Försvunna Malmö 2 april 2017

Staden sökte havet redan på 1890-talet

Med en bro ska hamnområdet knytas samman. Tanken är inte helt ny. I början av förra seklet gick det små passagerarfärjor i hamnen, i anslutning till en spårvagnslinje.

Läs mer: Så här kan en ny hamnbro se ut. 

Staden Malmö har alltid legat vid havet. I flera hundra år gick kustlinjen strax utanför Norra Vallgatan. Så fick Frans Suell och några andra betydande handelsmän på 1770-talet för sig att man skulle bygga en hamn. Sedan dess har den vuxit; årsringar har lägst till årsringar, till en början i maklig takt och efter andra världskriget med explosiv hastighet.

Med bland att rivningsmassor från Caroli, Lugnet och annan byggnadssanering i staden växte hamnen till ett ogästvänligt industriområde. För varje år ökade avståndet mellan stadens kärna och havet.

Nu törstar staden åter efter havet. Övergivna och uttjänta hamnkvarter har i tider av lägenhetsbrist blivit potentiella bostadsområden.

Strandpaviljongen i Malmö hamn byggd 1896. Från några år in på 1900-talet kunde man ta hamnfärjan dit.

Malmö expanderad starkt även under sent 1800-tal. Staden var en smältdegel av inflyttad arbetskraft, industrier och nyrikedom. På sina håll var fattigdomen och misären svår. Stanken var påträngande, fabrikerna släppte sitt kemiska avloppsvatten rakt ut i kanalen.

Arbetarna organiserade sig. När solen skingrade de grå molnen framåt vårkanten manifesterades klasskampen med demonstationer. Då sökte sig borgerskapet gärna till Conditoriträdgården vid Rönneholmsvägen, Concordiaträdgården på Djäknegatan, restaurang Kungsparken eller så tog man spårvagn till havet.

Strandpaviljongen kom att ligga på en konstgjord ö.

På 1890-talet beklagade en grupp borgare – hästspårvagnschefen CM Frick, grosshandlaren Gottfried Beijer och Limhamnskungen RF Berg – att staden blivit skild från öppet vatten, ”så att man knappt hade mera kvar av trevnaden i en sjöstad än vad en promenad nere på den ofta belamrade hamnen kunde skänka”. För att råda bot på detta såg herrarna till att uppföra en Strandpaviljong där man sommartid kunde blicka ut över havet, båttrafiken och Köpenhamn, samt äta och dricka till musikunderhållning av en italiensk solistorkester eller något musicerande kapell.

Strandpaviljongen.

Bergh råkade äga en snickerifabrik på Limhamn, som fick uppdraget uppföra byggnaden längst ut på den östra hamnpiren. Frick såg till att hans hästdragna spårvagn, som tidigare hade vänt vid varmbadhuset, nu gick körde ända fram till paviljongen.

Den nya vackra Strandpaviljongen invigdes i juni 1896, under den stora Industri- och slöjdutställningen. Under utställningsmånaderna gick det motorslupar från Kungsparken ut till förlustelsepalatset.

 

En av hamnfärjorna är på väg ut till Strandpaviljongen.

I anslutning till paviljongen inrättades 1897 ett nytt kallbadhus, sedan det gamla vid Ångbåtsbron kommit i vägen för hamnutvidgningen. När sedan Nyhamnskajen och ångfärjestationen tillkommit var man tvungen att skära av den landtunga som Strandpaviljongen var belägen på, varpå byggnaden med kallbadhus hamnande på en konstgjord ö. I samband med det tillkom kaj- och bryggplatser för lustbåtar mellan ”ön” och en vågbrytare.

I en ansträng att upprätthålla kontakten mellan stad och hav satte man sommartid in två speciella ångslupar som gick mellan ”ön” och hamnpiren. De sköttes och kördes av hamnen personal och döptes till Hamnfärjan 1 och 2. Det kostade två öre att åka, tur och retur.

Hur länge dessa minifärjor gick är oklart, men sannolikt lade man ner trafiken i samband med att Nyhamnskajen förlängdes och förenades med ”ön”.

Strandpaviljongen revs i slutet av 1940-talet och ersattes av Hamnpaviljongen. Mer om det här: Klubbhuset som blev hamnpaviljong, Minne från båtklubben samt Minnen från Hamnpaviljongen.