Försvunna Malmö 1 maj 2017

Första maj 1908 – ett explosivt år bland andra

Skomakaren Ivan Burén drev tillsammans med sin bror en ”handels- och fabriksrörelse för tillverkning af skodon”, med verkstad på Grönegatan och senare under Salemkyrkan på Fredriksbergsgatan i Östra Förstaden.

Burén var ungkarl och tjänade tillräckligt med pengar för att köpa sig en egen kamera. År 1908 var han 27 år gammal, tog sin kamera och begav sig till årets förstamajdemonstration. Han tog två fotografier.

Första maj 1908 samlades 9 000 demonstranter på den östra delen av Rörsjömarken. Folkmassan står ungefär där Värnhemsskolan senare skulle uppföras. I bakgrunden syns de så kallade rapsahusen längs Föreningsgatan till vänster. Till höger i fonden anas kapellet från år 1870 på S:t Pauli Norra kyrkogård. Skorstenarna och gaveln i mitten tillhör Malmö Gasverk vid S:t Knuts väg, som blev uppfört 1896. Foto: Ivan Burén.

År 1908 skulle bli ett explosivt år. Å ena sida var det som många andra år under 1900-talets två första decennier, präglat av politiska konflikter och allmän ekonomisk och social oro. Strejker och lockouter var vardagsmat. Å andra sidan var 1908 ett av de hårda prövningarnas år för den svenska fackföreningsrörelsen och ett förspel inför nästkommande års storstrejk. Det var dåliga tider och depression efter en högkonjunktur.

Året hade i Malmö inletts med en strid vid Malmö stora valskvarn i februari. En annan mindre strejk på Malmö läderfabrik ledde till att 420 arbetare blev arbetslösa. Under uppsegling var också en stor hamnarbetarekonflikt med krav på högre löner, men också bättre arbetsvillkor och föreningsfrihet. Arbetsgivaren svarade med att sätta in strejkbrytare.

Läs mer: 127 år av facklig kamp. 

Det blev upptakten till Amaltheadådet, en av den tidens mest uppmärksammade riksnyhet. Under sommarens hamnarbetarstrejk apterade den arbetslöse ungsocialisten Anton Nilson en sprängladdning på fartyget Amalthea som fungerade som logement åt de brittiska strejkbrytarna. En arbetare dödades och 23 sårades, varav sju allvarligt.

Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 13 juli 1908.

”Amaltheamannen” kom att dömas till döden och hans två medhjälpare Algot Rosberg och Alfred Stern till livstids straffarbete för dådet. Nilson benådades dock och fick straffet omvandlat till livstids straffarbete. Han satt på fängelset i Härnösand då 10 000 förstamajdemonstranter under dramatiska former försökte frita honom, för exakt hundra år sedan. Händelsen väcker uppenbart viss rädsla hos regeringen i Stocholm. Mitt under den ryska oktoberrevolutionen släpptes han, i tydligt syfte att gjuta olja på vågorna.

Läs mer: Amaltheadådet

Anton Nilson fanns sannolikt i den folksamling som Ivan Burén dokumenterade, just denna dag för 109 år sedan. Det årets förstamajdemonstration utgick från Slottsparken. Därefter tågade man nedför Regementsgatan, över Morescobron och Gustav Adolfs torg, via Engelbrekstsgatan till Västergatan, Östergatan, Norregatan till Paulibron och de obebyggda kvarteren öster om S:t Pauli kyrka.

Läs mer: När klasskampen var ung. 

På utsatt tid, klockan kvart över två denna fredag, satte det stora tåget i rörelse ackompanjerat av tretton musikkårer. Ett hundratal röda fanor vajade bland demonstranterna som uppskattades till 9 000, det vill säga mer än elva procent av Malmös befolkning som detta år uppgick till närmare 80 000. Marschen var så lång att det tog fyrtio minuter för hela tåget att passera Morsecobron.

Läs mer: Klasskamp och cykeltramp i Rörsjöstaden. 

Första maj 1908 på den östra delen av Rörsjömarken. Fotografen har Föreningsgatan i ryggen och Rörsjöparken framför sig. I västra fonden syns gasklockan vid nuvarande Porslinsgatan och nya polishuset. Huset i högra fonden låg i hörnet Fredriksbergsgatan och Drottninggatan – där fotografen för övrigt bodde. Foto: Ivan Burén.

Framme vid Rörsjömarkens östra del, där Rörsjöparken anlades 1905 och Yrkesskolan senare kom att uppföras, var det dags för dagens två talare.

”Industrialismen kunde man likna vid ett stort vattenfall, som slukar människorna. Industrialismen är som en stor kvarn, som mal människor, drar dem från landsbygden och drifver dem in i städernas fabriker. Men arbetskraften är inte längre lika billig som förr. Något har förbättrats. men när man talar om åttatimmarsdagen, vilja de som bestämma, ej vara med längre. […] Motståndet mot åttatimmarsdagen är nog dock ej blott ekonomisk. Den farligaste revolutionen är bildningen, och det är därför som man motarbetar en förkortad arbetstid”. (Sydsvenska Dagbladet, 2 maj 1908).

Riksdagsmannen och redaktören A J Christiernson avrundar sitt tal med orden: ”Ett stort och lyckligt land är det land, där människor känner sig nöjda och belåtna”.

Näste talare, riksdagsmannen och tillika redaktören A C Lindblad, framhävde segern i de garantier som utfästs rörande ett nytt valsystem. Förslaget att myndiga män skulle ha rätt att rösta i nästa val (andrakammarvalet 1911) förväntades bli verklighet – grundlagsändringen bekräftades i riksdagen 1909.

Nu återstod att ”kräfva kvinnornas medborgarrätt i samma grad som männens, således en genomgripande författningsrevision”.

Ivan Buréns glasplåtar kom genom hans släkt att bli bevarade åt eftervärlden. Agneta Myrtell har vänligen ställt dem till Sydsvenskans förfogande. 

Försvunna Malmö 1 maj 2017

Klasskamp och cykeltramp i Rörsjöstaden

Innan arbetarrörelsen hittade hem samlades de första förstamajdemonstranterna på en lerig plats i stadens utkant. Bilden ovan är från 1894. Vi ser en folkmassa. I övrigt är det svårt att orientera sig.

Läs även: När klasskampen var ung

I fonden anar vi ett torn, närmare bestämt vattentornet på Kirseberg. Sålunda kan vi sluta oss till att det är  Föreningsgatan vi ser till höger, vid husen. Men var är S:t Pauli kyrka och vad är det för ”bana” som skymtas till vänster? Var är Tekniska elementarskolan? Och var står fotografen?

Mellersta Förstadsskolan är uppenbart ännu inte byggd, den uppfördes först 1898. De tre husen till höger har adressen Föreningsgatan. Det låga huset längst bort (nr 38) och trevåningshuset (nr 36), båda mellan hörnen till Disponentgatan och Kamrergatan, tillhör bryggaren J Jönsson. Han kommer senare att uppföra ett stort bryggeri på Henrik Smithsgatan.

Första maj 1894. Demonstrationens deltagare har efter tåget samlats på Rörsjömarken för att lyssna på talen av litteratören August Nilsson och skräddarmästaren A Bouvin.

 

Tvåvåningshuset på nummer 34 tillhör hökerihandlaren L Svensson. Utanför bildens högra kant ligger Betaniakyrkan på nummer 28, granne med Rörsjöns cichoriefabrik (sedermera det så kallade Gustav Adolf-palatset i hörnet av Amiralsgatan). På tomten (nr 32) med den låga byggnaden i bildens högra kant kommer Synagogan att uppföras 1902.

Vi kan konstatera att Tekniska elementarskolan (Pauliskolan) ännu inte är uppförd. John Smedbergs ritningar ligger sannolikt klara, men byggandet har ännu inte kommit igång. Även kvarteret Flora (inramat av Amiralsgatan, Föreningsgatan, Kungsgatan och Kommendörsgatan) är ännu ett oskrivet blad. Det första bygget i kvarteret Flora påbörjades först 1897.

S:t Pauli kyrka som uppfördes mellan 1879 och 1882 – där Rörsjöns träskmark hade dränerats till 1881 års industri- och lantbruksutställning –  ligger precis utanför bilden, till vänster och bortom den velodrom som anas bakom ett omgärdande plank. Där hade Malmö Velocipedklubb inrättat en kapplöpningsbana för träning och tävlingar med cykel. Banans långsidor löpte parallellt med Kungsgatan och sträckte sig i stort sett över kvarteren som senare kom att heta Judith, Lea och Maria – ungefär mellan Kungsgatan nummer 18 och 26. Se karta. 

Invigningen av velodromen hade i augusti 1890 bevittnas av 2 000 Malmöbor. En publiksiffra som står sig slätt i jämförelse med deltagandet under förstamajdemonstrationer. Men så var också cykeln på den tiden ett exklusivt fortskaffningsmedel som bara överklassen hade råd men.

Fotografen befinner sig alltså på Amiralsgatan. Med bistånd och enträget arbete av Stellan Westerberg, arkitekt på stadsbyggnadskontoret, har vi preciserat punkten till den västra sidan i kvarteret Davida och sannolikt på fjärde våningen i det bostadshus som då låg på nummer 19. Det vill säga där hotellet reser sig, på före detta konserthusets baksida.

Bostadshuset på tomten Davida 4 uppfördes 1883, blev ombyggt i gatuplanet för Nyborgs möbler 1905 och fick senare en funkisfasad. Slutligen revs huset i mitten av 1970-talet, liksom resten av husraden mellan Kungsgatan och Föreningsgatan.

Nära nog samma vy som på bilden ovan. Foto: Lars Brundin
Amiralsgatans västra sida mellan Föreningsgatan och Kungsgatan. Fotografen som tog den översta bilden stod troligen på fjärde våningen i nummer 19 (Davida 4), det vill säga huset i mitten. Skorstenen till höger tillhör Doffeln och i bildens högerkant syns Latinskolans gymnastikbyggnad.
Amiralsgatan någon gång efter 1903, med kvarteret Flora till höger (där demonstranterna samlades före 1895).
1910. Nyborgs möbler på Amiralsgatan 19. Foto: Sydsvenskan.
1975. Amiralsgatan 21-23 träffas av rivningsvågen. Fotograf: Leif Å Andersson
1975. Nyborgs Möbler på Amiralsgatan i nummer 19 sjunger på sista refrängen. Fotograf: Ernst Henriksson
1977. Rivningsvågen krossar Amiralsgatan 17-19. Fotograf: Ernst Henriksson
Försvunna Malmö 30 april 2017

I majgrevens tid – så firade man Valborg förr

Valborgmässonatten var full av onda andar och trollväsen. För att skrämma bort dem tände man stora eldar på Stora Keseberg, i dag mer känt som Kirseberg. På den danska tiden låg det ”stora berget” ungefär där Vattenverksvägen mynnar ut i Lundavägen. Elden var också startskottet till Majgrevefesten.

Första maj strömmade rika borgare med hästs och vagn ut till ”berget”, rustade med lurar, fanor, svärd och bössor. En ny majgreve skulle utses av S:t Knuts gille. En krans av kvistar hängdes runt halsen på den utvalde och till folkets jubel valde han en sig en majgrevinna.

1939. Scouters valborgsbål i Malmö. FOTO: SYDSVENSKAN

Framåt kvällen fick majgreven bekosta kvällens gille, ”minst tre tunnor öl av bästa sort. Det var en dyr ära, som bara en förmögen borgare hade råd med”. (Backarna – liv och historia i en förstad, av A M Thagaard).

Valborgsfirandet är till sitt ursprung katolskt, och firas till minne av det tyska helgonet Walpurgis. Det förknippas med ungdomar och deras festande. I Skåne ”gick pojkar och flickor runt i byarna och uppvaktade bönderna. När de förbjöds att använda kyrkans klockor till samling, övergick de till att tända eldar för att påkalla uppmärksamhet. Detta ska enligt vissa tolkningar ha varit upprinnelsen till eldarna”. (Nordiska museet).

2015. Valborgsfirande är en tradition med anor. Bilden tagen i Lund. FOTO: INGEMAR D KRISTIANSEN

Med tiden blev valborgsfirandet en högtid för studenterna, inte minst i Lund. Vårsånger följdes av fest och lekar. På senare tid  firas siste april i Lund med kamp mellan nationerna i grenar såsom pajkastning (med andra aktivitet i Stadsparken).

Hur länge man i Malmö firat valborgsmässoafton i modern tappning saknas det uppgifter om, men sannolikt sedan andra världskriget. Den äldsta bilden från vårt bildarkivet är från 1939. Då var det scouterna som höll i firandet.

1942. Scouternas valborgsmässobål i Pildammsparken i Malmö 1942. FOTO: SYDSVENSKAN
1943. 1:a-majfirande majfirande i Slottsparken i Malmö. 1943 var det till körsång och studentmössor som gällde. FOTO: SYDSVENSKAN
1945. Valborgsfirande i Pildammsparken. FOTO: SYDSVENSKAN
1946. Danska radiosymfonins drengekör sjunger på valborgsmässoafton i Pildammarna. FOTO: SYDSVENSKAN
1951. Valborgsmässobål med studentsångare på Limhamnsfältet i Malmö. FOTO: SYDSVENSKAN
1956. Limhamnsfältet i Malmö. Foto: SYDSVENSKAN.
1967 firade man med att bränna sina studentmössor. Bilden är från Lund. FOTO: LENNART GULLBERG/SYDSVENSKAN
1985. Valborgsfirande i Malmö. FOTO: RICHARD CONRICUS/SYDSVENSKAN
Försvunna Malmö 29 april 2017 • Uppdaterad 1 maj 2017

Posthuset har fått en ny krona på verket

Kronan på verket är i själva verket två. De två tornen på Centralposthuset i Malmö har under mer än hundra år präglat stadens siluett. Denna mäktiga byggnad, och inte minst dess placering, är en tung pjäs som speglar Malmös storstadsambitioner vid förra sekelskiftet.

Här framträder också en viss kluvenhet. Posthusets nationalromantiska arkitektur skiljer sig markant från stadens övriga byggnader, även de som tillhört andra myndigheter. Men så var också arkitekten Ferdinand Boberg verksam i Stockholm. Vid denna tid var han den ledande arkitekten i Sverige. När han tog sig an uppdraget som utställningsarkitekt för Baltiska utställningen 1914 var det en viktigt prestigeseger för Malmö, även om lokala arkitekter protesterade.

Inre hamnen med det alldeles nya posthuset till höger. Foto: Vykort.

Ferdinand Boberg ritade också Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm, men ansåg att posthuset i Malmö var ett av hans främsta verk. Fast frågan är om han skulle uppskatta den femte våning byggdes mellan tornen 1944?

Kungliga posten är ju som bekant inte vad den en gång var. Posthuset i Malmö har gjort sitt och återanvänds numera till annat. Just därför är det glädjande att de nya ägarna anstränger sig. Nu har det södra tornet återfått sin forna glans, med ny kopparplåt och förgylld krona. Vackert så!

Läs även: 15 miljoner senare – renoveringen är klar!

Renoveringen som har genomfört med bidrag av Länsstyrelsen Skåne var så omfattande och ekonomiskt krävande att man får ta ett torn i taget. Förhoppningsvis kommer även det norra tornet att restaurerats om några år.

Postkontor i Malmö lär vi ha haft sedan Kristian IV:s dagar. År 1624 inrättades en posttur mellan Köpenhamn och Malmö. Efter 1658, då Skåne blev en svensk provins, förvaltades postkontor under åren 1666-1681 av Hans Casper Heublein som var inspektör över postväsendet i Skåne, Halland och Blekinge. Hans kontor låg i det hus på Larouchgatan, som senare kom att tillhöra släkten Faxes hus.

Centralposten i hamnen har fått ny modern inredning. Foto: Sydsvenskan.

Därefter ska postkontoret under årens lopp flyttat runt till en rad olika adresser i staden, bland annat på Stortorget. Från 1876 fick postkontoret en mer fast tillvaro på Bruksgatan, mellan Norra Vallgata och Östergatan, mitt emot Centralstationen. Där kom  kontoret att ligga fram tills man flyttade in under eget tak i det nya posthuset som stod klart 1906.

Brevlådor och frimärksautomat på Östergatan. Bild ur boken ”Malmö 1914 – en skildring i ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd”.

Det nya posthuset uppfördes på kvarteret Aegir. På tomten hade det tidigare legat något som kan liknas vid en företagsby. År 1895 revs planket runtenom och tomten gjordes om till grönområde. Strax efter sekelskiftet påbörjades postbygget.

Panorama över inre hamnen 1896. I bildens högra kant anas den plantering som anlades på tomten innan Centralposten uppfördes.
Speciella värdebrevbärare sorterar värdepost. Foto: Sydsvenskan.
Stora hallen i nya posthuset. Bild ur boken ”Malmö 1914 – en skildring i ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd”.
Brevbärarsalen. Bild ur boken ”Malmö 1914 – en skildring i ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd”.
Försvunna Malmö 22 april 2017 • Uppdaterad 21 april 2017

De första kolonierna låg söder om Triangeln

Spontana odlingslotter i staden har det funnits i alla tider, inte sällan på eller strax utanför stadsvallarna.

I slutet av 1800-talet hade många av Malmös 60 000 innevånare sitt ursprung på landsbygden. De hade sökts sig till staden i jakt på arbete. Fabrikerna spydde ut svart rök, kanalen var ett öppet avlopp, trångboddheten var kvävande, fattigdomen påtaglig och hygienen bristfällig.

Det är bakgrunden till den växande kolonirörelsen, den tidens gröna våg. Längtan efter en egen täppa var stor. Det var  Idén med kolonilotter kom från kontinenten, via Tyskland och Danmark.

Lär mer: Kolonilivet lever vidare. 

Redan på 1880-talet fanns i Landskrona ett spontant uppkommet koloniområde. I Malmö var det Planteringsföreningen som 1895 tog initiativet till ett första inhägnat koloniområde vid Pildammarna.

Till en börjar var intresset svalt, men ganska snart tillkom nya områden i staden, som vid Lundavägen och Zenith, men även spridda lotter bland annat i anslutning till Pildammskolonierna.

Johanneskolonierna 1913. Bilden är tagen från Österbergs stiftelse i hörnet av S:t Johannesgatan och Rådmansgatan. I bakgrunden anas Baltiska utställningen som är under uppbyggnad. På samma plats uppfördes Pilgården på 1940-talet. (Ur boken ”Malmö Förskönings- och Planteringsförening 100 år 1881–1981”.)

Där det tidigare hade legat en plantskola anlades Johanneskolonierna år 1909, strax väster om Sankt Johannes kyrka (uppförd 1903–1907) och ungefär där Pilgården senare kom att ligga.

Möjligen bredde området med ett 60-tal stugor ursprungligen ut sig ända upp till vad som senare kom att bli Munkgatan, i vart fall fanns det även ett mindre område med lotter där konsthallen ligger idag.

Karta över Johanneskolonin. Ur boken ”Malmö Förskönings- och planeringsförening 100 år”.

Ungefär mitt för ingången till restaurang Smak i Malmö konsthall låg en kolonistuga som ägdes av frisören Tage Tilly (1857–1929) med familj. På bilderna nedan som är tagna runt 1915 ses frisören med hustru, sonen Ove (född 1913) och släktingar. Bakom deras kolonistuga syns Johanneskyrkan samt Österbergs stiftelse med torn och trappgavel, uppfört 1910 efter ritningar av Axel Stenberg.

Tillys kolonistuga med Österbergs stiftelse och S:t Johanneskyrkan i bakgrunden. Fotografiet är hämtat ur det familjealbum som frisören Ove Thilly och hans hustru Margit efterlämnade till sin granne Birgit Bernle. Foto: Privat.

Men ännu har alltså inte bygget av Malmö Hantverksförenings stiftelse (restaurang Smak och konsthallen) och Malmö handelsgymnasium (Magistratskolan) kommit igång. Båda uppfördes efter ritningar av Ewe & Melin år 1916. När fotografen förevigade familjen Tillys idyll var det alltså i skuggan av framtidens stadsplan. Kanske var det sista sommaren.

Kolonistugorna söder om S:t Johannesgatan fick rota sin i närmare 40 år. I början av 1940-talet fick kolonisterna flytta. Pilgården uppfördes på tomten mellan 1943 och 1945. I samma veva försvann även de sista resterna av den äldre Pildammskolonierna, till förmån för ett expanderade Malmö Allmänna sjukhus.

Samma vy som ovan, fast drygt 100 år senare. Foto: Martin Andersson.

Många kolonistugor flyttades ut till nya områden, utanför staden. Men tydligen slog familjen Thilly (som med tiden förstärkte efternamnet med ett ”h”) istället ned bopålarna på Västra Kattarpsvägen 33, ett hus som ännu står kvar.

Ove Thilly fick som kapellmästare och batterist i Thillys orkester och senare som kyrkosångare utlopp för en musikalisk talang, men gick också i sin fars fotspår och tog över hans frisörsalong bara ett stenkast från den gamla kolonistugan, på Friisgatan 3. Alltså i den lokal där man numera kan köpa vietnamesisk streetfood.

Tillys kolonistuga ur en annan vinkel. Fotografiet är taget runt 1913-1915.

Livsmedelsbristen under krigsåren 1914 till 1918 innebar att efterfrågan på kolonilotter ökade ytterligare. Kolonisterna bidrog till hushållet med avsevärda kvantiteter frukt och grönsaker, både under mellankrigsåren och under andra världskriget. Kolonirörelsens utveckling kommer att behandlas i en kommande artikel. 

Tage Tillys frisörsalong på Friisgatan 3, där man numera kan äta vietnamesisk mat.
Pilgården uppfördes på den mark där Johanneskolonierna hade legat.
Försvunna Malmö 20 april 2017

Barnen på Gustav ska få leka igen, men först en renovering

De lekande barnen på Gustav Adolfs torg är ett av vårt mest kända, omtyckta och äldsta offentliga konstverk i staden. När skulpturen och fontänen 1999 flyttade ett trettiotal meter rörde det upp känslor.

Nu demonteras konstverket igen, men bara för att renoveras. Fontänen har på senare år läckt vatten och behövde ses över. Den är ju trots allt över hundra år gammal. Ursprungligen stod den Skånefödde konstnären Anders Jönssons skulptur utanför Baltiska konsthallen och kallades ”Duschen”.

Vykort från 1914. Anders Jönssons ”Duschen” stod framför Konsthallen på Baltiska utställningen. Observera de höga strålarna.

Efter Baltiskan inköptes ”Duschen” av konsuln och färgfabrikanten Eugén Wingård. I hans butik vid Södergatan handlade för övrigt konstnärer i flera generationer sitt material. Wingård anslog också medel för tillverkning av en lämplig bassäng i granit, efter ritningar av Anders Jönsson.

Genom Malmö förskönings- och planteringsförenings försorg placerades fontänen 1915 vid den östra delen av planteringsrundeln på Gustav Adolfs torg.

Vykort frankerat med 10 öre, vilket var portot mellan åren 1919 och 1948. Anders Jönssons ”Lekande barn” med halvhöga strålar.

Nytt namn blev ”Lekande barn” och fontänens strålar sänktes då malmöbor krävde att barnen inte skulle duscha dagarna i ända. Sedan dess har vattentrycket sänkts ytterligare och nådde senast knappt barnen till midjan. Efter en renovering ska det förhoppningsvis bli bättre sprutt. 

Stenläggare Kjell Hansson från Ljungbyhed har fått i uppdrag att renovera den hundra år gamla fontänen. Om någon vecka ska vattnet kopplas på igen. Foto: Martin Andersson

 

Försvunna Malmö 16 april 2017 • Uppdaterad 21 april 2017

Här hyrde man hästskjuts i det gamla Malmö

Den som ville få skjuts ut från Malmö fick förr vända sig till Hyrkuskstationen på Stortorget, eller direkt till Skjutsinrättningen i hörnet av Djäknegatan och Baltzarsgatan.

Innan järnvägen ångade in i Malmö fanns det bara ett sätt att transportera sig på land, med häst (och vagn). Alternativet var att gå. På den danska tiden hade kungen Kristian II redan på 1500-talet infört ett nätverk med landsvägskrogar för skjutsar. I Sverige kom en ny gästgivareförordning 1649 som kom att gälla även här när Skåne blev en svensk provins 1658.

Skjutsen delades in i olika klasser. Sju hästar drog riksråd och andra likställda potentater i första klass. Medan läkare, landsfiskaler och borgare fick nöja sig med två dragare. I större städer fanns det skjutskontor, i mindre så kallade skjutsborgare. Skjutsarna var inte bara till för resenärer, utan fraktade även gods. Bland annat delikatesser som ostron, fågel och hummer till slott och herrsäter.

Läs mer: Skjutsar, diligenser, tåg och båt i gamla tider.

En ny skjutsförordning kom 1734 och 1762 års upplaga gav embryot till ett entreprenadsystem där gästgiveriet fick bidrag för att åta sig skjutsning. Principen genomfördes under 1800-talet. Skjutsväsenet kulminerade på 1850-talet med 1,37 miljoner hästar i tjänst.

I Malmö fanns det sedan länge ett skjutskontor och ett skråmässigt organiserat vagnmanslag som dels skötte varutransporter till och från färjebåtarna, dels ombesörjde all av staden ålagd skjutsning av resande. Hantverkarna och bryggarna ondgjorde sig över skjutsystemet. Irritationen hade sin grund i att förlustelseutbudet i staden slet hårt på hästar och vagnar. Vid gott väglag valde nämligen de nöjeslystna att utnyttja egna fordon men i tider då vägarna var i sämre skick fick ”skjutshästarna den ära att hit och från släpa lustbarhetens gynnar”.

För att bringa ordning beslöt magistraten att Malmö skulle inrätta en egen skjutsinrättning. Så skedde – efter många politiska turer och komplikationer – med Malmö diskont som långivare och under ledning av den driftige Carl Magnus Nordlindh (som efter diskontens konkurs senare skulle hamna i onåd och i finkan).

Läs mer: Diskontens konkurs 1817. 

År 1813 blev därmed staden ägare till en egen skjutsinrättning med 25 hästar. För hästarnas bete avstyckades den så kallad Skjutsstallslyckan utanför östra porten, vid strandängen norr om Östra förstaden och Kirseberg (numera järnvägens rangerbangården).

Alldeles i utkanten av Malmö inrättades en Skjutsstation med stallar och bostäder för kuskar, i hörnet av Baltzarsgatan och Djäknegatan – vid denna tid i början av 1800-talet en larmgata (till vänster) som löpte ner till stadsvallen som i sin tur gränsade till Rörsjöns sumpmarker. Idag ligger Arkaden delvis på samma tomt. Rekonstruktion av Einar Bager.

Skjutsinrättningen inrättades i stadens utkant, i Casern Bolagets gård nummer 297, det vill säga i färgerigårdens gamla korsvirkeslänga vid Baltzarsgatan, och i hörnet av en larmgata – en passage (senare del av Djäknegatan) som sträckte sig ner till den stadsvall som då gick ungefär där Stora Nygatan löper idag. Utanför stadsvallen låg Rörsjöns sumpmarker.

Ungefär i samma veva som skjutsinrättningen öppnade revs stadsvallen varpå ytan fördubblas och kvarteret fick det mått som det har idag. Senare kommer det att döpas till kvarteret Spinneriet, då bomullsspinneriet Manufakturaktiebolaget i Malmö (MAB) från 1855 inrättar sin verksamhet i den nyare delen av kvarteret.

Skjutsinrättningen i hörnet av Djäknegatan (till vänster) och Baltzarsgatan (till höger). Där låg också bland annat Barnasylen.

Skjutsgårdens stall låg längs Baltzarsgatan medan expedition och bostäder rymdes i den så kallade Lerlängan med sin långsida mot Djäknegatan. Längans södra delar kom också att nyttjas som sjukhusinrättning. Kolerasjukhuset som låg inhyst där på 1820-talet blev år 1838 ett mindre allmänt sjukhus, företrädelsevis för fattigt folk. Det rörde sig om ett par rum. Sjukhuset upphörde 1841 varefter Lerlängan kom att bli hemvist för småbarnskolan och gamla barnasylen fram till 1929, innan de flyttade till Lugnet.

Även S:t Petris pastorsexpedition låg i samma hus mellan 1885 och 1925 och Navigationsskolan startade här, runt 1842-1843.

Läs fler artiklar om Baltzarsgatan här

Skjutsinrättningen flyttade också, i början av 1870-talet. Efter det återfanns hästar, stall, kontor och kuskbostäder på Södra promenaden 47 i kvarteret Dufvan, idag motsvarande nummer 41. Förutom hyrkuskstationen på Stortorget inrättades det en åkarestation på Östra Järnvägsgatan.

Baltzarsgatan med skjutsens stallbyggnaden.

År 1898 lämnade MAB sina lokaler i kvarteret Spinneriet som togs över av Malmö Yllefabrik (MYA). Stallbyggnaden fick stå var, men den gamla Skjutsinrättningen revs 1934 och på delar av tomten uppförde MYA en lagerlokal, senare tillkom ett portvaktshus och en entré till fabriksområdet i hörnet av Baltzarsgatan och Djäknegatan.

Under andra halvan av 1950-talet revs hela kvarteret (inklusive stallbyggnaden) och återuppstod som Arkaden, ett monumentalt komplex med hotell, kontor, parkeringshus och ett skyddsrum av den dimension som byggdes under kalla krigets dagar.

Läs mer om kvarteret Spinneriet här.

I entrén till Barnstugan på Lugnets fanns en målning som föreställde den gamla Barnasylen på Djäknegatan. Foto: Sydsvenskan.
Rivningen av kvarteret Spinneriet pågår i januari 1955. Husraden vi ser ligger vid Baltzarsgatan i kvarteret von Conow – idag: Valandhuset. Bilden är tagen från en fastighet vid Stora Nygatan i kvarteret Concordia. Foto: Sydsvenskan.
Där Arkadens garage öppnar gapet för moderna bilar låg en gång en skjutsinrättning. Foto: Sydsvenskan.
Arkaden. Foto: Sydsvenskan.

 

Försvunna Malmö 12 april 2017

Hundra år sedan Lenin åt smörgåsbord på Savoy

För oss Malmöbor kan den minsta händelse i staden göra gigantiska avtryck i den stora världen. Kaosteoretiker kallar det fjärilseffekten. Som då den ryska revolutionen föregicks av att Lenin intog ett läckert och närande smörgåsbord på Savoy i Malmö.

Det började egentligen med att tsar Nikolaj II hade störtats i februari 1917. Vladimir Iljitj Ulyanov, som kallade sig Lenin och levde i exil i Zürich, bestämde sig för att återvända till Ryssland. Den enda framkomliga resvägen dit gick via Malmö och neutrala Sverige.

Revolutionären fick tillstånd att resa genom det krigsförande Tyskland i ett plomberat tåg. General Erich Ludendorff hade personligen utdelat instruktioner. Lenin och hans entourage på uppemot 30 män och kvinnor tilläts inte komma i kontakt med någon utomstående och de övriga passagerarna fick inte veta något. Det drogs kritstreck till golvet i vagnarna. Lenin, hans hustru och hans närmaste medarbetare erbjöds plats i andra klass. Andra fick känna av träsmaken i tredje klass.

I Frankfurt hade ryssarna hamnat efter tidtabellen och blev därför fast i tjugo timmar i Berlin och missade onsdagsfärjan i Sassnitz. På torsdagens morgon, klockan 07.15* fortsatte det stora sällskapet sin resa och ankom Sassnitz 13.11*. Lite drygt två timmar senare avgick tågfärjan S/S Drottning Victoria mot Trelleborg.

Tågfärjan S/S Drottning Victoria lägger till i Trelleborg. Ur boken ”Kungsleden Trelleborg-Sassnitz – Porten till kontinenten”.

Aprilvädret hade rört upp Östersjön och många i sällskapet drabbades av sjösjuka – dock inte Lenin, så vitt känt. Han drog sig emellertid tillbaka för någon timmes vila. Framåt kvällen, klockan 19.20*, ankom tågfärjan Trelleborg. På plats fanns en mindre mottagning (den hade förgäves varit på plats redan ett dygn tidigare).

I halvmörkret väntade, förutom Trelleborgs borgmästare, bolsjevikledarens vän och förtrogne Jakov Fürstenberg samt den språkkunnige studenten och blivande tidningsmannen Otto Grimlund – utskickad av vänsterpolitikern Fredrik Ström som själv var förhindrad att närvara. Tåget fortsatte mot Malmö där det ankom 20.41*.

Kända personer som gästat Savoy. Foto: Martin Andersson

Av alla de celebra gäster som förärats en mässingsskylt på en tavla i Savoys foajé kan man få den föreställningen att den store Lenin övernattat på Savoy. Så är emellertid inte fallet. Däremot berättas det att Fürstenberg på förhand beställt en buffémiddag i matsalen åt hela sällskapet. Smörgåsbordet ska enligt Catherine Merridales bok ”Lenins resa” erbjudit ”en festmåltid med lax och rågbröd, skinka, rökt älgkött med skogsbär, inlagd gurka, gös, ost, gräddfil och rikligt med glänsande svart och korallröd kaviar”.

Trots att Lenin själv mest var upptagen med att utväxla nyheter med sin vän, skulle det tagit mindre än en kvart att länsa bordet. Brådskan kan också förklaras med att nattåget mot Stockholm avgick redan 22.20*. Lenins vistelse i Malmö varade alltså som högst 99 minuter.

Efter lite drygt en och en halv timme var det historiska ögonblicket över. Besöket gick så fort att det inte ens satte något spår i Sydsvenska Dagbladets spalter.

Revolutionären ankom till Stockholm strax före halv tio på vårförmiddagen den 13 april. Det var trötta resenärer som mötte mottagningskommittén i huvudstaden. Nu slöt västersocialisten Fredrik Ström upp, tillika Stockholms borgmästare Carl Lindhagen och redaktören Ture Nerman. På plats fanns också fotografen Axel Malmström som brukar kallas Sveriges första pressfotografer.

Vladimir Lenins besök i Stockholm 13 april 1917. Lenin i mitten med paraply, i samtal med redaktör Ture Nerman. Bakom dem, i kubb, samtalar borgmästaren Carl Lindhagen med Lenins hustru Nadezjda Krupskaja. Kvinnan bakom henne är troligen Inessa Armand. Foto: Axel Malmström.

Hela sällskapet promenerade omgående och raskt över Vasagatan, längs Klarabergsgatan, eller genom Klarakvarteren, och fram till hotell Regina som på den tiden låg på Drottninggatan 42-44; det vill säga där Sergels torg numera breder ut sig, snett mitt emot ingången till Åhléns där den misstänkte mördaren från Uzbekistan kraschade den stulna ölbilen efter sitt vansinniga terrordåd för några dagar sedan.

På hotellet väntade en stadig frukost och ett varmt bad på rummet. Därefter begav sig Lenin till PUB på Drottninggatan för att köpa en ny kostym och ett par lågskor. Sina gamla kängor kastade han. Den nya kostymen kom han att bära dagligen det närmaste året.

Efter en rad politiska samtal och en god stek i hotellrestaurangen var det dags att återvända till centralstationen för att med kvällståget resa vidare norrut, genom Finland, till Petrograd och oktoberrevolutionen. Resten är historia.

*) Avvikelser kan förekomma – tiderna är hämtade ur tidtabell för sommaren 1917.

Läs mer: ”Lenins resa”, av Catherine Merridale (Historiska media, 2017), ”Lenin och den nordiska arbetarrörelsen” (Rabén & Sjögren, 1970). Historiskt filmklipp med Lenin efter 1917. 

Tysk reklamaffisch för tågförbindelsen Berlin-Stockholm och färjeförbindelsen mellan Sassnitz och Trelleborg.
Konversationssalongen ombord på ångfärjan Drottning Victoria”. Vykort, ur boken ”Kungsleden Trelleborg-Sassnitz 100 år”.

 

Försvunna Malmö 8 april 2017 • Uppdaterad 7 april 2017

Holmehus – ”nippertanternas” hem på Kärleksgatan 6

”Fröken Hermansson var en mycket respekterad dam i Malmö. I Holmehus, en herrgårdsliknande byggnad omgiven av en stor park och omgärdad av ett rött plank, hade hon ett hem för ”nippriga” förnäma damer, en rörelse som hon hade förtjänat en ansenlig förmögenhet på.”

Författaren Alice Lyttkens minns vidare tant Sophie Hermansson från sin barndom som ”en enormt tjock, ful och skäggig tant”.

Sophie Hermansson var pionjär inom svensk psykvård och föreståndare för Sveriges första privata vårdhem för psykiskt sjuka kvinnor, eller som det kallades då: ”Vårdanstalt för nerv- och sinnessjuka fruntimmer”.

Vårdhemmen Holmehus låg på Kärleksgatan 6 i Malmö, granne med Kockums mekaniska verkstad och gjuteri – numera Davidshallstorg.

Sofia Augusta Fredrika Hermansson föddes i Helsingborg 1836. Hon var dotter till regementskvartermästaren Hans Hermansson och Margaretha Grähs. Vid 25 års ålder fick hon efter en uppmaning från doktor Salomon tjänsten som föreståndarinna vid Malmö hospitalets kvinnoavdelning, år 1861. På hospitalet, även kallat ”asylen” kom hon att arbeta fram till 1879.

Sophie Hermansson (1836-1914) med kunglig medalj för ”nit och redlighets i rikets tjänst” på bröstet. Teckning ur Idun 1892.

Lär mer: På asylen bodde de sinnessjuka. 

År 1879 öppnade det nya hospitalet i Lund, som långt senare kom att heta S:t Lars. Där arbetare fröken Hermansson i två år och mottog en kunglig medalj för ”för nit och redlighet i rikets tjänst”. Lunds hospital var betydligt större än ”asylen” i Malmö och tydligen blev arbetet med tiden allt för betungande för Sophie Hermansson. Den hårda belastningen orsakade henne ”en svår sjukdom” (Idun, nr 47 1892).

”Till ett sådant arbete fordrades ungdomens mod och förtröstan, ty det var ingen vandring på rosor man bjöd mig på bland sinnessjuka och vilda dårar”, sade hon till Idun 1892.

Fröken Hermansson begärde avsked från staten och den offentliga sinnessjukvårdens tjänst. Hon hade fått möjlighet att studera sinnessjukvård i Norge, Danmark och England och såg tydligen framför sig ett privat alternativ. Hon förstod att de offentliga sinnessjukhusen kanske inte var den bästa av miljöer och att det fanns familjer som var villiga att betala för en mer omsorgsfull vård i en lugnare miljö.

Holmehus – ”särskild vårdanstalt för nerv- och sinnessjuka fruntimmer”. Troligen är det Sophie Hermansson själv som syns på bilden, möjligen är det hon som står på trappan. Bild ur Malmö stads historia, volym 4.

I syfte att öppna en privat vårdanstalt för kvinnor från högre samhällsklass inköpte hon villan Holmehus med en liten park, i den södra förstaden. Idag är den tomten belägen mitt i kvarteret Rådjuret, avgränsar av Jörgen Ankersgatan, Holmgatan, Kärleksgatan och Davidshallsgatan.

Villa Holmehus hade tidigare ägts av Gottfried Wedding Georg Kockum, direktör vid den mekaniska verkstaden från 1873 och fram till sin död 1875. Han var son till gjuteriets grundare, Frans Henrik Kockum vars sommarvilla Holmen låg på andra sidan av Kärleksgatan.

 

Här låg Holmehus. Karta från 1871.

 

Läs även: Kärleksgatan – en rar gata och Kockums holme gav namn åt gata. 

Platserna till vårdhemmet Holmehus var mycket eftersökta. Från 1882 erbjöds boende för tio kvinnor och från 1885 fanns det tolv platser. En kusk, en sjuksköterska och ett antal pigor anställdes och verksamheten drevs i samarbete med läkaren Constantin Brandberg (senare även Thure Petrén).

”Jag var mycket nyfiken på ‘nippertanterna’ som höll till på baksidan av huset mot parken. […] Jag kan fortfarande se parken framför mig, där eleganta damer satt på bänkar, som var utspridda lite här och var. Somliga pratade för sig själva eller med varandra, somliga satt ensamma och stirrade framför sig, men några såg alldeles vanliga ut.” (Alice Lyttkens, ur boken ”Leva om sitt liv 1: Minne från sekelskiftet till 1920”, 1977).

Holmehus var öppet fram till 1913. Samma år hade Kockums mekaniska verkstad lämnat området som enligt stadsplanen skulle komma att förändras.

Sophie Hermansson avled, nyss fyllda 78 år, den 10 oktober 1914.

Karta cirka 1850.
Försvunna Malmö 4 april 2017 • Uppdaterad 5 april 2017

Den unge Gösta Ekman fällde många tårar i Limhamn

Han var som bekant kändis redan som spermie. Men på Limhamn var Gösta Ekmans tillvaro mindre glansfull och mer anonym. För att inte säga tungsint. Mellan 1950 och 1955 bodde han i den så kallade Frimanska villan, nära 4:an ändhållplats och med utsikt över Öresund.

”Där har jag gråtit mycket. Jag var ju inte så stor och stark, men ganska slängd i käften och då kunde man lätt få sig en smäll”, sade Gösta Ekman många år senare.

Men hur hamnade stockholmaren Gösta Ekman den yngre på Limhamn?

Skolkamraten Maud Jonsson lägger en bukett vid statyn i Altonaparken i Malmö. ”Vi gick i samma skola under ett par år, och jag bor alldeles i närheten.” Foto: Patrik Renmark.

Hans far Hasse Ekman växte upp med teater och film. År 1936 fick han sitt genombrott i Gustaf Molanders ”Intermezzo” där han spelade mot sin egen far, den store skådespelaren Gösta Ekman (den äldre). Livet lekte. Han var 21 år och levde konstnärsliv i det stockholmska utelivet. En dag sprang han på friherrinnan Agneta Wrangel, dotter till baron Carl Gustaf Wrangel af Sauss, herre på Ellinge slott i Skåne. Hon var en kändis i dåtidens veckotidningar, nyligen introducerad vid hovet och intagen som elev vid Otte Skölds målarskola i Stockholm.

Hon var ett sorts mellanting mellan skånsk sockerbeta, kvickrot och nyponros”. Så beskrev Hasse Ekman henne många år senare.

Agneta Wrangel och Hasse Ekman med sina fyra pojkar, Krister, Mikael, Stefan och Gösta. När bilden är tagen 1945 har äktenskapet redan krackelerat. Foto: Sydsvenskan.

Det unga paret blev snabbt nära vänner, inte minst sammansvetsade i den sorg som drabbade Hasse Ekman då hans far avled i januari 1938. Paret gifte sig redan samma år. Agneta Wrangel födde fyra söner i rask takt och kom därför att kallas ”Gossexpressen”. Den första gossen föddes den 28 juli 1939 och döptes till Hans Gösta Gustav Ekman. Hasse Ekman höll en hög arbetstakt och var mycket frånvarande. Istället för att ta semester och förenas med sin familj sommaren 1944– då Agneta Wrangel väntade deras fjärde son – spelade han huvudrollen i filmen ”Stopp! Tänk på något annat”.

Den inspelningen kom att förändra allt. Hasse Ekman förälskade sig i sin motspelerska Eva Henning. Gösta Ekman hade just fyllt fem år när hans far lämnade hemmet. Agneta Wrangel tog skilsmässan mycket hårt. Hon var nu ensamstående mor med fyra söner.

Samma år som Gösta Ekman fyllde tio år gifte hans mamma om sig med en gammal skolkamrat, läkare Finn Wicksell. Familjen flyttade först till Lund, till adressen Stortorget 4, men redan året efter fanns familjens alla medlemmar skrivna på Strandgatan 90 i Limhamn, i den Frimanska villan (även kallad Carlstenska villan).

Frimanska villan på Strandgatan 90 i Limhamn.Här bodde skådespelaren Gösta Ekman som barn. Foto: Jan Carlssson/Sydsvenskan.

In kommer Gösta på ”Slottis”. Troligen går han en tid på Linnéskolan innan han byter till Slottsstadens realskola som stod klar 1952. Dit tar han sig dagligen från hemmet med 4:ans spårvagn. Han vantrivs och har tydligen bristande kontakt med sin styvpappa som mest arbetar.

I skolan känner han sig utanför och avvikande. Gösta är liten till växten och tar till humorn för att hävda sig. Han kallar sig ”Göcke”, och gör sig känd som en lustig prick, spexare och skojare. Han startar skoltidningen ”Det mesta” som han fyller med kåserier och egna teckningar. Medverkar gör han även i Arbetets ungdomsbilaga.

Gösta spelar piano i skolorkestern och är med i ett band utanför skolan. Men det är si och så med betygen. Eleven skolkar mycket och det tycks egentligen bara vara teckning som intresserar honom. Bildläraren Casimir Lindhe ser honom och hans talang och ger honom en fristad på sitt arbetsrum. Läraren uppmuntrar sin elev att söka till Konstakademien.

– Jag minns att hans teckningar brukade hänga i korridoren på skolan. Han var alltid så duktig på att rita, säger skolkamraten Maud Jonsson, som också gick på Slottsstadens realskola.

Hemma i Frimanska villan är det ansträngt. Äktenskapet knakar i fogarna och Gösta som är äldst i barnaskaran får ta ansvar för de mindre bröderna. Han rymmer hemifrån och när han till våren 1955 går ut skolan är det med usla betyg i geografi, biologi, tyska och matematik samt med sänkt sedebetyg efter 200 timmars frånvaro.

Gösta Ekman får en chans att gå i sin fars och farfars fotspår i film- och teatervärlden i Stockholm. Hasse Ekman hade vid skilsmässan utsett regissören och filmproducenten Lorens Marmstedt till förmyndare. Gösta får jobb som assistent och lärling. En dag frågar självaste Ingmar Bergman om han inte vill bli regiassistent vid inspelningen av ”Smultronstället” (1957).

Jag tyckte att det var ganska roligt att ha Victor Sjöström, Ingmar Bergman och Gösta Ekman på samma förtexter”, har Bergman sagt.

1958. Regissören Ingmar Bergman på Sveriges Radio på Baltzarsgatan i Malmö under repetitionerna av Hedbergs pjäs ”Rabies”. Bergman diskuterar dekoren med Birgitta Morales, medan regiassistenten Gösta Ekman lyssnar. Foto: Jan Karud/Sydsvenskan.

Jobbet ledde till en varm vänskap med den åldrade Victor Sjöström, och även till en fin kontakt med Bergman. Samarbetet kom att fortsätta. Bergman var anställd på Malmö stadsteater och Gösta Ekman flyttade tillbaka till Malmö. Här kom han att assistera Ingmar Bergman fram till våren 1959. Många år senare återkom Gösta Ekman till Malmö för att som kommissarie Martin Beck utreda ett mord på Hotell Savoy, i filmatiseringen av Sjöwall-Wahlöös ”Polis Polis Potatismos” (1993).

Den Frimanska villan, som under sin glans dagar hade en stort tomt, en tennisbana, trädgårdsmästarhus och andra småhus, revs 1987 för att lämna plats åt rader av småhus. Men tanken var att Gösta Ekman skulle återvända till Limhamn. Eller åtminstone i form av en staty som starkt påminner om skådespelaren.

Blodboken bland radhusen är det enda som minner om den Frimanska villatomten på Strandgatan 90 där Gösta Ekman växte upp. Foto: Patrik Renmark.

År 1992 stod han modell för hustrun Marie-Louise Ekmans konstverk ”Det svenska tungsinnet” som skulle visas på den svenska paviljongen under världsutställningen i Sevilla. En bronsreplik av det gråtande konstverket köptes in av Malmö stad och som lämplig placering utsågs R F Bergs plats i Limhamn.

Men Limhamnsborna protesterade. Många ville inte veta av något gråtande tungsinne på Limhamn. Någon lär ha sagt: ”På Limhamn gråter man inte”. Efter många turer fick den Ekmanska statyn en permanent plats i Altonaparken vid kanalen. Där han den tungsinte bölat sedan 2004.

De limhamnska protesterna som då sågs som inskränkta och absurda framstår idag närmast som gåtfulla. Hur tänkte man?

Teckningen av Gösta Ekman, signerad ”Göcke-55”. Den hängde i många år i bildsalen på Slottsstadens skola, men är numera försvunnen och efterlyses härmed. Foto: Per Ove Andersson.

 

Kategorier

Senaste kommentarer