Försvunna Malmö 13 september 2014 • Uppdaterad 28 oktober 2014

När det kokta valfläsket var stekt

Valfläsket var magert förr.

Det som idag kan kännas som en plikt var för hundra år sedan långt ifrån en rättighet. Den politiska valfriheten har en kort och föga jämlik historia. En som i Malmö kämpade för kvinnornas rätt var Anna Stenberg.

* * *

När Skåne blev svenskt 1658 hade vi inget val.

De fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder, höll tillsammans med kungen riksdag i Stockholm. Ståndsindelningen tillkom på 1400-talet efter en tysk förebild. I Malmö och i andra svenska städer med egen jurisdiktion var magistraten det högsta styrande organet, sammansatt av borgmästare och rådmännen. Magistraten var en statlig myndighet.

Efter kommunreformen 1862 överfördes flera av magistratens uppgifter till en vald stadsfullmäktige och dess förvaltningsorgan. Fyra år senare, 1866, ersattes ståndsriksdagen av ett tvåkammarsystem. Den första kammaren var ett slags ”överhus” eller en sorts ”senat” och valdes av landstingen vilket gav det högre borgerskapet och adeln ett starkt inflytande.

Till andra kammaren hade endast män över 21 år rösträtt. De skulle därtill tjäna minst 800 kronor per år, ha förmögenhet eller äga jordbruksfastighet till ett visst värde.

Också kommunalreformen från 1862 skapade ett valsystem som gynnade den förmögna och jordägande delen av befolkningen, men som gav ogifta kvinnor och änkor med egen inkomst rätt att rösta (gifta kvinnor ansågs inte myndiga). År 1871 var endast 17 procent av Malmös befolkning upptagna i röstlängden, vilket gav upphov till hård kritik med organiserade protestaktioner, så kallade folkriksdagar. Socialdemokraterna manade till rösträttsstorstrejk år 1902. Av 120 000 strejkande fanns 12 000 i Malmö.

Under 1800-talets slut och 1900-talets början genomgick landet en stor förvandling från jordbrukssamhälle till modernt industrisamhälle. Lottlösa, unga män och kvinnor från landsbygden sökte sig till Malmö för att söka arbete. På tjugo år, mellan 1895 och 1915, mer än fördubblades stadens befolkning. År 1910 var nästan hälften av 10 000 fabriksarbetare kvinnor. Denna arbetskraftsinvandring fick staden att expandera med våldsam kraft och satte fart på nya sociala och politiska rörelser. Rösträttsfrågan blev särskilt brännande.

* * *

Genom reformer och grundlagsändringar i riksdagen 1907-1909 genomfördes en övergång från en ojämnlik och inkomstbaserad röstskala till ett så kallat proportionella valsystem för andra kammaren, det vill säga lika rösträtt för män som fullgjort värnplikt erlagt skatt till både stat och kommun i minst tre år. Fängelseinterner och de som var omhändertagna av fattigvården var exkluderade.

Även gifta kvinnor (tidigare endast ogifta och änkor) fick då kommunal rösträtt, förutsatt att inkomstkraven var uppfyllda. Bolag förlorade däremot sin rösträtt. Rösträttsåldern höjdes till 24 år.

En ändring i bevillningsförordningen 1908 medförde att kvinnor blev valbara till samtliga kommunala förtroendeuppdrag, alltså också till stadsfullmäktige.
Kvinnorna kom att mobilisera inför det alltjämt inkomstbaserade kommunalvalet hösten 1910. Kvinnor med en förtjänst över 10 kronor kunde skaffa sig en så kallad debetsedel och bli röstberättigad om båda makarnas samlade inkomst uppgick till totalt 500 kronor. Därmed kunde en majoritet av kvinnorna skaffa sig en kommunal rösträtt redan 1910.

Malmö FKPR (Föreningen för Kvinnors Politiska Rösträtt) och andra kvinnoföreningar presenterade under ett möte namnen på partiernas kvinnliga kandidater. Kampen för jämlikhet och rösträtt var ännu framför allt en borgerlig fråga. Det borgerliga partiet valde enhälligt fröken Anna Herslow. För liberalerna kandiderade folkskolelärarinnan Stina Hellberg och handelsidkerska Kristina Frank. De fåtaliga socialdemokratiska kvinnorna ansåg att Anna Stenberg var en given kandidat. De 200 närvarande kvinnorna bildade en kommitté som bland annat bestod av Maria Cronqvist, Anna Eurenius och Elisabeth Quensel, och författade en skrivelse som resulterade i att Ebba Lindercrona valdes in i styrelsen för Malmö allmänna valmansförening.

Röstlängden till 1910 års kommunalval upptog drygt 25 000 malmöbor. Av dessa ströks 27 procent, vanligen på grund av skatteskulder och främst då från de lägre sociala samhällsskikten. Av resterande var det endast 40 procent som nyttjade sin rösträtt, till övervägande del fattiga. Drygt 3 000 röstade socialdemokratiskt, lite mer än 2 500 la sina röster på högern och 781 på liberalerna. Den alltjämt inkomstgraderade rösträkningen gjorde emellertid att högern ändå vann valet med dubbelt fler röster.

Likväl valdes socialdemokratiska Anna Stenberg in som första kvinna i Malmö stadsfullmäktige 1910. Men förtroendeuppdraget kostade henne arbetet. Hon blev omedelbart avskedad som sköterska på Malmö hospital. Istället fick hon försörja sig som handelsidkerska, sålde ost i saluhallen på Föreningsgatan.

Nästa kvinnliga fullmäktige blev Kristina Frank från Frisinnade partiet 1912. Anna Herslow från Borgerliga partiet fick en plats 1913.

År 1918 avskaffades den kommunala rösträttsskalan och under trycket av den revolutionsvåg som skakade Europa vid slutet av första världskriget beslutade riksdagen den 24 maj 1919 om allmän och lika rösträtt även för kvinnor till andra kammare. Den som var yngre än 23 år, som var satta i konkurs, omhändertagen av fattigvården eller under straffpåföljd fick däremot inte utöva sin rösträtt.

Kommunalvalet 1919 som var det första ”fria” valet innebar ett genombrott för den kvinnliga representationen i fullmäktige. Den nya allmänna rösträtten för män och kvinnor – som alltså kom att gälla valet till riksdagens andra kammaren först 1921 – innebar även en genombrytning för socialdemokratin. På riksplanet blev Hjalmar Branting – riksdagsledamot sedan 1889 – stadsminister 1920 och kunde efter valet 1921 befästa Socialdemokraternas ställning.

I kommunalvalet i Malmö 1919 tog Socialdemokraterna 34 av 54 mandat. Muraren Nils Persson blev den förste socialdemokratiske ordföranden i stadsfullmäktige, där han varit ledamot sedan 1902, en post som han behöll fram till sin död 1927. För övrigt var Nils Persson den enda socialdemokraten bland de 46 ledamöterna i styrelsen för Baltiska utställningen 1914. År 1935 fick han en plats uppkallad efter sig i Malmö: Nils Perssons plan vid Mariedalsvägen.

Att nominera kvinnor till valbar plats till kommunalvalet var en självklarhet för samtliga partier på 1920-talet. Goda relationer till kvinnorörelserna var av vikt, men det var också en fråga om att vinna kvinnliga röster.

Då fanns det ett brett samförstånd mellan borgerliga och vänsterorienterade kvinnoföreningar, vad gällde krav rörande kvinnors rättigheter och sociala villkor. Manliga fullmäktigeledarmöter hade inte några större problem med motioner som syftade till att höja kvinnors kompetens, så länge det rörde hushållssysslor och dylikt. Större motstånd mötte kvinnorna i frågor som hotade männens privilegier och domäner.

Det politiska läget hårdnade under 1930-talets ekonomiska kris och ”kvinnofrågorna” fick allt lägre prioritet på den politiska agendan, för att återvända mot slutet av decenniet. Stadsfullmäktige år 1939 hade inte mindre än sju kvinnliga ledamöter.

* * *

Pionjären Anna Stenberg som på sin tid var känd för sitt engagemang inom nykterhets- och sjukkasserörelsen blev med tiden mest ihågkommen för den motion hon år 1911 väckte rörande offentliga toaletter – funktionella även för kvinnor. Fyra stycken uppfördes runt om i staden. En vid Möllevångstorget, en vid Norra Fisketorget på Norra Vallgatan, en på Slussplan (nära saluhallen på Drottningtorget) och en utanför saluhallen på Föreningsgatan – där hon ju själv arbetade.

Dessa fyrkantiga byggnader som var bemannade med ”dassadam” och avgiftsbelagda – ett besök kostade 10 öre, inklusive papper – ritades av stadsarkitekten Salomon Sörensen. De kom att kallas ”Fru Stenbergs villor” och blev till och med omsjungna i skillingtryck.
Efter många år i stadsfullmäktige (1911-1914, 1917-1918 och 1919-1926) och en lång rad av sociala förtroendeuppdrag drog sig Anna Stenberg tillbaka 1932. Hon avled 1956.

Hennes ”villor” revs med tiden och sedan dess finns det inga andra platser, gator eller torg i staden som minner om hennes insatser.

* * *

Läs mer om Anna Stenberg här

Och ännu mer: ”Rösträttskampen och kvinnliga pionjärer i Malmös kommunalpolitik” av Åke Norström, i Elbogen, Malmö Kulturhistoriska förenings årsskrift 2007. ”Malmökvinnor” (2003) av Margareta Schenlær. 

Politiska pionjärer på utflykt till Falsterbohus. Från vänster: Anna Stenberg, Elisabeth Quensel, Anna Söderblom och Anna Eurenius. De var medlemmar i Malmö Damsällskap som bildades 1902 på initiativ av författarinnan Anna Quiding.

Viktiga årtal:

1862. En kommunreform flyttar makten från magistraten till en vald stadsfullmäktige.

1866. Ersattes ståndsriksdagen av ett tvåkammarsystem.

1908.Kvinnor blev valbara till samtliga kommunala förtroendeuppdrag.

1909. Den allmänna manliga rösträtten till riksdagens andra kammare infördes.

1911. Anna Stenberg, den första kvinnliga ledamoten tar plats i Malmö stadsfullmäktige.

1918. En liberal-socialistisk koalitionsregering avskaffade den kommunala rösträttskalan.

1919. Första ”fria” kommunalvalet. Vid riksdagen fattades beslut om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren.

1921. Första allmänna valet för män och kvinnor. De första två kvinnorna valdes in i riksdagen, Kerstin Hesselgren i första kammaren och Elisabeth Tamm i andra. Båda var liberala.

1924. Krav på fullgjord värnplikt för rösträtt upphörde.

1937. Fick även intagna på häkten och anstalter rösträtt.

1942. Bestämdes det att valen till kommun-, stads- och landstingsfullmäktige samt riksdagens andra kammare alltid skulle hållas den tredje söndagen i september, men under skilda år.

1945. Rösträttsåldern sänktes till 21 år.

1948. Kraven på att inte vara försatt i konkurs, omhändertagen av fattigvården eller under straffpåföljd var inte längre ett hinder för rösträtt.

1965. Rösträttsåldern sänktes till 20 år.

1968. Utlandssvenskar fick börja tas upp i en särskild röstlängd efter begäran. Cirka 1 900 personer togs upp i längden detta år.

1969. Rösträttsåldern sänktes till 19 år.

1970. Gemensam valdag för riksdagsval och val till landstings- och kommunfullmäktige. Treåriga mandatperioder infördes. Riksdagen fick 350 ledamöter.

1971. Tvåkammarsystemet övergavs och riksdagen fick en kammare.

1973. Riksdagsvalet mellan blocken jämnt, resulterade i lotteririksdagen.

1975. Rösträttsåldern 18 år senast på valdagen trädde i kraft.

1976. Utländska medborgare fick rösträtt i val till landstings- och kommunfullmäktige. Antalet ledamöter i riksdagen blev 349.

1982. Brevröstning infördes på försök för utlandssvenskar i Schweiz och Tyskland. Detta eftersom röstmottagning på ambassader och konsulat inte tilläts i dessa länder.

1985. Efter 66 år med socialdemokratiskt styre i Malmö vann högern kommunalvalet. Joakim Ollén ersatte Nils Yngvesson (s).

1989. Socialdemokraten Nils Yngvesson blev åter ordförande i Malmö.

1991. Att en person kunde bli ”omyndigförklarad av domstol” hade tagits bort innan valet detta år. Joakim Ollén tillträdde en ny mandatperiod.

1994. Mandatperioden för riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige förlängdes till 4 år. Ilmar Reepalu tog över klubban.

1995. Möjligheten att ge en kandidat en särskild personröst användes för första gången i hela landet vid valet till Europaparlamentet.

2002. Möjligt för svenska väljare att brevrösta från hela världen.

2006. Ny vallag. Kommunerna tar över ansvaret för förtidsröstningen.

2013. 103 år efter första kvinnliga ledamotens inträde i stadsfullmäktige blir Katrin Stjernfeldt Jammeh kommunstyrelsen första kvinnliga ordförande.

1946. Sydsvenskans valbarometer på Värnhemstorget. Foto: Sydsvenskan
1950. Kö till valurnorna på Mellersta Förstadsskolan. Foto: Sydsvenskan.