Försvunna Malmö 6 maj 2017 • Uppdaterad 10 maj 2017

Koloniträdgården – en grön dröm som bar frukt

Det började som en dröm om en egen täppa. Under nödåren kom odlingen väl till nytta. Med kortare arbetstid blev kolonin allt mer en social fritidssyssla.

Det har funnit flera koloniområden i Malmö än man kan räkna. Ett trettiotal områden med drygt 5 000 trädgårdskolonier har försvunnit de senaste hundra åren. Andra har tillkommit. Det finns troligen fler kolonier idag än det fanns på 1950-talet.

Alla koloniområden i Malmö har sin egen historia, men de har också en förhistoria.

Den första gröna vågen kom i slutet av 1800-talet.  Spontana kålhagar hade funnits tidigare i städerna, utanför och på de gamla stadsvallarna. Idén med trädgårdskolonier i mer organiserad form kom från kontinenten. På 1820-talet bildades ”fattigvårdskolonier” i Kiel och Leipzig. Tanken att fattiga barnfamiljer skulle få en möjlighet att komma ut i friska luften efter dagens arbete brukar tillskrivas den tyske läkaren Moritz Schreber. Efter honom kallas tyska koloniträdgårdar Schrebergarten.

Begreppet ”kolonierhaver” lär ha myntats i Danmark där en koloniförening i Aalborg gemensamt hyrde mark och delade på kostnader, ansvar och skötsel.

I Landskrona hade det skapats ett spontant område vid Citadellet redan 1879 som senare på 1880-talet kom att formaliseras. Det ska även ha funnits ett hundratal mindre koloniliknande odlingar på en jord utmed Föreningsgatan – möjligen där Mellersta skolan senare skulle komma att uppföras.

I slutet av 1800-talet hade Malmö ungefär 60 000 innevånare. Många Malmöbor hade sitt ursprung på landsbygden och sökte sig till staden i jakt på arbete. Fabrikerna spydde ut svart rök, kanalen var ett öppet avlopp, trångboddheten var kvävande, fattigdomen påtaglig och hygienen bristfällig.

Pildammskolonierna var Sveriges första anlagda område för kolonistugor och låg mellan Malmö Allmänna sjukhus och Pildammarna. Vykort.

Under flera sekel hade väldiga jordarealer disponerats av ledamöterna i magistraten (kommunfullmäktige). I slutet av 1800-talet uppstod en tvist kring vem som hade rätt till dessa 700 tunnland – idag Rådmansvången. År 1892 avgjordes den långvariga rättstvisten, till stadens fördel.

Vid denna tid började Malmö Planteringsförening agera för att en del av stadens mark skulle styckas i mindre lotter och hyras ut till ”dem av arbetarbefolkningen som finna nöje uti att på lediga stunder egna sig åt trädgårdsskötsel och plantering”.

Förslaget väcktes av ryttmästaren Waldemar Ewerlöf, styrelseledamot inom Malmö Planteringsförening (senare omdöpt till Malmö förskönings- och planteringsförening). Styrelsen, som bestod av idel herrar och medlemmar ur Malmös högre borgerskap, såg ett värde i att den fattiga arbetarbefolkningen skulle ges möjlighet att komma bort från mörka bakgårdar, trånga lägenheter och stenkolsröken i staden. Till sin hjälp hade man stadsträdgårdsmästaren Johan Kristoffer Wolff som drog upp ritningar och detaljplan efter att ha studerat Det Kjøbenhavnske Havesalskab.

Koloniträdgård vid Pildammarna. Denna stuga revs 1927. Foto: Sydsvenskan.

Den 1 april 1895 invigdes Pildammskolonin, det första anlagda koloniområdet i Sverige. Området var inramat av dammarna, dåvarande Pildammsvägen (nuvarande Jan Waldenströms gata) och Malmö–Ystads järnvägsspår (Carl Gustafs väg). Närheten till arbetarstadsdelen Möllevången var ingen slump. Ursprungligen var det tänkt att anläggas 350 kolonier med gemensamma toaletter och två lekplatser, men ambitionerna sänktes till 68 lotter. Varje trädgårdstäppa kostade 10 kronor om året att arrendera, motsvarande cirka 700 kronor i dagens penningvärde.

Alla lotter blev inte uthyrda första året, men ryktet spred sig och bara två år senare fick föreningen utvidga området med 86 tomter. Fler tillkom under åren och 1907 uppgick Pildammskolonierna till totalt cirka 250 stycken. Med tiden blev också stugorna allt större med tilltagande fantasirikedom och snickarglädje.

Många kolonistugor byggdes av återvunnet material. Ägaren till denna stuga i Pildammskolonin har sannolikt hämtat både bräder och inspiration från Baltisk utställningen 1914. Snickarglädjen förevigades av Sydsvenskans fotograf 1941.

Planteringsföreningen inrättade även nya områden på andra ställen i staden; dels vid Lundavägen, dels koloniområdet Zenith. Den förstnämnda kolonin är idag rivningshotad, medan den andra vårdas ömt. År 1909 tillkom även Johanneskolonierna.

Läs mer: Vårt äldsta koloniområde. 

Malmö förskönings- och planteringsförening  var i början av 1900-talet inte den enda aktören. Slaktaren Nils Sjöström hyrde av Malmö stad fem tunnland jord vid det gamla epidemisjukhuset på Celsiusgatan, en föregångare till koloniområdet Zenith.

Vy från strykjärnshuset vid Ystadsgatan och Hörbygatan, mot nordväst. Träden längst till vänster under Petri kyrktorn är Folkets park. Nästan vågrät i bild ses ett obebyggt fält i koloniområdet som skulle bli Nobelvägen. Foto: Sydsvenskan.

Sjöström betalade 50 kronor och hyrde i sin tur ut marken till en herr Brink som lät bygga små paviljonger. På så sätt kunde de pressa ut ett kraftigt överpris. Detta blev det första exemplet på ocker, eller vad som skulle komma att kallas ”jobberi med kolonier”.

Ett annat problemområde låg i Östra Förstaden – mellan pump- och kraftstationen, kallat Koängen – där arrendatorn tog ut dubbel hyra. Kolonisterna klagade hos drätselkammaren. Myndigheterna blev nu varse ”jobberiet”, sade upp kontraktet med arrendatorn och hyrde ut marken direkt till brukarna. Så bildades Malmö Arbetares Koloniförening år 1913, sannolikt den första fristående koloniföreningen i Malmö.

Malmö stad hade redan 1903 börjat hyra ut så kallade potatiskolonier på Hästhagen. Några år senare motionerades det i stadsfullmäktige om att på stadens mark inrätta mindre områden med småbrukskolonier. Fyra sådana inrättades, ett mellan Södra Bulltoftavägen och Östervärns station, ett på andra sidan om Östervärn mot Sallerupsvägen, ett vid Södervärns station och ett på Hästhagen. En av småbrukskolonierna lever kvar än i dag som Hagstorp.

Koloniområdet på Hästhagen, vid järnvägen till Ystad och Falsterbo som gick rakt igenom området. Bilden med Borgarskolan i bakgrunden är tagen efter 1945. Foto: Sydsvenskan.

Malmö förskönings- och planteringsförenings koloniverksamhet blomstrade i början av 1910-talet. Kolonisterna betalade sitt arrende till föreningen som betalade kommunen. Kolonistugorna blev små hus. Familjer bodde där hela sommaren och barnen lekte. Kolonisterna sporrades av varandra. Vem hade den vackraste trädgården, det snirkligaste lusthuset?

Kolonisten Åke tillbringade sin barndoms somrar på Pildammskolonin. Hans far byggde kolonistugan själv: ”Vår trädgård var 120 kvadratmeter stor och huset på cirka 25 kvadratmeter. […] Endast ett hörn av lotten användes till odling. Vi odlade mest blommor, krusbär och lite rädisor. Och så hade vi fruktträd förstås. Man fick inte plats med mycket mer.” (Ur boken ”Kolonirörelsen i Malmö 1895-1995”).

Åkes familjs kolonistuga låg exakt där minnesstenen över Pildammskolonierna står inne på sjukhusområdet idag.

Läs mer: En sten är återfunnen. 

En man och en kvinna i vårsolen på Pildammskolonin i maj 1941. Foto: Sydsvenskan.

Åke fortsätter sin berättelse: ”Vår koloni var ganska typisk för området. En buxbomshäck kantade gången som gick fram till kolonistugan. Framför huset fanns en rundel med en liten kulle där vi liksom de flesta hade en flaggstång. Stugan var liksom många andra försedd med en ytterpanel av pärlspontade brädor. Till insidan användes vad som fanns tillgängligt, till exempel sockerlådor och bräder från billådor, som kläddes med papp eller tidningspapper. Ytterst satt tapeter. Elektricitet fanns inte och fotogenlampor var den enda värmekällan i huset.” (Ur boken ”Kolonirörelsen i Malmö 1895-1995”).

Om söndagarna åkte familjen Lindberg ut till sitt koloniområde i Sofielund. Året var 1915. I bakgrunden håller vattentornet på att växa fram. Foto: Sydsvenskan, från Valborg Lindberg.

Mörka moln skulle dra in över Europa, Sverige, Skåne och Malmö. I september 1914, mitt under den framåtblickande och optimistiska Baltiska industriutställningen i Malmö, exploderade krutdurken på kontinenten. Det stora kriget var oundvikligt. Svallvågen nådde oss med full kraft och förde med sig svält, ekonomisk instabilitet och politisk oro – som inte blev mindre efter bolsjevikernas revolution i öster. År 1917 hölls en stor hungerdemonstration på Stortorget. Lägg därtill spanska sjukan som drabbade Malmö. Nästan 600 Malmöbor avled till följd av influensan.

Under och efter kriget förvandlades många prunkande trädgårdar till odlingar av potatis, kål och annan nödvändig gröda för att klara hungern. De av staden anlagda potatislotterna hade år 1919 vuxit till drygt 3 000. Även Statens järnvägar uppmanade sina anställda att bli kolonister på SJ-mark längs banvallarna.

Koloniområde för SJ-anställda vid Sjölunda. I högra fonden syns Sydsvenskans gamla tidningshus. Foto: Lennart Gulberg/Sydsvenskan.

Bostadsbristen i Malmö var redan på 1910-talet svår. I väntan på bättre tider hyrde fastighetsbolagen ut marken till kolonister – att likna med dagens ödetomter som i väntan på byggstart hyrs ut som parkeringsplatser. Under 1910-talet bildades det flera stora koloniområden på privat mark i Sofielund, runt Folkets park på Möllevången och söder om nuvarande Nobeltorget. Där uppstod det vidsträckta och planlösa områden med utrangerade hästspårvagnar, överblivna margarinlådor och uttjänta sillalådor blev byggnadsmaterial till stugor.

Dessa områden fick med tiden dåligt rykte som anskrämliga kåkstäder. Många kolonister bodde i stugorna året om, även om det ingalunda var tillåtet. Man hann helt enkelt inte med att reglera koloniområdena. Kolonierna levde sitt eget liv.

Koloniområdet vid Södertorpsvägen – troligen Hälsan. Året är 1939. Foto: Sydsvenskan.

”Om man tar en stor gryta och plockar dit hus och bleckplåt, ett hundratal meter säckväv, höns och fjäderfä, stängsel, bräder och stenar samt en del träd och buskar, tillsatte kompositioner med en dosis av olika färger och lät allt detta smälta samman till en impressionistisk studie, så skulle det ungefär bli resultatet av en hypermodern kolorists försök att ge en bild av området ute på Sofielund.” (Sydsvenska Dagbladet Snällposten)

De olika koloniföreningarna som uppstått i stadens olika väderstreck såg värdet av att gå samman, för att motverka jobberiet men också för att värna sina lotter. En del områden kom att ligga i vägen för stadens expansion och rådande stadsplanering. Det var för många plågsamt att tvingas överge sin kära trädgårdskoloni.

Koloniområdet Triangel vid Nobelvägen, men strykjärnshuset i hörnet av Hörbygatan och Ystadsgatan i bakgrunden.

Tjugoen representanter från koloniområdena som Odlaren (vid Nobeltorget), Triangeln (vid Nobelvägen), Södervärn och Baltic (Roskildevägen) möttes i augusti 1919 för att organisera sig och bilda Malmö Koloniföreningars Centralorganisation.

Med tiden anslöt sig andra områden som Thule (Sofielund) och Möllevångens koloniområde, medan Malmö förskönings- och planteringsförening valde att stå utanför.

Trots föreningen var det flera områden som kom i kläm när byggandet åter kom igång. Södervärnsskolan uppfördes på den mark där en av de första småbrukskolonierna låg. Pildammskolonin som till slut kom att bli helt utträngd av Malmö Allmänna sjukhus började tappa mark redan 1927. Flera kolonister fick flytta till Baltic vid Roskildevägen och nyinrättade Karlshög.

En kolonistuga flyttas från Södra sommarstaden, troligen till Ärtholmen. Bilden är tagen 1963. Foto: Torsten Luthander/Sydsvenskan.

Flyttarna pågick under flera decennier, allt längre ut i periferin. Man utvecklade en speciell teknik för att flytta hela hus. De lyftes med domkraft och sattes i ett stycke på en vagn som drog iväg till ett nytt område. Kolonisten Åke minns vidare:

”Min far var nöjd med den varsamme åkaren, och berättade att han glömt ett snapsglas på köksbordet i stugan – och att det stod kvar på samma plats när stugan lämpats av på Ärtholmen.  (Ur boken ”Kolonirörelsen i Malmö 1895-1995”).

Med tiden ökade myndigheternas tillsyn och ansträngningar för att skapa ordning på torpet och trygghet inför framtiden.

Den socialdemokratiske politikern och förläggaren Karl Ekberg motionerade om att staden i egen regi skulle bekosta och anlägga så kallade sommarstäder. Tomten skulle vara på 400 kvadratmeter och stugan stor nog att rymma en familj. Under 1920 och 1921 anlades Södra och Östra sommarstaden. Ungefär samtidigt infördes åtta timmars arbetsdag, måndag till lördag. Två veckors semester lagstadgades emellertid långt senare, 1938.

Kolonier nya koloniområdet Haga vid Södertorpsvägen i Malmö april 1939.Kolonistuga kolonistugor.

År 1924 tog staden över 926 trädgårdskolonier i Sofielundsområdet. Myndigheterna erbjöd de boende byggnadsmaterial på avbetalning och såg samtidigt mellan fingrarna med åretruntboende kolonister som bröt mot förbudet men som saknade annan bostad.

I början av 1930-talet var skötseln av Södra och Östra sommarstaden, Heleneholm, Carlshög, Odlaren samt småbrukskolonierna vid Hästhagen och Sallerupsvägen ”mot i kontrakt bestämd ersättning överlämnad till respektive förening”. Sju områden, nämligen Pildammskolonin, Johanneskolonin, Zenith, Ellstorp, Täppan, områdena vid Lundavägen och kraftstationen samt småbrukskolonin vid Östervärn, ”äro bortarrenderade till föreningar, vilka i sin tur utarrenderar till resp. brukare”.

Kolonistuga vid S:t Johannesgatan. Foto: Privat.

Läs mer: Johanneskolonierna vid Triangeln. 

Under andra världskrigets ransoneringstider blev åter odlingslotterna guld värda. De kunde även användas för uppfödning av kaniner. Djuren krävde för övrigt bra foder, annars smakade köttet illa. Nöden var stor och det var inte ovanligt att kolonister blev bestulna på både grödor och kaniner. På vissa områden ordnades det med vakthållning nattetid.

Många av kolonisterna som tvingades lämna Johanneskolonin och Pildammskolonin på 1940-talet anvisades ny plats på Ärtholmens sommarstad som invigdes 1940. Södra sommarstaden, mellan Flensburgska sjukhuset och Pildammarna, försvann 1969. Östra sommarstaden finns kvar. Andra stora områden som tillkom och ännu är verksamma var Strandåsen (1949), Elinelunds sommarstad (1948), Mossängen (1954), Kölnans fritidsby (1963) och Almåsa fritidsby (1967).

Läs mer: Johanneskolonierna vid Triangeln. 

Vilka var det då som bodde på de olika koloniområdena? Klasskillnaderna  var avsevärda vid förra sekelskiftet. Det var dessutom stor skillnad mellan olika områden. Bland de första kolonisterna i Pildammskolonierna fanns det arbetare av skiftande yrken, men också en stadsvärderingsman och en bokbindaremästare. Andra områden hade en fattigare karaktär. Det var tydlig skillnad på mästerkolonier och kåkstäder. Södra sommarstaden som anlades 1919 kom att betraktas som det finaste området.

Många kolonilotter gick i arv, från generation till generation. Här en kvinna och hennes barnbarn  i en trädgård på Pildammskolonierna år 1941. Foto: Sydsvenskan.

Med åren kom emellertid klasskillnaderna att minska. År 1923 kan vi notera att de trädgårdskolonier som arrenderades av staden, till största andel hyrdes av fabriksarbetare (29 procent) och hantverkare (13 procent). Av de som hade potatiskolonier var 14 procent fabriksarbetare och hela 26 procent grovarbetare.

Tjugofem år senare (1947) ser man i kommunens statistik att andelen hantverkare har ökat bland trädgårdarna. Merparten (20 procent) står listade under ”andra yrken” och så många som var tionde kolonist är direktör, köpman eller kontorist. Samma utveckling gäller också potatisodlingarna.

Koloniområdet Odlarens sista dagar 1946. Samtliga kolonister är uppsagda för att lämna plats åt Nobeltorget, Folkets hus och annan bebyggelse i området. Foto: Sydsvenskan.

På 1950-talet blev inte längre bruket av kolonierna en nödvändighet för de sämst ställda, utan en rekreationsplats för stadsbor ur nästan alla socialgrupper. Idag finns det lika många eller fler trädgårdskolonier i Malmö än det fanns på 1950-talet och de säljs för stora summor. Medelklassen har tagit över utbudet och klasskillnaderna ökar.

Läs mer: När villapriserna stiger väljer fler koloniliv istället. 

Läs mer: ”Kolonirörelsen i Malmö 100 år 1895-1995”, av Pontus Almén och Bo Andersson (1995), ”Koloniområden – för klipp, själ och försörjning”, av Fredrik Björk i boken ”Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna” (2013), ”Malmö koloniföreningars centralförening 1919-1969″ (1970), Malmö Förskönings- och planteringsförening 100 år” (1981). 

Tack till Eber Ohlsson för framtagande av Malmö stads statistikunderlag.