Försvunna Malmö 15 januari 2017 • Uppdaterad 16 januari 2017

”Det vackraste huset i Malmö” – mitt i händelsernas centrum

Berghska huset ska få en vinkällare. Det är inte första gången det dricks vin i det huset. Det har tjänat både som teaterscen och bostad åt två kungar. Och här tändes en av de första glödlamporna i Malmö.

Det säger sig självt. Ett hus mittemellan residenset och Rådhuset är liksom inte vilken fastighet som helst. Närmare än så kunde man inte komma händelsernas centrum. Därför är det heller inte vem som helst som bott och verkat där. Eller tappat upp ett glas vin.

Läs mer: Italiensk vinbar öppnar i klassiskt Malmöhus

Fastigheten ligger i kvarteret Svanen som är ett av de äldsta i Malmö. Få kvarter rymmer så mycket historia som just Svanen. I huset som idag upptas av hotell Tunneln  bodde exempelvis den danske landsförrädaren Corfitz Ulfeldt som förklädd till präst rymde via en källare från sin husarrest 1660, medan hans hustru Leonore Kristine Ulfeldt i alldagliga paltor tog sig ut genom en port åt Kyrkogatan, just där Berghska husets port ligger idag.

Läs mer: Paret Ulfeldts flykt. 

Handelslivet i Malmö på 1600-talet präglades i stort av inflyttade tyskar. En av dem var handelsmannen Ernst Hindrich Stein som kom till Malmö på 1680-talet. Hans handelshus låg just i hörnan av Kyrkogatan och Kansligatan. När han avled 1711, och hans hustru kort därefter, ärvdes handelshuset och förmögenheten av dottern Anna Catharina Stein. Hon var bara 17 år gammal, men kom att få hjälp med att sköta affärerna.

År 1712 kom en yngling till Malmö. Frans Suell (den äldre) från Holstein var blott 23 år gammal när han samma år ingick äktenskap med Anna Catharina Stein. Paret, som fick fem barn, bosatte sig i samma hörnhus, med utsikt över Stortorget. År 1726 fick Frans Suell privilegium att driva en tobaksmanufaktur, närmare bestämt på Adelgatan.

När Frans Suell avled 1748 efterlämnade han ingen stor förmögenhet, men desto mer kunskap och erfarenhet. De två sönerna Ernst och Niclas drev verksamheten vidare, men det blev först sonsonen Frans Suell (den yngre) som kom att få fart på affärerna – men det är en annan historia.

Något år senare brann fastigheterna längs Kansligatan. Även om man lyckades förhindra att hela kvarteret brann upp blev det inte mycket kvar av den Suellska fastigheten. Branden tycks, åtminstone tillfälligt, ha knäckt familjen Suell. En annan handlare, Hans Mandorff från Ystad, köpte den brända tomten. Där lät han 1765 uppföra ett nytt hus, detsamma som nu ska bli italiensk vinbar.

Mandorff sålde fastigheten vidare till sin svåger, handelsmannen Petter Schultin. Det var han som startade sockerbruket Svanen i samma kvarter. Efterföljande ägare drev sockerbruket vidare. I slutet av 1700-talet såldes fastigheten till handelsmannen och sedermera borgmästaren Carl Magnus Nordlindh. Ja, densamme som verkställde rivningen av den gamla försvarsanläggningen runt Malmö i syfte att låta staden växa. Det var också denne sanne gustavian som såg till att Malmö fick sitt första teaterhus på Gustav Adolfs torg. Fast mest känd är han för att stått som huvudansvarig för Malmö diskont som kraschade och drog med sin halva Malmö i fallet.

Läs mer: När Malmö diskont sänkte Malmö. 

Ludvig Messmans teckning från 1859.

Under den Nordlindhska perioden tjänade fastigheten både som teater och som kunglig bostad. Nordlindh inredde sin egen bostad i den övre våningen och upplät 1798 bottenvåning åt en teaterensemble från Göteborg, under skånsk ledning. Och när Gustav IV Adolf regerade Sverige från Malmö (1806-1807) fick kungen låna familjen Nordlindhs övre bostadsvåning i hörnfastigheten. På den tiden fanns det en bro, ”Suckarnas bro”, som förenade det Nordlindhska huset med residenset där kungen hade sitt tjänsterum och drottningen sitt gemak.

När Malmö diskont gick i konkurs 1817 och Nordlindh satt inlåst på Malmö citadell gick hans fastigheter på auktion. Hörnhuset ropades in av handelsbolaget Barkman & Bergh. Det blev handelsbokhållaren Christian Bergh (den äldre) som flyttade in där. År 1820 lät han flytta ingången till den gamla handelsboden i bottenplanet. Den kom nu att ligga i själva hörnet, där den ligger än idag. Samma år gifte han sig med sin kusin Henriette Kockum. I Berghska huset hölls ett livligt sällskapsliv. Under en glad sommar 1848 var Berghs värdpar åt Oscar I som också hade sitt residens i huset, och åt danske kungen Fredrik VII som kom på besök.

Hörnet Kansligatan och Kyrkogatan på 1860-talet. Foto: Carl de Shárengrad.

I Berghska huset, som kallats ”det vackraste huset i Malmö”, kom flera generationer av släkten Bergh att bo och verka. År 1890 bodde båda grosshandlarna Edvard och Peter Bergh i fastigheten, nu med beteckningen Svanen 3 och adressen Kyrkogatan 43 (senare nummer 3). Den senare står som ägare.

Även Peter Berghs son, ingenjör Christian Bergh (den yngre) bodde i huset. År 1896 hade han sitt kontor med adress Kansligatan 6 och sin bostad på samma gård, med ingång från Kyrkogatan. Året efter fick han tillstånd att från sin privata elanläggning i fastigheten leverera el i kvarteret Svanen. Hans elverk var det andra i staden och det första som levererade ström till fabrikskunder.

År 1904 fanns det bara en person med efternamnet Bergh kvar i huset, nämligen Christine Bergh, ingenjörens moder. Christian Bergh hade flyttat sin elektriska verksamhet till hörnet av Djäknegatan och Baltzarsgatan (där Sveriges Radio ligger idag). Han själv och familjen hade sin bostad på Kärleksgatan 15.

Tio år senare kvarstod Christine Bergh som ägare och ett kafé som förestås av en Kerstin Nilsson håller till på hörnan. I 1923 års adresskalender återfanns Christian Berghs elektriska aktiebolag även på Kansligatan 6, et vill säga i hörnbutiken. Disponent Carl J Bergh står som ägaren med bostad i huset. Han bor där även år 1945 och  Chr. Bergh, elektriskt & armaturutställning ligger kvar på hörnan, med filial i Limhamn på Linnégatan 42.

1946. Här kan vi notera att ingången i hörnet har blivit ett skyltfönster. Foto: Sydsvenskan.

Disponent Carl J Bergh dog 1950 och fastigheten gick över i Torsten Berghs ägo. Ingenjör Christian Bergh avled 1952. Då hade ett par anställda redan köpt in sig i firman, bland annat Axel Bergqvist som hade varit anställd sedan 1910-talet. Hans son Lennart Bergqvist tog över firman under samma namn. I samband med att fastigheten såldes flyttade butiken först till Kyrkogatan 1 och tio år senare till Själbodgatan 6 där den upphörde helt 2008. Men det anrika firmanamnet lever kvar. Axel Bergqvists sonson Mikael Bergqvist utför numera elinstallationsarbeten i Staffanstorp under namnet Chr. Bergh.

PS: Apropå vin kan det tilläggas att Malmö nation hade pub och verksamhet i huset (men inte på hörnet) under 1970-talet. Vidare har det berättats att en scen ur Wallanders ”Hundarna i Riga” har spelats in på gården. 

Läs mer: ”Det vackraste huset i stan… Kring Berghska husets levnadsöden”, av Kjell Å Modéer i Malmö fornminnesförenings tidskrift 1987.

 

1964. Foto: Sydsvenskan.

 

Annons ur adresskalendern 1896.
Teckning över kvarteret Concordia där Chr. Bergh hade sin verksamhet i hörnet av Baltzarsgatan och Djäknegatan. Idag ligger radiohuset på samma plats.
Annons ur adresskalendern 1904.
Försvunna Malmö 13 januari 2017

Vem är Knut som driver julen ut?

Torghandel en lördagsmorgon på S:t Knuts torg i Malmö 1931. Foto: Sydsvenskan.

”Tjugondag Knut körs julen ut”. Men vem är denne Knut och varför vill han kasta ut din gran? Och vad hade han på S:t Knuts torg att göra?

Låt oss lätta på knuten.

Knut den stores torg i Lund och Knutpunkten i alla ära. Hippaste Knut är S:t Knuts torg. Platsen utsågs för något år sedan till nummer tre av Malmös hetaste platser, och på samma lista fick S:t Knuts väg en åttondeplats. Knut är hetare än på länge.

Torget är förvisso (lika) gammalt som gatan – närmare bestämt namngivet 1904. Att S:t Knut någonsin satt sin fot i området är kanske inte så troligt. Fast helt omöjligt är det nu inte.

Den danske kungen Knut, sedermera känd med tillnamnet ”den helige”, lät på 1080-talet uppföra en domkyrka i Lund, helgad åt Sankt Laurentius. Delar av den kan alltjämt ingå i dopkyrkan som vi känner den. Möjligen var Knut själv i Lund för att inspektera sin kyrka, och då kan han ju ha passerat Malmö. Fast det ska tilläggas att så tidigt som på 1080-talet fanns varken Malmö eller Köpenhamn, åtminstone inte som städer.

Knut mördades 1086 i Odense och blev därefter helgonförklarad. Hans kvarlevor kan beskådas i en glaskista i Odense domkyrkokrypta. Men om sanningen ska fram är Knut den helige inte Knut den ursprunglige. Det är istället hans brorson, prinsen Knut Lavard, också han helgonförklarad. Det är han som är den Knut som från början ärades på Knutdagen.

Även Knut Lavard mördades, närmare bestämt den 7 januari 1131.

Knut Lavard var bland annat jarl över Slesvig och det var också där de äldsta Knutsgillena uppstod i mitten av 1100-talet. Hans gravort Ringsted blev tidigt en centralort för gillena, men kom senare att flyttas till Skanör. Där träffades de olika gillenas åldermän till så kallade synoder. Vid en sådan år 1256 samlades arton av Knutsgillena och beslöt att alla skulle ha samma regelverk.

Ett Knutsgille fungerade som ett slags ekonomiskt och socialt nätverk för danska köpmän. Bland annat handlade det om att säkra transporter, skaffa lagerutrymmen, kontakter med fjärran marknader samt skydd för efterlevande. Till skyddshelgon utsågs alltså S:t Knut, det vill säga Knut Lavard. Men med tiden blev det istället hans mer kände farbror Knut den helige som blev föremål för köpmännens dyrkan.

Idén med Knutsgillen spreds under medeltiden även till Tyskland och dåtidens Sverige. Med den danska reformationen 1536 kom de flesta av Knutsgillena att upplösas då deras koppling till helgonkult blev opassande, men i Skåne överlevde tre stycken, de i Malmö, Lund och Ystad. Många hundra år senare återuppstod fler gillen, bland annat i Landskrona, Skanör-Falsterbo och Östra Tommarp.

Riktigt när Knutsgillet i Malmö instiftades vet man inte. Det äldsta protokollet tillkom på den svenska tiden, år 1680, och har i avskrift stadgar som daterats till 1256. Under medeltiden hade gillet ett eget hus i hörnet av Västergatan och Gråbrödersgatan men flyttade in i Rådhuset på Stortorget (som för övrigt ligger i kvarteret Sankt Knut) när det stod färdigt 1546. Numera arrangerar Sankt Knuts gille i Malmö gåsamiddagar, föredrag och utflykter samt håller högtidssammankomst vartannat år, med reception och dans i Knutssalen på Rådhuset. Gillet har drygt 300 betalande medlemmar.

En lite udda medlem var för övrigt Radio Syds piratdrottning Britt Wadner. 1963 infördes hon i gillet, men det hade inte gått för sig på de gamla stadgarnas tid. Tidigare hette det att den medlem som hade samröre med sjörövare skulle uteslutas.

Knutsgillets medlemmar ska annars inte förväxlas med Knutgubbar. Knutgubbetraditionen hörde hemma i nordvästra Skåne och Halland, och gick ut på att en utklädd halmfigur placerades utanför dörren hos någon granne. Detta skedde på julhelgens sista dag, Knutdagen. När sedan julgranen gjorde entré i våra hem uppstod julgransplundringen på 1870-talet. Trädet rensades på äpplen och godsaker.

Förr, på den danska tiden, var julen kortare. I slutet av 1600-talet flyttade man Knutdagen till den 13 januari. I Danmark har Knud fortfarande namnsdag den 7 januari, på Knut Lavards dödsdag.

Relief av domkyrkans skyddshelgon i Lunds domkyrka. Laurentius på halstret, Madonnan med barnet och konung Knut den helige. Relief huggen av Adam van Düren cirka 1513. Foto: Sydsvenskan.
Knutsgillets forna gilleshus, i hörnet av Västergatan (till höger) och Gråbrödersgatan. Det medeltida källarvalvet fanns kvar fram till rivningen 1903. Foto: Sydsvenskan.
Knutsgillets källare troligen 1890 – 1900, i hörnet av Västergatan och Gråbrödersgatan. Foto: Sydsvenskan.
Julgransplundring på Bekå i Malmö 1955. Vem tomten och nissen är vet vi dessvärre inte. Fotograf: Lennart Gullberg
Tack vare en stadgeändring kunde ”piratdrottningen” Britt Wadner införas i gillet. Förr hette det nämligen i Knutsgillets stadgar att medlem som gör gemensam sak med sjörövare utesluts. Den bestämmelsen är emellertid nu slopad. Det var fil lic Maxwell Overton som införde piratradiodrottningen Wadner. Foto: Sydsvenskan.
Ingen Knutgubbe. Dåvarande kronprinsen Carl Gustaf var gäst på Knutsgillet i Malmö 1973. Han dansar med Marianne Hamilton. Foto: Sydsvenskan.
Försvunna Malmö 8 januari 2017

Här låg bryggarlagets hus

Bryggarlagshuset i kvarteret Gråbröder i Malmö, med fasad mot norr. Den centrala delen, mellan takkuporna, utgjorde det ursprungliga lagshuset. Tillbyggnaderna i öster och söder uppfördes 1684. Byggnaden uppmättes och avbildades av Salomon Sörensen 1900, samma år som den revs.

Störst av hantverkslagen i Malmö var bryggarlaget som stadfästes 1548. I bryggarlaget fanns många av stadens främsta och mest förmögna köpmän. God tillgång till öl ansågs höra till livets nödtorft och ingick liksom mat som en del av dagsavlöningen. Bryggaryrket var därmed mycket lönsamt. För hemmabruk fick alla borgare brygga sitt eget öl, men bara bryggarna i laget hade rätten att sälja öl.

Bryggarna var alltså inte några som bryggde öl, de var i första hand handlare. Med rätt att brygga och sälja. De var högt ansedda borgare.

År 1572 fick bryggarna rätten att hålla ett eget lagshus, på tomt 470 i kvarteret Gråbröder. Lite drygt hundra år senare, 1683, tvingades den avstå lagshuset för det planerade barnhuset där barn fick göra rätt för sig genom att arbeta vid vävstolar. 1803 blev byggnaden del av Arbetsinrättningen fram till 1899. Året efter revs huset.

Fem år efter det svenska övertagandet 1658 bestod bryggarlaget av 28 medlemmar. Året därpå var de 44. Lagets monopolställning utmanades av andra bryggare och berövades därmed sina bästa inkomstkällor, utskänkning av ölet. Det rådde kaos på ölfronten. Inte minst inom de militära leden. I en förordning från 1687 förbjöds borgarna att servera öl till soldater ”efter Tappenslag”.

År 1699 bestod bryggarlaget bara av 11 medlemmar varav 5 var änkor. Först på 1730-talet lyckades magistraten reorganisera det bryggarlag som tidigare varit inrättat i staden. Efter en utrensning av en del bryggare upprättades ett nytt lag med 28 medlemmar, under en åldermans ledning.

Läs mer: Ölets tidslinje i Malmö. 

För att inte marknaden skulle skumma över av öl skapades en turordning där sex bryggare samtidigt skulle hålla öl till salu. Först när deras tunnor var tomma fick de ersättas av nybryggt öl av sex andra bryggare. Fyra slags dricka skulle hållas till salu, ett enkelt öl och ett dubbelt – det senare var ett starkare, mörkare öl bryggt på en dubbel dos malt, och var därmed något mer hållbart. Därtill bryggdes måltidsdricka och svagdricka.

På 1740-talet fanns det över sextio krogar i Malmö, många av dem var icke erkända, alltså vad vi idag skulle kalla svartkrogar, som i lönndom bryggde och sålde egen öl – vilket fick de mer förnäma bryggarna att protestera.

År 1820 gick det tio erkända bryggare på 6 723 invånare. Ölet såldes enbart i tunnor och saknade hållbarhet. Hantverksbryggaren gjorde på kort tid, med en jäsning på en till två dagar, små mängder öl för omedelbar konsumtion. Kunderna fanns i närområdet och tillverkningskostnaderna var små. Det bästa ölet bryggdes på vintern, då det tog någon dag extra att brygga. Idag kallar man tekniken överjäsningsmetoden.

Med det bayerska ölet kom underjäsningstekniken till Sverige. Jäsningen tog längre tid och processen krävde kylning och flera månaders lagring för klarning och mättnad. Å andra sidan kunde man brygga betydligt större mängder öl med klart längre hållbarhet. Ölet som kallades bayerskt öl, eller lager, kunde tappas på flaska och transporteras.

Dansken Hedeman-Gade börjar 1846 tillämpa den bayerska ölbryggningsmetoden, vid sockerbruket i kvarteret Svanen vid Adelgatan.

Det första bryggeri i Sverige som anammade den nya tekniken låg i Ystad. Det första i Malmö, Hedman-Gades bryggeri i kvarteret Svanen vid Adelgatan, startade fyra år senare – det vill säga 1846. Fler moderna bryggerier skulle följa. Hantverksskråna avskaffades 1847 och näringsfriheten genomfördes fullt ut 1864. Nu var man tillbaka vid samma punkt som 330 år tidigare då bryggarlaget startade. Alla ägde rätten att brygga öl, även för försäljning. Utvecklingen från ölhantverk till ölindustri gynnades av att 1800-talets lagstiftare redan då närde en förhoppning om att det alkoholsvagare ölet skulle slå ut brännvinet.

År 1880 hade bryggerinäringen i Malmö industrialiserats. Tio bryggare försåg nu över 38 000 invånare med öl och svagdricka.

Före detta bryggarelagets hus vid Västergatan Långvårdsgatan, strax före 1900.

Den här texten ingår en rapport från ett grupparbete på Malmö högskola, på kursen Malmös historia 1850-2000. 

Läs mer: Malmö stads historia, redaktör Oscar Bjurling 1971. Att dricka öl, Sven T Kjellberg 1962.

Försvunna Malmö 7 januari 2017

Springpågen som blev landsfader

Att Edvard Persson föddes 1888 på Mjölnaregatan, det har väl inte undgått någon. Att Hjalmar Gullberg var född i samma kvarter 1898, hos en barnmorska på Föreningsgatan 10 B, kanske färre känner till.

Men att den blivande landsfadern Per Albin Hansson (född 1885) arbetade – först som springpåg, senare som handelsbiträde – i en hökarbutik i hörnet av Mjölnaregatan 2 och Föreningsgatan 12, är det nog inte många som vet.

De tre pågarna var för övrigt elever i olika årskullar på gamla Pildammsskolan och hade gymnastik i därför avsedd byggnad som låg rakt under denna textförfattares rumpa.

Läs även: Flytten till Kaninen ett skutt in i Malmös äldsta delar och Minne från Pildammsskolan.

Det var bara tre år som skilde Edvard och Per Albin. Sannolikt har de sprungit på varandra åtskilliga gånger, både i skolan och längs Mjölnaregatan.

Samma gathörn idag.

Vilken hökarhandlare som var Per Albin Hanssons arbetsgivare har vi inte lyckats hitta några säkra uppgifter om. I adresskalendrarna kammar vi noll. I boken ”Ett minnesalbum – Per Albin Hansson”, utgiven efter statsministerns död 1946, finns ett fotografi på hörnan med bildtexten: ”I den här affären – fast den var hökarbutik på den tiden – gjorde Per Albin sina lärospån som handelsbiträde, en titel som han bibehöll till hösten 1904.”

I Adresskalender för det året står han listad som ”Hansson, P. Alb., handelsbiträde, Sfs, Föreningsgatan 12; bostad: Sfs, Möllevångsgatan 3.” Men om hökeriet verkligen låg på hörnan eller i någon av butikerna  längs Föreningsgatan (som även den har numret 12) är svårare att slå fast.

Lättare är det att konstatera att hela huset på tomt 4 i kvarteret Örnen, uppfört 1880, såväl 1904 som 1890 ägs av snickaren och mangelfabrikören Anders Antonsson. Utöver bostad för fabrikören med familj rymmer huset både försäljning och tillverkning inne på gården.

På bilden ur minnesboken kan vi konstatera att Carolina Jeppsson kom att ta över hörnlokalen med sin vitvaru- och sängutstyrselsaffär. Hennes butik borde ha utgjort ett perfekt komplement till Dagmar Svenssons bosättningsbutik som låg mittemot på Föreningsgatan, i hörnet av Bolagsgatan 10. Den senare var för övrigt en bostadsadress som även fröken Carolina Jeppsson delade privat, åtminstone 1945. Några år senare bor hon emellertid i nybyggda Rådmansgatan 15 E.

Carolina Jeppsson i sin affär 1946. Bilden hämtad ur boken ”Svenska stadsmonografier – Malmö”.

Läs mer: Hos Dagmars allehanda fanns allt för hushållet. 

I boken ”Svenska stadsmonografier – Malmö”, utgiven 1946, återfinns fröken Carolina Jeppsson bland ett hundratal Malmöbor som gör ”korta uttalanden i skilda frågor”. Av texten framgår att hon flyttat till Malmö 1907 och att hon öppnade sin affär redan 1925.

”Jag trivs utmärkt i Malmö, vilken stad utvecklats oerhört och blivit en utmärkt affärsstad. Parkerna äro förtjusande, och glädjande nog ha flera stora gräsplaner upplåtits åt allmänheten. Gatorna äro alltid rena och prydliga.”

När hennes butik upphörde är oklart. Men 1962 bor hon ännu kvar på Rådmansgatan, nu som fru Carolina Jeppsson-Hansson.

Försvunna Malmö 6 januari 2017 • Uppdaterad 7 januari 2017

Raketkaos har härskat på ”Möllan” i minst 35 år

Nyårskaos med raketeld har en lång tradition i Malmö. Så tidigt som under de så kallade nyårskravallerna 1946 gick det vilt till, då längs Södergatan och Gustav Adolfs torg.

Men hur länge har egentligen Möllevångstorget varit belägrat av krutrök och raketkaos? Minnet är kort.

Själv minns jag en nyårsafton i början av 1990-talet. Kan ha varit 1993. Efter en middag släntrade sällskapet ner till torget. Försiktigt ställde vi oss i utkanten, vid ”vet-ni-klackning-butiken”.  Det tog inte många minuter innan jag träffades av en tänd raket. Ingen större skada skedd, men illa nog. Efter den gången blev det inga fler nyårsbesök på torget för min del.

1999. Klassikt nyårsfirande på Möllevångstorget i Malmö. Foto: Patrick Persson.

Äldsta bilden (ovan) vi kan hitta i vårt arkiv från nyårsfirandet på Möllevången är från 1999. Året efter skrev kollegan Joakim Palmkvist i Sydsvenskan:

”En rökdimma splittrad av dån från bomber och gnistrande glitterregn målade Möllevångstorget till en nyårsfest av det farligare slaget. 

Runt torget stod människor packade i fyrdubbla rader. Polisen hade redan från 23-tiden fem man på plats. När klockan närmade sig tolv och festfolket nådde torget med champagneflaskor och mer fyrverkeri stod minst femton poliser i full kravallutrustning utposterade.”

2003 vållade en felriktad nyårsraket en häftig balkongbrand på Claesgatan, och det flera dagar före nyårsafton.  Branden spred sig till andra balkonger på både sjätte och åttonde våningen av huset. En ung pojke ska avsiktligt ha riktat raketen mot huset.

I en debattartikel i Sydsvenskan året därpå skrev filmaren och journalisten Fredrik Gertten bland annat att ”många känner sig övergivna av polisen. Barn springer herrelöst omkring och smäller raketer”.  

Fredrik Gertten har har bott med utsikt över torget sedan 1980.

— Jag har firat många nyårsaftnar där, alltid med samma laglösa stämning med raketerna som flugit längs marken vid tolvslaget, berättar Fredrik Gertten.

Det vilda firandet har alltså pågått i uppemot 35 år. Kanske ännu längre. Det finns vittnesuppgifter (se nedan) om kaos med fyrverkeripjäser redan i slutet av 1970-talet.

Fredrik Gertten missade förvisso årets ”raketfest” men har sett den omtalade filmen på nätet. Han tycker inte att det har blivit mycket värre med åren.

— Snarare en viss förbättring sen de förbjöd tidig försäljning. De senare åren har det smällt mindre veckan före.

***KOMMENTARER***

”Min första nyår på torget var 78/79. Redan då sköt folk mot fönster, varandra och annat som gick att sikta på. Kaoset var i sig det som lockade en 14-åring med taskigt utvecklat konsekvenstänkande. 

Företeelsen har med åren förvandlats till ett pilgrimsmål som bara växer och växer. 
Lite fler folk varje år och lite mer ”tänja på gränserna” för att hålla myten vid liv.

Ett år i början på 80-talet fick jag en raket i ansiktet. Den detonerade inte, men hastighet och massa i kombination gjorde ett starkt intryck på både mig och omgivningen.

Något år senare var det populärt att stoppa kinapuffar i folks fickor och väskor. Det året rök min nya täckjacka.”

Anders Sommarmo, Malmö. 

”Min brorsa bodde på Möllan sent 70-tal och snackade om vilt raketskjutande. Så 77-78- åren är väl rätt troligt.”

Maria Kållberg, Malmö. 

”Min första var 1988. Då var det rätt mycket horisontalskjutningar och ordentligt kaos. Jag tryckte i en port för att undkomma det värsta.”

Lennart Hedstigen, Malmö. 

”Jag har inte varit där sedan -81, och det var jävligt redan då.”

Mats Henning, Malmö. 

Försvunna Malmö 6 januari 2017 • Uppdaterad 10 januari 2017

Det lilla torget med den stora saluhallen

I mitten av 1800-talet blev ”Les Halles” i Paris en symbol för den framtidsinriktade tidsandan. Idén att placera marknadstorget under tak var förvisso äldre och föregicks bland annat av basarer och passager mellan hus, men spreds snabbt över Europa och till Sverige.

Den första saluhallen i Sverige ska ha uppförts i Karlskrona redan 1831. Den andra byggdes i Stockholm 1873. Fyra år senare förkastades ett förslag att även förse Malmö med en saluhall. Först 1891 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté med uppdraget att utreda frågan igen. I augusti 1893 föreslogs att en offentlig saluhall skulle inrättas på bastion Wenersborg, det vill säga mellan kanalen och hotell Savoy, på den tiden hotell Horn.

Ledamot J H Dieden röstade emot planen, då han ansåg att en saluhall ska ”vara tillgänglig från alla sidor, och alltså vara tillgänglig från rymliga gator”.  Andra platser som ansågs vara lämpliga att hysa en saluhall var på en gröning vid promenaden söder om yllefabriken (det vill säga mellan Hansa och kanalen), den gamla brandstationen i hörnet av Baltzarsgatan och Djäknegatan (Arkaden) och Elsnerska gården vid Stortorget.

Inget av dessa förslag vann allmänt bifall. Istället var det två andra platser som blev aktuella. Samma år som Kronprinsens husarer flyttade till sin nya förläggning – 1897 – föreslogs istället att ridhuset på Drottningtorget skulle bli en ny saluhall. Förslaget kompletterades ett år senare med ytterligare en saluhall, på Lilla torg.

Utsnitt ur Isbergs karta från 1875.

Under 1500-talets senare hälft omtalas ”en stor öde jord” sydväst om stadens marknadstorg, ”Thet ny torg”. Handeln på Stortorget – iordningställd av Jörgen Kock 1528  – hade i slutet av seklet blivit så intensiv att man beslöt att fylla ut sankmark och anlägga ett litet nytt torg för att avlasta, med salubodar för bagarna på södra delen, slaktarna på västra, hökarna på den norra och fiskblötarna (lutfisksäljare) på östra.

Södra sidan av Lilla torg. Bakom husraden i bildens vänsterkan syns delar av Hedmanska gården. Husraden består av fem hus, Lilla torg 6-10. Det lilla huset längst till vänster (nr 10) är värdshuset Kalopsenborg som 1890 ägs av utskänkningsföreståndaren N Johansson. I hus nummer 8 ligger C W Sterregaards urmakeri vars klockar tickade i fickorna hos många generationers Malmöbor. Längst till höger i bild – där de två gatlyktorna sticker ut – kunde man köpa kaffe och viktualier hos handlaren Magnus Nilsson. Idag kan man på samma plats sitta på indiska Greenchilis och Izakaya Kois uteserveringar. Foto: troligen Axel Sjöberg.

Hökarnas och fiskblötarnas små bodar på torget försvann under sent 1700-tal och ersattes på tidigt 1800-tal av fast bebyggelse, hus som nästan uppslukade torget. I ett av dem – ungefär där brunnen finns idag – låg värdshuset ”Kalopsenborg” där det sagts att enkom kalops och inkokt ål fanns på menyn.

”Stolpahuset”, med café på bottenplanet, på norra sidan av Lilla torg – det vill säga där krogen Victors numera har sin uteservering. Huset med adressen Lilla torg 3 ägdes 1890 av hökerihandlaren C Hansson. Vykort.

En annan byggnad var det omhuldade ”Stolpahuset” med en tillbyggnad uppallad med en grov kolonn av trä. Där bodde en före detta korpral som drev ett enkelt kafé på bottenvåningen.

”Om torgdagarna den första onsdagen i månaden var här ett rörligt och myllrade liv. Det var fullt med bondskjutsar, som saluförde kreatur och jordens produkter. Grisarna skreko och kor och kalvar råmade och gubbarna gingo omkring och kommersade med piskan i handen. Stor charm var där över ett sådant småstadstorg.” (”Minnen kring Lilla torg” från sent 1800-tal av Axel Cronquist i Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1941).

I det nordöstra hörnet av Lilla torg anas Stortorget i glipan. Längst till vänster i den norra huslängan syns en bit av ”Stolpahuset”, vägg i vägg mössfabrikören O Rosenquists butik och fastighet (Lilla torg 2). De två fönstren till höger i längan utgörs av en egen fastighet (Lilla torg 1), ägd av fröken Charlotta Alfrida Andersson. Bakom den byggnaden ligger idag Mello Yello. Till höger syns även en del av torgets östra husrad, närmare nummer 13 som idag ligger mitt framför Espresso Houses uteservering. Bakom nr 13 sticker det Nyströmska huset upp med sin speceriaffär i hörnet av Stortorget (idag Piccolo Mondo). Foto: Sydsvenskan.

Först 1895 blev Lilla torg en allmän daglig saluplats för försäljning i minut av livsförnödenheter med undantag för fisk – fiskmånglerskorna hade sitt eget torg nere på Hjälmarebron.

Med 1898 års beslut om att anlägga en Saluhall på torget påbörjades ett arbete att expropriera de små byggnaderna på de tolv tomter som utgjorde kvarteret Lilla torg. Året efter kunde de alla rivas sedan den siste husägaren cigarrhandlaren Gust. W Bredberg slutligen valt att sälja till Malmö stad till ett överpris.

Hörnet av Larochegatan och Lilla torg – eller snarare Torvgatan, den trånga gata som idag upptas av diverse uteserveringar längs torgets vänstra sida (Steakhouse, Greenchili Indian, Izakaya Koi och Jospers). Mitt i bild ses västra gaveln på den husrad (nr 6–10) som före 1899 utgjorde delar av kvarteret Lilla torg. Mellan husen, på andra sidan torget, syns nr 12 och 13. Foto ur Malmö fornminnesförenings årsskrift 1941.

Planeringen av Malmös två saluhallar utfördes av stadsarkitekten Salomon Sörensen. Kostnaden för saluhallen fick enligt stadsfullmäktiges beslut inte uppgå till mer än 128 000 kronor – att jämföra med de  52 000 det skulle kosta att bygga om det gamla ridhuset.

Byggnaden bildade med sina mått — 23 meter åt söder, 45 meter åt öster, 35,5 meter åt norr och 39 meter åt väster – en oregelbunden rektangel. Ytterväggarna var av murat tegel från Skromberga. De delar av taket som inte bestod av tjockt råglas var klädda med skiffer. Golvet belades med plattor i enkelt mönster. Källare som låg under halva byggnaden var 2,5 meter djup och försedd med två handdrivna varuhissar. Gångarna var 3 meter breda och det fanns plats för en vaktmästare och ett kontor. El till belysningen ”tagas från elektricitets-station”.

Kommersen så som den såg ut i saluhallen på Lilla torg 1914. Bild ur boken ”Malmö 1914”.

I juni 1903 togs den nya hallen på Lilla torg i bruk. Den drygt 1 000 kvadratmeter stora ytan bestod, förutom av kontor, toaletter och ett mindre kafé, av 32 lite större butiker på cirka tio kvadratmeter, samt 65 lite mindre butiker (på 3-4 kvm). Butikshyran låg mellan 100 och 300 kronor per år. Därtill fanns det 64 källarrum för förvaring à 25 kronor.

Redan 1899 hade kommunstyrelsen utsett en saluhallsstyrelse som skötte driften och höll koll på räkenskaperna. Det var också den som reglerade vad som fick säljas i saluhallarna, det vill säga ingenting annat än livsförnödenheter, blommor och frukt. Den ansvarade även för uthyrningen av fasta saluplatser på stadens torg. Saluhallsstyrelsen hade också 1903 förordat en tredje hall i staden, den som senare kom att kallas Södra saluhallen.

Läs mer: Återställ den gamla saluhallen! 

I saluhallen var kvinnorna i majoritet, bland kunder men inte minst bland säljarna. Här tre vilt- och köttförsäljerskor på trappan till saluhallen. Foto: Sydsvenskan.

Enligt 1912 års bokslut var 95 av de 98 butikerna på Lilla torg uthyrda, men bara 24 av de 64 källarplatserna. Hyrorna hade höjts något och en del garderober för hyresgästerna hade tillkommit. I det stora hela var finanserna i ordning och verksamheten rullade på utan anmärkning.

Två år senare beviljade kommunfullmäktige ett förslag på att låta installera ett kylmaskineri i källaren, för att även under varmare årstider kunna hålla temperaturen nere till två till fyra plusgrader.

Saluhallen på Lilla torg i Malmö juni 1943. Foto: Sydsvenskan.

Redan när saluhallen på Drottningtorget öppnade 1900 hade Saluhallsstyrelsen låtit anställa vaktmästaren Olof Martin Mathiasson, med bostad på Jöns Filsgatan 7. I tjugo år hade han ”visat sig plikttrogen, duglig och nitisk” men då han nu ”drabbats av sjukdom (skrumpnjure med åderförkalkning och hjärnuppmjukning)” fann man det lämpligt att bevilja Mathiasson en skälig pension.

Gäss till försäljning i saluhallen vid Lilla torg i Malmö 1951. Foto: Sydsvenskan.

Kommersen i hallen på Lilla torg fortgick som brukligt i många år, utan närmare besvär. Men mot slutet av 1930-talet med ökade behov av underhåll och reparationer, började ekonomin svaja. Allt fler salustånd stod tomma och kundunderlaget avtog. Kunderna hade börjat söka sig till alternativa affärer. Bland annat hade kooperativet vuxit sig allt starkare. År 1940 fick saluhallsstyrelsen i uppdrag av stadsfullmäktige att säga upp hyresgästerna i Södra saluhallen och avveckla verksamheten.

Försäljning av frukt, grönsaker och blommor 1953. Foto: Jan Dahlander/Sydsvenskan.

Under de osedvanligt stränga vintrarna under krigsåren inkom det ideliga klagomål från hyresgästerna i de två kvarvarande hallarna rörande allt för låga inomhustemperaturer, som värst neråt tio minusgrader. Saluhallsstyrelsen hade övervägt att dra in centralvärme men avstod då kostnaderna skulle bli för höga. Hyresgästerna får nöja sig med att några av de outhyrda stånden byggdes om till uppvärmda omklädningsrum.

Något år senare föreslogs allmänna rationaliseringar och en nedläggning av hallen på Lilla torg. Man påtalar att bara hälften av salustånden stod outnyttjade.

”Den ringa frekvensen är icke, såsom möjligen skulle kunna förmodas, en krisföreteelse utan torde sammanhänga med bl. a. den betydande utbyggnad av fasta affärslokaler för detaljhandeln, som försiggått under åtskilliga år.” (S. A. Johansson, på saluhallsstyrelsens vägnar till stadsfullmäktige 1943).

1953. Lilla Torg med Saluhallen sedd från Skomakaregatan. Foto: Ernst Henriksson/Sydsvenskan.

I januari 1951 slår man samman saluhallsstyrelsen och slagthusstyrelsen till en enhet. Ett par år senare föreslås att all partihandel som sker på stadens hallar och torg flyttas till slagthuset. Hallen på Lilla torg var nu i stort behov av modernisering. En utredning visade att en omfattande renovering skulle ge högre hyror som hyresgästerna inte var beredda att betala. Därmed stängde man saluhallen på Lilla torg 1957.

Som vidare skäl pekade saluhallsstyrelsen även på strukturförändringar inom livsmedelsbranschen och en pågående kontorisering av den äldre staden. Det vill säga ett minskande kundunderlag i kombination med att hallen inte längre motsvarade den moderna tidens krav.

Utförsäljning sista dagen 1957. Foto: Sydsvenskan.

Redan i samband med att röster höjdes för en nedläggning av saluhallen på Lilla torg 1943 inkom Föreningen Malmö konsthalls styrelse – som bildades 1931 – med förslaget att förvandla den slitna byggnaden till ett konstens tempel. Så blev det nu inte. Istället blev den en bilhall. Det var Wiklunds bilfirma i Malmö som ställde ut och sålde begagnade General Motor-märken som Opel, Chevrolet och Vauxhall.

1958. Utställning av nya och begagnad bilar i saluhallen på Lilla torg. Frågan är: hur fick man in bilarna? Foto: Skånereportage/Sydsvenskan.

År 1963 stängde även Malmös äldsta saluhall, på Drottningtorget. Spridda röster uttryckte saknad, men debatten kom istället att handla om Lilla torg. En stark och närmast enig opinion förespråkade att den gamla hallen skulle rivas för att åter öppna torget och samtidigt framhäva den äldre omgivande bebyggelsen med anor från 1500-, 1600- och 1700-talen. Lilla torg skulle bli en kulturhistorisk oas, en fin turistattraktion efter förebild i andra svenska städer. Kullersten och en liten brunn skulle förstärka den medeltida känslan.

I april 1968 arrangerades ett rivningsgille med pompa och ståt, ballonger och kafferep. Den gamla saluhallen hade bara några månader kvar till att fylla 65 år när grävskoporna gjorde processen kort.

Timmen är slagen för den gamla saluhallen. Till och med visarna har trillat ur klockan 1968. Foto: Krister Malmström/Sydsvenskan.
Saluhallen på Lilla torg i Malmö revs 1968. Foto: Ronny Johansson/Skånereportage.
Den gamla tegelbyggnaden revs i raskt tempo. Foto: Jan Dahlander/Sydsvenskan.
Lilla torg är ”återställt”. Foto: Per L-B Nilsson/Sydsvenskan.

Bonusbilder:

Saluhallen i mars 1950. Foto: Sydsvenskan
Fiskförsäljning 1953. Foto: Lennart Gulberg/Sydsvenskan.
Fruktförsäljning 1957. Foto: Sydsvenskan.
Sista dagen 1957. Foto: Sydsvenskan.
Wiklunds bilfirma ställde ut nya och begagnade bilar i den gamla saluhallen på 1958. Foto: Skånereportage/Sydsvenskan.

Tack till Eber Ohlsson för ovärderligt researcharbete. 

Försvunna Malmö 1 januari 2017 • Uppdaterad 13 januari 2017

Nej, fy för sjutton!

Smaka på talet. 2017. Låter det som ett höjdarår?

Att spå i kristallkula är svårt. Kanske är det lättare att söka svar i backspegeln. Låt oss backa några hundra år.

År 1417 låg Erik av Pommern i krig med furstarna i historiska Schleswig och Holstein.

År 1517 landsteg den danska flottan i Stockholm men slogs tillbaka i slaget om Vädla. Samma år avslutas det stora befästningsarbetet åt landsidan i Malmö.

År 1617 negligerade kung Kristian IV Malmö och lade istället allt fokus på Kristianstad. Just detta år brändes inga häxor i Malmö.

År 1717 var Skåne utarmat av många års försvenskning, krigsoperationer, epidemier och missväxt. Malmö hade under 150 år legat i kläm på grund av den kraftmätning som pågick mellan Danmark och Sverige. Stadens befolkning hade krympt till 2 795 invånare, inräknat dem som bodde utanför portarna på Öster- respektive Södervärn.

År 1817 drabbades Malmö av en svår finanskris. Tidigt 1800-tal var en expansiv period i Malmös historia. Staden växte och köpmännen gjorde snabba affärer med export och import. Stadens befolkning uppgick nu till drygt 6 000. Malmö diskont var en form av bankrörelse med krediträtt i Riksbanken. Efter upprepade kriser erhöll Malmö diskont nya krediter samtidigt som man lånade ut stora belopp till enskilda företagare, vilket man dolde bakom en falsk bokföring.

En av initiativtagarna till Malmö diskont var hamngrundaren, industrimagnaten och affärsmannen Frans Suell (den yngre). Han hade dock avgått ur styrelsen redan 1811 och avled samma år som lånebubblan sprack. I juni 1817 var 1,5 miljoner riksdaler utlånade. I Stockholm anade man oråd och beordrade en revision. Malmös borgmästare, tillika direktör i diskonten, kommerserådet Carl Magnus Nordlindh höll skenet upp. Han fortsatte att som vanligt fara till Ramlösa för att dricka brunn.

Carl Magnus Nordlindh (1768–1825), efter en gouache av C G Gillberg.

Det visade sig att ungefär hälften av pengarna var utlånade utan säkerhet, till största del åt handelsmännen Haqvin Malmros, Jacob Berthold Kock och Jonas Ståhle. Åtminstone den senare hade 1814 spekulerat i ett långt krig mot Norge och förlorade en ansenlig summa pengar.

En häktningsorder och kungörelsen från Svea hovrätt nådde Malmö den 4 oktober 1817. Direktör Nordlindh och de två andra direktörerna, handelsmannen Henrik Falkman och kommerserådet S Christer Björkman, skulle omedelbart häktas och beläggas med kvarstad.

Nordlindhs anmälde sig sjuk, avsade sig borgmästarämbetet och sattes under bevakning i sitt hus (senare kallat det Berghska huset). Falkman och Björkman häktades, fråntogs nycklarna till diskontkassan och sattes i husarrest. Samma öde erfor Malmros, men inte Kock och Ståhle. De hade redan lämnat Malmö för att förgäves söka kunglig nåd i huvudstaden.

”Lördagsaftonen var hemsk. Ännu om söndagen rådde en djup tystnad i hela staden. Även de fria hade mistat hågen att visa sig. Staden var försänkt i sorg, dels över vad redan hänt och dels av fruktan för vad vidare förestod.” (Nedtecknat av tillförordnade magistratssekreteraren Halling som befann sig i händelsernas centrum.)

På måndagsmorgonen samlades borgerskapet och stadens näringsidkare på Stortorget för att rådslå. Men förvirringen inom det ekonomiska livet bestod och den spred sig som ringar på vattnet till andra diskonter i landet. Regeringen i Stockholm fick tillgripa speciella krisåtgärder.

Stortorget tecknat av konstnären Ludvig Messmann 1857, så som residenset och Rådhuset såg ut på Nordlindhs tid runt 1817.

Rättegången med Malmö diskonts direktion samt Ståhle, Kock och Malmros genomfördes från 25 oktober 1817 till 9 januari 1818. Under större delen av rättegången var Nordlindh anmäld sjuk. Malmros slapp vidare straff, men Ståhle och Kock dömdes till var sitt halvår i fängelse, men slapp straffarbete efter en nådeansökan från fruar och betrodda borgare.

De tre direktörerna dömdes att stå i halsjärn på Stortorget under två timmar samt straffarbete på Varbergs fästning i fem respektive två år, men Kungl. Maj:t besparade dem nesan att stå vid skampålen. Fästningsstraffet förändrades till förvar på Malmö citadell, tills Kungl. Maj:t ”funne skäl annorlunda förorda”.  Alla tre direktörerna berövades förmögenheter och fastigheter, och de gick alla i konkurs något år efter kraschen.

Handelsmannen Henrik Falkman (1774-1839), fotografisk avbildning av ett miniatyrporträtt utfört 1795.

Henrik Falkman var den direktör som kom lindrigast undan. Möjligen hade det att göra med att hans bror, Hans Aron Falkman, utsetts till ny borgmästare i staden. Han fick tillåtelse att visas med sin familj på dagtid och försattes fullt ut på fri fot år 1821. När Björkman frigavs är inte bekant. Nordlindh däremot släpptes först strax före sin död, den 14 januari 1825.

Finanskrisen blev ett dråpslag för hela stadens ekonomi och många köpmän drogs med i fallet. Depressionen kom att vara i årtionden. 1817 stod Malmö mitt uppe i det största förändringsarbetet någonsin, även med dagens mått mätt. Det var frikostiga lån ur Malmö diskonts kassaskrin som finansierade förändringen från befästningsstad bakom vallar och gravar till en öppen handelsstad, omgärdad av kanaler.

Det var Nordlindh som ledde det raseringsbolag som bildades 1805 i syfte att för stadens räkning leda arbetet och sälja nya tomter. De gamla vallgravarna skulle förvandlas till kanaler och innanför dem skulle alléer planteras längs promenaderna. Två nya torg, Gustav Adolfs torg och Drottningtorget, skulle anläggas och sumpig mark beredas till byggnadstomter.

När raseringsbolaget föll med Malmö diskont var alltjämt mycket arbete ogjort. Kanalerna var halvfärdiga och grunda, torgen ännu mest träsk. Arbetet avstannade och det skulle ta flera decennier att färdigställa det påbörjade projektet.

År 1917 härjade första världskriget nere på kontinenten. Även vi drabbades indirekt. Samma år inträffade den ryska februarirevolutionen. I det svenska samhället växte spänningarna mellan fattig och rik. Den socialistiska agitationen fick ett uppsving och tålamodet med den rådande livsmedelsbristen och de allmänna missförhållandena var slut. Antalet fackliga konflikter var rekordstort detta år.

30 000 demonstranter på Stortorget 1917.

Läs mer: Dyrtider i Malmö i första världskrigets skugga.

Svartabörshandeln var omfattande. Livsmedelsbristen och svälten kulminerade under första halvåret 1917. Missnöjet ledde till spontana hungerrevolter. Demonstrationer arrangerades över hela landet, vissa med våldsamt förlopp. I Malmö fick hungerdemonstrationen på Stortorget onsdagen den 25 april en lugn manifestation. Demonstrationen lockade fler människor än rekordkonserterna under Malmöfestivalen, det vill säga uppemot 30 000 arbetare, varav 2 500 från inkorporerade Limhamn. Arbetarkommunens ordförande läste från Rådhusets burspråk upp krav på bland annat regleringar av livsmedels- och bostadsmarknaderna.

Hungerdemonstrationens delegation till stadens myndigheter, samlade på Rådhusets burspråk. Från vänster: August Åkesson, Karl Ekberg, Axel Lindskog, J P Berglund, Anna Linder, Olof Andersson och Lorenz Hylén.
Så mycket folk har väl knappast någonsin varit samladt i Malmö”, rapporterade Sydsvenska Dagbladet som samtidigt konstaterade ”att det hela aflopp lugnt och värdigt”.

Borgmästaren Wilhelm Skytte lovade demonstrationens delegation att ta livsmedelsfrågan på större allvar och under sommaren och hösten förbättrades läget något.

År 2017. Dessbättre rör sig inte historiska skeenden i kriscykler om hundra år. Förändringar och strukturkriser tycks snarare komma i tätare intervaller. Forskning kring strukturperspektiv i den ekonomiska historien anger – exempelvis enligt Lennart Schöns bok ”En modern svensk ekonomisk historia” – cykler om 40 till 50 år, där 20–25 år av förnyelse, omvandlingar och instabilitet följs av 20–25 år av rationaliseringar, stigande effektivitet och stabilitet. Därefter inträder ett nytt paradigmskifte.

År 1790–1850 omvandlades jordbruket. Den första vågen av industrialismen kom runt 1850. Efter 20 år av omställningar till ångkraft och ny teknik följde 20 år av rationaliseringar. Den andra industrivågen kom på 1890-talet med förbränningsmotorn, elektricitet och telefoni, följd av en tid av effektiviseringar. På 1930-talet moderniserades industrisamhället med en växande tjänsteproduktion. På 1950-talet följde en period av rationaliseringar. Det postindustriella samhällets genombrott kom med verkstadsindustrins död runt 1975. Efter 20 till 25 års omställning till ett tjänstesamhälle var det vid millennieskiftet dags för en ny period av effektivisering och tillväxt.

Om teorierna stämmer befinner vi oss i slutet av den senaste fasen. Det skulle innebära att vi snart står inför en ny strukturkris med instabilitet, eller om man så vill: en tid för innovationer.

Läs mer om Malmö diskont: ”Carl Magnus Nordlindh” av Olle Helander i Malmö fornminnesförenings årsskrift 1972, ”Malmö diskontverks fall 1817” av Björn Sjövall i Malmö fornminnesförenings årsskrift 1940, ”Minne från Malmö” av Ludvig B Falkman, ”Stadens historia 1719–1820” av Olle Helander i Malmö stads historia, volym 2 samt ”Malmö diskont – en institutionell analys av en bankkris”, doktorsavhandling av Tom Kärrlander. 

Hungerdemonstrationen på Stortorget, sedd 1917 från Rådhusets trappa.
Försvunna Malmö 31 december 2016 • Uppdaterad 28 december 2016

70 år sedan nyårskravallerna skakade Malmö

Nu är det dags igen. Smällare och raketer förvandlar en champagnegalopp till något som snarare liknar en blypolka. Polisen har fullt upp. Kirurgerna och ambulanserna står i beredskap.

Men tro inte att det var bättre förr. Det var värre, åtminstone några nyårsnätter i slutet av fyrtiotalet.

Året 1946 var till ända, men freden var ännu ung när borgerskapet klädde sig för nyårsbal i Knutssalen.

För tionde året i rad arrangerade Malmö nation en festkväll på Rådhuset. ”Hela huset var illuminerat, trappuppgången blomstersmyckad och den klädprakt som utvecklades bländade”, rapporterade Sydsvenskan.

Malmö nation arrangerade nyårsbal på Rådhuset. ”Arrangemang av detta slag ha inte spelat ut sin roll ens i en tid, då en allt längre driven nivellering hotar att helt sätta sin prägel på människorna”, kunde man läsa i tidningen nästnästa dag. Foto: Sydsvenskan.

Men allt var sig inte riktigt likt. Friden skulle störas denna natt. Förstasidorna skulle komma att svärtas av krigsrubriker: ”Nyårsfirande i Malmö urartade till svåra ligistkravaller – Polischock mot folkmassa på Gustav Adolfs torg”.

När orkestern på Rådhuset spelade upp till vals var det ännu lugnt på stadens gator. På Tunneln hölls det nyårssupé, liksom på Kramer och Savoy. På Amiralen var det utsålt sedan länge. På teatrarna spelades det för fulla salonger. Biograferna Palladium och Scania arrangerade nyårsvaka.

En ensam polis patrullerade mellan Stortorget och Södertull. Han skulle snart få skäl att kalla på förstärkning.

Plötsligt, enligt polisen, som på en given signal började ett hundratal ungdomar från tio upp till tjugo år att samlas på Södergatan. ”De stoppade fullständigt upp trafiken, skrek och skrålade och öppnade en våldsam eldgivning med alla slags smällare, raketer och knallskott …”

Polis griper in och ser till att upplösa folksamling under nyårskravallerna. Foto: Sydsvenskan.

Då polismannens ”tillsägelser nonchalerades totalt” tillkallades en radiobil från Davidshall, som anlände tillsammans med en piketbil. Kommissarie Alarik Benskiöld ledde polisaktionerna mot fridstörare och ligister som snart kunde räknas i tusental – med nyfikna inräknade en folkmassa uppåt femtusen.

Militärskott, raketer, leksaksbomber och gräshoppor for genom luften. En herre fick en raket på sig med påföljd att ena byxbenet tog eld. Andra fick svedda hål i sina hattbrätten.

Smällare kastades in i bilar som också gungades ”tills passagerarna blevo sjösjuka”. Mindre fordon lyftes och ställdes på tvären. Granris från butikernas juldekorationer antändes.

Batongerna ”kommo rätt flitigt till användning” och det rapporterades att kommissarie Benskiöld fick mössan avslagen i tumultet. Ett fyrtiotal ”ligistelement” anhölls. En ung man fick en batong i nacken och fick köras till sjukhuset med hjärnskakning.

Ungdomar antänder eldar och raketer på Södergatan i Malmö. Brandkåren släcker. Foto: Sydsvenskan.

På nyårsdagens kväll flammade kravallerna upp igen, då hela Södergatan blev ett enda böljande folkhav. Brandkåren inkallades för att släcka nya bränder. Fler anhållanden gjordes med påföljande fritagningsförsök. Överkonstapel Persson fick ta emot en mängd sparkar och slag, och ”var vid ankomsten till polishuset rätt illa däran”. När lugnet lagt sig satt fem gråtande ungdomar på Davidshall, ”som bittert ångrade vad de gett sig in på”.

Även på andra platser i Sverige och Skåne var det oroligt denna nyårsnatt. Även i Kristianstad rapporterades om oroligheter med bus av ”ligister av swingpjattyp”.

”Han som hade det hetast” så löd rubriken till porträttet av kommissarie Alarik Benskiöld som ledde polisaktionerna. Här ses han uppmana husmödrar att upplösa en demonstration mot livsmedelsbristen 1942. Foto: Sydsvenskan.

I Sydsvenskan konstaterade man på nyhetsplats: ”Ett annat skäl för att inte utan vidare avfärda det inträffade som oskyldiga utslag av sylvesternattens traditionella uppsluppenhet är de ungdomliga deltagarnas självsvåldiga tilltag …” som ”överskrider gränsen för karnevalsskämt”.

Några förklaringar till eller tolkningar av kravallerna framhålls inte i Sydsvenskans rapportering. Malmöborna var alls inte ovana vid upplopp i samband med olika sorters demonstrationer. Men dessa nyårsupplopp – som kom att upprepas åtminstone ytterligare två år – saknade till synes mål och mening. Att kravallerna skulle kunna ses som en allmän missnöjesyttring av frustrerade ungdomar var det ingen som utryckte. Inte heller spekulerades det i eventuella influenser från de så kallade Zoot Suit Riots i USA några år tidigare.

Firandet som Sydsvenskans politiske karikatyrtecknare Anders Sten såg det i bladet den 2 januari 1947.

Texten publicerades första gången i Sydsvenskan 31 december 2013. 

Försvunna Malmö 26 december 2016 • Uppdaterad 25 december 2016

Hos Dagmars allehanda fanns allt för hushållet

Säg Dagmar & K E Svensson och många äldre Malmöbor får något drömskt i blicken. Nostalgiska minnen väcks till liv. Barndom. 1950-tal. 1960-tal. Ja, till och med 1970-tal. Men där tar det stopp.

1977 slog Ester och Calle Svensson igen bosättningsbutiken på Föreningsgatan. Huset skulle rivas.

Dagmar Eugenia Blenda Nilsson föddes i Malmö 1882. Tjugo år gammal gifte hon sig med Karl (även Carl) Emanuel Svensson. Troligen fanns pengarna att investera på hennes sida av släkten.  I adresskalendern för 1913–14 listas Dagmar Svensson som handelsidkerska och delägarinna i firma Dagmar & K E Svensson, med bostadsadress Bergsgatan 41. Deras företag återfinns under rubrikerna Bosättningsmagasin och Glas- och porslinshandlare, men tyvärr saknas butiksadress.

I adresskalendern 1922–23 innehar firman en butik på Östergatan 1, i det så kallade miljonpalatset vid Drottningtorget. Paret är listade med bostad på Kommendörsgatan 9 A.

Vid samma tidpunkt är det ännu en handlanden A Ohlsson som står som ägare till fastigheten Ripan 5, med adresserna Föreningsgatan 17 och Bolagsgatan 10. Huset på den adressen uppfördes 1880 och ägdes tio år senare av stenhuggaren J Nilsson. Först 1928 finner vi firma Dagmar & K E Svensson på den adressen:  Föreningsgatan 17. Man de finns även tvärs över gatan på nummer 12, troligen i samma lokal som tidigare hyst Föreningsgatans fruktaffär.

Verk av Åke Waldemar Larsson, målat 1977. Men motivet är äldre än så. Vagn 12 på 3:ans spårvagnslinje var i bruk 1942, men inte 1945. Det sägs vara Calle och Ester Svensson som står utanför butiken.

År 1930 står sonen Calle Johan Eugén Svensson som ensam ägare till firman. Till sortimentet hör glas och serviser, keramik och prydnadsföremål, kristallkronor och möbler med mera. All verksamhet är nu koncentrerad till hörnan mot Föreningsgatan och Bolagsgatan. Calle har förälskat sig i biträdet Ester Alfrida. Det är en relation som mamma Dagmar tydligen inte uppmuntrar, men till sist gifter sig de två.

Dagmar och Karl bor emellertid kvar i lägenheten ovanför butiken, med ingång från Bolagsgatan 10. Där kommer de av allt att döma att bo kvar livet ut – sannolikt tillsammans med sonen Carl och svärdottern Ester. Dagmar Svensson avled 1954 och Karl fyra år senare. De är begravda på S:t Pauli mellersta kyrkogård.

Föreningsgatan i höjd med Lachmanska badet till vänster, i riktning Triangeln 1948. Dagmar Svenssons butik ligger i det låga huset ett stycke ner för gatan på höger sida. Foto: Sydsvenskan.

Läsaren Thorild Nilsson minns både butiken och lägenheten väl. Det var hennes far som levererade kaffet. Det maldes på plats och såldes i lösvikt som Dagmars egen blandning. I själva verket var kaffet av märket Siboga, rostat på Disponentgatan.

”Då Ester och Calle själva var barnlösa gick jag lite som barn i huset. Jag minns vid besöken att jag alltid tyckte att det var lite lugnare på övervåningen där de bodde (med ingång från numera försvunna Bolagsgatan) än i butiken som var […] belamrad med porslin och prydnadsföremål […] och inte speciellt barnvänlig.”

En annan läsare vittnar om att Dagmar Svenssons butik brukade kallas Dagmars allehanda. Det var där man hyrde porslin till studentfesten och hon minns också att ”gubben” som slog in kassan hade tjocka glasögonglas.

Clary Svensson, som sedan mitten av 1990-talet förestår Göta porslin & kaffe på Amiralsgatan, arbetade sina första tio år hos Dagmar & K E Svensson. Till arbetssysslorna hörde bland annat att köpa kaffebröd på Gunnars konditori på samma gata och att tidigt på lördagarna handla till Calle och Ester på Möllevångstorget.

Med åren kom Föreningsgatan att byta karaktär. Här en gammal tavelramsverkstad på Föreningsgatan 18 som blivit porrbutik 1968. Foto: Berne Lundqvist/Sydsvenskan.

Läs också: Med en doft från gamla dagar. 

Clary Svensson minns även hon den ”otroligt vackra våningen på ovanvåningen, och inte minst det pampiga badrummet med marmor och turkos kakel”. 1977 stänger butiken och året efter revs huset. I samband med den nya bebyggelsen på Lugnet kom Bolagsgatan att flytta cirka tjugo meter österut.

Makarna Calle och Ester Svensson avled med några månaders mellanrum 1985. De vilar i samma grav som Dagmar och Karl Svensson.

Läs också: Göta kaffe! Äldsta butiken i Malmö.

1975 är det inte mycket som återstår av Lugnet. Men ännu finns Dagmar & K E Svensson. Foto: Lennart Peters/Sydsvenskan.
1978. Ett av de sista husen på Lugnet att hamna under bilan var Dagmar Svenssons gamla bosättningsaffär. Foto: Hans Runesson/Sydsvenskan.
Vad som återstod efter Dagmar Svenssons våning och porslins- och bosättningsaffär i kvarteret Ripan. Till vänster om rivningsmassorna ligger gamla Bolagsgatan som kommer att flyttas 20 meter österut. Foto: Hans Runesson/Sydsvenskan.
Samma vy idag. Foto: Martin Andersson
Försvunna Malmö 25 december 2016

Baltiska villan – kulturarvet som fick förfalla

Baltiska villan föll häromdagen. Det var en julklapp man inte önskat sig.

Villan skulle naturligtvis ha k- eller q-märkts för länge sedan. Staffanstorps kommun borde såklart ha engagerat sig mer i byggnaden i Nordanå, mindre än en mil ostnordost om den plats på Baltiska utställningen i Malmö  där huset 1914 utgjorde Minuthandlares riksförbunds paviljong.

Läs mer: Minuthandlarnas paviljong. 

Istället fick huset förfalla. Ägarna hade inte ekonomiska möjligheter att vårda detta kulturarv. Att huset till slut förföll till den grad att bara rivningsalternativet återstod är inget annat än ett tragiskt och sorgligt misslyckande. För oss alla, oavsett kommungräns och politisk hemvist. En kulturhistorisk skandal som pågått under en längre tid.

Konstnären Ronny Hård, som bor intill kände huset och de förra ägarna bättre än många andra. Med sin kamera har han dokumenterat livet i huset. Han bjuder här på några bilder ur sitt arkiv, tagna i september 2005. På några av bilderna ses Lennart och Lena Häggström som bodde i huset i nästan fyrtio år fram till 2007. De är döda idag.

Läs mer: Här rivs Baltiska villan.

Lennart och Lena Häggström som nygifta.
Lennart Häggström på sitt kontor.
Lennart och Lena Häggström planterar i den gigantiska urnan, även den en rest från Baltiska utställningen.

 

 

 

Rivningen i slutat av december 2016.

Kategorier

Senaste kommentarer