Försvunna Malmö 8 mars 2016

Första kvinnan i politiken bortglömd

Som första kvinnan i Malmö stadsfullmäktige kom socialdemokratiska Anna Stenberg inte sällan i kläm mellan männen. På denna privata bild, lånad ur släktalbumet, sitter hon tillsammans med sina manliga partikamrater i Folkets park. Foto: Privat.

Anna Stenberg begravdes i stillhet. Det var hennes uttryckliga vilja. Hon ville inte dra uppmärksamhet till sin person. Politiken var viktigare. Kvinnans rätt. Jämställdhet. Klassfrågor.

Just därför finns det skäl att påminna om hennes gärningar. Hennes arbete. Kampen.

Men. Malmös första kvinnliga stadsfullmäktigeledamot är inte ihågkommen. Ingen minnesplakett finns uppskruvad. Ingen plats, ingen gata, inget torg har namngivits efter henne. I Malmö stads historias sju band nämns hon två gånger, och bara i förbigående.

När hennes namn någon gång dyker upp i historieböckerna så är det apropå ”Fru Stenbergs villor”. Så kallades de första offentliga toaletter för kvinnor (och män) som uppfördes efter hennes motion.

Läs även: Stenbergs fyra villor.

Anna Andersson föddes i juli 1867, i Brönnestads socken i västra Göinge. Hennes mor hette Cecilia Bengtsdotter. Hennes far var okänd. Modern flyttade till Helsingborg och där upphör spåren efter henne. Anna kom istället att växa upp hos fosterföräldrarna Måns och Cecilia, i ett husartorp i Röshult, nästan två mil nordväst om Hässleholm.

Liksom så många andra unga män och kvinnor vid denna tid, lämnade hon landsbygden för att söka arbetet i staden. I slutet av 1880-talet flyttade hon – nu som Anna Andersdotter – till Malmö och fick tjänst som sköterska vid Malmö Hospital på Rundelsgatan, även kallad ”Asylen för sinnesslöa”.

Troligen var det där hon träffade den fem år äldre sjuktjänaren Lars Olsson Stenberg. De två tog ut lysning i augusti 1892. Familjen Stenberg flyttade till Hyllie, men återvände till stadens brus för att bosätta sig på Lugnet, närmare bestämt i hörnet av Kolgatan 3 och Flodgatan 7 (ungefär Lugna gatan 25 idag). Paret får en gemensam dotter, Siri.

Samma år som den stora industriutställningen i Malmö, 1896, avled Lars blott 34 år gammal. Anna blev änka, med tre döttrar att ensam försörja. Familjen flyttar först till Majorsgatan 21 (idag: Gustav Möllers gata 6), sedan till hörnet av Rörgatan 5 och Stålgatan 2 (Lugna gatan 3-5). 1910 gick flyttlasset igen, snett över Stålgatan till nummer 7 (Lugna gatan 23) där hon kom att bo fram till 1932.

På hospitalet kom Anna Stenberg att konfronteras med mänskligt lidande, sjukdom och fattigdom. Hon engagerade sig i arbetarrörelsen och blev övertygad socialdemokrat.  I september år 1900 samlades några kvinnor för att bilda Malmö Kvinnliga Diskussionsklubb med syftet att diskutera och agitera politiska frågor. De träffades en gång i månaden och Anna Stenberg blev sekreterare i föreningen.

Läs också: Arbetarrörelsen Malmöhistoria. 

Mötena utannonserades i Arbetet. Man lockade med ”muntrationer” som sång och musik. Förutom politik diskuterade man också moral, religion och uppfostran. Bildning sågs som nödvändigt för att uppnå jämställdhet. ”Vikten av kvinnors rösträtt” var ett ämne som var uppe till diskussion redan 1903. På det mötet tog fru Elma Danielsson till orda: ”Eftersom kvinnan har samma skyldigheter som mannen, borde hon också ha samma rättigheter”.

Elma Danielsson var gift och levde sedan länge i en relation med Axel Danielsson, Arbetets grundare och ansvarig utgivare, som på ett möte hos Kvinnliga arbetareförbundet 1890 lär ha sagt att ”om kvinnorna finge samma rättigheter som männen, så skulle äktenskapen upplösas av sig själva”.

Det säger något om i vilken motvind Anna Stenberg och hennes kamrater verkade. Likväl utvecklades diskussionsklubben småningom till Malmös socialdemokratiska kvinnoklubb.

Malmö arbetarkommun hade bildats redan 1901 och i dess styrelse tog Anna Stenberg plats 1907. Tre år senare väljs hon in som första kvinna i Malmös stadsfullmäktige. Hon valdes för en fyraårsperiod och tillträdde tjänsten den förste januari 1911.

Men hennes förtroendepost kostade henne jobbet. Vid denna tid hade hon en anställning som smörförsäljerska för firma Hugo Lindgren.  Konsul Lindgren gillade inte socialister och tyckte tydligen inte att hans anställda skulle sitta i stadsfullmäktige. Därmed sänkte han hennes lön med tre kronor i veckan. Hon sa upp sig och blev sin egen ”handelsidkerska” i Södra saluhallen (idag Netto), vid Föreningsgatan och alltså bara något kvarter från bostaden.

I artikeln ”Min Morfar byggde Sveriges första Folkets Hus” (Elbogen, 1996) minns författaren och teateradministratören Anne Marie Rådström den kvinnliga politikern från sin barndoms morföräldrahem och saluhallen:

”Anna Stenberg minns jag som en frodig, rödblom­mig och glad – men litet sträng – tant som gärna sa något roligt till en unge och samtidigt rufsade om henne ganska hårdhänt. Hon var majestätisk där hon stod i sitt salustånd i den vackra tegelborg som var Södra Saluhallen, och hennes runda ansikte lyste som ett grant juläpple mellan ostarna som travades på disken.”

En av de första motionerna Anna Stenberg väckte rörde förhållandena av arbetarbostäderna i Malmö. Hon krävde en granskning som visade på trångbodda, fuktskadade och undermåligt underhållna bostäder med ohyra. Det ledde till att två bostadsinspektorer anställdes hos hälsovårdsmyndigheten.

Anna Stenberg var behövd nykterist, men inte främmande för att kvinnor i arbetarhem skulle kunna unna sig någonting vackert och onyttigt. Men, ”låt bli spriten och krediten”, så räcker pengarna även till en och annan rolighet också.

Utöver sitt uppdrag i stadsfullmäktige, där hon också var ledamot av valberedningen, visste hennes engagemang inga gränser. Hon var styrelseledamot för Malmö stads folkbad vid Drottninggatan, ledamot för styrelsen av skolhemmet Håkanstorp för utvecklingsstörda barn, satt i direktionen för Malmö Allmänna sjukhus, distriktsföreståndare inom Malmö stads fattigvård, ledamot i styrelsen för Malmö arbetares bibliotek och läsesal samt delaktig i Föreningen för vård av kroniskt sjuka och konvalescenter. För att nämna några exempel.

Elma Danielsson beskrev henne så här i artikel i Arbetet 1910:

”Hon har litet skinn på näsan och kloka pepparbruna ögon. Skinn på näsan får de flesta kvinnor som livets hårda skola lärt att stå på egna ben. En faktisk self-made woman, intresserad, arbetsam, rejäl.”

Fyllda 65 år flyttade Anna Stenberg till Dahlgrenska stiftelsen 1932 men hade ändå kvar många av sina styrelseuppdrag. Där kom hon att bo fram till sin död vid 88 års ålder. Hon avled den 21 februari 1956 (för övrigt samma dag som artikelförfattaren till denna text föddes).

Hon ligger begravd på S:t Pauli mellersta kyrkogård, i en enkel släktgrav i sällskap med sin dotter Elsa och hennes man, den socialdemokratiska politikern Olof Andersson. Kvar finns också en samling privata bilder, som förvaltats släktingar som ännu bor kvar i Malmö. Några av dem publiceras till denna text.

Läs mer: ”Malmökvinnor”, av Margareta Schenlær. ”Systrar, kamrater!”, av Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink. 

Anna Stenberg som sköterska på Asylen i Malmö. Foto: Privat.
Anna Stenberg med döttrarna Beata, Elsa och Siri. Foto: Privat.
Handelsidkerskan Anna Stenberg. Foto: Privat.
Kafferep i barndomshemmet, Anna Stenberg i sällskap med fostermodern Cecilia, dottern Elsa och hennes man politiker Olof Andersson. Foto: Privat.
När Anna Stenberg blev vald till stadsfullmäktigeledamot strax före julen 1910 gick hon till fotografen. Foto: Privat.
Släkten är samlade runt Anna Stenberg och Margaretapaviljongen. Foto: Privat.
Anna Stenberg i sällskap med två andra kvinnliga politikerpionjärer: Mathilda Persson och Anna Linder. Året är 1943.
Damerna på Dahlgrenska stiftelsen. Foto: Privat.
Anna Stenberg på sin 80-årsdag 1947. Foto: Privat.
Gravstenen. Foto: Ann Sofie Follin.