Försvunna Malmö 5 augusti 2017 • Uppdaterad 18 augusti 2017

Skandalösa möten i Malmö

Prideveckan präglas av stolthet och färg. Historien är desto dunklare, färgad av kärlekslöshet, skam och tragedi.
Under första halvan av 1900-talet hade Malmöpolisen fokus på de homosexuella nätverken.

Det nya seklet kom med tekniska och medicinska landvinningar, nya moden och moderna idéer. Malmö växte till en storstad. Det nya urbana livet erbjöd inte bara arbetstillfällen, utan också fritidsnöjen och förlustelser. Med andra ord, samtidigt en grogrund för subkulturer.

Läs även del ett i serien: Gay i Malmö – en mörk historia.

Sedan en ny strafflag 1864 kunde homosexuella samlag bestraffas med straffarbete i högst två år. Paragrafen inkluderade otukt med djur: ”Öfwar någon med annan person otukt som emot naturen är eller öfvar någon otukt med djur; warde dömd till straffarbete i högst två år”.

Fortfarande vid sekelskiftet var tidelag det vanligaste skälet att bli åtalad. På 1800-talet var det bara enstaka fall av otukt mellan män som bestraffades, och nästan inga kvinnor. I hela riket hade mellan åren 1880 och 1950 endast fjorton kvinnor åtalats, varav två för onaturlig otukt med män och tolv för sex med andra kvinnor. Det kan – enligt Jens Rydströms avhandling ”Sinners and Citizens” – jämföras med 1 580 män som åtalades för samma brott under samma period.

I Malmö åtalades inga kvinnor alls för ”onaturlig otukt” och före första världskriget endast enstaka män. Det är först sedan samkönad sex började betraktas som en läggning åtalen började komma.

Conditoriträdgården som runt sekelskiftet låg där Malmö stadsteater kom att byggas, förekom också i polisutredningarna. Där träffade pappershandlaren Karl Ekberg tre arbetare i tjugoårsåldern och presenterade dem för en ”damkomiker” vid namn Samy Barryson. Senare bjöd Ekberg på en supé i sin villa i Sofielund, en bjudning som utvecklades till en sprit- och sexorgie. (Personerna på bilden har inget med saken att göra)

I europeiska storstäder som Berlin, London och Paris hade sodomiter redan i slutet av 1600-talet etablerat en viss subkultur. Även i Köpenhamn fanns det en alternativ livsstil som lockade svenska och skånska sexturister. År 1906 hade Köpenhamn skakats av stor sedlighetsskandal som berörde några högt uppsatta män, bland annat kriminalpolisen och författaren Carl Hansen.

Skandalen i Köpenhamn och ett uppmärksammat fall i Stockholm ledde till att man för första gången offentligt diskuterade homosexualitet som företeelse i Sverige. 1907 publicerade Arbetet i Malmö en artikel som förespråkade en avkriminalisering. Tiden var uppenbart inte mogen för det.

Möjligen hade Malmöpolisen låtit sig inspireras av kollegorna i Köpenhamn och fokuserade på nätverken, snarare än att åtala enskilda homosexuella som i andra svenska storstäder. År 1911 kom Malmöpolisen snarast av en slump ett kontaktnät på spåren, tio män från gränsöverskridande samhällsskikt som hade vänskapliga och sexuella kontakter med varandra. Två av männen var välkända, och en av dem ur en urgammal Malmösläkt.

Den detektiva polisen fick i februari 1911 ett tips om att någon borrat hål i brädväggen mellan toalettbåsen på järnvägsstationen Malmö västra, ”i hvilka någon mansperson brukat införa sin manslem äfven vid sådana tillfällen, då fruntimmer befunnit sig på andra sidan brädväggen”.

Malmö Västra station med plantering, en populär möteplats för stadens homosexuella i sekelskiftets Malmö.

Polisen satte span på avträdet, gjorde förfrågningar och kunde ganska snart plocka in en 40-årig man, järnvägskonduktören Johan Westerberg. Han förklarade sina återkommande toalettbesök med en krånglande mage och nekade till anklagelsen. Han var ingen vanlig blottare. En 16-årig karamellförsäljare vid stationen kunde emellertid upplysa polisen att 40-åringen vid ett eller flera tillfällen kommit med skamliga förslag.

Westerberg erkände så att han varit onanist sedan femtonårsålder och att han sensommaren 1909 träffat en okänd man i Ystadsparken (idag Malmö live) med vilken han utövat onani vid järnvägsstationens klosetter, mot en ersättning av 2 kronor. Redan året innan hade han, okänt var men sannolikt någonstans bland stadens planteringar och promenader, träffat och inlett en längre sexuell relation med en bokhållare Thulin. Enligt polisrapporten hade de ”öfvat otukt mot naturen med hvarandra, och hade de alltid, då de utöfvat sådan handling, varit afklädda och legat tillsammans. Det hade tillgått så, att Westerberg infört sin manslem i Thulins stolgångsöppning.”

Bokhållare Thulin hade flyttat till Stockholm men polisen hämtade en rad andra namngivna Malmömän i varierande ålder till förhör. Flera av dem beskrevs som ”fattiga” och diversearbetare. En var kyparen på restaurang Tunneln, en annan avläsare på Elverket och den yngste, före detta springpojken Ernst Frank, försörjde sig uppenbart på ”gåvor” från likasinnade.

Nyss fyllda tretton år hade Frank på en gräsmatta vid Gasverket utfört sexuella tjänster åt en okänd man mot en betalning av 4 kronor. Det framkommer också att han och en vän försommaren 1909 hade ”pudrat och sminkat sig samt gjort sällskap ut i staden för att i händelse de skulle sammanträffa med personer, som hade perversa böjelser, mot betalning öfva otukt med dem”.

Ernst Frank kom senare att försörja sig som ”damkomiker” i Stockholm, känd av polisen som sedlighetsförbrytare.

Ernst Frank debuterade som prostituerad i Malmö redan vid tretton års ålder och ingick i det nätverk som polisen sprängde 1911. Senare blir han som anhållen för sedlighetsbrott i Stockholm. Då livnärde han sig som ”damkomiker”, det vill säga dragartist. Bilden hämtad ut boken ””Sympatiens hemlighetsfulla makt”.

I den dittills största homosexaffären i Sverige ingick också ett par äldre väletablerade män. I villan i Sofielund på Linnégatan (idag Lantmannagatan, nära hörnet av Lönngatan) hade femtioårige Karl Ekberg ofta bjudit på fest och sprit. Där hade det även förekommit ”otukt mot naturen”.

Ekberg drev sedan 1893 en pappershandel och bokbinderi på Södra Förstadsgatan 30 (idag 22). Han sålde också vykort, bland annat tecknade, egenproducerade ”fyllekort”. Samma år, 1911, som han dömdes till sex månaders straffarbete sålde han firman till fotografen Berndt Johnsson vars bolag blir Malmös mest produktiva vykortsförlag. Därefter upphör spåren efter honom.

Pappershandlaren Karl Ekberg sålde vykort, bland annat sina egentecknade ”fyllekort”. I dag är hans skämtsamma kort dyrgripar bland vykortssamlare.

Den äldste mannen i nätverket var Magnus Falkman, en av stadens mest kända bokhandlare. Han var född 1853 och bördig från Malmö där han hade åtskilliga släktingar. Hans farfars far var ingen mindre än Henric Falkman, son till politikern och borgmästaren Henric Falkman den äldre, riksdagsledamot, handelsman och kompanjon till Frans Suell.

Magnus ”Måns” Falkman hade en grundlig praktik som biträde i Bernhard Cronholms bokhandel på Stortorget. Falkman var förutom konst- och litteraturintresserad en hängiven jägare. Sin första bokhandel öppnade han på Södergatan 16, med bostad ovanpå kallad ”kajutan”. När huset revs till förmån för Sydsvenska kredit-aktiebolagets nybygge (idag Handelsbankens huvudkontor) flyttade bokhandeln till Södergatan 32 (senare 26). Själv inrättade Falkman en ny bostad på Skomakaregatan 22 där han också i sällskap med både namngivna eller anonyma män utövade sina ”perversa böjelser” som utöver oralsex också, fortfarande enligt förhöret, inkluderade kyssar och smek.

1902 gav bokhandlaren Magnus ”Måns” Falkman ut ”Mitt hem”, en bok i femtio exemplar med bilder från hans bokhandel och hem ”kajutan” på Södergatan. Här syns bokhandlaren själv tillsammans med två medarbetare, Georg Cronquist (vid fönstret) och August Nelander som kom att bli hans kompanjon och sedermera ägare till boklådan.

Bokhandlaren dömdes till sex månaders straffarbete och drog sig därefter tillbaka. Den anställde August Nelander blev ny delägare. Falkman bosatte sig i Åkarp där han avled 1915, ensam 62 år gammal.

Fjorton år senare avslöjade polisen ett nytt nätverk. Förbrytelserna var i stort sett identiska. Förbindelserna gick över klassgränserna och en viktig träffpunkt var alltjämt runt planteringarna på Gustav Adolfs torg, med närheten till buskagen i Kungsparken. Men passtvånget som hade införts i samband med första världskriget hade minskat kontaktytan till Köpenhamn. En annan skillnad var att utpressningsmotivet nu var allt mer framträdande.

Just utpressning var också det tyngsta argumentet att man i riksdagen 1933 diskuterade en avkriminalisering av homosexuella handlingar. Någon sympati för unga pojkar som livnär sig på prostitution och utpressning fanns inte. Av rättspsykiatern Olof Kinberg framställdes dessa som ”själva bottensatsen av de parasiterande och kriminella element som alltid samlas i större städer”.

Gustav Adolfs torg men sina planteringar och närheten till Kungsparken var under 1900-talets första häft en populär mötesplats för stadens homosexuella.

Någon legalisering blev det emellertid inte den gången heller. Dels för att homosexuella handlingar störde den allmänna ordningen, dels på grund av faran i att äldre skulle förföra unga pojkar till homosexualitet.

Antalet rättsfall hade sedan 1930-talet ökat lavinartat, samtidigt hade samhället och sjukvården i allt större utsträckning börjat betrakta avvikande böjelser som en sjukdom. Polisens tillslag innebar många gånger en katastrof. Under förhör tvingades många ange vänner, sexpartners och älskare – även anhöriga drabbades svårt. Många åtalade blev tvångsomhändertagna på mentalsjukhus och självmord var inte ovanligt.

När Malmöpolisen 1940 åtalar ett större antal män för ”onaturlig otukt” hade raggningsställena hade blivit fler och inkluderade nu också Stortorget, Centralstationen, Rörsjöparken och Ribersborg.

Bland de män som åtalades och dömdes till mellan två och sex månades straffarbete fanns adelsmannen och ryttmästare Fredrik Herman Bennet, före detta officersaspirant på Kronprinsens husarregemente och sedan 1933 pensionerad kavalleriofficer i svenska armén.

Under sensommaren 1939 hade han efter ett bad på Ribersborgs badhus mött två ynglingar, varav åtminstone den ena bodde på Botildenborg som ägdes av Bennet. Han hade bjudit hem pojkarna till sin villa på Fridhemsvägen och vid ett senare tillfälle skulle de haft sex.

Ryttmästaren dömdes till två månaders straffarbete för ett otuktstillfälle, men överklagade i hovrätten och vädjade om villkorlig straff för att undvika skandal, vilket han nekades. Innan domen gick i verkställighet 1941 tog han sitt liv med lysgas.

Fredrik Bennet efterlämnade hustru och två söner.

***

Läs mer: