Försvunna Malmö 20 augusti 2017 • Uppdaterad 21 augusti 2017

Nya tider, blomstrande tider

Stadens blomsterbutiker har genom generationer vuxit fram, knoppat av sig och vissnat. Men en har stått sig. I år fyller Malmös äldsta blomsterbutik 100 år.

Människan har i alla tider brukat blommor som utsmyckning. Under renässansen användes blomsterarrangemang flitigt. I det viktorianska England var små buketter – så kallade tussie mussies – vanliga gåvor.

Den moderna och för ändamålet odlade snittblommans historia sägs ha sina rötter i 1870-talets Kalifornien där kvinnor började sälja blommor från sina egna trädgårdar. Invandrare från Tyskland och Holland, med kunskap om växande blommor, utvecklade tekniken och började odla snittblommor för vidareförsäljning.

När den första blomsterbutiken öppnade i Malmö vet vi inte, men i 1890 års upplaga av adresskalendern finns sju blomsterhandlare listade. Gösta Johansson handlade med blommor och frukt i två butiker, på Adelgatan 67 och Södergatan 19. Trädgårdsmästaren Nils Lundbergs butik låg på Djeknegatan 28 och 30. Möllers fröhandel på Södra Förstadsgatan 50 (där Centralpalatset ännu inte uppförts) och på Södergatan 17 sålde också snittblommor, liksom handelsträdgårdsmästaren E Selmer på Kyrkogatan 41 och trädgårdsmästaren M Ulriksen på Rosenholm i Södra Förstaden.

Det fanns även en handelsträdgårdsmästare G F Roll med butik på Södergatan 15 (Flensburgska huset) och bostad i Östra Förstaden på ”fjerde gårdejordstrakten N:o 19”, senare på Linelund vid Disponentgatan – även känt som utvärdshus.

Norra sidan av Östergatan där blomsterbutiken Le Printemps öppnade i mitten av 1890-talet. Le Printemps var Malmös första florist med exotiskt namn. Bild: Sydsvenskan.

I mitten av 1890-talet har den första blomsterhandeln under eget namn etablerats i Malmö. Le Printemps – ett namn som lånats från det berömda varuhuset i Paris – ägdes och drevs av N J Westerskow på Östergatan 41 mittemot Sydsvenskan Dagbladets redaktion. Där kunde man sannolikt köpa en bukett, av det franska ordet bouquet.

Fler butiker med blomstrande och exotiska namn skulle följa. Under seklets första decennium tillkom blomsteraffären Asta på Södervärn, Iris på Regementsgatan 6, Viola på Södra Förstadsgatan 4 (med telefonnummer 870) och La Fleuriste på Gustav Adolfs torg 8B. Flera av floristerna var kvinnor: Asta ägdes av fru Anna Magnusson, Viola av fru Emma Johansson och La Fleuriste av fröken Sigrid Schutt och fru Ingrid Trobäck.

Asta Blomsteraffär runt 1910 i hörnet av Spårvägsgatan och Södra Förstadsgatan. Foto: Sydsvenskan.

På Baltiska utställningens trädgårdsutställning 1914 låg fokus främst på frukt och bär, köksväxter, krukväxter, konservering och färgväxter. Men även ”afskurna blommor” och ”binderi- dekorationsarbeten” förekom som utställningsteman.

”Den stora Kongresshallen å Baltiska utställningens område erbjuder en förträfflig plats för emottagande af hela den storartade samling af prydnadsväxter som binderi- och dekorationsarbeten, som sammanförts vid utställningen”. (Yngve Melander om Trädgårdsutställningarna i boken Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Blomsterutställningen i Kongressgallen på Baltiska utställningen 1914.

Under 1910-talet etablerades än fler butiker i Malmö, bland annat Acacia, Gullvivan, Bellis, La Fleur, Flora, Wulffs blomsterhandel och Ida De La Mottes blomsterhandel som öppnade 1915 på Södra Förstadsgatan 58. Butiken försvann när den delen av kvarteret Korpen revs till förmån bland annat Tempo.

Blomsteraffär Ida de la Mottes Eftr. på Södra Förstadsgatan 58 där Hemköp ligger idag. Foto: Sydsvenskan.

Snett över gatan, i det så kallade ”strykjärnshuset” på Södra Förstadsgatan 35, hade Blomsterhandel Lathyrus öppnat 1917, för övrigt samma år som Malmö Blomsterhandlareförening bildades den 5 oktober på hotell Standard i syfte att ”arbeta för yrkets höjande samt söka främja och skydda dess utövares intressen i alla riktningar”. Föreningen deltog i en kongress 1920 men låg sedan nere runt 1923 för sedan fira 25 år 1943.

Lathyrus ägdes av Benedikta Jönsson med privat bostad på Lundavägen 4. Någon gång under andra halvan av 1920-talet eller första halvan av 1930-talet övertogs butiken av Ingeborg Olsson. Hon drev handeln vidare till 1955 då Gerd och Ingemar Westerberg tog över verksamheten.

”Strykjärnshuset” vid Triangeln där hotellskrapa senare komma att resas, med Södra Förstadsgatan till vänster där Lathyrus låg sedan 1917 på nummer 43. Butiken syns i bakgrunden på en högra bilden. Foto: Sydsvenskan.

I samband med att ”strykjärnshuset” på Triangeln revs på 1970-talet flyttade blomsterbutiken längre upp på Södra Förstadsgatan, möjligen till en av träbarackerna. Och i samband med att hotellkomplexet och Triangelns köpcentra uppfördes på 1980-talet flyttade Lathyrus – nu i sonen Per Westerbergs regi – till en ny adress på Rådmansgatan 3, där det tidigare hade legat en speceriaffär.

I juni i år tog floristen Qaroline Nordström över driften av Lathyrus, det vill säga när butiken fyller 100 år. Man får gratulera!

Lathyrus har legar på Rådmansgatan 3 i drygt 30 år, sedan mitten av 1980-talet.
La Fleuriste år 1935, under Grubbens och mellan Olga Bergh & Co och Malmö bokhandel på Gustav Adolfs torg, i husraden som senare skulle ersättas av Trygghuset. Foto: Sydsvenskan.
Blomsterhandeln Amaryllis på Södra Förstadsgatan 63 öppnade 1938. Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
År 1915 startade Ida de la Motte sin blomsterhandel på Södra Förstadsgatan 58. 1937 överläts butiken till köpman Erik Ströbeck. Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
Fru Elma Nilsson var innehavare till blomsterhandeln Linnéa. Firman startade 1925 på Bergsgatan men flyttade 1938 till Davidshallsgatan 15. Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
Blomsterhandeln Liljan grundades av Fröken Ester Liljegren år 1927, på Östra Förstadsgatan 6. Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
Fröken Gertrud Karlsson startade Östervärns blomsteraffär år 1923, på Lundavägen 14 (idag rivet). Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
Värnhems blomsterhandel på Föreningsgatan 70 (vid Värnhemstorget) öppnades av Märta Sjöholm 1937. Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
Slottsstadens blomsterhandel på Regementsgatan 58 finns än idag. Affären öppnades av trädgårdsmästaren Henning Svensson runt 1939. Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
Fru Vahlborg Larsson grundade 1938 Nobella blomsterhandel på Nobelvägen 38. Året efter överlät hon butiken till sin syster fröken Brita Sandström. Bild ur boken Sveriges privata företagare – Skåne.
Försvunna Malmö 10 augusti 2017 • Uppdaterad 13 juli 2017

När Malmö kom ut

Den första renodlade gayklubben öppnade redan 1969. Lasse Bonstad med partner drev den lilla lunchrestaurangen Siesta, med mycket rysch och pysch i ett litet förfallet och rivningshotat gatuhus på Altonagatan 3 (huset finns faktiskt kvar). På helgkvällar drogs tjocka gardiner för fönstren, mysbelysning tändes och billigt vin serverades.

— Det var där jag kom ur garderoben. Låg i lumpen när mitt befäl klev in genom dörren. Jag trodde att jag skulle dö. Men det visade sig att även majoren var bög, minns Lars Hector.

Siesta flyttade 1972 till hörnet av Kärleksgatan och Davidshallsgatan, där Ohlssons klädaffär hade legat och där pizzeria Via Veneto kom att öppna något år senare. Nya Siesta serverade lunch på dagarna, hade fullständiga rättigheter och var gaynattklubb på helgerna. Siestas bar blev även en plats för lesbiska kvinnor, under de två, tre år klubben fanns.

På tidigt 1970-tal fanns det även en mer ”hemlig” vip-klubb i ett av radhusen uppe på taket på NK (Hansa). En annan klubb av det lite ”tuffare” slaget låg i Valand-passagen, i puben Ölpumpen. Och i mitten av 1970-talet höll den mer militanta aktionsgruppen HAML till i en källarlokal på Möllevången.

Lars Hector som senare öppnade nya Trocadero var tidigt engagerad i RFSL i Malmö. Bilden är från 1971. Foto: Privat.

År 1970 öppnade också första Trocadero, i hotell Tunneln på Adelgatan. Det var statliga Skar (senare Sara) som med handplockad personal från deras andra krog, Rådhuskällaren, öppnade en renodlad klubb för homosexuella. I baren stod ”Inga-Lill” som redan tidigare var en avgudad servitris. Bland extrapersonalen fanns också en viss Lars Hector som också var med att om att skapa den första RFSL-avdelningen i Malmö och arrangera demonstrationer.

Trocadero blev en kort affär. Ett alternativ blev istället Club Maxim i RFSL:s regi, som blev först i Malmö i modern tid med dragshow. Klubben som även hette Max drevs fram till 1973, men då hade Lars Hector redan 1971 tagit över Italia pub på Per Weijersgatan 8 (baksidan av hotellet Elite Plaza). Gay House var en renodlad gaybar som skyltade öppet med verksamheten.

Gay House på Per Weijersgatan skyltade öppet på 1970-talet. Hjördis och Magra var några av gästerna som brukade hänga i baren. Foto: Lars Hector.

Gay House låg för övrigt mycket nära Hörnet, ett kafé som under det senare namnet Hornet kom att spela en betydande roll i jazzlivet i Malmö under sent 1950-tal och på 1960-talet. Där lär Malmös första(?) öppna transperson Anita arbetat som diskare. Anita kallade han sig själv. I folkmun fick han heta Tage Tosa.

Gay House var även populärt bland lesbiska kvinnor och i baren stod den yppiga Merry Lou som snabbt blev gästernas favorit under de sju åren existerade. Den välbesökta klubben fungerade för många homosexuella i Malmö som en väg ut ur garderoben.

Värdinnan Merry Lou på Gay House. Foto: Lars Hector.

”Jag har tio fingrar och tio tår. Jag fungerar som vilken kvinna som helst. Jag kan få barn om jag vill. Ändå betraktas jag som ett djur. För jag tillhör de ‘annorlunda’. — Jag är homosexuell!” (Anonym kvinna, Kvp 1969).

Påsken 1978 kom järnrören fram. På den tiden var det raggarna som gav homofobin och hatet ett ansikte. Onsdagen den 22 mars försökte ”bilburen ungdom” ta sig in i Gay House. På påskafton kom gänget tillbaka i ett tjugotal bilar och stormade klubben. Men polisen kom till undsättning. Natten därpå kom de åter, slog sönder inredningen och hällde bensin på golvet (dock utan att tända på).

Raggarna vann, Lars Hector vågade inte annat än att stänga ”Gayan” och var starkt kritisk till polisens lama agerade. En av medlemmarna som vågade uppge sitt namn gjorde en JO-anmälan.

Vi kände oss hotade till livet när raggarna kom. Polisen agerade helt passivt och grep inte en enda av raggarna. Jag vill ha polisens agerande undersökt. Vi är en fin grupp att slå på. Samhället skiter i oss homosexuella.” (Maskören och perukmakaren Valentin Sköld till Sydsvenskan 1978)

Bara några dagar senare gick de bilburna ungdomarna till attack igen, den här gången av misstag mot kinesrestaurangen Mandarin House på Snapperupsgatan. Målen var i själva verket gayklubben Tintomara som låg på andra våningen.

Hetsjakten eskalerade under våren. Ett halvdussin raggare slog ut tänderna på en av Tintomaras gäster. En Molotovcocktail kastades mot klubben och under ett tredje mordbrandsförsök kunde två raggare slutligen gripas på platsen.

En 30-åring och en 21-åring dömdes till fängelse i vardera två år och sex månader. Hovrätten sänkte straffet för dem båda men 21-åringen överklagade i högsta domstolen som fastställde hans straff till två år. Han satt drygt halva tiden.

— Man var ung och vild på den tiden. Då fanns det väl en fyrahundra raggare i Malmö. Vi hade en fin sammanhållning. Egentligen hade vi inget emot homosexuella, så länge de skötte sitt skötte vi vårt. Men visst kallade vi dem bögjävlar, berättar 21-åringen som idag nästan hunnit fylla 60 år.

Det hade börjat som ett bråk. En raggare från Göteborg hade försökt komma in på klubben och träffats av något i huvudet.

— Vi trodde vi ägde Malmö och bråket trappades upp. Det ena ledde till det andra. Idag är jag glad att vi blev stoppade i tid. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa, säger 21-åringen som menar att han sedan länge gjort upp med sin homofobi.

Tintomara hade startat runt 1978. Lasse Bonstad hade några år tidigare övergett Siesta och hittat en lokal fullt utrustad med scen och bar. I huset som tidigare har rymt Åbergs kafferosteri, hade nattklubben Venus tidigare visat liveshower (samlag på scen). Klubben var stängd sedan ägarna fällts för koppleri.

Club Venus på Snapperupsgatan påstods vara en bordell och fick slå igen. In flyttade gayklubben Tintorama 1978.

— Jag tyckte att det var fel att bögarna skulle behövas träffas på pissmojarna i Malmö. Det är helt enkelt ovärdigt, säger Lasse Bonstad som också berättar att även Pildammsparken vid Idrottsplatsen var en populär mötesplats på 1970-talet.

Fredagar och lördagar var det klubb och disko för män. På onsdag var lokalen en mötesplats för kvinnor, vilket troligen gör den till Malmös första lesbiska bar.

Men verksamheten blev skakig. Ekonomiska bekymmer ledde till interna konflikter, ny ledning och namnbyte. Klubben kom att kallas Fyran, dels efter adressen Snapperupsgatan 4, dels som den fjärde hållplatsen efter toalettmötesplatserna Ettan, Tvåan och Trean.

”Både homosexuella och exhibitionister, blottare, kan nu behandlas genom kirurgiska ingrepp i hjärnan. Detta avslöjar neurologen professor F D Roeder, vid ett internationellt forskarmöte i Köpenhamn. Han har genom kirurgiskt ingrepp helt ‘omvänt’ två homosexuella och har ytterligare ett par fall som verkar mycket lovande.” (DN, 1970).

Sjukdomsstämpeln på homosexualitet kvarstod fram till 1979 och avskaffades först sedan aktivister hade ockuperat Socialstyrelsens trappa i Stockholm. Samma år, närmare bestämt den 9 februari,,, invigde Lars Hector Trocadero på nytt, med ett internationellt snitt och med Studio 54 i New York som främsta förebild. Inredningen av Abelardo Gonzalez var futuristisk med inslag av glam.

På Club Trocadero var det glam och högt i tak. Denna kväll i juli 1980 gästades klubben av Anita Lindblom. Foto: Claes Nyberr/Sydsvenskan.

”Troccan” blev en frisinnad tummelplats för kändisar och kontorister, transor och helgfjollor. Det hölls shower med lokala Dragkedjan, men också med Git Gay, Anita Lindblom och Tommy Körberg. Även värdinnan Merry Lou från Gay House intog scenen. Till och med Kal P Dal ”rockade röven av bögarna”. Det var högt i tak på ”Troccan”. Efter fem år tog epoken slut.

Läs även: Minnen från syndens tid. 

Ekobrottsmyndigheten slog till luciadagen 1983 och Hector fick tillbringa jul och nyår i häktet. Bolaget sattes i konkurs. Först flera år senare friades Lars Hector från de grövsta misstankarna. Det slutade med 6 000 kronor i böter och villkorlig dom. Malmö blev ett viktigt vattenhål och en frizon fattigare.

Fyran på Snapperupsgatan överlevde Trocadero. På 1980-talet åkte porrklubbsinredningen ut. På 1990-talet var klubben populär för sina personalshower, temafester och retrokvällar. Men 2002 gick luften ut. Konkurrensen blev för stor. RFSL:s klubb Indigo på Monbijougatan hade sedan 1990 blivit allt hetare. Bron hade öppnat nya möjligheter i Köpenhamn och moderna klubbar som Wonk hade etablerat sig i staden.

Under 2000-talet har den stolta regnbågsflaggan vajat året om vid RFSL:s lokaler på Drottninggatan. Inom föreningen finns numera en grupp som ägnar sig åt att samla in historiskt material. Varje vecka sänder Radio RFSL samhällskritisk analys och bevakning av homo-, bi- och transnyheter i Malmö. Och det är nu över 20 år sedan första Regnbågsfestivalen arrangerades i Malmö. Årets upplaga hette Malmö Pride.

Detta är en serien i fyra delar. De finns samlade här.

Mer om lesbiska Malmö kan man ta del av här

Demonstrationståget passerar Värnhemstorget i Malmö. Året är 1971. Foto: Privat.
Baren på Club Venus kom till nytta även på Tintomara.
Försvunna Malmö 8 augusti 2017 • Uppdaterad 12 juli 2017

Homofobin spred sig under efterkrigstiden

En avkriminalisering av homosexualitet kom 1944. Istället kom läggningen att betraktas som en mentalsjukdom. Man gick från kriminalisering till diskriminering.

Freden innebar nya förutsättningar och möjligheter. Rådhuskällarens bar blev en het mötesplats på 1960-talet.

Homosexuella män hade sedan sekelskiftet etablerat en subkultur med ”hemliga” mötesplatser. Centralstationen och Stortorget, men också Rörsjöparken och Öresundsparken var raggningsställen i Malmö. Kafé Cecil ovanför Scaniabiografen på Södergatan var också populärt.

Kafé Cecil med balkong ovanför Scania var en populär mötesplats i gamla dagars Gaymalmö.

Polisen spanade och betraktade den offentliga raggningen som ett allvarligt ordningsproblem. Det ledde till en dramatisk ökning av antalet åtal för homosexuella handlingar. Med tiden blev straffen lindrigare och domstolarnas ledamöter började i allt större utsträckning betrakta läggningen som en sjukdom.

År 1944 skedde slutligen en avkriminalisering i Sverige. Samtidigt, på kontinenten under andra världskriget, sändes tiotusentals homosexuella till koncentrationsläger i Nazityskland.

Ur ett västerländskt perspektiv kom den svenska avkriminaliseringen ganska sent. I Frankrike ströks sodomi ur strafflagen efter den franska revolutionen 1791. I Brasilien avlägsnades sodomi ur strafflagen som skrevs 1830, strax efter självständigheten från Portugal. I Italien ansågs homosexuellt beteende vara en fråga om moral och religion, ingen angelägenhet för staten. Andra länder och årtal: Polen: 1932, Danmark: 1933 och Island 1940.

År 1948 slog FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fast att alla har samma rättigheter ”utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”.

Att det skulle råda jämlikhet mellan könen i det offentliga livet framgick tydligt, men frågan om sexuell läggning var mer komplicerad och öppen för tolkning. Inte desto mindre tog några aktivister fasta på deklarationen. En grupp med unga danska homosexuella grundade Förbundet af 1948. Två år senare bildades RFSL i Sverige.

För Malmös vidkommande innebar freden att Köpenhamn åter blev tillgängligt, också anseende sexuella relationer. Passtvånget mellan Danmark och Sverige hade upphävts 1930 men infördes åter med kriget. Ett pass kostade pengar och begränsade överfarten, men i mitten av 1950-talet infördes åter passfrihet.

I Köpenhamn fanns det redan på 1950-talet barer där homosexuella möttes, båda män och kvinnor. För män ska det till och med ha funnits speciella samlagsklubbar. Annars var den de offentliga toaletter som gällde.

Homofobin ökade i västvärlden på 1950-talet. På alla plan idealiserades kärnfamiljen. Att homosexualitet hörde samman med omoral i största allmänhet var en djupt rotad övertygelse i de skandinaviska länderna. Saken blev inte bättre av två rättsröteaffärer i Stockholm. Rättssäkerheten ansågs vara hotad av homosexuellas nätverk.

Kejneaffären var den första och största av affärerna med anklagelser om att det fanns en ”homosexliga” som organiserade manlig prostitution och stod under beskydd av ett högt stående samhällsskikt. I Haijbyaffären fälldes restaurangdirektören Kurt Haijby för utpressning, efter en påstådd homosexuell relation med kung Gustaf V.

Trean kallades den offentliga toalett vid Slussplan där homosexuella män i Malmö träffades i smyg. Bilden från 1936.

I Malmö var det de offentliga toaletterna som blev mötesplats för manliga homosexuella. Sådana fanns bland annat på Stortorget och Gustav Adolfs torg. Men det var framför allt den på Centralstationen som var hetast, kallad ”Ettan”. Det fanns också ”Tvåan” och ”Trean” på norra Fisktorget vid Norra Vallgatan respektive på Slussplan, det vill säga två av de så kallade Stenbergska villorna.

Läs mer: De Stenbergska villorna och Anna Stenberg – första kvinnan i politiken

På 1960-talet fick äntligen gaylivet i Malmö en möjlighet att flytta inomhus. Rådhuskällaren invigdes som restaurang i februari 1964 och blev snabbt en halvofficiell mötesplats. I restaurangen åt affärsmän, jurister och andra högt uppsatta herrar med sällskap. Samtidigt flockades stadens homosexuella vid bardisken. Där hängde även artister, musiker, konstnärer och teaterfolk. Alla i personalen var gay, eller gayvänliga. En av dem mest tongivande och charmanta var Harry ”Gloria” Jörgensen.

”Harry blev krogen trogen i hela sitt verksamma liv. Han levde för krogen och arbetskamraterna. Han var aldrig borta en dag från jobbet och han skötte det med stil och den kvalitet som utmärker en sann yrkesman”, skrev Lars Hector och Abelardo Gonzalez när vännen Harry Jörgensen avled 2012.

Detta var den tredje delen i en serie om Gaymalmö. De två tidigare är Gay i Malmö – mörk historia och Skandalösa möten i Malmö. 

Rådhuskällaren var en het mötesplats bland homosexuella i Malmö på 60-talet. Vid paren trängdes också konstnärer, skådespelare och artister. Samtidigt satt borgerskapet i matsalen och åt middag. Foto: Lennart Gullberg (1965) Sydsvenskan.
Försvunna Malmö 6 augusti 2017 • Uppdaterad 7 augusti 2017

”Jag heter inte Tage – jag heter Aniiita!”

Man kallade honom Tage Tosa. Han hette Tage Valfrid Nilsson. Men han ville bli kallad Anita. Utom på Augustenborg, där han fick heta Vera.

Anita var Malmös första öppet agerande transperson. Tage sågs som ett av Malmös original. Men ytterst få kände Tage eller Anita. Vem var hen, egentligen?

Barnen sprang efter och ropade ”Tage Tosa, Tage Tosa”. Han svarade med feminin röst ”Jag heter inte Tage – jag heter Aniiita!”

— Tage for illa i Malmö, berättar en bror till honom.

Tage föddes 1924 i Vellinge väster. Han växte upp utanför den lilla byn Kronan. Området som idag kallas Norra kronan ligger på slätten mellan tätorten Vellinge och kusten mot Öresund. Huset familjen bodde i var ett före detta soldattorp, utkastat på en åker och kallat ”Lilla huset på prärien”.

Tage Valfrid Nilsson växte upp med fem syskon och föräldrar i det lilla högra parhuset på Vellinge Väster, vid Kronan. Idag ligger det en villa på samma tomt. Foto: Privat/Martin Andersson

Tages far hette Emil Nilsson. Han var taxichaufför i Vellinge med bostad på Larsgatan 2. Modern Elisabet Andersson växte upp på Limhamn. De två gifte sig samma år som Tage kom till jorden. Elisabet hade två barn sedan tidigare och Tage fick ytterligare fyra bröder.

Tage Nilsson klarade sig bra i folkskolan. Han läste i sju år utan anmärkning.

— Han var kvick i huvudet, och rolig. Påhittig, berättar brodern.

I boken ”De va så de va” om livet i gamla Vellinge berättas det att Tage brukade retas med personalen i den lokala speceriaffären, tillika postombud. Flera gånger om dagen – på väg till och från skolan – brukade tittade han in och ropa: ”Nån post idag?”.

Några vidarestudier var inte att tänka på. De arbeten som erbjöds var på lantbruken i nejden. Tage tog arbete som ryktare (stalldräng) på en gård i Eskilstorp, nordväst om Vellinge. Men det slutade illa.

— Han stångades av en tjur och bröt benet. Han var ensam på gården och skrek så dant att han förstörde rösten. Han var i målbrottet och stämbanden gick sönder. Det var så han fick sin ljusa röst, enligt brodern.

När benet hade läkt tog han anställning på andra gårdar. Han fick liksom sina bröder bidraga till familjens försörjningen. När föräldrarna separerade arbetade även modern på olika gårdar runt Kronan. Hon satte potatis på våren och gick bland betorna på hösten.

Redan i unga år brukade Tage klä sig i kvinnokläder.

— Det gjorde han alleredan hemma. Han målade läpparna, klädde ut sig i mors kläder.

Tidig bild på Tage tillsammans med schäferhund. Foto: Privat.

Under beredskapen, när soldater var stationerade vid en försvarsanläggning nere på strandängarna, brukade Tage väcka deras uppmärksamhet genom att visa upp sig klädd som kvinna. Men han fick aldrig på truten.

— Nej, han var stark som fan. Han kunde ta för sig. Vägde 80 kilo när han var ung. Han var stark i nyporna, det blir man om man mjölkar 30 kor om dagen, berättar brodern.

Någon gång i början av 1950-talet flyttade Tage hemifrån. År 1951 var han mantalsskriven som köksbiträde på Grand hotell i Lund. Han ska också ha bott inneboende på Jerusalemsgatan i Malmö. Några år senare var han tillbaka hos modern i det ”Lilla huset på prärien”.

År 1960 hade Tage flyttat till Malmö, med bostad på Grynbodgatan 10 på Väster. Han titulerade sig ”före detta kock”. Det är sannolikt nu Tage blev Anita. Och reducerades till ett av Malmös original. En roll hen mer eller mindre tvingades in i.

Tage Valfrid Nilsson, eller Anita, vid speceriaffären i hörnet av Grynbodgatan och Generalsgatan på Väster i Malmö. Foto: Privat.

Ordet ”original” – i motsats till dussinmänniska – har fått en nästan mytologisk innebörd. Efterkrigstidens ”original” sågs som en slags storstadens byfåne, en driftkucku. Samtidigt var det såklart en extremt utsatt människa, men med en given plats i marginalen. Original var den tidens givna samtalsämne och fyllde en funktion i det sociala samspelet.

Tage for illa, som sagt. Han var välkänd av polisen, inte bara för att han själv alltid hälsade och gärna konverserade med konstaplar i tjänst, utan också för att ofta hamnade i trubbel. Enligt olika utsagor gjorde han aldrig en fluga förnär, men han kunde svara för sig. Och när han blev påhoppad slog han tillbaka.

Tage Valfrid Nilsson, även känd som Anita, bodde under 1960-talet på Grynbodgatan i Malmö. Foto: Privat.

Det har ofta berättats att när han åkte spårvagn satt han alltid ensam. Ingen ville sätta sig bredvid en person klädd i kappa, med läppstift, nagellack och skäggstubb. Och busfrön ville aldrig lämna honom ifred: ”Tage Tosa, Tage Tosa…”

Hans liv är omgärdat av rykten och vaga minnen. Det sägs att han tidvis arbetade i disken på Savoy, eller var det på Grillen? Det har sagts att han hade en väninna som hette Lola. Att han hängde på Centralstationen. Han syntes ofta på Gustav Adolfs torg. Det sägs att han skulle haft en enklare budfirma, att han utförde transporter med en liten kärra. Han hade flera hundar.

Tage/Anita. Foto: Privat

Tage syntes ofta i sällskap av en hund. Tidigt hade han en schäfer. Kanske till beskydd? På senare år syntes han ofta med en svart hund, men inte en pudel som många minns det.

På tidigt 1960-tal uppträdde Tage på olika marknader, i en slags freakshow med strippor. Det finns ett klassiskt fotografi av Anita – fram tills nu den enda publicerade bilden av honom – tagen på Kiviks marknad 1963. Samma år uppträdde även Gösta ”Snoddas” Nordgren, Gustaf ”Stålfarfar” Håkansson och fakiren Hjalmar Wickman.

Anita uppträdde tillsammans med strippor och en get på Kiviks marknad 1963. Vilka kvinnorna och trumpetaren är vet vi inte. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.

Samstämmiga vittnen berättar att han bland annat arbetade som köksbiträde på Hornet i hörnet av Engelbrektsgatan och Grynbodgatan (idag Mästerlivs). Det gamla kaféet Hörnet förvandlades på 1950-talet av sångerskan Greta Wassberg Hülphers till ett ”cozy corner” och blev central plats för jazzlivet i Malmö. Enligt legenden hade Hörnet blivit Hornet sedan prickarna på neonskylten trillat ner ner (eller plockats bort).

Där på Hornet borde Tage passat in, nästan som hand i handske. Han bodde dessutom tvärs över gatan. En av de som brukade spela där var Östen Warnerbring. Han vurmade gärna för Malmös udda karaktärer och skrev en låt om originalet Kal de’ snöar.

Kafé Hornet upphörde och huset revs under senare delen av 1970-talet.

Tage Valfrid Nilsson arbetade som köksbiträde på jazzkaféet Hornet, i hörnet av Engelbrektsgatan och Grynbodgatan. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Hur Tage Nilssons liv gestaltade sig på 1970-talet vet vi väldigt lite om. Var han transvestit? Var han gay? Eller var han bara en ensamvarg?

Tage var knappast den förste mannen att klä sig i kvinnokläder. Men väl den första kända transpersonen i Malmö. Såtillvida var han före sin tid, före den gryende HBTQ-rörelsen. Det skulle dröja många år innan ordet hen blev aktuellt.

På 1970-talet fanns det några nyöppnade gaybarer i Malmö. Men det finns inga uppgifter som talar för att Anita någonsin besökte dessa klubbar.

— Han var inte aktiv i gayvärlden, han var mer ett original, säger Lars Hector som redan 1971 öppnade Gay house på Per Weijersgatan, mindre än hundra meter från Hornet och Tages lägenheten på Grynbodgatan.

Läs mer: När Malmö kom ut. 

Tage/Anita firar jul 1972. Foto: Privat.

I ett fotoalbum som räddats åt eftervärlden finns en rad blekta instamaticbilder daterade 1971 och 1972. På bilderna framträder en rad udda människor, anonyma transpersoner och vänner. En del fotografier är uppenbart tagna på Öresundsfärjorna och i Köpenhamn. Andra är från en äldre lägenhet, möjligen i det mindre hus på Lönngatan 12 dit Tage flyttade på 1970-talet.

Någon gång på 1970-talet fick Tage Valfrid Nilsson en moden lägenhet på Augustenborgsvägen 22A, en etta på nedre botten. Efter några år fick han en tvåa på sjätte våningen, med balkong.

— När hon tvättade brukade han hänga upp sina trosor på balkongen så att alla kunde se dem, berättar Hjördis Sjöholm som bodde granne med honom under hans sista 15 år i livet.

I samband med att Hjördis Sjöholms man avled började Tage söka kontakt. På ålderns höst hade emellertid raffiga Anita blivit tant Vera. Det var så hen ville bli kallad.

— Vera brukade följa mig om morgnarna till mitt arbete på Söderkullaskolan. Då hade hon med sig sin svarta hund som kallades Gubben. Och hon ville gärna dela tvättstuga med mig. Vi tvättade på morgnarna, berättar grannfrun.

Hunden Gubben, på balkongen vid Augustenborg. Foto: Privat.

Hjördis Sjöholm vittnar om att Vera i stort sett accepterades på Augustenborg. Hen var snäll och omtyckt. Det hände att Vera var barnvakt och lekte med barnen i sandlådan på gården, iklädd långklänning. Fast de sista åren klädde hen sig allt mer sällan som kvinna.

— I början kunde pågarna i kvarteret vara dumma mot Vera, följa efter och skrika. Men de slutade efter ett tag, berättar Hjördis Sjöholm.

Men så fanns det en annan, mörkare sida. Vera var alltid ute på nätterna. Inte sällan hängde Vera och hunden Gubben utanför korvkiosken på Lönngatan, i vardagligt samspråk med korvätande kunder och personalen i kiosken. Det hände också att hen rotade i containrar, på jakt efter avlagda damkläder som hen sedan tvättade.

Raffiga Anita blev tant Vera med tiden. Foto: Privat.

Många har vittnat om att Tage var noga med renligheten. Men de sista åren tycks hen tappat kontrollen. Lägenheten förföll. Klädhögarna växte, disken blev stående och städningen blev eftersatt. Tage släppte aldrig in någon i lägenheten.

— Han hade en rälig hosta. Han rökte mycket, ofta i badrummen. Där satt han gärna och lyssnade på musik. Det var varmt och skönt där, sa han. Men grannarna klagade på röklukten som spred sig via ventilationen, berättar Hjördis Sjöholm som ömsom säger han om Tage och ömsom hon om Vera.

De sista åren blev Tage Nilsson Skånepartist, ringde återkommande till partiets närradioprogram och framförde sina synpunkter. Där gjorde hen sin röst hörd, in i det sista.

— En morgon skulle vi tvätta, men det var ingen som öppnade när jag ringde på. Han svarade heller inte på telefon. Ingen hade sett till honom. Efter några dagar ringde jag polisen. De gick in med låssmed och hittade honom död på golvet i köket, berättar Hjördis Sjöholm.

Tage Valfrid Nilsson påträffades död den 20 juli 2000, 76 år gammal. Askan spreds i minneslunden på Vellinge gamla kyrkogård.

— Jag saknar Vera. Hon var så snäll. Det var roligt när hon fanns. Numera vet man inte vilka ens grannar är.

Senaste kända bilden av Tage Valfrid Nilsson, tagen på gamla begravningsplatsen i Malmö. Dit sökte han sig återkommande i samband med sina föräldrars födelsedagar för att lägga en blomma i minneslunden (fast de var båda begravda i Vellinge). Foto: Privat.

EFTERLYSNING! Den som har mer information om Anita, Vera och Tage Valfrid Nilsson är välkommen att höra av sig till gamlamalmo@sydsvenskan.se. 

Försvunna Malmö 5 augusti 2017 • Uppdaterad 18 augusti 2017

Skandalösa möten i Malmö

Prideveckan präglas av stolthet och färg. Historien är desto dunklare, färgad av kärlekslöshet, skam och tragedi.
Under första halvan av 1900-talet hade Malmöpolisen fokus på de homosexuella nätverken.

Det nya seklet kom med tekniska och medicinska landvinningar, nya moden och moderna idéer. Malmö växte till en storstad. Det nya urbana livet erbjöd inte bara arbetstillfällen, utan också fritidsnöjen och förlustelser. Med andra ord, samtidigt en grogrund för subkulturer.

Läs även del ett i serien: Gay i Malmö – en mörk historia.

Sedan en ny strafflag 1864 kunde homosexuella samlag bestraffas med straffarbete i högst två år. Paragrafen inkluderade otukt med djur: ”Öfwar någon med annan person otukt som emot naturen är eller öfvar någon otukt med djur; warde dömd till straffarbete i högst två år”.

Fortfarande vid sekelskiftet var tidelag det vanligaste skälet att bli åtalad. På 1800-talet var det bara enstaka fall av otukt mellan män som bestraffades, och nästan inga kvinnor. I hela riket hade mellan åren 1880 och 1950 endast fjorton kvinnor åtalats, varav två för onaturlig otukt med män och tolv för sex med andra kvinnor. Det kan – enligt Jens Rydströms avhandling ”Sinners and Citizens” – jämföras med 1 580 män som åtalades för samma brott under samma period.

I Malmö åtalades inga kvinnor alls för ”onaturlig otukt” och före första världskriget endast enstaka män. Det är först sedan samkönad sex började betraktas som en läggning åtalen började komma.

Conditoriträdgården som runt sekelskiftet låg där Malmö stadsteater kom att byggas, förekom också i polisutredningarna. Där träffade pappershandlaren Karl Ekberg tre arbetare i tjugoårsåldern och presenterade dem för en ”damkomiker” vid namn Samy Barryson. Senare bjöd Ekberg på en supé i sin villa i Sofielund, en bjudning som utvecklades till en sprit- och sexorgie. (Personerna på bilden har inget med saken att göra)

I europeiska storstäder som Berlin, London och Paris hade sodomiter redan i slutet av 1600-talet etablerat en viss subkultur. Även i Köpenhamn fanns det en alternativ livsstil som lockade svenska och skånska sexturister. År 1906 hade Köpenhamn skakats av stor sedlighetsskandal som berörde några högt uppsatta män, bland annat kriminalpolisen och författaren Carl Hansen.

Skandalen i Köpenhamn och ett uppmärksammat fall i Stockholm ledde till att man för första gången offentligt diskuterade homosexualitet som företeelse i Sverige. 1907 publicerade Arbetet i Malmö en artikel som förespråkade en avkriminalisering. Tiden var uppenbart inte mogen för det.

Möjligen hade Malmöpolisen låtit sig inspireras av kollegorna i Köpenhamn och fokuserade på nätverken, snarare än att åtala enskilda homosexuella som i andra svenska storstäder. År 1911 kom Malmöpolisen snarast av en slump ett kontaktnät på spåren, tio män från gränsöverskridande samhällsskikt som hade vänskapliga och sexuella kontakter med varandra. Två av männen var välkända, och en av dem ur en urgammal Malmösläkt.

Den detektiva polisen fick i februari 1911 ett tips om att någon borrat hål i brädväggen mellan toalettbåsen på järnvägsstationen Malmö västra, ”i hvilka någon mansperson brukat införa sin manslem äfven vid sådana tillfällen, då fruntimmer befunnit sig på andra sidan brädväggen”.

Malmö Västra station med plantering, en populär möteplats för stadens homosexuella i sekelskiftets Malmö.

Polisen satte span på avträdet, gjorde förfrågningar och kunde ganska snart plocka in en 40-årig man, järnvägskonduktören Johan Westerberg. Han förklarade sina återkommande toalettbesök med en krånglande mage och nekade till anklagelsen. Han var ingen vanlig blottare. En 16-årig karamellförsäljare vid stationen kunde emellertid upplysa polisen att 40-åringen vid ett eller flera tillfällen kommit med skamliga förslag.

Westerberg erkände så att han varit onanist sedan femtonårsålder och att han sensommaren 1909 träffat en okänd man i Ystadsparken (idag Malmö live) med vilken han utövat onani vid järnvägsstationens klosetter, mot en ersättning av 2 kronor. Redan året innan hade han, okänt var men sannolikt någonstans bland stadens planteringar och promenader, träffat och inlett en längre sexuell relation med en bokhållare Thulin. Enligt polisrapporten hade de ”öfvat otukt mot naturen med hvarandra, och hade de alltid, då de utöfvat sådan handling, varit afklädda och legat tillsammans. Det hade tillgått så, att Westerberg infört sin manslem i Thulins stolgångsöppning.”

Bokhållare Thulin hade flyttat till Stockholm men polisen hämtade en rad andra namngivna Malmömän i varierande ålder till förhör. Flera av dem beskrevs som ”fattiga” och diversearbetare. En var kyparen på restaurang Tunneln, en annan avläsare på Elverket och den yngste, före detta springpojken Ernst Frank, försörjde sig uppenbart på ”gåvor” från likasinnade.

Nyss fyllda tretton år hade Frank på en gräsmatta vid Gasverket utfört sexuella tjänster åt en okänd man mot en betalning av 4 kronor. Det framkommer också att han och en vän försommaren 1909 hade ”pudrat och sminkat sig samt gjort sällskap ut i staden för att i händelse de skulle sammanträffa med personer, som hade perversa böjelser, mot betalning öfva otukt med dem”.

Ernst Frank kom senare att försörja sig som ”damkomiker” i Stockholm, känd av polisen som sedlighetsförbrytare.

Ernst Frank debuterade som prostituerad i Malmö redan vid tretton års ålder och ingick i det nätverk som polisen sprängde 1911. Senare blir han som anhållen för sedlighetsbrott i Stockholm. Då livnärde han sig som ”damkomiker”, det vill säga dragartist. Bilden hämtad ut boken ””Sympatiens hemlighetsfulla makt”.

I den dittills största homosexaffären i Sverige ingick också ett par äldre väletablerade män. I villan i Sofielund på Linnégatan (idag Lantmannagatan, nära hörnet av Lönngatan) hade femtioårige Karl Ekberg ofta bjudit på fest och sprit. Där hade det även förekommit ”otukt mot naturen”.

Ekberg drev sedan 1893 en pappershandel och bokbinderi på Södra Förstadsgatan 30 (idag 22). Han sålde också vykort, bland annat tecknade, egenproducerade ”fyllekort”. Samma år, 1911, som han dömdes till sex månaders straffarbete sålde han firman till fotografen Berndt Johnsson vars bolag blir Malmös mest produktiva vykortsförlag. Därefter upphör spåren efter honom.

Pappershandlaren Karl Ekberg sålde vykort, bland annat sina egentecknade ”fyllekort”. I dag är hans skämtsamma kort dyrgripar bland vykortssamlare.

Den äldste mannen i nätverket var Magnus Falkman, en av stadens mest kända bokhandlare. Han var född 1853 och bördig från Malmö där han hade åtskilliga släktingar. Hans farfars far var ingen mindre än Henric Falkman, son till politikern och borgmästaren Henric Falkman den äldre, riksdagsledamot, handelsman och kompanjon till Frans Suell.

Magnus ”Måns” Falkman hade en grundlig praktik som biträde i Bernhard Cronholms bokhandel på Stortorget. Falkman var förutom konst- och litteraturintresserad en hängiven jägare. Sin första bokhandel öppnade han på Södergatan 16, med bostad ovanpå kallad ”kajutan”. När huset revs till förmån för Sydsvenska kredit-aktiebolagets nybygge (idag Handelsbankens huvudkontor) flyttade bokhandeln till Södergatan 32 (senare 26). Själv inrättade Falkman en ny bostad på Skomakaregatan 22 där han också i sällskap med både namngivna eller anonyma män utövade sina ”perversa böjelser” som utöver oralsex också, fortfarande enligt förhöret, inkluderade kyssar och smek.

1902 gav bokhandlaren Magnus ”Måns” Falkman ut ”Mitt hem”, en bok i femtio exemplar med bilder från hans bokhandel och hem ”kajutan” på Södergatan. Här syns bokhandlaren själv tillsammans med två medarbetare, Georg Cronquist (vid fönstret) och August Nelander som kom att bli hans kompanjon och sedermera ägare till boklådan.

Bokhandlaren dömdes till sex månaders straffarbete och drog sig därefter tillbaka. Den anställde August Nelander blev ny delägare. Falkman bosatte sig i Åkarp där han avled 1915, ensam 62 år gammal.

Fjorton år senare avslöjade polisen ett nytt nätverk. Förbrytelserna var i stort sett identiska. Förbindelserna gick över klassgränserna och en viktig träffpunkt var alltjämt runt planteringarna på Gustav Adolfs torg, med närheten till buskagen i Kungsparken. Men passtvånget som hade införts i samband med första världskriget hade minskat kontaktytan till Köpenhamn. En annan skillnad var att utpressningsmotivet nu var allt mer framträdande.

Just utpressning var också det tyngsta argumentet att man i riksdagen 1933 diskuterade en avkriminalisering av homosexuella handlingar. Någon sympati för unga pojkar som livnär sig på prostitution och utpressning fanns inte. Av rättspsykiatern Olof Kinberg framställdes dessa som ”själva bottensatsen av de parasiterande och kriminella element som alltid samlas i större städer”.

Gustav Adolfs torg men sina planteringar och närheten till Kungsparken var under 1900-talets första häft en populär mötesplats för stadens homosexuella.

Någon legalisering blev det emellertid inte den gången heller. Dels för att homosexuella handlingar störde den allmänna ordningen, dels på grund av faran i att äldre skulle förföra unga pojkar till homosexualitet.

Antalet rättsfall hade sedan 1930-talet ökat lavinartat, samtidigt hade samhället och sjukvården i allt större utsträckning börjat betrakta avvikande böjelser som en sjukdom. Polisens tillslag innebar många gånger en katastrof. Under förhör tvingades många ange vänner, sexpartners och älskare – även anhöriga drabbades svårt. Många åtalade blev tvångsomhändertagna på mentalsjukhus och självmord var inte ovanligt.

När Malmöpolisen 1940 åtalar ett större antal män för ”onaturlig otukt” hade raggningsställena hade blivit fler och inkluderade nu också Stortorget, Centralstationen, Rörsjöparken och Ribersborg.

Bland de män som åtalades och dömdes till mellan två och sex månades straffarbete fanns adelsmannen och ryttmästare Fredrik Herman Bennet, före detta officersaspirant på Kronprinsens husarregemente och sedan 1933 pensionerad kavalleriofficer i svenska armén.

Under sensommaren 1939 hade han efter ett bad på Ribersborgs badhus mött två ynglingar, varav åtminstone den ena bodde på Botildenborg som ägdes av Bennet. Han hade bjudit hem pojkarna till sin villa på Fridhemsvägen och vid ett senare tillfälle skulle de haft sex.

Ryttmästaren dömdes till två månaders straffarbete för ett otuktstillfälle, men överklagade i hovrätten och vädjade om villkorlig straff för att undvika skandal, vilket han nekades. Innan domen gick i verkställighet 1941 tog han sitt liv med lysgas.

Fredrik Bennet efterlämnade hustru och två söner.

***

Läs mer:

Försvunna Malmö 4 augusti 2017

Gay i Malmö – en mörk historia

Den årliga Pridefestivalen sätter färg på Malmö den närmaste veckan. Synen på samkönade och sexuella relationer var mörkare i gamla dagar.

Vad menade egentligen reformatorn Mortensen med anklagelsen ”att inte vara man nog”? Och vad avsåg husarerna med att ”köra en bög”?

Följ med på en tidsresa i fyra delar.

Homosexualitet blev ett begrepp först under senare halvan av 1800-talet.

Nog för att det fanns samkönade sexrelationer långt innan dess, men när reformatorn Claus Mortensen i det ännu danska Malmö år 1538 anklagade uppkomlingen Niels Kuntze för att inte vara man nog åt sin hustru, ska det kanske inte främst ses som ett uttryck för att köpmannen skulle vara homosexuell. Möjligen impotent, och det var etter värre.

I en klagoskrift till kung Kristian III beskriver han relationen till sin hustru: ”[…] det är två år sedan du först kom i min säng, jag har ju handlat med dig, som en man handlar med kvinnfolk […]”. Likväl ska anklagelserna snarare ses i ljuset av ett politiskt och ekonomiskt maktspel i den så kallade Grevefejden. Kuntze som tillhörde vinnarsidan i inbördeskriget hade nämligen klättrat snabbt på karriärstegen genom att gifta sig med dottern till Malmös förmögne borgmästare Jep Nielsen. Claus Mortensen och hans allierade Jørgen Kock tillhörde förlorarsidan.

Claus Mortensen stödde sig på Martin Luthers tolkning av Första Moseboken, en uppmaning till mannen och kvinnan att vara fruktsamma och föröka sig inom äktenskapet. Det handlade om plikter, inte om lust. En anklagelse om bristande sexuell förmåga var helt enkelt en kränkning av manligheten.

Reformatorn lyckades inte upphäva äktenskapet mellan makarna Anne Jepsdatter och Niels Kuntze. Istället blev Kuntze borgmästare och Mortensen avsatt som kyrkoherde i S:t Petri, degraderad till vanlig präst i Västra Skrävlinge och Hyllie församling. Makarna Kuntze kom att bo kvar på Östergatan fram till sin död. Huset finns ännu kvar i kvarteret S:t Gertrud och parets siluetter kan ännu beskådas på en nött gravsten i golvet bakom S:t Petris altare. Deras äktenskap förblev emellertid barnlöst.

Äktenskapet mellan Niels Kuntze och hans hustru Anne Jepsdotter bestod, trots hårda prövningar. Deras gravsten ligger numera bakom altaret i S:t Petri kyrka. FOTO: EMMALISA PAULY

Malmö var på 1500-talet ett samhälle med en hederskultur, understryker Åke Norström i boken ”1500-talets Malmö – Om människor i en stad”. Under denna brytningstid var samhällets normer för sexualitet väl förankrade i folks medvetande. I den bibelspäckade Malmø-Bogen från 1530 framställs äktenskapet som ett skydd mot synd och okyskhet, skickat av Gud ”til hielp, trøst oc huswale” för människorna. Den äktenskapliga sexualiteten sågs som en del av Guds skapelse och ansågs därmed utgöra ett skydd mot onani och allmän otukt.

Ogifta män som umgicks på krogar sågs som presumtiva orosstiftare. Malmö med sina cirka 5 000 invånare var en mansdominerad stad och därmed en given marknad för prostitution. Ogifta kvinnor hölls hårt. Minsta antydan om lösaktighet kunde få allvarliga konsekvenser för kvinnor och skada borgerliga släkters anseende.

I lägre samhällsklasser – bland daglönare, soldater och tjänstefolk – där det inte fanns någon egendom att beskydda, såg relationerna sannolikt något annorlunda ut. Jungfrudom var inget krav för äktenskap och oäkta barn kunde legaliseras senare. Sannolikt var det vanligt med maskerade samboskap inom hushållen. Det fanns en stor skillnad mellan könen vad gäller normer för sexuellt beteende, en moral för ungkarlar och en annan för ungmör. Vilket i sig skapade en marknad för prostitution och gav upphov för sexuella övergrepp, så kallade jungfrukränkningar. Kvinnliga tjänarinnor kunde inte alltid skydda sig från husbonden.

Homosexualitet sågs inte nödvändigt som ett allvarligt brott. Däremot var det en grov förolämpning vid denna tid att anklaga en man för att blivit tagen av en annan man. Det vill säga, det ansågs synnerligen skamligt att vara den passiva parten.

Sex mellan kvinnor förekom sannolikt. Hur man såg på det är mer oklart. I ett internationellt perspektiv uttrycktes sex mellan kvinnor både i ord och i bild långt före 1700-talet. Kvinnan drevs även av frestelser och lust. En överdriven sexaptit sades bero på syndigt onanerande och syndig sex mellan kvinnor förklarades med hermafroditism.

Det är naturligtvis frestande att lägga sexuella aspekter på häxprocesser som från mitten av 1500-talet

och hundra år framåt i tiden drevs med emfas i danska Malmö. I Stockholm kastades exempelvis en sextonårig dräng levande på elden, beskylld för sodomitisk synd. Men några sådana anklagelser förefaller inte finnas bland de kända akterna över de 86 kvinnor och män som beskylldes för trolldom – varav 63 kom att lagföras och 38 att dömas till ”eld och bål”.

Vid slutat av 1700-talet blev tanken om den lesbiska kärleken omöjlig. I de nya idéer som spreds i Europa sågs kvinnan som en asexuell varelse – det var först långt in på 1800-talet som kvinnfolk åter ansågs vara en varelse med könsdrift och lustar. Å andra sidan, kyskhetstanken öppnade också en möjlighet för kvinnor att leva tillsammans under vänskapliga och respektabla former, utan att misstänkas ha en sexuell relation.

Under de svenska 1600- och 1700-talen kom de ”trenne sodomitiska synderna” att bli beivrade enligt lag. Dit räknades sex med personer av samma kön, ”onaturlig” sex såsom anal- och oralsex samt onani och sex med djur. Av den nästan 1 500 personer, mestadels män, som avrättades i Sverige under dessa århundraden blev inte mindre än 600 dömda för tidelag (ordet är känt sedan 1538). Även de utsatta djuren avrättades.

Först i 1864 års strafflag kom homosexualiteten i fokus, då även rörande kvinnor. Ordet i sig skapade omkring år 1870. Genom den växande medicinska forskningen började man under sent 1800-tal se homosexualitet som en sjukdom, och inte bara en avart bortom Guds norm.

En gränsdragning mellan hetero- och homosexuella innebar en stigmatisering som inte tidigare hade funnits, menar Thomas Sörensen i sin bok ”Det blänkande eländet”. Den manliga identiteten som tidigare handlade om mognad, kom nu att i större avseende präglas av sexualitet. Majoriteten av männen klassades eller klassade sig själva som heterosexuella, medan sodomiten som hade ägnat sig förbjudna handlingar fick en stämpel som homosexuell. Det kan i synnerhet ha påverkat vänskapsidealen mellan män inom det militära.

Nakna husarer rider till bad på Ribersborg. Bilden har sin konstnärliga motsvarighet i den danske konstnären Oscar Mathiesens berömda målning ”Dragoner rida till bad” målad i Ystad 1905. FOTO: Albert Wilhelm Rahmn/Malmö museum.

Sexualiseringen av relationerna komplicerade kamratskapet och gjorde det till ett minerat gränsland. Att döma av fotografier från förra sekelskiftets husarregemente i Malmö tycks det ännu inte finnas någon beröringsskräck eller genans inför nakenhet. Lekfulla brottningsmatcher, armar runt axlar och till och med dans förekommer på bilder från logementen. På andra foton sitter husarer i bara mässingen i begrepp att vattna sina hästar i något vattendrag.

Husarernas närvaro i Malmö (1822-1927) präglade gatulivet och gjorde livet osäkert för stadens kvinnor. Även arbetarkvinnor höll sig på anstånd från husarerna som hade dåligt rykte. Fylleri och könssjukdomar hörde till den gängse bilden. Men det förekom också så kallade husartöser som umgicks med husarerna på krogar och dansbanor. Och så fanns det yrkesverksamma kvinnor på Humlegatan. På 1800-talet låg regementet bara ett stenkast bort, vid Drottningtorget.

Ingen beröringsskräck här inte. Beväringarna på Kronprinsens husarregemente var vana vid kroppskontakt och varandras nakenhet. FOTO: ALBERT MARLOW

Men det fanns rimligen även homosexuella husarer. Men Thomas Sörensen har inte hittat några fall bland krigsrätterna. Det kan möjligen förklaras med att de husarer som ertappats helt enkelt ombetts att självmant begära avsked för att undgå en skandal. En annan förklaring kan vara att homosexuellt beteende accepterades så länge det skedde i det fördolda och inte omkullkastade den rådande könsrollen. En tredje förklaring skulle kunna vara det sociala trycket, att rädslan för trakasserier var så stor att eventuell homosexualitet trycktes tillbaka.

Icke desto mindre förekom det homosexuell prostitution bland husarerna. Den usla lönen drygades ut med extrainkomster. En sådan var att runt förra sekelskiftet sälja sexuella tjänster till välsituerade homosexuella civilister i Malmö stad. En del var fasta kunder. Fenomenet var välkänt och utbrett, men uppenbart inget man talade om. Möjligen var det helt enkelt så att tjänsterna inte uppfattades som homosexuella.

Att utnyttja en homosexuell kallades av husarerna för att ”köra en bög”. Det kunde inbegripa såväl prostitution och utpressning, men framför allt den mer cyniska varianten att under falska förespeglingar råna och misshandla en homosexuell. En sådan samvetslös ”bögkörning” var ett tämligen riskfritt dåd. Inte ens en svårt misshandlad ”bög” skulle våga göra en polisanmälan – han var ett rättslöst villebråd. Bara ett dråp skulle upptäckas, men även då skulle gärningsmannen kunna räkna med ett lågt straff.

Först som sist kan ”bögkörningen” naturligtvis ses som ett tidigt uttryck för homofobi.

***

FAKTA: Homosexualitet. Sex mellan samkönade har förekommit sedan urminnes tider, redan hos de gamla grekerna och på romartiden. Order homosexualitet skapade omkring år 1870. Smädesnamnet bög har ett dunkelt ursprung. Ordet påstås ibland ha samhörighet med månsingordet för lättlurad, lättsinnig karl. En annan förklaring är att ordet kommer av franska bougre, usling, ytterst av medeltidslatin Bulgaʹrus kättare, sodomit, egentligen bulgar.

***

LÄS MER: 
”Det blänkande eländet – en bok om Kronprinsens husarer i sekelskiftets Malmö”, av Thomas Sörensen.
”Gay – en världshistoria”, med Robert Aldrich som redaktör.
”1500-talets Malmö – om människor i en stad”, av Åke Norström.
”Ett borgareöde i 1530-talets Malmö”, av Sven Rosborn ur Elbogen 1981.
”Trollpackor i Malmö”, av Einar Bager ur Malmö Fornminnesförenings årsbok 1957.

Claus Mortensen (1499-1575) var en dansk-luthersk reformator i Malmö, som gjorde livet surt för borgaren Niels Kuntze. Hans och hans mors gravstenar ligger framför altaret i Malmö S:t Petri kyrka. Här en sentida avbildning i S:t Johannes kyrka. FOTO: MARTIN ANDERSSON

 

 

Försvunna Malmö 24 juli 2017 • Uppdaterad 12 juli 2017

Fruntimmersveckan: Leonora Christina Ulfeldts dramatiska flykt

På fruntimmersveckans sista dag firar vi Sankta Christina av Bolsena, och alla andra kvinnor med namnet Kristina.

Bland dem finns Leonora Christina Ulfeldt. Hon spelade en viss roll då Skåne blev svenskt.

Leonora Christina Ulfeldt var förvisso inget helgon, men som en av barocktidens märkligaste kvinnogestalter i Norden är hon värd att ägna en tanke.

Hennes liv präglades av fåfänga, äregirighet, hänsynslöshet, hämnd- och maktlystnad, men också av kärlek till och lojalitet mot sin make Corfitz Ulfeldt, adelsman och dubbel landsförrädare, som hade en nyckelroll när Skåne blev svenskt 1658.

Paret Ulfeldts liv är som hämtat ur ett Shakespearedrama eller påminner om makarna Underwoods intriger i tv-serien ”House of Cards”, för att dra en modern parallell.

Leonora Christina Ulfeldt föddes 1621. Hon var dotter till den unga adelsdamen Kirsten Munk som ingått ett morganatiskt äktenskap med den dynamiske Kristian IV av Danmark.

Leonora Christina Ulfeldt (1621-1698).

Kungens dotter hade ingen arvsrätt men fick en genuin morgongåva när hon gifte sig. Hon var bara nio år när hon trolovades med den begåvade, elegante och charmerande Corfitz Ulfeldt. Världsmannen Corfitz hade imponerat på kungen och utsågs till riksråd och ståthållare. 1643 utsågs han till rikshovmästare och kungens närmaste medarbetare.

Det unga paret flyttade in i en stor gård vid Gråbrødertorv i Köpenhamn och inrättade sitt praktfulla hem med dyra mattor och konstverk. Leonora Christina blev huvudstadens förnämsta dam.

Kungens svärson var en skicklig diplomat, förvisso oaktsam och framgångsrik i konsten att skaffa sig personliga fördelar i form av pengar och makt.

Det mesta gick som smort ända tills Kristian IV gick ur tiden. En maktkamp seglade upp när Leonora Christinas halvbror Fredrik III tog över kronan. Medan Corfitz Ulfeldt i sin frånvaro slöt ett viktigt försvarsförbund med Nederländerna reducerades hans inflytande avsevärt vid hovet. Corfitz övermod och makarna Ulfeldts liv i lyx hade väckt anstöt.

Leonora Christina Ulfeldts liv präglades av fåfänga, äregirighet, hänsynslöshet, hämnd- och maktlystnad, men också av kärlek till och lojalitet mot maken Corfitz Ulfeldt. Illustration av Tycko de Hofman.

Även på den kvinnliga sidan gnisslade relationerna. Drottningen Sofia Amalia hade ett ont öga till sin vackra och eleganta svägerska som dittills hade varit ensam dam på toppen.

När paret Ulfeldt under falskt vittnesbörd anklagades för att ha planerat ett mord på kungen började det brännas. För att undvika en ingående ekonomisk revision vände det förödmjukade paret Ulfeldt Danmark ryggen 1651. De ansåg sig orättvist behandlade, men det gick ingen nöd på dem. I bagaget hade de en miljon riksdaler, en på den tiden ofantligt stor summa. I Stockholm blev landsflyktingarna väl mottagna av en annan Kristina, drottningen.

När Ulfeldt inte inställde sig vid den danska riksdagen för att avlägga räkenskap för sin ämbetsförvaltning blev följden att hans gods togs i beslag. Däribland det skånskdanska Torups slott, som Corfitz Ulfeldt redan 1647 hade tillhandlat sig av adelsmannen och industriledaren Jochum Beck.

Corfitz Ulfeldt svarade med att producera en svärm smädeskrifter mot kung Fredrik III och drottningen Sofia Amalia. Det retade det danska hovet så till den grad att det senare framhålls som ett av skälen till den danska krigsförklaringen 1657.

Ulfeldts fann sig väl tillrätta i den svenska huvudstaden. Bland annat lånade Corfitz ut ofantliga 200 000 riksdaler så att den abdikerande drottningen Kristina skulle kunna resa till kontinenten. Därmed banade han väg för Karl X Gustavs kronbestigning. Den nye kungen stod även han i ekonomisk skuld till dansken.

Corfitz Ulfeldt (1606-1664).

Landsflyktingarna ruvade på hämnd och nu startade en övertalningskampanj för att Sverige ska förklara Danmark krig. Men Karl X Gustav vill vila på hanen och låta danskarna skjuta första skottet. Bland annat hade han beakta det förbundet som Danmark ingått med Nederländerna, den allians som Curfitz Ulfeldt hade fått undertecknad 1647.

När så Fredrik III – möjligen något förhastat och ogenomtänkt – startade det första danska kriget 1657 marscherade den svenske kungen från Polen till svenska Pommern där också Ulfeldts hade slagit sig ner, i slottet Beuth som han erhållit i pant för lånet till drottning Kristina. Corfitz Ulfeldt trädde nu i tjänst hos svenske kungen som Geheimeråd (den förnämste ministern) och åtföljde honom på krigståget mot Danmark.

Leonora Christina Ulfeldt försökte förgäves avråda sin make från att ta detta avgörande steg, att aktivt sälla sig till Danmarks fiende. Men Corfitz Ulfeldt såg sig ha moralen på sin sida, rätten att välja en ny herre sedan den förra svikit honom. Han var en spelare som satsade högt när han satt med rätt kort.

Vilken betydelse man nu ska tillräkna förrädaren rörande beslutet att tåga över det islagda Bält och därmed den svenska segern, är historikerna inte ense om. Men det var inte för inte som kriget kom att kallas ”det Ulfeldske krig”.

I vilket fall kom han att spela en avgörande roll i fredsavtalet. Danskarna hade uttryckligen undanbett sig att ha att göra med landsförrädaren, men den svenske kungen lät dem bita i det sura äpplet. Svenskarna med Ulfeldt som förhandlare krävde – som bekant – att Skåne, Halland och Blekinge skulle tillfalla Sverige. Däremot övertalade han Karl X Gustav att släppa kravet på ett de svenska tre kronorna skulle tas bort ur det danska riksvapnet. Att de återfinns där än i dag kan danskarna tacka sin främste landsförrädare för.

Ulfeldt skulle inte vara Ulfeldt om han inte också såg till att ta för sig för egen vinning. Bland de svenska kraven fanns att den forne danske adelsmannen och hans hustru med familj skulle få all sin egendom i Danmark återställd. Samt ges rätt att åter bosätta sig i landet.

Enligt fredsavtalet skulle Skåne under svenska kronan få leva efter gammal dansk lag och sina tidigare privilegier. Det var så klart perfekta förutsättningar för paret Ulfeldt. De hade nu skapat sig ett eget rike.

Paret bosatte sig på Torups slott, men inrättade också en stor våning i centrala Malmö vid Adelgatan, det komplex som idag utgörs av hotell Tunneln. Leonora Christina tog det ljusaste rummet, i hörnet mot Kansligatan.

Men problemen tornade åter upp sig. Kung Karl Gustav ville säkra inkomsterna från Öresundstullen men fruktade samtidigt ett angrepp från Danmarks allierade. Kungen ville en gång för alla sluka hela Danmark, rasera Köpenhamn och göra Malmö till den stora örlogshamnen i Öresund. Ett nytt krig drog igång, men den här gången kom Nederländerna till danskarnas undsättning. Makterna nere på kontinenten ville förhindra att Öresund kontrollerades av enbart ett land.

Oroligt var det också i Skåne. Motsättningar mellan svenska kronan och den skånska befolkningen drogs till sin spets. I synnerhet den skånska adeln var missnöjd med nya tullar på export och import. Corfitz Ulfeldt ogillade dessutom konungens fredsbrott och protesterade högljutt. Det var inte så här han hade tänkt sig livet under sin nye herre.

En sammansvärning mot svenskarna avslöjades. Planen var att i december 1658 släppa in 800 danska soldater i Malmö. De svenska myndigheterna anklagade Corfitz Ulfeldt för samröre med rebellerna och majestätsbrott. Kungens förtrogne greps och anklagades för att ha förvarnat danskarna om en svensk stormning av Köpenhamn i februari 1659.

I samband med utredningen drabbades den nu 53-årige Corfitz av ett slaganfall, vilket försvårade ett försvar. Det blev hustrun som fick föra hans talan. Det gjorde hon tydligen så bra att man lät fyra läkare undersöka om maken verkligen var så sjuk som uppgavs. De fann honom nedbruten, både till kropp och själ.

I december 1659, dagen efter det att sammansvärjningens huvudmän avrättats på Stortorget och fått sina huvuden spetsade på pålar, skulle domen mot Corfitz Ulfeldt förkunnas. Han skulle mista både liv och gods.

Men, efter beslut av konungen fick domen inte offentliggöras. Han ville själv överväga saken. I väntan på beslut sattes Ulfeldts i husarrest i sin fastighet på Adelgatan. När så Karl X Gustav avled i februari 1660 såg det mörkt ut. Det gick ett rykte om att de skulle föras som fångar till Finland. Makarna såg ingen annan råd än att återigen ta till flykten.

Planen var att Corfitz skulle ge sig av till Lübeck och Leonora Christina till Köpenhamn, för att förbereda hans återvändande till Danmark.

I juli 1660 tog sig Corfitz utklädd till präst obemärkt ut via trossbotten i sitt sovmak, ner i källaren och ut genom ett fönster till Adelgatan, genom Strandporten, ner på färjebron och ombord på en slup. När Leonora Christina fick besked om att maken var i säkerhet rymde hon själv, förklädd även hon.

Makarna Ulfeldts avsked av varandra i det ögonblick, då Corfitz i prästdräkt klättrar ner i källaren för att fly husarresten. Mannen till vänster är hushållets tjänare D’Aranda.

Då visste inte makarna Ulfeldt att den svenska regeringen sedan en vecka tillbaka hade benådat dem. De hade därmed gått miste om sitt svenska beskydd och förlorat allt.

Och värre skulle det bli. På väg till Lübeck hade Corfitz Ulfeldt tagit det fatala och förvirrade beslutet att ändra resplanen och lägga om kursen mot Köpenhamn. Där återförenades makarna, arresterades omedelbart och fördes till Hammershus på Bornholm.

Där satt de under ett och ett halvt år, under sträng bevakning efter ett misslyckat rymningsförsök via en latrinlucka. Med tiden ansågs Corfitz Ulfeldt ofarlig. Efter att ha erkänt sitt brott, gjort avbön inför danske kungen och avsagt sig stora delar av sin förmögenhet blev Ulfeldts slutligen fria.

 

Planritning över Tunnelns källare från 1919, med Corfitz Ulfeldts flyktväg genom golvet i sin kammare och honom källaren och ut på Adelgatan. Skiss av O A Forseth.

Det bestämdes att de skulle bo på en gård på Fyn, ett arv efter Leonora Christinas mor. Corfitz var en bruten man, men inte sjukare än att han ännu kunde förblindas av hämndbegär. När han våren 1662 fick tillåtelse att lämna Danmark för att resa till en kurort utomlands försökte han vinna stöd för nya hämndplaner hos den franske kungen Ludvig XIV.

De intrigerna blev droppen för Fredrik III. Den åldrade landsförrädaren dömdes åter till att mista liv, ära och gods. Dödsdomen verkställdes symboliskt på en docka. Hans gård i Köpenhamn revs, och på dess tomt (numera Gråbrødertorv) placerades en skampåle, som stod där fram till 1842 och numera finns på danska Nationalmuseets gård.

Cortitz höll sig undan i ett drygt halvår innan han slutligen avled på en båt på Rhen 1664, 57 år gammal.
Leonora Christina var bara 43 år gammal när hon, trots att hon svor sig fri från makens sista intriger, sattes i Blåtårn på Köpenhamns slott. Där satt hon inlåst i 22 år, under förnedrande och vidriga förhållanden. Mat och rikliga mängder vin fick hon från det kungliga köket, men sysslolösheten plågade henne. Hon fick inte ha några ägodelar, och framför allt inga böcker.

 

Skampålen över landsförrädaren Corfitz Ulfeldt. En gång uppställd på Gråbrødertorv, numera placerad vid det danska nationalmuseet. Foto: Nationalmuseet.

Med ett bläckhorn tillverkat av ett tennlock, bläck gjort på sot och öl, samt en hönsvinge vässad med en glasbit började hon på papper från sockerpaketen nedteckna sin historia. Den gavs långt senare ut i bokform som ”Jämmers minne”.

När Kristian V blev ny kung fick hon en viss förbättring av sina villkor. Men hennes oförsonliga fiende Sofia Amalia tog löfte av sin son att inte släppa ut henne. Först sedan drottningen dött 1685 fick Leonora Christina åter se dagsljus. Hon lämnade sitt fängelse under värdiga former, skred långsamt genom folkmassorna till en väntande vagn.

Kungen hade gett henne Maribo kloster på Lolland där hon med ekonomiskt understöd kunde leva ståndsmässigt. Hon avled 1698, 76 år gammal och begravdes i Maribo domkyrka.

Läs också: ”1658 – Tåget över Bält” av Lars Ericsson Wolke, ”Jämmers minne” av Leonora Christina Ulfeldt, ”Kungadotter, politisk fånge och författare” av Karin Borgström i antologin ”Starka kvinnor” samt ”Malmö stads 600-årsjubileum” av A U Isberg.

Andra namn i fruntimmersveckan är Sara,  MargaretaJohannaMagdalena och Emma

Försvunna Malmö 23 juli 2017

Fruntimmersveckan: Emma Ahlqvists klassresa fick ett grymt slut

Emma Ahlqvist gjorde klassresan, från gatflicka i Malmö till ”diamantdam” i Monaco. Hon hittades styckmördad i en koffert för 110 år sedan.

I augusti 1907 kunde Malmöborna läsa i Sydsvenskan om ett hemskt mord i Monte Carlo.

Det brutala dådet blev snabbt en världsnyhet, en följetong denna annars ganska händelsefattiga sensommar. I ett första telegram kunde man läsa om hur en styckad kvinnokropp hittats i en koffert och ett engelskt par hade arresterats. En konstig lukt fick en stationskarl på järnvägsstationen i Marseille att reagera. Det rann blod ur kofferten. I den låg torson av en kvinna.

Illustration ur nyhetsbladet Crime de Monaco.
Bagaget tillhörde en Vere St Leger Goold och hans hustru Marie Violet. I deras handkappsäck fann man huvudet och fötterna.

Den styckade kvinnan visade sig vara grosshandlaränkan Emma Levin, född Emma Erika Ahlqvist i Malmö. Mordet blev inte mindre pikant av att Vere Goold var son till en irländsk baron och före detta tennismästare, sedermera hasardspelare.

Paret Goold som tydligen hade spelar bort sina pengar på casinot hade fått låna såväl kontanter som juveler av den rika änkan. När Emma Levin krävde att få lånet reglerat blev hon hembjuden till Goolds hus på te, klockan fem på eftermiddagen den 4 augusti 1907. Vad som sedan hände blev aldrig riktigt klarlagt. Paret lämnade flera olika versioner och skyllde på varandra.

Bland Goolds tillhörigheter hittades offrens smycken samt styckningsverktyg. Obducenten konstaterade att offrets skador hade tillfogats med ursinnig kraft. Då herr Goold var en ”gammal bräcklig gubbe med darrande ben” föll huvudmisstankarna på hustru. ”Mrs Goold är en mycket energisk kvinna och mannen ansågs allmänt stå under toffeln” och ”för öfrigt var han neuranstikeniker, svag till viljan och karaktären samt begifven på dryckenskap”.

Fängelseporträtt på makarna Vere St Leger Goold och Marie Giraudin Goold.

Sydsvenskans läsare besparades inga blodiga detaljer. Från franska tidningen Le Matin citerades: ”de af Goold bortskurna inälforna – en operation som skedde för att fördröja likets förruttnelse – nu har hittats i sjön utanför Monte Carlo af en båtförare”.

Inte heller när det gällde rapporteringen av Emma Levins extravaganta leverne i Monte Carlo sparade medierna på krutet. Hon döptes till ”diamantdamen”, med sjuklig ”mani att vara iklädd smycken som representerade ett värde av många tusen”. På kasinot sades hon ”dyrka sin spelpassion”, samtidigt konstaterade man att ”hennes konversation visade en mycket ytlig bildning och hennes förnäma later var det icke svårt att komma till rätta med”.

Illustration ur nyhetsbladet Crime de Monaco.

Emma Levins vandel och moral blev redan någon vecka efter dådet föremål för ett sedelärande men hånfullt skillingtryck.

Allt medan väskbäraren Lucien Pons som kom dådet på spåren blev kallad ”le brave Pons” och förklarad hjälte.

Vere Goold stod ut ett år på Djävulsön utanför Franska Guyana och begick självmord 1908. Violet Goold som fick sitt dödstraff omvandlat till livstid avled i fängelset Montpellier 1914.

Case closed.

Artikel ur Dagens Nyheter, från den 13 september. .

Här kunde berättelsen om Emma Levin ha slutat.

Mer än hundra år efter mordet får Stadsarkivet i Malmö en förfrågan från en brittisk journalist som inför en stundande Wimbledonturnering undrade om det finns några uppgifter om en viss Emma Levin, född Ahlqvist.

Fru Levins banemän är nämligen inte bara för evigt inskrivna i styckmördarnas ”Hall of Fame”, Vere Goold är också ihågkommen för att han 1879 spelade final i Wimbledonmästerskapen – som han förlorade.

Frågan om Emma Ahlqvist gick till arkivarien Anette Sarnäs som började leta i stadsarkivet. Det hon fann fascinerade så till den grad att det resulterade i ett föredrag – och så småningom en spännande och omfattande artikel i Malmö kulturhistoriska förenings årsskrift Elbogen 2015 – som till stora delar ligger till grund för denna artikel (publicerad första gången i Sydsvenskan 2012, nu något reviderad).

Efterforskningen visar inte på någon lycklig barn- och ungdom. Hon for illa. Eller som det rapporterades i en tidning i samband med mordet: ”Redan som flicka var hon icke synnerligen rädd om sitt rykte”.

Emma Erika Ahlqvist föddes 1861 i hus nummer 803, på Norregatan, vid hörnet av Nya Grönegatan i Malmö. Hennes far Lars Herman var skräddare och mor Johanna Knutsson piga. Paret hade liksom många andra fattiga sökt sig till Malmö som expanderade våldsamt vid mitten av 1800-talet.

Ett av barnhemmen som Emma Ahlqvist hamnade på var LB-torp där Stadshuset ligger idag. Emma var 11 år när bilden togs och bör således vara en av de flickorna som står överst på trappan. Bild ur boken Malmö barnhem.

Efter en tid i Köpenhamn blev hela familjen med fem barn 1866 inskrivna på ”arbetsinrättningen” (socialen) på Västergatan och lilla Emma hamnar på olika barnhem tills hon vid femton års ålder blir konfirmerad i Caroli kyrka. I nästan två år tjänade hon som piga hos trädgårdsmästare Möller i Södra Förstaden innan hon fick anställning på Cigarr- och Tobaksfabriken Föreningen på Östergatan 15.

När Emma Erika Ahlqvist var 17 år dyker hon första gången upp i polisens register över ”lösa” kvinnor. Där beskrivs hon som ”5 fot 2 tum hög, stark kroppsbyggnad, långlagdt fylligt ansigte, liten uppsvengd näsa, blåndt hår, och ljusa ögonbryn, bruna ögon”. Det antecknas att hon blivit förförd av en bokhållare Johansson.

Malmö Cellfängelse. Här satt Emma Ahlqvist i tre månader.

De kommande åren skulle bli tuffa. Malmö var ingen sund plats, miljön var ohälsosam och stanken påtaglig. Avloppsvatten rann via rännstenen ner i kanalen som var en enda stor kloak. Trångboendet var extremt, missförhållandena stora och den sociala utslagningen omfattande. Olika epidemier som lungsot, rödsot, kolera och smittkoppor avlöste varandra.

Emma Ahlqvist fick regelbundet genomgå läkarbesiktning hos polisen på Rådhuset. Redan ett halvår efter första registreringen blir ”prostituerade quinspersonen Emma Erika Ahlqvist intagen å Malmö Lazarett den 8.2 1879 för Syphilis” på kurhuset på Jakob Nilsgatan. Hon blir utskriven men troligen aldrig helt frisk från sjukdomen.

Hon förekommer flitigt i polisjournalerna för småförseelser och sedan hon vid upprepande tillfällen har missat att inställa sig för läkarundersökning döms hon 1879 till två månaders straffarbete på cellfängelset i Malmö. Möjligen består arbetet i att sy säckar. Bara några månader senare får hon böta 40 kronor ”för det hon i berusat tillstånd förfördelat henne mötande personer” och en månad senare är det dags igen då hon ”förolämpat en annan prostituerad qvinna på Södergatan så att det wäckt allmänt uppseende”.

Här i hörnhuset av Södra Promenaden och Rörsjögatan bodde Emma Ahlqvist strax innan hon lämnade Malmö 1880. Bilden är tagen strax före rivningen 1956. Foto: Charlie Raasum.

I augusti 1880 lämnar Emma Ahlqvist hemstaden Malmö men återfinns fem år senare inskriven med sin mamma och två bröder på Blegdamsvej 40 i Köpenhamn. Både Emma och hennes mamma försörjde sig officiellt på handarbete. I samma fastighet bodde den 26-årige, ogifte affärsmannen Leopold Levin, och hans bror Joseph.

Enligt några tidningsartiklar från 1907 ska Emma ha arbetat som sortererska hos Levins lumpfabrik på Ryesgade. Fabrikören Leopold Levin ”hade tillfälligtvis kommit att lägga märke till den unga flickan hvars ansikte var tämligen hvardagligt, men som redan då hade en ståtlig figur samt mera hållning och pli på sig än de flesta unga flickor i hennes ställning”, som det beskrevs i Sydsvenskan. Men sannolikt hade de två träffats tidigare, möjligen redan under hennes tid i Malmö.

Emma fortsätter emellertid att arbeta – bland annat som kappsömmerska på Morescos fabrik i Köpenhamn – men direktören bidrar till att försörja familjen. Emma och Leopold kom att bo ihop cirka tio år innan hon reste till Paris för att lära sig franska och beställa brudutstyrsel.

Paret gifter sig i Berlin 1890 sedan Emma konverterat till judendomen och lagt till namnet Esther. Makarna bor från 1892 i en flott våning på Österbrogade 116 och senare på Bredgade 49. År 1902 flyttar de till Stockholm där Leopold Levin har fortsatt stor framgång både som affärsman och i stadens societet. De håller magnifika bjudningar i våningen på Barnhusgatan 18. Några barn får de inte men adopterade en flicka från Schweiz.

Fru Emma Levin med sin fosterdotter Helene.

När maken insjuknar och avlider av ”njurinflammation, lunginflammation och hjärtsäcksinflammation”  flyttar Emma som välbeställd änka till en luxuöst inredd femrumsvåning på Nybrogatan 13 även om hon under sommarhalvåret mestadels vistas vid Rivieran efter doktorns ordination. Då hon inte längre anser sig kunna ta hand om sin fosterdotter skickas flickan tillbaka till sina föräldrar i Lausanne.

Sommaren 1907 reser Emma Levin, liksom hon och maken gjort sedan de gifte sig, till Monaco där hon har för vana att mingla bland celebert folk och spela bort betydande summor. Det blev hennes öde, 46 år gammal.

Mordet i Monte Carlo som skillingtryck.

I hennes testamente fastslogs att modern ärvde 2 000 kr plus en livränta, att fosterdottern Helene Mathey skulle erhålla en livränta på 3 000 kronor livet ut och bröderna skulle få vardera 10 000 kronor. Därefter skulle överskottet gå till ”Föreningen af 1837 til försømte børns frelse”.

Emma Levin begravdes på en kristen kyrkogård i Marseille. Möjligen flyttades kvarlevorna senare. I sin nyhetsrapportering berättade Dagens Nyheter att modern Johanna Ahlqvist gärna ville begrava henne i Köpenhamn. Dit skickades i vart fall Emma Levins juveler och smycken efter rättegången.

Hennes övriga kvarlåtenskap på Nybrogatan 13 gick på två auktion i Stockholm.

”Det var icke den vanliga auktionspubliken som igår rörde sig i stadsauktionskammarens visningssalar. […] Här finnos resväskor, kikare, knifvar och gafflar, glas och porslin i långa banor o.s.v. En toalettnecessär, med den olyckliga kvinnans initialer ingraverade […] Man stannar med häpnad inför […] långa rader af skräddaeriarbetet i siden […] Deras forna ägarinnan har tydligen offrat ganska mycket åt ytan. Bland allt virrvarr af lyxartiklar stannade ögat till sist vid några – dockor, som lågo för sig själv på ett litet bord framme vid fönstret.” (Dagens Nyheter, 13 oktober 1907).

Fantasieggande och färgstråk illustration ur den franska tidningen Le Petit Journals söndagsbilaga.
Förstasida från Daily Globe i december 1907.
Försvunna Malmö 22 juli 2017 • Uppdaterad 23 juli 2017

Fruntimmersveckan: Magdalena Stenbocks lindar på Stortorget

Maria Magdalena är ett av fyra kvinnliga helgon som firats i juli sedan medeltiden, och som lagt grunden för fruntimmersveckan.

En Magdalena som gjort avtryck i Malmö var dottern till den mäktige generalguvernören i den svenska provinsen Skåne.

Ulrika Magdalena var Magnus Stenbocks äldsta barn. Hans ögonsten.

Det var Magnus ”Måns Lurifax” Stenbock som den 29 oktober 1709 inför Malmöborna, dess magistrat, borgerskap och militär, från Rådhusets trappa kallade till nationell samling inför kampen mot den danska fienden på andra sidan Öresund. För den otrogne skulle det gå på samma sätt som för snapphanarna, det vill säga den skulle betraktas som förrädare ”utan all Nåd ansedd och straffad till Lifwet”.

Det var en orolig tid, danskarna hade förlorat Skåne 1658 och stod nu i begrepp att göra ett sista försök att återerövra Skåne. I slutet av november månad 1709 slog tvåtusen danska soldater läger utanför Malmös stadsmur.

Den vintern led Malmöborna stor nöd. Födan tröt, den allmänna vakthållningen skärptes, fältsjukan härjade och dödligheten var hög.

Innanför stadsmuren befann sig också Stenbocks familj, hustrun Eva Magdalena samt barnen, däribland den sjuttonåriga Ulrika Magdalena.

Under influens av senbarock och med ett gryende intresse för natur och det romantiska utgick på sent 1600-tal en uppmaning till borgerskapet som bodde runt det Stora torget att planera träd framför sina hus. Två lindar ska ha planteras av Ulrika Magdalena Stenbock. När Carl von Linné 1749 strövade runt i Malmö imponerades han av Torget som han fann vara ”ett av de största i riket”, kantat av välskötta planteringar med lind, kastanjer och valnötsträd. År 1870 fälldes de sista träden för att hela torget skulle stenläggas. (Mattias Flensburgs lavering ”Malmö Stortorg” från 1804).

 

Det var med blandade känslor Magnus Stenbock i december 1709 smet ut från Malmö för att leda en fältarmé mot danskarna. Två månader senare triumferade han i slaget i Helsingborg och drev danskarna till reträtt. Det är därför Stenbock står staty där.

Nöden i Malmö avhöll inte Magnus Stenbock från att på den trettonde dagen år 1711 ställa till med fest på Knutssalen. Festligheterna inleddes med fyrverkeri på Stortorget.

Fyra av den sex dukade borden på banketten representerade de fyra stånden. Bland de utklädda gästerna noterar vi att Ulrika Magdalena och hennes fästman, greve Wachtmeister, hörde till bondeståndets bord.
Det var i samband med dessa festligheter som Ulrika Magdalena, enligt sägnen, planterade två lindar på Stortorgets västra sida.

Lyckan blev kort. ”Måns Lurifax” ledde slaget vid Gadebusch 1712 men deltog också i kapitulationen i Tönning 1713 där han blev tillfångatagen. Från sin cell på kastellet i Köpenhamn ansökte han förgäves om att få närvara vid sin dotters bröllop.

Han fick aldrig återse sin ögonsten. Ulrika Magdalena Stenbock dog i barnsäng den 21 januari 1715, blott 23 år gammal. Därmed slocknade även livet för den forne guvernören. En två år senare var han död.
Lindarna stod kvar på Stortorget i drygt hundra år innan de fälldes i mitten av 1800-talet.

Läs mer: ”Stenbock – Ära och ensamhet i Karl XII:s tid” (2008) av Andreas Marklund och ”Karolinen Stenbock” (2007) av Ingvar Eriksson. Andra namn i fruntimmersveckan är Sara,  Margareta och Johanna 

Försvunna Malmö 21 juli 2017 • Uppdaterad 12 juli 2017

Fruntimmersveckan: Johanna Andersson, från klok gumma till läkare

Dagens namn, Johanna, var populärt redan på 1800-talet. Inte minst var Johanna Maria Andersson eftertraktad. I alla fall om man behövde hjälp med ett brutet ben.

Det visste till och med kungen.

Johanna Maria Andersson var den minst kända kvinnan i en skånsk benbrottsläkarsläkt, men inte desto mindre intressant. Hon har nämligen en nyckelroll, i skarven mellan gamla traditioner och modernare läkekonst.

Förr i tiden fanns det inga vårdcentraler, i synnerhet inte på landsbygden. Den som blev sjuk fick klara sig bäst det gick. Men det fanns kloka gummor och gubbar som kunde råda bot, laga ett benbrott eller lägga om ett sår. Det var en livsviktig kunskap som vandrade från generation till generation.

Några av benbrottsläkarna från 1500-talet råkade illa ut, betraktades som häxor och brändes på bål.
Johanna Maria Andersson föddes i Malmö 1835. Hennes släkt av så kallade benbrottsläkare kan spåras tillbaka till Elna Persdotter som föddes i Södra Sandby år 1675. Sannolikt hade också hon lärt konsten av någon utanför sin egen familj.

Elna fick uppleva en eländig och fattig tid. De skånska krigen mellan svenskar och danskar innebar en stor plåga för befolkningen. De som överlevde drabbades istället av pesten. Elna hade med andra ord fullt upp.

Benbrottsläkaren Johanna Maria Andersson (1835-1907). Bild ur boken "En benbrottsläkarsläkt" av Ingegerd Wedin.

Benbrottsläkaren Johanna Maria Andersson (1835-1907). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.

Hennes dotter Sissa Mårtensdotter (1700-1764) fortsatte läkeverksamheten liksom dotterdottern Elna Hansdotter (1743-1814) som först flyttade till Getinge och senare till Lund. Där tar näst äldsta dottern Marna Nilsdotter (1782-1859) vid.

Att utföra läkekonst på landsbygden var en sak, att göra det i universitetsstaden Lund en annan. Utbildade, manliga läkare i distriktet irriterades av konkurrensen och ville få till ett stopp. När en av Marnas patienter avled blev hon åtalad för livsspillran och kvacksalveri.

Med stöd av stadsläkaren fällde rätten den så kallade Kokvinnan till böter.

Benbrottsläkarnas utövning var förvisso olaglig sedan medicinalförordningen år 1688, men detta var troligen den första gången läkarkåren i Skåne påskyndade ett rättsfall. Det skulle bli fler.

För att inte konkurrera öppnade Marnas dotter Elna Arfidsdotter (1814-91), sedermera Hansson, vid 20 års ålder en praktik i Malmö. Ryktet att ”Kokvinnans” dotter hade flyttat till staden spreds snabbt. Hon kom att kallas ”Lundakvinnan” och led ingalunda brist på patienter på sin mottagning i hörnan av Norre- och Grönegatorna.

I Malmö hade det sedan 1554 funnits ett bardskärarskrå, med rätt att ombesörja rakning, åderlåtning, benbrott och behandling av sår. Ordet kom senare att ändras till barberare och fältskär.

På Elna Hanssons tid, på 1830-talet, fanns det ännu inget allmänt sjukhus i Malmö. Patienter skickades i bästa fall till länslasarettet i Lund. I Malmö fanns en stadskirurg, en stadsmedicus samt några militärläkare, veterinärer och barnmorskor. Dessa hade uppenbart inga problem med en inflyttad ”kvacksalvare”. Läkarna behandlade benbrott och lät sedan Elna sköta eftervården.

Elnas praktik blev så välbesökt att familjen på åtta personer – maken Hans Månsson, fem barn och en piga – kunde flytta. Ett större hus med bostad, mottagning samt lägenheter och kamrar till uthyrning uppfördes runt 1850 i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan, i det kvarter som tidigare hade upptagits av utvärdshuset Altona. Huset ligger för övrigt kvar än idag, ett rött tvåvåningshus i vinkel.

Här, i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan hade Johanna Maria Andersson och hennes mor Elna Hansson sin benbrottsläkarmottagning. Foto: Martin Andersson

Koleran drabbade Malmö hårt 1850, och stadsdelen Caroli hårdast. De fattigaste vårdades hos Elna. Men hon var också verksam som företagssköterska. Frans Henrik Kockum tog hjälp av henne när någon av arbetarna på Kockums mekaniska verkstad i Södra Förstaden (i dag Davidshall) kommit till skada.

Även Tage Thott på Skabersjö anlitade Elna för att hjälpa arrendatorer och tjänstefolk.

Av allt att döma utförde Elna en samhällsnyttig syssla, som dittills inte ifrågasatts. Men så fick Malmö 1854 en medicine doktor. Den blott 29-årige August Falck var energisk och en modern man av sin tid. ”Falcken” förestod Malmös första allmänna sjukhus på Slottsgatan och hade för avsikt att utrota kvacksalveriet i Malmö.

Falck anmälde ”Lundakvinnan” på Stora Nygatan. Hon försvarade sig med att hon hade botat tusentals människors benbrott och ledvrickningar genom åren, och fick bifall från sina patienter ur alla samhällsklasser. Stadens sundhetskollegium ville inte vidta några åtgärder. Men ”Falcken” gav sig inte. Och det gjorde heller inte Elna Hansson. Hon gick till motattack. Med skrivhjälp författade hon en försvarsskrift som hon skickade till föregångaren till Medicinalstyrelsen i Stockholm tillsammans med 25 brev från botade patienter och en lista på 111 namnunderskrifter.

Tre gånger åkte Elna Hansson till Stockholm för att avlägga prov som ”Badaremästare” (en föregångare till fältskär), men underkändes på grund av bristande teoretiska kunskaper.

Under hot om nya åtal fortsatte hon enträget sin verksamhet. Andre stadsläkaren Otto Möller gjorde ett nytt försök. 1875 anmälde han ”Lundakvinnan”. Hon fälldes i tingsrätten, men friades i brist på bevis i hovrätten. Över femtusen namnunderskrifter samlades in till hennes stöd.

Elna Hansson fortsatte sina sysslor, och såg om sitt hus med nya ombyggnader. År 1891 avled hon. En ny ”Lundakvinna” redo då redo att ta över.

Dottern Johanna Maria Andersson hade fötts 1835. Möjligen hade hon andra ambitioner i livet, men ödet ville annorlunda. Hennes man Jöns Andersson dog endast 28 år gammal. Och inom loppet av tolv dagar förlorade hon tre av sina barn. Endast äldsta dottern Hedda överlevde.

 

 

Hedda Albertina Andersson (1861-1950). FOTO: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet.

Johanna Maria fick nu ta upp yrket som assistent till sin mor, och kom därmed att leva i skuggan av henne. Men tydligen ska hon på något sätt ha fått en kunglig fullmakt eller tagit en fältskärsexamen.

Hur det gick till går inte att leda i bevis. I ”En benbrottsläkarsläkt”, som i mångt och mycket ligger till grund för denna text, lägger bokens författare Ingegerd Wedin fram teorier om hur det kan ha gått till.

I en av kyrkoherden Hagbard Isbergs nedtecknade berättelser från det gamla Malmö skulle Johanna Maria under en utbildningsvistelse i Stockholm ha blivit ombedd att hjälpa en man med en benskada. När patienten tillfrisknade ska mannen, som visade sig vara ingen mindre än Karl XV, ha uppmanat henne att sluta sina studier. Hon ska ha rest hem med ett certifikat med stort sigill, undertecknat av kungen själv.

Men det är också fullt möjligt att hon erlagt fältskärsexamen, även om någon sådan uppgift saknas. Klart är emellertid att den sjätte och sista benbrottsläkaren i släkten kunde driva sin verksamhet utan att väcka de utbildade läkarnas irritation. Johanna Maria sålde huset på Stora Nygatan 1905 och avled i Stockholm 1907.

Men sagan slutar inte här.

När dottern Hedda fyllde nio år kom ett beslut att även kvinnor fick studera till läkare. Mormor Elna och mor Johanna Maria insåg att Hedda skulle kunna föra traditionen vidare på ett legalt och modernt sätt. Flickan sattes i privat undervisning, först hos Maria Wetterbergs och senare i Maria Stenkulas skola.

Att läsa vidare på Högre allmänna läroverket för gossar gick ju inte för sig. Men adjunkt Edward Lindahl och andra lärare på skolan undervisade henne privat. Med tillstånd fick hon tentera tillsammans med pojkarna, men inte springa ut på skolgården med den vita mössan på huvudet. Hedda slank ut bakvägen med mössan under armen.

Den så kallade Lundakvinnan, Elna Hansson (1814-91). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.

Familjen höll studierna hemliga, för att inte väcka någon slumrande björn.

I Lund väckte den kvinnliga studenten desto större uppmärksamhet, som den första kvinnliga eleven vid universitetet. Hon kände sig ovälkommen och hade alla blickar på sig, men fokuserade på studierna och tog sin medicine kandidat-examen i oktober 1887. Vid Karolinska institutet i huvudstaden praktiserade hon under tre terminer, för att 1882 bli legitimerad läkare.

Doktor Hedda Andersson återvände till Malmö för att öppna praktik, bara några kvarter från sin mammas och mormors mottagning, på Gustav Adolfs torg 69, idag hotell på nummer 49. Hon erbjöd behandling av barn- och kvinnosjukdomar.

Efter två år i hemstaden återvände hon till Stockholm där hon blev verksam i drygt tjugo år. Hon var medlem i Fredrika Bremer-förbundet och djupt engagerad i frågor rörande sjuk- och fattigvård.

Hon avrundade sin karriär med en praktik i Rottne vid Växjö, för att 1925 gå i pension och flytta till Karl XI:s gata i Lund.
Doktor Andersson avled 1950. Hon förblev ogift och fick inga barn.

Läs mer: ”En benbrottsläkarsläkt” (1991) av Ingegerd Wedin. Andra namn i fruntimmersveckan är Sara och Margareta

Kategorier

Senaste kommentarer