Försvunna Malmö 1 juli 2014

Bevara vårt äldsta koloniområde!

Kolonister i Lundavägens trädgård, i den del som låg öster om kontinentalbanan. Nils Dahlgren som står längst fram och Ester Dahlgren som nummer fyra från vänster. De andra i raden är dessvärre okända.

Kan inte vara sant! Måste vara ett missförstånd, tänkte jag när uppgiften första gången dök upp i något nätsocialt sammanhang. Inte kan väl någon vilja riva koloniområdet vid Lundavägen? Detta är Malmö 2014. Vi har lärt läxan. Det har tagit tid att läka alla sår som rivningshysterin skapade på 70- och 80-talen. Ärren är ännu påtagliga, plågsamt irriterande och evigt påminnande om en dyster tid. Numera går man varligare fram, försöker rädda vad som räddas kan.

Men det visar sig vara sant. Det finns planer på att riva koloniområdet vid Lundavägen.

Man tar sig för pannan.

Tanken är att fylla gapet mellan Östervärn och Kirseberg, förtäta staden. Så långt finns det inget att invända. Men på den plats där vi idag hittar Malmös äldsta koloniområde – och därmed ett av de äldsta i landet – vill kommunen se ett järnvägscenter med affärer, kontor och bostäder. 

Att gamla kolonistugor fått stryka på foten i utvecklingens namn, det har gubevars hänt förr. Just därför finns det bara två områden kvar i det som idag är centrala Malmö. Kolonierna på Lundavägen och Zenith är unika. Kulturhistoriska. Ett arv.

Kolonirörelsen har sin uppkomst i Tyskland vid mitten av 1800-talet. Men redan på medeltiden var det vanligt att trångbodda stadsbor hade en liten odlingstäppa utanför stadsmuren eller på vallarna där man odlade kål och rovor, så också i Malmö. För fritid och rekreation höll sig borgarfamiljerna med sommarvillor utanför staden och med tiden ökade behovet också för den växande arbetarbefolkningen att någon gång undslippa mörka gränder och stenkolsrök.

Sedan gårdejordarna runt Malmö 1892 övergick i stadens ägo och blev disponibla för allmännyttiga ändamål gavs det möjligheter. Det såg styrelseledamoten i Malmö Planteringsförening, dåvarande ryttmästaren, sedermera översten Waldemar Ewerlöf. Samma år väckte han ett förslag att ”någon del af gårdejordarne måtte mot ett mycket lindrigt arrende, i smärre stycken, indelas och iordningställa på föreningens bekostnad till disposition för dem av arbetarebefolkningen, som finna nöje uti att på lediga stunder egna sig åt trädgårdsskötsel och plantering”.

Efter att Malmös stadsträdgårdsmästare gjort ett studiebesök i Köpenhamn – dit rörelsen nådde 1891 – ansågs ett område vid Pildammarna, alldeles bortom Ystads järnväg, som lämpligt. Den 1 april 1895 fick så Malmö sitt första organiserade och inhägnade koloniområde med 68 lotter och anställd tillsynsman. Fint som snus. Planteringsföreningen stod som ekonomisk garant och arrendet för varje lott sattes till 10 kronor om året. Det blev en succé.

Efterfrågan på kolonilotter ökade. Området vid Pildammarna utökades bara något år senare med 86 större lotter. Och ännu fler tillkom med åren. Frågan om ett nytt koloniområde i Östra förstaden dök upp redan 1894, men det skulle ännu dröja ett tag. Vid sekelskiftet  när Malmös befolkning uppgick till runt 60 000  innevånare växte sig rörelsen allt starkare som sin tids gröna våg.

Apotekaren F G Borg visade sig villig att överlåta sitt arrende vid Lundavägen. Så fick Malmö genom Planteringsföreningen sitt andra koloniområde 1905. Och några år därefter ett tredje på en annan före detta gårdsjord vid gamla epidemisjukhuset, som föreningen fick överta sedan det visade sig att marken olovandes utnyttjades som koloniområde i privat regi med profitintresse. Området utökades senare att gränsa även till Sallerupsvägen, Arbetsförrättningen och margarinfabriken Zenith.

År 1909 tillkom Johanneskolonierna (idag Pilgården mittemot Konsthallen). Samma år besöktes Malmö av en delegation från stadsförvaltningen i Berlin för att studera stadens koloniområden, och året innan hade kung Gustaf V gjort detsamma.

Svåra år följde efter första världskrigets utbrott 1914 och trädgårdarna kom att bära frukt på ett konkret livsuppehållande sätt, utöver den angenäma sommartillflykten. En bit in på 1920-talet bildades det egna föreningar som tog över administrationen, bland annat på Lundavägen. Vid denna tid fanns det åtskilliga mindre och mer oorganiserade koloniområden spridda över hela staden, varhelst det fanns en ledig tomt eller en outnyttjad jordplätt, exempelvis längs en järnväg. Mest centralt belägen var ett stort område på Hästhagen, där Simhallsbadet, Borgarskolan och Sydkraft senare kom att ligga.

Redan 1927 hade Pildammskolonierna fått lämna plats åt grannen, det expanderande sjukhuskomplexet. Och i slutet av 1945 var de helt borta, liksom Johanneskolonierna som försvann något år tidigare. Dessa ersattes bland annat av Södra sommarstaden och Ärtholmen som tillkom runt slutet av trettio- respektive tidigt fyrtiotal. Dit och till andra områden flyttade en del kolonister sina med snickarglädje, egenhändigt byggda små stugor.

Området vid Lundavägen växte stort och sträckte sig som mest ända bort till Ellstorpsparken på västra sidan om kontinentalbanan, och från Gerlachsgatan till Kirsebergs ishall öster om järnvägen som drogs i sin nyvaknade sträckning under den senare delen av 1910-talet. Under efterkrigstiden började området krympa, precis som i fallet med Zenith som dock kom lindrigare undan. Dagens koloniområde vid Lundavägen är i stort sett lika stort – eller snarare litet – som det ursprungligen var år 1905, fast med en lite annorlunda placering. De stugor som innanför planket är belägna närmast Lundavägen står på den ursprungliga marken.

Där lär finnas en stuga som flyttades till området från Pildammskolonierna och nästa år fyller kolonien mäktiga 110 år.

Må den också fylla 120 år, och 150 år, 200 år… Låt Lundavägens lilla och Malmös äldsta koloniträdgård inkapslas av den nya, växande staden och förbli en skärva där tiden har sin egen gång. Vi måste ta med oss vår historia in i framtiden för att skapa liv.

Karta över den äldsta delen av koloniträdgården vid Lundavägen, men gamla Södra Bulltoftavägen höger om – där kontinentalbanans viadukt löper idag.

————————————-

Bilden högst upp har vi fått av Dan Svensson. Han tillbringade många barndomssomrar hos sina morföräldrar som hade en stuga i området på fyrtio- och femtiotalen. Han skriver:

Kolonin var en fin plats att gå till, en oas, ett andrum i staden dit barn och barnbarn kom och man umgicks med grannarna i de andra kolonierna och fikade. Vänner och bekanta tittade in helt apropå för en liten pratstund eller kortspel. Ytan var inte stor men det fanns plats till att odla både blommor och nyttoväxter. Färsk frukt såsom äpplen, päron, plommon, jordgubbar och gurkor, vaxbönor, potatis, rödbetor, tomater, morötter, mm, kom till nytta antingen direkt eller så lade man in det och konserverade för senare bruk. Odlandet var inte bara till för nyttan. Man mådde bra genom dessa aktiviteter och fann en meningsfullhet i det. Inte minst då man pensionerats.

Många barn fick lära sig spika, såga, gräva och odla för första gången här. Fågelholkar sattes upp och det var kul att se om det kom fåglar och bosatte sig i dem och vilka fåglar det var. Då lärde man sig något om dem. Hade man plats till en liten gräsyta kunde man spela badminton eller krocket. Det var ju lite grann som att komma ut på landet. Många i de äldre generationerna hade haft sin barndom på landsbygden. Inte alla hade bil som nu för tiden. Men med cykel kunde man nu komma till ”landet” i form av kolonin ganska snabbt och enkelt. I koloniområdet försvann liksom staden för en stund.

Kolonin hade ett stort värde ur många synpunkter. Fler borde ha tillgång till en koloni. Inte minst i dagens värld kan yngre barn få tillgång till de värden som kommer av att vistas och aktivera sig där. Att göra något praktiskt är väldigt lärorikt. Jag tror att en del också hade kaniner och duvor. Att ta hand om djur är värdefullt för barn och inte minst de äldre generationerna kan vinna på kontakten med barnen och att få ge lite av sina kunskaper och erfarenheter. När koloniområden får ge vika för annat ska man veta att det är sådana värden som tas bort.

——————

Läs mer om koloniträdgårdarna i böckerna ”Malmö Förskönings- och Planteringsförening 100 år”, ”Kolonirörelsen i Malmö 100 år: 1895-1995” samt ”Malmö 1914”.

Och vill man se prov på hur oerhört individuella vissa stugor kunde vara ska man inte missa inte denna bild (som vi bara kan länka till).

 

I högerkant ser vi Lundavägens koloniträdgårdars utbredning någon gång före mitten av 1930-talet.