Försvunna Malmö 4 augusti 2017

Gay i Malmö – en mörk historia

Den årliga Pridefestivalen sätter färg på Malmö den närmaste veckan. Synen på samkönade och sexuella relationer var mörkare i gamla dagar.

Vad menade egentligen reformatorn Mortensen med anklagelsen ”att inte vara man nog”? Och vad avsåg husarerna med att ”köra en bög”?

Följ med på en tidsresa i fyra delar.

Homosexualitet blev ett begrepp först under senare halvan av 1800-talet.

Nog för att det fanns samkönade sexrelationer långt innan dess, men när reformatorn Claus Mortensen i det ännu danska Malmö år 1538 anklagade uppkomlingen Niels Kuntze för att inte vara man nog åt sin hustru, ska det kanske inte främst ses som ett uttryck för att köpmannen skulle vara homosexuell. Möjligen impotent, och det var etter värre.

I en klagoskrift till kung Kristian III beskriver han relationen till sin hustru: ”[…] det är två år sedan du först kom i min säng, jag har ju handlat med dig, som en man handlar med kvinnfolk […]”. Likväl ska anklagelserna snarare ses i ljuset av ett politiskt och ekonomiskt maktspel i den så kallade Grevefejden. Kuntze som tillhörde vinnarsidan i inbördeskriget hade nämligen klättrat snabbt på karriärstegen genom att gifta sig med dottern till Malmös förmögne borgmästare Jep Nielsen. Claus Mortensen och hans allierade Jørgen Kock tillhörde förlorarsidan.

Claus Mortensen stödde sig på Martin Luthers tolkning av Första Moseboken, en uppmaning till mannen och kvinnan att vara fruktsamma och föröka sig inom äktenskapet. Det handlade om plikter, inte om lust. En anklagelse om bristande sexuell förmåga var helt enkelt en kränkning av manligheten.

Reformatorn lyckades inte upphäva äktenskapet mellan makarna Anne Jepsdatter och Niels Kuntze. Istället blev Kuntze borgmästare och Mortensen avsatt som kyrkoherde i S:t Petri, degraderad till vanlig präst i Västra Skrävlinge och Hyllie församling. Makarna Kuntze kom att bo kvar på Östergatan fram till sin död. Huset finns ännu kvar i kvarteret S:t Gertrud och parets siluetter kan ännu beskådas på en nött gravsten i golvet bakom S:t Petris altare. Deras äktenskap förblev emellertid barnlöst.

Äktenskapet mellan Niels Kuntze och hans hustru Anne Jepsdotter bestod, trots hårda prövningar. Deras gravsten ligger numera bakom altaret i S:t Petri kyrka. FOTO: EMMALISA PAULY

Malmö var på 1500-talet ett samhälle med en hederskultur, understryker Åke Norström i boken ”1500-talets Malmö – Om människor i en stad”. Under denna brytningstid var samhällets normer för sexualitet väl förankrade i folks medvetande. I den bibelspäckade Malmø-Bogen från 1530 framställs äktenskapet som ett skydd mot synd och okyskhet, skickat av Gud ”til hielp, trøst oc huswale” för människorna. Den äktenskapliga sexualiteten sågs som en del av Guds skapelse och ansågs därmed utgöra ett skydd mot onani och allmän otukt.

Ogifta män som umgicks på krogar sågs som presumtiva orosstiftare. Malmö med sina cirka 5 000 invånare var en mansdominerad stad och därmed en given marknad för prostitution. Ogifta kvinnor hölls hårt. Minsta antydan om lösaktighet kunde få allvarliga konsekvenser för kvinnor och skada borgerliga släkters anseende.

I lägre samhällsklasser – bland daglönare, soldater och tjänstefolk – där det inte fanns någon egendom att beskydda, såg relationerna sannolikt något annorlunda ut. Jungfrudom var inget krav för äktenskap och oäkta barn kunde legaliseras senare. Sannolikt var det vanligt med maskerade samboskap inom hushållen. Det fanns en stor skillnad mellan könen vad gäller normer för sexuellt beteende, en moral för ungkarlar och en annan för ungmör. Vilket i sig skapade en marknad för prostitution och gav upphov för sexuella övergrepp, så kallade jungfrukränkningar. Kvinnliga tjänarinnor kunde inte alltid skydda sig från husbonden.

Homosexualitet sågs inte nödvändigt som ett allvarligt brott. Däremot var det en grov förolämpning vid denna tid att anklaga en man för att blivit tagen av en annan man. Det vill säga, det ansågs synnerligen skamligt att vara den passiva parten.

Sex mellan kvinnor förekom sannolikt. Hur man såg på det är mer oklart. I ett internationellt perspektiv uttrycktes sex mellan kvinnor både i ord och i bild långt före 1700-talet. Kvinnan drevs även av frestelser och lust. En överdriven sexaptit sades bero på syndigt onanerande och syndig sex mellan kvinnor förklarades med hermafroditism.

Det är naturligtvis frestande att lägga sexuella aspekter på häxprocesser som från mitten av 1500-talet

och hundra år framåt i tiden drevs med emfas i danska Malmö. I Stockholm kastades exempelvis en sextonårig dräng levande på elden, beskylld för sodomitisk synd. Men några sådana anklagelser förefaller inte finnas bland de kända akterna över de 86 kvinnor och män som beskylldes för trolldom – varav 63 kom att lagföras och 38 att dömas till ”eld och bål”.

Vid slutat av 1700-talet blev tanken om den lesbiska kärleken omöjlig. I de nya idéer som spreds i Europa sågs kvinnan som en asexuell varelse – det var först långt in på 1800-talet som kvinnfolk åter ansågs vara en varelse med könsdrift och lustar. Å andra sidan, kyskhetstanken öppnade också en möjlighet för kvinnor att leva tillsammans under vänskapliga och respektabla former, utan att misstänkas ha en sexuell relation.

Under de svenska 1600- och 1700-talen kom de ”trenne sodomitiska synderna” att bli beivrade enligt lag. Dit räknades sex med personer av samma kön, ”onaturlig” sex såsom anal- och oralsex samt onani och sex med djur. Av den nästan 1 500 personer, mestadels män, som avrättades i Sverige under dessa århundraden blev inte mindre än 600 dömda för tidelag (ordet är känt sedan 1538). Även de utsatta djuren avrättades.

Först i 1864 års strafflag kom homosexualiteten i fokus, då även rörande kvinnor. Ordet i sig skapade omkring år 1870. Genom den växande medicinska forskningen började man under sent 1800-tal se homosexualitet som en sjukdom, och inte bara en avart bortom Guds norm.

En gränsdragning mellan hetero- och homosexuella innebar en stigmatisering som inte tidigare hade funnits, menar Thomas Sörensen i sin bok ”Det blänkande eländet”. Den manliga identiteten som tidigare handlade om mognad, kom nu att i större avseende präglas av sexualitet. Majoriteten av männen klassades eller klassade sig själva som heterosexuella, medan sodomiten som hade ägnat sig förbjudna handlingar fick en stämpel som homosexuell. Det kan i synnerhet ha påverkat vänskapsidealen mellan män inom det militära.

Nakna husarer rider till bad på Ribersborg. Bilden har sin konstnärliga motsvarighet i den danske konstnären Oscar Mathiesens berömda målning ”Dragoner rida till bad” målad i Ystad 1905. FOTO: Albert Wilhelm Rahmn/Malmö museum.

Sexualiseringen av relationerna komplicerade kamratskapet och gjorde det till ett minerat gränsland. Att döma av fotografier från förra sekelskiftets husarregemente i Malmö tycks det ännu inte finnas någon beröringsskräck eller genans inför nakenhet. Lekfulla brottningsmatcher, armar runt axlar och till och med dans förekommer på bilder från logementen. På andra foton sitter husarer i bara mässingen i begrepp att vattna sina hästar i något vattendrag.

Husarernas närvaro i Malmö (1822-1927) präglade gatulivet och gjorde livet osäkert för stadens kvinnor. Även arbetarkvinnor höll sig på anstånd från husarerna som hade dåligt rykte. Fylleri och könssjukdomar hörde till den gängse bilden. Men det förekom också så kallade husartöser som umgicks med husarerna på krogar och dansbanor. Och så fanns det yrkesverksamma kvinnor på Humlegatan. På 1800-talet låg regementet bara ett stenkast bort, vid Drottningtorget.

Ingen beröringsskräck här inte. Beväringarna på Kronprinsens husarregemente var vana vid kroppskontakt och varandras nakenhet. FOTO: ALBERT MARLOW

Men det fanns rimligen även homosexuella husarer. Men Thomas Sörensen har inte hittat några fall bland krigsrätterna. Det kan möjligen förklaras med att de husarer som ertappats helt enkelt ombetts att självmant begära avsked för att undgå en skandal. En annan förklaring kan vara att homosexuellt beteende accepterades så länge det skedde i det fördolda och inte omkullkastade den rådande könsrollen. En tredje förklaring skulle kunna vara det sociala trycket, att rädslan för trakasserier var så stor att eventuell homosexualitet trycktes tillbaka.

Icke desto mindre förekom det homosexuell prostitution bland husarerna. Den usla lönen drygades ut med extrainkomster. En sådan var att runt förra sekelskiftet sälja sexuella tjänster till välsituerade homosexuella civilister i Malmö stad. En del var fasta kunder. Fenomenet var välkänt och utbrett, men uppenbart inget man talade om. Möjligen var det helt enkelt så att tjänsterna inte uppfattades som homosexuella.

Att utnyttja en homosexuell kallades av husarerna för att ”köra en bög”. Det kunde inbegripa såväl prostitution och utpressning, men framför allt den mer cyniska varianten att under falska förespeglingar råna och misshandla en homosexuell. En sådan samvetslös ”bögkörning” var ett tämligen riskfritt dåd. Inte ens en svårt misshandlad ”bög” skulle våga göra en polisanmälan – han var ett rättslöst villebråd. Bara ett dråp skulle upptäckas, men även då skulle gärningsmannen kunna räkna med ett lågt straff.

Först som sist kan ”bögkörningen” naturligtvis ses som ett tidigt uttryck för homofobi.

***

FAKTA: Homosexualitet. Sex mellan samkönade har förekommit sedan urminnes tider, redan hos de gamla grekerna och på romartiden. Order homosexualitet skapade omkring år 1870. Smädesnamnet bög har ett dunkelt ursprung. Ordet påstås ibland ha samhörighet med månsingordet för lättlurad, lättsinnig karl. En annan förklaring är att ordet kommer av franska bougre, usling, ytterst av medeltidslatin Bulgaʹrus kättare, sodomit, egentligen bulgar.

***

LÄS MER: 
”Det blänkande eländet – en bok om Kronprinsens husarer i sekelskiftets Malmö”, av Thomas Sörensen.
”Gay – en världshistoria”, med Robert Aldrich som redaktör.
”1500-talets Malmö – om människor i en stad”, av Åke Norström.
”Ett borgareöde i 1530-talets Malmö”, av Sven Rosborn ur Elbogen 1981.
”Trollpackor i Malmö”, av Einar Bager ur Malmö Fornminnesförenings årsbok 1957.

Claus Mortensen (1499-1575) var en dansk-luthersk reformator i Malmö, som gjorde livet surt för borgaren Niels Kuntze. Hans och hans mors gravstenar ligger framför altaret i Malmö S:t Petri kyrka. Här en sentida avbildning i S:t Johannes kyrka. FOTO: MARTIN ANDERSSON