprungligt utseende.

År 2006 återställdes restaurangen och anpassades för O’Learys som flyttade fem år senare. Starbucks blev ny hyresgäst. Nu står lokalen tom i väntan på att bygglov ska godkännas och restaurering utföras. Tanken är bland annat att en ny terrass ska byggas.

Vykort, med Grus i dojjan. Troligen sent 1970-tal.
Malmö Centralstation som den såg ut runt sekelskiftet, med ilgodsmottagning på hörnet. Bild ur boken Malmö Centralstation 1913-1933.
Centralstation 1925, nu med restaurang på hörnet. Bild ur boken Malmö Centralstation 1913-1933.
Vänthallen 1925, men ingång till restaurangen i södra gaveln.
1956. Järnvägsrestaurangen med uteservering. Foto: Ture Hellström/Sydsvenskan.
1957. Frukost på Järnvägsrestaurangen i samband med Bokens dag. Foto: Arbetet.
1967. Centralens nya pub, inrättad i det gamla kaféet, invigdes av säckpipeblåsare och Trafikrestaurangers direktör Per-Axel Brommesson samt disponent Edwin Olsson. Foto: Charlie Raasum/Sydsvenskan.
1973. Ny bardel. Foto: Arbetet.
1973. Nya utbyggnaden på centralens restaurang. Foto: Krister Malmström/Arbetet.
1975. Den stående mannen till höger i Gröna hallen är SJ:s baningenjör P G Åkerström som diskuterar ombyggnadsplaner med Trafikrestaurangers källarmästare Jan Malmström på Centralens Pub & restaurang. Foto: Ernst Henriksson/Sydsvenskan.
1975. Vänthallen. Foto: Jernhusen.
Ingång från gatan till puben 1975. Foto: Jernhusen.
1976. Den nya puben på Malmö centralstadion växer fram vänthallen. Foto: Erland Andersson/Arbetet.
1980. Centralens restaurang & pub. Foto: Arbetet.
1980. Centralens restaurang. Foto: Per Roland/Arbetet.
1981. Centralens pub. Foto: Per Roland/Arbetet.
1981. Centralens pub med modellbanan ovanför baren. Foto: Per Roland/Arbetet.
1987. Fullt tryck i baren med klassiska modelljärnvägen i taket. Foto: Rickard Nilsson/Kvällsposten.
Försvunna Malmö 7 maj 2017 • Uppdaterad 12 maj 2017

Ärtholmen – hem för nödställda mödrar blev koloniträdgård

Ärtholmens sommarstad framstår som ett idylliskt grönt paradis. För hundra år sedan var gården ett hem för nödställda, ogifta kvinnor.

Ärtholmen är en ö i finska viken. Men på närmare håll ligger Ärtholmarna i Östersjön, som benämning på en ögrupp utanför Bornholm där bland annat Christiansø och Frederiksø ingår. Hur och när detta vackra önamn gjorde ett strandhugg på Hindbys ägor finner vi inget fullt tillfredställande svar på. Dock visar det sig att egendomen Hindby 1 några år in på 1900-talet stod dels på kapten S J Hallberg i Lund men även på ett fastighetsaktiebolag som gick under namnet Ärtholmen.

På fältmätningsbrigadens rekogniseringskarta från 1812 syns två icke namngiven mindre byggnader på gårdens plats. I december 1904 går brandlarmet. Vid detta tillfälle arrenderas gården av handelsträdgårdsmästaren Bernhard Norrman och egendomen bestod av ett större corps-de-logi samt uthusbyggnader.

Branden upptäcktes av en anställd på den närbelägna gården Bellevue. Denne skyndade till platsen och lyckades få ut djuren som alla räddades.

”Om eldens uppkomst är ännu ingenting kändt, lika litet som om försäkringsförhållandena. Vid olycksplatsen trodde man att mordbrand föreligger, men det är man alltid benägen att tro då man ej kan finna annan förklaring till eldens uppkomst.” (Sydsvenska Dagbladet Snällposten).

Året efter är i vart fall lantbrukaren Anders Bengtsson ny arrendator, åtminstone vad gäller jorden. Sannolikt (åter)uppförs Ärtholmsgården i samband med denna brand. Men den ska snart komma till användning för ett annat ändamål.

Ärtholmsgården var en gång ett hem för unga mödrar. Bild ur boken ”En grön idyll – Ärtholmens sommarstad 70 år”.

Sommaren 1908 startade den socialt engagerade Malmöprästen Hagbard Isberg tillsammans med sin hustru Anna Widegren och genom ”Föreningen för nödställda ogifta mödrar och deras barn” ett hem för ”nödställda ogifta kvinnor”. För ändamålet hyrde man Ärtholmsgården, denna herrgårdsliknande byggnad av rött tegel i två våningar. Platsen var väl vald, ”en half timmes väg söder om Malmö mellan Kulladal och Limhamn” med en lummig trädgård i en lantlig miljö.

Situationen för unga ogifta och gravida kvinnor var svår vid denna tid. En ensamstående kvinna med barn hade ringa möjligheter att försörja sig och många barn hamnade hos änglamakerskor. Mot ersättning tog dessa emot ”oäkta” barn mot betalning, som ofta for så illa att de avled.

Läs mer: Åtskilliga spädbarn miste livet hos änglamakerskorna. 

Ärtholmsgården var en gång ett hem för unga mödrar. Bild ur boken ”En grön idyll – Ärtholmens sommarstad 70 år”.

På hemmet – en bit bortom Pildammarna – gavs nyblivna kvinnor en fristad och möjlighet att i lugn och ro knyta starka band och inte minst ges utbildning i ”barnets vård, hemmets skötsel och huslig slöjd”. Personalen på Ärtholmsgården var även behjälpliga med juridiska spörsmål, exempelvis som att förmå fäder att betala ”uppfostringsbidrag”.

Den första föreståndaren för hemmet var Alice Eckerström. Till sin hjälp hade hon ett biträde och en biträdande föreståndarinna, Anna Lovisa Jacobsson, som tog över tjänsten 1912. Första året tog man emot nio unga mödrar, varav fem var tjänsteflickor, tre fabriksarbetare och en servitris. Det blev snabbt kö till hemmet och varje år tog man emot mellan 25 och 30 unga, nyblivna mödrar. En genomsnittlig vistelse på hemmet varade i genomsnitt i nio månader.

Hemmet för nödställda kvinnor höll öppet in på 1930-talet. År 1935 kunde ”Föreningen för ensamställda mödrar” utvidga sin verksamhet. Den tornförsedda herrgården Botildenborg blev ett nytt mödra- och spädbarnshem och en tillflykt för ogifta, gravida kvinnor.

Ärtholmsgården är numera en festlokal. Foto: Sydsvenskan. 

Läs mer: Botildenborg – skrytbygget som blev barnhem. 

I maj 1940 började man anlägga Ärtholmens sommarstad på den gamla jordbruksegendomen. Mitt i hela saligheten fick Ärtholmgården ligga kvar. Där inrättade man ett konditori med kafé. Senare – obekant när – blev gården restaurang med festvåning.

Läs mer: Koloniträdgården – en grön dröm som bar frukt. 

***

På Ärtholmsvägen, idag vid Ärtholmsparken, uppfördes under eller efter andra världskriget en grupp träbaracker för flyktingar. De finns utmärkta på en karta från 1947. Sydsvenskans bildarkiv ger några nedslag:

Sommaren 1954 användes boendet som vandrarhem men redan året därpå anlände en grupp flyktingar från Salzburg, sannolikt ursprungligen från Ungern. År 1961 anlände ett sjuttiotal jugoslaviska flyktingar, för vidare befordran till skilda platser i landet. Några år senare förvandlades barackerna till ett härbärge för bostadslösa. Barackerna rivs trolige i slutet av 1960-talet, eller början av 1970-talet.

Ärtholmslägret 1955. Flyktingar från Salzburg i Österrike har fått sova ut och äta upp sig. Reseledare Jacqueline Fabia längst till höger. Foto: Sydsvenskan.
Ärtholmslägret 1954. Fru Anna Bäckvall ordnar med rabatterna medan maken Carl Bäckvall tittar på. Anläggningen ska denna sommar bli turisthotell. Foto: Sydsvenskan.
Ärtholmslägret 1961. Morgonpigga och nyfikna på sitt nya land var de sjuttio jugoslaviska flyktingar, som den 7 september kom till Malmö för vidare befordran till skilda platser i landet. De samlades för morgonkaffe på Ärtholmen med de båda reseledarna Karl Radek och Alfred Bilek på var sin sida om enda kvinnan i gruppen, Terezija Bilogravic och hennes man Mija. Foto: Sydsvenskan.
Ärtholmslägret 1967. Notera Stadion i bakgrunden. Foto: Sydsvenskan.
Försvunna Malmö 6 maj 2017 • Uppdaterad 10 maj 2017

Koloniträdgården – en grön dröm som bar frukt

Det började som en dröm om en egen täppa. Under nödåren kom odlingen väl till nytta. Med kortare arbetstid blev kolonin allt mer en social fritidssyssla.

Det har funnit flera koloniområden i Malmö än man kan räkna. Ett trettiotal områden med drygt 5 000 trädgårdskolonier har försvunnit de senaste hundra åren. Andra har tillkommit. Det finns troligen fler kolonier idag än det fanns på 1950-talet.

Alla koloniområden i Malmö har sin egen historia, men de har också en förhistoria.

Den första gröna vågen kom i slutet av 1800-talet.  Spontana kålhagar hade funnits tidigare i städerna, utanför och på de gamla stadsvallarna. Idén med trädgårdskolonier i mer organiserad form kom från kontinenten. På 1820-talet bildades ”fattigvårdskolonier” i Kiel och Leipzig. Tanken att fattiga barnfamiljer skulle få en möjlighet att komma ut i friska luften efter dagens arbete brukar tillskrivas den tyske läkaren Moritz Schreber. Efter honom kallas tyska koloniträdgårdar Schrebergarten.

Begreppet ”kolonierhaver” lär ha myntats i Danmark där en koloniförening i Aalborg gemensamt hyrde mark och delade på kostnader, ansvar och skötsel.

I Landskrona hade det skapats ett spontant område vid Citadellet redan 1879 som senare på 1880-talet kom att formaliseras. Det ska även ha funnits ett hundratal mindre koloniliknande odlingar på en jord utmed Föreningsgatan – möjligen där Mellersta skolan senare skulle komma att uppföras.

I slutet av 1800-talet hade Malmö ungefär 60 000 innevånare. Många Malmöbor hade sitt ursprung på landsbygden och sökte sig till staden i jakt på arbete. Fabrikerna spydde ut svart rök, kanalen var ett öppet avlopp, trångboddheten var kvävande, fattigdomen påtaglig och hygienen bristfällig.

Pildammskolonierna var Sveriges första anlagda område för kolonistugor och låg mellan Malmö Allmänna sjukhus och Pildammarna. Vykort.

Under flera sekel hade väldiga jordarealer disponerats av ledamöterna i magistraten (kommunfullmäktige). I slutet av 1800-talet uppstod en tvist kring vem som hade rätt till dessa 700 tunnland – idag Rådmansvången. År 1892 avgjordes den långvariga rättstvisten, till stadens fördel.

Vid denna tid började Malmö Planteringsförening agera för att en del av stadens mark skulle styckas i mindre lotter och hyras ut till ”dem av arbetarbefolkningen som finna nöje uti att på lediga stunder egna sig åt trädgårdsskötsel och plantering”.

Förslaget väcktes av ryttmästaren Waldemar Ewerlöf, styrelseledamot inom Malmö Planteringsförening (senare omdöpt till Malmö förskönings- och planteringsförening). Styrelsen, som bestod av idel herrar och medlemmar ur Malmös högre borgerskap, såg ett värde i att den fattiga arbetarbefolkningen skulle ges möjlighet att komma bort från mörka bakgårdar, trånga lägenheter och stenkolsröken i staden. Till sin hjälp hade man stadsträdgårdsmästaren Johan Kristoffer Wolff som drog upp ritningar och detaljplan efter att ha studerat Det Kjøbenhavnske Havesalskab.

Koloniträdgård vid Pildammarna. Denna stuga revs 1927. Foto: Sydsvenskan.

Den 1 april 1895 invigdes Pildammskolonin, det första anlagda koloniområdet i Sverige. Området var inramat av dammarna, dåvarande Pildammsvägen (nuvarande Jan Waldenströms gata) och Malmö–Ystads järnvägsspår (Carl Gustafs väg). Närheten till arbetarstadsdelen Möllevången var ingen slump. Ursprungligen var det tänkt att anläggas 350 kolonier med gemensamma toaletter och två lekplatser, men ambitionerna sänktes till 68 lotter. Varje trädgårdstäppa kostade 10 kronor om året att arrendera, motsvarande cirka 700 kronor i dagens penningvärde.

Alla lotter blev inte uthyrda första året, men ryktet spred sig och bara två år senare fick föreningen utvidga området med 86 tomter. Fler tillkom under åren och 1907 uppgick Pildammskolonierna till totalt cirka 250 stycken. Med tiden blev också stugorna allt större med tilltagande fantasirikedom och snickarglädje.

Många kolonistugor byggdes av återvunnet material. Ägaren till denna stuga i Pildammskolonin har sannolikt hämtat både bräder och inspiration från Baltisk utställningen 1914. Snickarglädjen förevigades av Sydsvenskans fotograf 1941.

Planteringsföreningen inrättade även nya områden på andra ställen i staden; dels vid Lundavägen, dels koloniområdet Zenith. Den förstnämnda kolonin är idag rivningshotad, medan den andra vårdas ömt. År 1909 tillkom även Johanneskolonierna.

Läs mer: Vårt äldsta koloniområde. 

Malmö förskönings- och planteringsförening  var i början av 1900-talet inte den enda aktören. Slaktaren Nils Sjöström hyrde av Malmö stad fem tunnland jord vid det gamla epidemisjukhuset på Celsiusgatan, en föregångare till koloniområdet Zenith.

Vy från strykjärnshuset vid Ystadsgatan och Hörbygatan, mot nordväst. Träden längst till vänster under Petri kyrktorn är Folkets park. Nästan vågrät i bild ses ett obebyggt fält i koloniområdet som skulle bli Nobelvägen. Foto: Sydsvenskan.

Sjöström betalade 50 kronor och hyrde i sin tur ut marken till en herr Brink som lät bygga små paviljonger. På så sätt kunde de pressa ut ett kraftigt överpris. Detta blev det första exemplet på ocker, eller vad som skulle komma att kallas ”jobberi med kolonier”.

Ett annat problemområde låg i Östra Förstaden – mellan pump- och kraftstationen, kallat Koängen – där arrendatorn tog ut dubbel hyra. Kolonisterna klagade hos drätselkammaren. Myndigheterna blev nu varse ”jobberiet”, sade upp kontraktet med arrendatorn och hyrde ut marken direkt till brukarna. Så bildades Malmö Arbetares Koloniförening år 1913, sannolikt den första fristående koloniföreningen i Malmö.

Malmö stad hade redan 1903 börjat hyra ut så kallade potatiskolonier på Hästhagen. Några år senare motionerades det i stadsfullmäktige om att på stadens mark inrätta mindre områden med småbrukskolonier. Fyra sådana inrättades, ett mellan Södra Bulltoftavägen och Östervärns station, ett på andra sidan om Östervärn mot Sallerupsvägen, ett vid Södervärns station och ett på Hästhagen. En av småbrukskolonierna lever kvar än i dag som Hagstorp.

Koloniområdet på Hästhagen, vid järnvägen till Ystad och Falsterbo som gick rakt igenom området. Bilden med Borgarskolan i bakgrunden är tagen efter 1945. Foto: Sydsvenskan.

Malmö förskönings- och planteringsförenings koloniverksamhet blomstrade i början av 1910-talet. Kolonisterna betalade sitt arrende till föreningen som betalade kommunen. Kolonistugorna blev små hus. Familjer bodde där hela sommaren och barnen lekte. Kolonisterna sporrades av varandra. Vem hade den vackraste trädgården, det snirkligaste lusthuset?

Kolonisten Åke tillbringade sin barndoms somrar på Pildammskolonin. Hans far byggde kolonistugan själv: ”Vår trädgård var 120 kvadratmeter stor och huset på cirka 25 kvadratmeter. […] Endast ett hörn av lotten användes till odling. Vi odlade mest blommor, krusbär och lite rädisor. Och så hade vi fruktträd förstås. Man fick inte plats med mycket mer.” (Ur boken ”Kolonirörelsen i Malmö 1895-1995”).

Åkes familjs kolonistuga låg exakt där minnesstenen över Pildammskolonierna står inne på sjukhusområdet idag.

Läs mer: En sten är återfunnen. 

En man och en kvinna i vårsolen på Pildammskolonin i maj 1941. Foto: Sydsvenskan.

Åke fortsätter sin berättelse: ”Vår koloni var ganska typisk för området. En buxbomshäck kantade gången som gick fram till kolonistugan. Framför huset fanns en rundel med en liten kulle där vi liksom de flesta hade en flaggstång. Stugan var liksom många andra försedd med en ytterpanel av pärlspontade brädor. Till insidan användes vad som fanns tillgängligt, till exempel sockerlådor och bräder från billådor, som kläddes med papp eller tidningspapper. Ytterst satt tapeter. Elektricitet fanns inte och fotogenlampor var den enda värmekällan i huset.” (Ur boken ”Kolonirörelsen i Malmö 1895-1995”).

Om söndagarna åkte familjen Lindberg ut till sitt koloniområde i Sofielund. Året var 1915. I bakgrunden håller vattentornet på att växa fram. Foto: Sydsvenskan, från Valborg Lindberg.

Mörka moln skulle dra in över Europa, Sverige, Skåne och Malmö. I september 1914, mitt under den framåtblickande och optimistiska Baltiska industriutställningen i Malmö, exploderade krutdurken på kontinenten. Det stora kriget var oundvikligt. Svallvågen nådde oss med full kraft och förde med sig svält, ekonomisk instabilitet och politisk oro – som inte blev mindre efter bolsjevikernas revolution i öster. År 1917 hölls en stor hungerdemonstration på Stortorget. Lägg därtill spanska sjukan som drabbade Malmö. Nästan 600 Malmöbor avled till följd av influensan.

Under och efter kriget förvandlades många prunkande trädgårdar till odlingar av potatis, kål och annan nödvändig gröda för att klara hungern. De av staden anlagda potatislotterna hade år 1919 vuxit till drygt 3 000. Även Statens järnvägar uppmanade sina anställda att bli kolonister på SJ-mark längs banvallarna.

Koloniområde för SJ-anställda vid Sjölunda. I högra fonden syns Sydsvenskans gamla tidningshus. Foto: Lennart Gulberg/Sydsvenskan.

Bostadsbristen i Malmö var redan på 1910-talet svår. I väntan på bättre tider hyrde fastighetsbolagen ut marken till kolonister – att likna med dagens ödetomter som i väntan på byggstart hyrs ut som parkeringsplatser. Under 1910-talet bildades det flera stora koloniområden på privat mark i Sofielund, runt Folkets park på Möllevången och söder om nuvarande Nobeltorget. Där uppstod det vidsträckta och planlösa områden med utrangerade hästspårvagnar, överblivna margarinlådor och uttjänta sillalådor blev byggnadsmaterial till stugor.

Dessa områden fick med tiden dåligt rykte som anskrämliga kåkstäder. Många kolonister bodde i stugorna året om, även om det ingalunda var tillåtet. Man hann helt enkelt inte med att reglera koloniområdena. Kolonierna levde sitt eget liv.

Koloniområdet vid Södertorpsvägen – troligen Hälsan. Året är 1939. Foto: Sydsvenskan.

”Om man tar en stor gryta och plockar dit hus och bleckplåt, ett hundratal meter säckväv, höns och fjäderfä, stängsel, bräder och stenar samt en del träd och buskar, tillsatte kompositioner med en dosis av olika färger och lät allt detta smälta samman till en impressionistisk studie, så skulle det ungefär bli resultatet av en hypermodern kolorists försök att ge en bild av området ute på Sofielund.” (Sydsvenska Dagbladet Snällposten)

De olika koloniföreningarna som uppstått i stadens olika väderstreck såg värdet av att gå samman, för att motverka jobberiet men också för att värna sina lotter. En del områden kom att ligga i vägen för stadens expansion och rådande stadsplanering. Det var för många plågsamt att tvingas överge sin kära trädgårdskoloni.

Koloniområdet Triangel vid Nobelvägen, men strykjärnshuset i hörnet av Hörbygatan och Ystadsgatan i bakgrunden.

Tjugoen representanter från koloniområdena som Odlaren (vid Nobeltorget), Triangeln (vid Nobelvägen), Södervärn och Baltic (Roskildevägen) möttes i augusti 1919 för att organisera sig och bilda Malmö Koloniföreningars Centralorganisation.

Med tiden anslöt sig andra områden som Thule (Sofielund) och Möllevångens koloniområde, medan Malmö förskönings- och planteringsförening valde att stå utanför.

Trots föreningen var det flera områden som kom i kläm när byggandet åter kom igång. Södervärnsskolan uppfördes på den mark där en av de första småbrukskolonierna låg. Pildammskolonin som till slut kom att bli helt utträngd av Malmö Allmänna sjukhus började tappa mark redan 1927. Flera kolonister fick flytta till Baltic vid Roskildevägen och nyinrättade Karlshög.

En kolonistuga flyttas från Södra sommarstaden, troligen till Ärtholmen. Bilden är tagen 1963. Foto: Torsten Luthander/Sydsvenskan.

Flyttarna pågick under flera decennier, allt längre ut i periferin. Man utvecklade en speciell teknik för att flytta hela hus. De lyftes med domkraft och sattes i ett stycke på en vagn som drog iväg till ett nytt område. Kolonisten Åke minns vidare:

”Min far var nöjd med den varsamme åkaren, och berättade att han glömt ett snapsglas på köksbordet i stugan – och att det stod kvar på samma plats när stugan lämpats av på Ärtholmen.  (Ur boken ”Kolonirörelsen i Malmö 1895-1995”).

Med tiden ökade myndigheternas tillsyn och ansträngningar för att skapa ordning på torpet och trygghet inför framtiden.

Den socialdemokratiske politikern och förläggaren Karl Ekberg motionerade om att staden i egen regi skulle bekosta och anlägga så kallade sommarstäder. Tomten skulle vara på 400 kvadratmeter och stugan stor nog att rymma en familj. Under 1920 och 1921 anlades Södra och Östra sommarstaden. Ungefär samtidigt infördes åtta timmars arbetsdag, måndag till lördag. Två veckors semester lagstadgades emellertid långt senare, 1938.

Kolonier nya koloniområdet Haga vid Södertorpsvägen i Malmö april 1939.Kolonistuga kolonistugor.

År 1924 tog staden över 926 trädgårdskolonier i Sofielundsområdet. Myndigheterna erbjöd de boende byggnadsmaterial på avbetalning och såg samtidigt mellan fingrarna med åretruntboende kolonister som bröt mot förbudet men som saknade annan bostad.

I början av 1930-talet var skötseln av Södra och Östra sommarstaden, Heleneholm, Carlshög, Odlaren samt småbrukskolonierna vid Hästhagen och Sallerupsvägen ”mot i kontrakt bestämd ersättning överlämnad till respektive förening”. Sju områden, nämligen Pildammskolonin, Johanneskolonin, Zenith, Ellstorp, Täppan, områdena vid Lundavägen och kraftstationen samt småbrukskolonin vid Östervärn, ”äro bortarrenderade till föreningar, vilka i sin tur utarrenderar till resp. brukare”.

Kolonistuga vid S:t Johannesgatan. Foto: Privat.

Läs mer: Johanneskolonierna vid Triangeln. 

Under andra världskrigets ransoneringstider blev åter odlingslotterna guld värda. De kunde även användas för uppfödning av kaniner. Djuren krävde för övrigt bra foder, annars smakade köttet illa. Nöden var stor och det var inte ovanligt att kolonister blev bestulna på både grödor och kaniner. På vissa områden ordnades det med vakthållning nattetid.

Många av kolonisterna som tvingades lämna Johanneskolonin och Pildammskolonin på 1940-talet anvisades ny plats på Ärtholmens sommarstad som invigdes 1940. Södra sommarstaden, mellan Flensburgska sjukhuset och Pildammarna, försvann 1969. Östra sommarstaden finns kvar. Andra stora områden som tillkom och ännu är verksamma var Strandåsen (1949), Elinelunds sommarstad (1948), Mossängen (1954), Kölnans fritidsby (1963) och Almåsa fritidsby (1967).

Läs mer: Johanneskolonierna vid Triangeln. 

Vilka var det då som bodde på de olika koloniområdena? Klasskillnaderna  var avsevärda vid förra sekelskiftet. Det var dessutom stor skillnad mellan olika områden. Bland de första kolonisterna i Pildammskolonierna fanns det arbetare av skiftande yrken, men också en stadsvärderingsman och en bokbindaremästare. Andra områden hade en fattigare karaktär. Det var tydlig skillnad på mästerkolonier och kåkstäder. Södra sommarstaden som anlades 1919 kom att betraktas som det finaste området.

Många kolonilotter gick i arv, från generation till generation. Här en kvinna och hennes barnbarn  i en trädgård på Pildammskolonierna år 1941. Foto: Sydsvenskan.

Med åren kom emellertid klasskillnaderna att minska. År 1923 kan vi notera att de trädgårdskolonier som arrenderades av staden, till största andel hyrdes av fabriksarbetare (29 procent) och hantverkare (13 procent). Av de som hade potatiskolonier var 14 procent fabriksarbetare och hela 26 procent grovarbetare.

Tjugofem år senare (1947) ser man i kommunens statistik att andelen hantverkare har ökat bland trädgårdarna. Merparten (20 procent) står listade under ”andra yrken” och så många som var tionde kolonist är direktör, köpman eller kontorist. Samma utveckling gäller också potatisodlingarna.

Koloniområdet Odlarens sista dagar 1946. Samtliga kolonister är uppsagda för att lämna plats åt Nobeltorget, Folkets hus och annan bebyggelse i området. Foto: Sydsvenskan.

På 1950-talet blev inte längre bruket av kolonierna en nödvändighet för de sämst ställda, utan en rekreationsplats för stadsbor ur nästan alla socialgrupper. Idag finns det lika många eller fler trädgårdskolonier i Malmö än det fanns på 1950-talet och de säljs för stora summor. Medelklassen har tagit över utbudet och klasskillnaderna ökar.

Läs mer: När villapriserna stiger väljer fler koloniliv istället. 

Läs mer: ”Kolonirörelsen i Malmö 100 år 1895-1995”, av Pontus Almén och Bo Andersson (1995), ”Koloniområden – för klipp, själ och försörjning”, av Fredrik Björk i boken ”Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna” (2013), ”Malmö koloniföreningars centralförening 1919-1969″ (1970), Malmö Förskönings- och planteringsförening 100 år” (1981). 

Tack till Eber Ohlsson för framtagande av Malmö stads statistikunderlag. 

Försvunna Malmö 4 maj 2017

Öresund – en gammal gräns

Fara över Öresund har vi gjort i alla tider. Men rörligheten har till och från varit mer eller mindre kringgärdad av bestämmelser. Här kö vid gamla tullstationen 1938. Foto: Sydsvenskan.

Gränsen mellan Skåne och Danmark uppstod 1658. Det var inte bara vattnet som begränsade den fria rörligheten över Sundet. Det fanns regler också.

Ordet gräns är ett låneord. Det kommer närmast från lågtyskans ”grense” som i sin tur är ett slaviskt ord. Gränser vad gäller nyttjanderätt av jord hade funnits länge. Men ett kungarike var under tidig medeltid inte så noga uppmätt. Först sedan kungens rätt allt mer kom att handla om att utkräva skatter och avgifter uppstod ett behov av gränsdragningar. Vilken kung hade rätt till vad?

Men landgränserna var ofta vaga, inte minst i fredstraktat. Lättare var det vid vatten. Fullständigt tullfrihet över Öresund rådde förvisso inte ens på den danska tiden, men borgerskapet i Danmark uppnådde tidigt befrielse från tull till kronan vid inrikes varutransporter, med undantag för större så kallade Skånemarknader.

De tydligaste gränserna förr var runt städerna, markerade med en stadsmur och portar med tullar, exempelvis vid Östertull och Södertull i Malmö. Vid dessa upprätthölls tydliga handelsregler och avgifter. Vid porten skedde också en viss identitetskontroll, beträffande människors ärende och rätt att passera, och då ofta med avseende på lösdriveri och tiggeri. Hamnen var också hårt kontrollerade, i syfte att utkräva tullavgifter, liksom den i Sundet passerande trafiken.

Under den sista danska tiden infördes även en allmän konsumtionsskatt som drabbade köpmännen i Malmö. Men det skulle bli än värre under det svenska styret, efter freden i Roskilde 1658. Att de nya herrarna ville göra Malmö till en så kallad stapelstad – med rätt att skeppa varor till utlandet – var en god nyhet, men det svenska skattesystemet med nytt tullreglemente – med nya taxor, regler och förbud – väckte stor irritation. Exempelvis var den svenska tullsatsen på spannmål högre än den danska. Därtill fick köpmännen betala utrikestull för danska varor.

De skånska krigen, som följde under senare delen av 1600-talet ledde naturligtvis till minskad rörlighet för människorna på båda sidorna av Sundet. Att Malmö blev en garnisonsstad innebar även det en ökad kontroll.

Gränsdragningar och utlandstrafik har alltid stimulerat till ökad smuggling. Sådant försiggick längs hela kusten, inte minst i Helsingborg där kvinnor och män under danska tiden livnärt sig på att föra ut smör och kött till Helsingör och återvända med lin och ull. Med svenskarna uppstod nu problem som löstes genom olika sätt att kringgå bestämmelserna.

Persontrafiken mellan Malmö och Köpenhamn började redan på medeltiden. Danske kungen Kristian II förordade år 1522 en öppen färja som roddes av åtta köpenhamnare och lika många Malmöbor. Att fara över Sundet kostade en skilling per person och tre skilling för en häst. År 1643 hade Kristian IV höjt priset till fyra skilling respektive tolv. Tjugofem år senare seglade en jakt med passagerare och post, medan gods fraktades med den manrodda färjan.

Den första ångbåten kom till Öresund 1819, men ”Caledonia” fick inte tillstånd att gå in i Malmö på grund av brandrisken. Frågan om ångbåtars vara eller inte vara, var till och med uppe i den svenska riksdagen. År 1824 öppnade istället en ny dansk linje för persontrafik med snabbseglande, så kallade paketbåtar. Först 1838 kom den svenskägda ångdrivna skonerten ”Malmö” att trafikera sträckan Malmö-Köpenhamn-Lübeck. Det öppnade för flera konkurrerande rederier som i drygt 160 år kom att korsa Öresund mellan de två städerna, fram till Öresundsbrons öppnade.

Hamnen innebar med tiden ett allt större flöde av inkomster och skatter. På order av den svenske kungen Gustav IV Adolf raserades försvarsmuren runt Malmö, och därmed tullarna Öster- och Södertull.  Det var också nu på tidigt 1800-tal som nationalstaten föddes i Europa, i betydelsen ett statligt anbefallt nationsbygge, en föreställd gemenskap och identitet.

Den gamla Sjötullkammaren som redan på 1770-talet låg på Norra Vallgatan, mellan Hamngatan och Frans Suellsgatan, ersattes på samma plats av en ny byggnad. Det var ett stenhus i tre våningar, som uppfördes 1835-36, med tjänsterum för tullförvaltning, arbetsrum med arkiv, stadsvåg och packhus. På andra sidan kanalen, en bit ut i hamnen låg, redan på 1810-talet ett tullvakthus. Därifrån höll man uppsikt och kontrollerade gods och inresehandlingar.

År 1856 hade Malmö centralstation invigts. Gods- och passagerartrafiken tog nya dimensioner och redan 1868 framförde Tullverket en önskan om en ny och större tullkammarbyggnad men det skulle dröja till 1875 innan det kom ett beslut i den riktningen. Den gamla byggnaden revs och året efter stod den nya klar, idag mer känd som Malmö börshus. I samma veva – eller något årtionde tidigare – hade tullvakthuset flyttat ut på Skeppsbron, i jämnhöjd med Jörgen Kocksgatan. Detta för att möta den tilltagande passagerartrafiken från utlandet, bland annat från Köpenhamn. Det fanns nu ett ökat behov av visitation.

Före 1800-talets mitt var det tillåtet att bränna sprit till husbehov. Men med tilltagande superi genomfördes olika reformer. Det skapade en marknad för smuggelsprit. Tullverket och polisen var med andra ord fullt sysselsatta med att stävja smugglingen över Öresund, både i liten och i större skala.

Inför den stora industriutställningen 1896 kom ett nytt tullvakthus, nu kallat tullvisitationslokal, att uppföras längre söderut, i jämnhöjd med Carlsgatan. I denna mycket vackra byggnad kom man att under två världskrig vara verksam med att kontrollera resande mellan Malmö och Köpenhamn. Smuggelgods i form av kaffe, smör, cigaretter och alkohol beslagtogs. Så också i den nya visitationlokalen som ersatte den gamla 1952 och sedermera kom att ligga vägg i vägg med flygbåtsterminalen.

Periodvis krävdes det också pass för att passera tullen.

I historisk fredstid var det i princip fritt att bosätta sig var man ville, i synnerhet om man var rik. Men det fanns ändå vissa restriktioner. Inte minst Sverige har en lång historia av att försöka styra bosättningar och invandring. Judar var längre förbjudna att bosätta sig i Sverige och det var först 1782 som de gavs tillåtelse att idka handel i bland annat Stockholm och Göteborg. Fulla medborgerliga rättigheter fick judarna först 1870.

Ett passtvång infördes i Sverige 1812. Alla medborgare måste ha pass för att förflytta sig mellan socknarna. På så sätt fick myndigheterna kontroll över den kringresande befolkningen: en tydlig inskränkning i friheten, men å andra sidan en begränsning som försvårade lurendrejeri och allmän brottslighet. Passtvånget avskaffades 1860. Istället kom lösdrivarlagen 1885.

Från 1860 och de följande femtio åren hade Sverige ett fritt migrationsutbyte med omvärlden. Det fanns inga större hinder för svenskar att resa in i andra länder, för att söka bosättning eller arbete. August Strindberg hade så vitt man vet inget pass.

Stora delar av Sveriges befolkning emigrerade till Amerika, men även till andra länder. Inte minst fattiga skåningar sökte sig till fagra löften i Danmark och högre löner i Nordtyskland. Mellan åren 1850 och 1920 utvandrade cirka 250 000 svenskar till områden som Jylland och Schleswig-Holstein. Mellan Malmö och Köpenhamn rådde ett ständigt pågående utbyte av arbetskraft och tjänster.

Men så, av rädsla för spioneri och andra främmande aktiviteter under första världskriget, återinfördes passtvånget 1914. Från 1926 skulle dessutom passet förses med ett arbetstillstånd. Detta för att skydda den svenska arbetsmarknaden. Tydligen undantogs emellertid Skåne. Passtvånget mellan Sverige och Danmark upphävdes 1930 och kom åter under andra världskriget.

Utlänningslagen från 1954 reglerade migrationsrätten och innehöll bestämmelser om under vilka villkor utländska medborgare fick vistas och bo i Sverige. Samtidigt ingick Sverige en passunion med grannländerna vilket innebar passfrihet och fritt arbetstillstånd inom de nordiska länderna.

Med Sveriges inträde i EU 1995 infördes fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital mellan alla medlemsländer.

Tullbevakningskontoret, numera Malmö börshus. Bilden från 1920-talet. Foto: Sydsvenskan.
Östra Kajgatan med Tullvisitationshuset, någon gång mellan 1896 och 1907.  Foto: Sydsvenskan.
Fyra tullare framför den gamla ångfärjestationen 1920. Till vänster står kammarskrivaren Axel Bergström, till höger om honom tullstationens chef. Till höger står kammarskrivaren Radetzky. Foto: Sydsvenskan.
Inresande med Köpenhamnsbåten kontrolleras noga. Foto: Sydsvenskan.
Passkontroll. Foto: Sydsvenskan.
Den gamla tullvisitationslokalen på Skeppsbron underhålls efter krigsåren, 1945. Foto: Otto Ohm/Sydsvenskan.
En tullare har hittat gömd smuggelsprit på ett fartyg. Året är 1950. Foto: Sydsvenskan.
Beslagtaget smuggelgods. 1950. Foto: Sydsvenskan.
Tullen 1952. Foto: Sydsvenskan.
Nya tullbyggnaden vid Öresundsbåtarna 1952. Foto: Sydsvenskan.
Nya tullvisiationen 1952. Foto: Sydsvenskan.
Försvunna Malmö 1 maj 2017 • Uppdaterad 2 maj 2017

127 år av första maj i Malmö

Sedan 1890 har socialdemokraterna demonstrerat i Malmö. Här är listan, år för år.

1890. De första förstamajdemonstrationerna arrangeras på 21 platser i landet. I Stockholm samlas 50 000 åhörare på Gärdet där August Palm och Hjalmar Branting kräver åttatimmarsdag. På Rörsjömarken på Malmö talade blanda andra fackföreningsledaren Fredrik Sterky och Nils Wessel, typograf på Arbetet.

1891. Demonstration för allmän rösträtt och åttatimmars arbetsdag. Efter talen på Rörsjömarken tågar man vidare till Möllevångsparken.

Läs även: När klasskampen var ung. 

1892 tågar 36 föreningar bakom budskapet: ”Åtta timmars arbete, åtta timmars frihet, åtta timmars sömn”. Arbetets grundare Axel Danielsson talar.

1893. ”Folkriksdagsmännen” Johan Björkman och Axel Danielsson håller tal.

1894. Tal från två tribuner, av litteratören August Nilsson och skräddarmästaren A Bouvin.

 

Första maj har sedan 1890 varit arbetarrörelsens internationella högtidsdag. 1894 var det Rörsjön som utgjorde samlingsplatsen – här sedd från S:t Pauli kyrka, med Malmö Velocipeds arena till vänster och Kungsgatan till höger. Ur Arbetets arkiv.

1895. Gasverkstorget (idag Gasverksgatan utanför Moderna museet) är ny samlingplats.

1902 demonstrerar man i hela riket för allmän rösträtt.

1908. A J Christiernson och A C Lindblad, båda riksdagsmän och redaktör talar på samlingsplatsen, detta år på den östra delen av Rörsjömarken.

Första maj 1908 på den östra delen av Rörsjömarken. Fotografen har Föreningsgatan i ryggen och Rörsjöparken framför sig. I västra fonden syns gasklockan vid nuvarande Porslinsgatan och nya polishuset. Huset i högra fonden låg i hörnet Fredriksbergsgatan och Drottninggatan – där för övrigt fotografen bodde. Foto: Ivan Burén.

Läs även: 1908 – ett explosivt år.  

1916 blir Folkets park för första gången slutmålet för arbetarrörelsens förstamajtåg, då Hjalmar Branting talar för 5 000.

1917 talar Malmösonen och nyblivne riksdagsledamoten Gustav Möller inför 20 000 åhörare.

1919 talar Per Albin Hansson.

1920 besöker finansministern F V Thorsson Malm och Folkets park.

1921 är Hjalmar Barnting åter i Malmö.

1927 talar Gustav Möller.

1929 står Per Albin Hansson i talarstolen.

1931 är det Ernst Wigforss som talar.

1932 håller riksdagsman Ivar Wennerström tal den första maj.

1933 gästar jordbruksministern Per Edvin Sköld förstamajtalet.

1934. Tal av socialminster Gustav Möller.

Förstamajdemonstration 1934 längs Amiralsgatan i riktning mot Folkets Park. Foto: Otto Ohm.

1936 är valår och statsminister Per Albin Hansson står i Parken.

1937 talar finansminister Ernst Wigforss.

1939 blev första maj en allmän helgdag i Sverige och talet i Malmö hålls av statsrådet Gustav Möller.

1939. Förstamajtåget i hörnet av Amiralsgatan och Mäster Henriksgatan. Foto: Otto Ohm.

1940 tågade socialdemokrater sida vid sida med högerpartister, i hela landet. Inget tal detta år, på grund av kriget.

1942 håller finansminister Ernst Wigforss tal tillsammans med Finlands finansminister Pekkala.

1943. Socialminister Gustav Möller talar i Malmö igen.

1943, tåget på Amiralsgatan på väg in i folkparken. Foto: Sydsvenskans arkiv.

1944 talar statsminister Per Albin Hansson.

1945. Tal av finansminister Ernst Wigforss.

1947 är försvarsminister Torsten Nilsson på plats.

1949, tal av stadsminister Tage Erlander.

1950 håller statsrådet Gunnar Sträng sitt tal.

1954 talar försvarsministern Torsten Nilsson i Malmö.

1955 gästar statsrådet Sven Andersson Folket park.

Tortsen Nilsson år 1958. Foto: Jan Erik Andersson.

1959. Finansminister Gunnar Sträng håller tal.

1960 är det LO:s ordförande Arne Geijer som har ordet.

1962 talar Gunnar Myrdal om socialiseringsfrågan.

1963 blev förstamajtåget i Malmö färgstarkare med fler banderoller. 27 opolitiska kulturarbetare tågar under parollen ”god teater & en konsthall”. Gunnar Sträng höll talet.

1965 förstamajtalar jordbruksminister Eric Holmqvist.

1966 inleder statsrådet och kommunikationsministern Olof Palme sitt förstamajtal i Malmö med orden ”Den 1 maj är solidaritetens dag. Och solidariteten känner inga gränser.”

1967 uppstår slagsmål sedan Vietnamdemonstranter hindras att komma in på Folkets park. Tage Erlander möts av ”fy”- och ”Judas”-rop.

1968 delar Högerungdomar ut gulröda ballonger (Sydvietnams färger) till demonstranter och talare är Gunnar Sträng.

1969 möts den blivande statsministern av ropen ”Överklassvinet Olof Palme ska prata!”. Monica Nielsen underhåller. För första gången var tågen två i Malmö, sedan Röd front bildat ett eget med omkring 400 deltagare. I det andra tåget deltog 4 000.

 

Monica Nielsen sjunger i Folkets Park i Malmö på första maj 1969. Foto: Rolf Zieger .

1971 talar Arne Geijer i Parken. Allt starkare Röd front tågade under paroller som ”Geijer gillar låglönetjejer” och ”Bojkotta Sturup”.

1972. Nordvietnams chargé daffaires Coa Dac Hung går först i det traditionella tåget tillsammans med talaren, industriministern Rune Johansson. SSU ställer krav på ett svenskt erkännande av DDR. Raggare och knuttar möter ett par tusen i Röd front (tre deltåg detta år) med USA-flaggor.

1973 är vänstern tåg lika stora i landet som socialdemokraternas, dock inte i Malmö där vänstergrupperna splittras i tre tåg: Förbundet Kommunist, Röd Front-Enhet-Solidaritet och KFML(r). Gunnar Sträng talade i Parken.

1974 talar LO:s ordförande Gunnar Nilsson. Samtidigt sänder tv en landskamp i fotboll, vilket möter protester.

1975 deltar 3 800 i det socialdemokratiska tåget medan VPK samlar sitt eget tåg. Bakom anarkisternas fana går för första gången en grupp homosexuella med ”uppseendeväckande kostymering” (Sydsvenskan).

1976 ryktas det att antalet demonstrationståg ska bli sju till antalet. ”Enighet, blir det gemensamma slagordet, tippas det” (Sydsvenskan). Det blir fem tåg. 9 000 lyssnar på Gunnar Sträng i Parken.

1977 går sex tåg genom Malmö. Inte sedan 1945 har första maj samlat fler demonstranter, totalt 10 000 (polisens siffror).

1978 talar handelsministern Kjell-Olof Feldt. Fyra tåg avgår.

1979 tågar sex led genom staden, nytt för i år: muslimska organisationen som anmält 20 personer.

1980 håller statsminister Olof Palme sitt sista förstamajtal i Malmö och 25 000 lyssnade. Den socialdemokratiska sjömansklubben förbjuds av arbetarkommunen att delta med plakat mot planerna på att bygga Öresundsbron.

 

Mona Sahlin i Malmö 1994. Foto: Ove Jonsson.

1987 talar Stig Malm och VPK-ledaren Lars Werner i Malmö.

1989 håller Birgitta Dahl talet, det första någonsin i Folkets park av en kvinna.

1993 är det C-H Hermansson som företräder VPK i Slottsparken.

1995 talar Ilmar Reepalu.

Ilmar Reepalu år 1995. Foto: Uno Andersson.

1996 uppmäter man ett rekordlågt deltagande, drygt 900 demonstranter.

1998 får en kvinnlig, ridande polis näsan krossad av en gatsten och ett sextiotal anarkister grips.

Polis slås blod under demonstration 1998. Foto: Patrick Persson.

2000 spår Göran Persson en lysande framtid för Öresundsregionen och tillägger: Malmö är underbart och MFF är snart tillbaka i allsvenskan.

2003 talar LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin i Parken.

2004 är det Pär Nuders tur.

2005 är ex-Malmöbon Göran Persson åter i Malmö för att bland annat lova billigare tandvård.

2009. Mona Sahlin blir sånär träffad av ett Toblerone på scenen i Folkets park.

2010. Leif Pagrotsky talar.

2011. Tomas Eneroth talar.

2012. Magdalena Andersson talar.

2013Stefan Löfven talar. 

2014Stefan Löfven talar. 

2015. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson håller tal.

2016. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt lockar fyratusen Malmöbor till demonstrationen som avgår från Möllevångstorget till Folkets park.

2017. Stadsminister Stefan Löfven talar i Malmö och Landskrona.

Försvunna Malmö 1 maj 2017

När klasskampen var ung

Upp till kamp! I dag är det 127 år sedan den första demonstrationen på första maj genomfördes i Malmö. År 1890 fanns inte Möllevångstorget. Inte heller Folkets hus. Och den park som anlades av Frans Suell var ännu inte ”folkets”. Arbetarrörelsen hade inte någon fast punkt, annat än en mindre samlingslokal på Majorsgatan.

Läs även: Klassskamp och cykeltramp.

Sveriges första Folkets hus byggdes 1893. Möllevångsparken, som skulle komma att bli Folkets park två år senare, invigdes av Socialdemokratiska föreningen i april 1891. Det året hölls parken öppen för allmänheten från klockan tre, det vill säga efter demonstationen. Med andra ord skulle det dröja många år innan parken blev platsen för förstamajdemonstrationens tal.

Läs även: 126 år av förstamajfirande.

De första åren hölls sluttalen på den leriga Rörsjömarken mellan södra och mellersta förstaden. Ungefär där Tekniska elementarskolan (Pauliskolan) kom att uppföras.

Förstamajdemonstration på Rörsjömarken under första halvan av 1890-talet.

Första demonstrationen 1890 var uppenbart en stor händelse i Malmö. Borgerliga Sydsvenska Dagbladet – som ägnade åtskilligt spaltutrymme åt att skildra begivenheten, både i eftermiddagsupplagan den första och i morgonupplagan dagen därpå.

Redan vid ettiden denna torsdag började arbetarna samlas på Gustav Adolfs torg, ”så kom en och annan fackförening frammarscherande under full musik, och vid tvåtiden voro hela norra och vestra sidorna af torget fyllda med en människoskara, beredd att under flygande fanor – hvaraf åtskilliga med den helt röda revolutionära färgen – och klingande spel tåga ut för att demonstrera.”

Inte bara demonstranter var på plats. ”Vädret var präktigt med ymnigt solljus och nästan sommarvärme” och ”nästan överallt vid torget såg man i fönster och balkonger damer och herrar som valt denna mera lugna plats för att överskåda arbetaretågets förberedelser”.

Även ordningsmakten är på plats, ”representerad av både ridande och gående polis”. På torget uppskattades antalet deltagare till 5 000 personer. Fler skulle tillkomma. ”Ute på Rörsjömarken och de gator och vägar som ledde dit var redan vid 1/2 2 tiden i spridda grupper samlad en ansenlig menniskorskara, särskilda qvinnor och en otalig mängd barn.”

Klockan två startade tåget från Gustav Adolfs torg: ”Vid Rörsjöbron förgrenade sig skaran dels in på Amiralsgatan och Drottninggatan, dels uppåt Södra Promenaden och snart var platsen närmast talarstolen fyld till trängsel, med fanorna närmast.” 

Mötet öppnades av Fredrik Sterky, en pionjär inom socialdemokratiska arbetarrörelsen. ”Efter honom uppträdde flera talare. En typograf Nielsen, som tycktes vara dansk, sparade ej på kraftspråket mot den ‘gudsnådliga konungamakten’, ‘den usla, lumpna och fega riksdagen’, ‘kapitalisternas liberala och reaktionära gristidningar’ o.s.v.”. 

Andra talare representerade Arbetet, herr O Wester och typografen Wessel. Tidningens grundare och talesman Axel Danielsson talade däremot inte. Han hade nyligen släppts från Malmöhus där han avtjänade 18 månaders straff för hädelse. Fängelsetiden tog hårt på honom och det är tänkbart att han var i skick att tala denna dag.

I Sydsvenska Dagbladet uppskattade man publiken till 20 000. Även om man kanske ska ta den siffran med en nypa salt, är det en ansenlig mängd i relation till Malmös befolkning.  År 1890 var invånarna totalt sett inte fler än 50 000.

Trots folkmängden förlöpte mötet ”i lugn och ordning. Att en och annan svimmade i trängseln, vara det enda missöde vi försporde”. 

***

De kommande åren upprepades demonstrationen den första maj, för allmän rösträtt och åttatimmars arbetsdag. Med den skillnaden att tåget efter mötet på Rörsjömarken från 1891 fortsatte till Möllevångsparken där det från klockan tre lockades med dans, gungor, skjutbanor och nykterhetsservering.

1891 rapporterade Sydsvenska Dagbladet pliktskyldigt från evenemanget. Året efter noterade tidningen att ”även qvinnor, ett par hundratal, deltogo i processionen” från Gustav Adolfs torg, via Stora Nygatan och till Rörsjömarken. Totalt uppskattades folkmassan till mellan 10 000 och 15 000 deltagare. Redaktör Axel Danielsson talade detta året, liksom det kommande.

Från samma år rapporterade SDS: ”Ett par tre onyktra gingo visserligen med i processionen, men de voro ej bråkiga, under talet lågo de ‘näsegrus’ ett stycke från ena tribunen, varken klassmedvetna eller öferhuvudtaget medvetna af någonting, utan försänkta i en blid slummer.  Slikt kunde ordningsmakten tolerera och nöjde sig med att anhålla ett par ungdomar som vid Pauli kyrka öfvergingo from sounds to things och handgripligen demonstrerade mot varandra.

År 1893 försiggick demonstrationen som vanligt. Tal hölls av ”folkriksdagsmännen hrr Axel Danielsson och Joh Björkman”. Året därpå var det istället ”literatören Aug. Nilsson och skräddarmästaren A. Bouvin” som talade.

Tydligen var 1895 det sista året med den västra delen av Rörsjömarken som samlingsplats. Dels kom Tekniska läroverket att uppföras på platsen, dels skulle den stora lantbruksutställningen 1896 förläggas på marken vid S:t Pauli kyrka.

Ett par tusen demonstrerande tågade från Gustav Adolfs torg, via Stora Nygatan, genom Studentgatan, över Rörsjöbron (Amiralsbron), längs Drottninggatan förbi Brandstationen, över Paulibron och genom Norregatan och Frans Henriksgatan till den nya samlingspunkten Gasverkstorget. ”Å den jämförelsevis trånga platsen var en talarstol anbragt kring vilken fanor placerades”, kunde man läsa i SDS detta år.

Något eller några år senare blev den östra delen av Rörsjömarken – där Rörsjöparken anlades 1905 och Yrkesskolan senare skulle uppföras.

Först från 1916 kom talen den första maj att hållas i Folkens Park.

Läs också: Lista över alla förstamajdemonstrationer i Malmö. 

Kategorier

Senaste kommentarer