Annons:
Adelgatan Försvunna Malmö 8 januari 2017 • Uppdaterad 2 mars 2017

Här låg bryggarlagets hus

Bryggarlagshuset i kvarteret Gråbröder i Malmö, med fasad mot norr. Den centrala delen, mellan takkuporna, utgjorde det ursprungliga lagshuset. Tillbyggnaderna i öster och söder uppfördes 1684. Byggnaden uppmättes och avbildades av Salomon Sörensen 1900, samma år som den revs.

Störst av hantverkslagen i Malmö var bryggarlaget som stadfästes 1548. I bryggarlaget fanns många av stadens främsta och mest förmögna köpmän. God tillgång till öl ansågs höra till livets nödtorft och ingick liksom mat som en del av dagsavlöningen. Bryggaryrket var därmed mycket lönsamt. För hemmabruk fick alla borgare brygga sitt eget öl, men bara bryggarna i laget hade rätten att sälja öl.

Bryggarna var alltså inte några som bryggde öl, de var i första hand handlare. Med rätt att brygga och sälja. De var högt ansedda borgare.

År 1572 fick bryggarna rätten att hålla ett eget lagshus, på tomt 470 i kvarteret Gråbröder. Lite drygt hundra år senare, 1683, tvingades den avstå lagshuset för det planerade barnhuset där barn fick göra rätt för sig genom att arbeta vid vävstolar. 1803 blev byggnaden del av Arbetsinrättningen fram till 1899. Året efter revs huset.

Fem år efter det svenska övertagandet 1658 bestod bryggarlaget av 28 medlemmar. Året därpå var de 44. Lagets monopolställning utmanades av andra bryggare och berövades därmed sina bästa inkomstkällor, utskänkning av ölet. Det rådde kaos på ölfronten. Inte minst inom de militära leden. I en förordning från 1687 förbjöds borgarna att servera öl till soldater ”efter Tappenslag”.

År 1699 bestod bryggarlaget bara av 11 medlemmar varav 5 var änkor. Först på 1730-talet lyckades magistraten reorganisera det bryggarlag som tidigare varit inrättat i staden. Efter en utrensning av en del bryggare upprättades ett nytt lag med 28 medlemmar, under en åldermans ledning.

Läs mer: Ölets tidslinje i Malmö. 

För att inte marknaden skulle skumma över av öl skapades en turordning där sex bryggare samtidigt skulle hålla öl till salu. Först när deras tunnor var tomma fick de ersättas av nybryggt öl av sex andra bryggare. Fyra slags dricka skulle hållas till salu, ett enkelt öl och ett dubbelt – det senare var ett starkare, mörkare öl bryggt på en dubbel dos malt, och var därmed något mer hållbart. Därtill bryggdes måltidsdricka och svagdricka.

På 1740-talet fanns det över sextio krogar i Malmö, många av dem var icke erkända, alltså vad vi idag skulle kalla svartkrogar, som i lönndom bryggde och sålde egen öl – vilket fick de mer förnäma bryggarna att protestera.

År 1820 gick det tio erkända bryggare på 6 723 invånare. Ölet såldes enbart i tunnor och saknade hållbarhet. Hantverksbryggaren gjorde på kort tid, med en jäsning på en till två dagar, små mängder öl för omedelbar konsumtion. Kunderna fanns i närområdet och tillverkningskostnaderna var små. Det bästa ölet bryggdes på vintern, då det tog någon dag extra att brygga. Idag kallar man tekniken överjäsningsmetoden.

Med det bayerska ölet kom underjäsningstekniken till Sverige. Jäsningen tog längre tid och processen krävde kylning och flera månaders lagring för klarning och mättnad. Å andra sidan kunde man brygga betydligt större mängder öl med klart längre hållbarhet. Ölet som kallades bayerskt öl, eller lager, kunde tappas på flaska och transporteras.

Dansken Hedeman-Gade börjar 1846 tillämpa den bayerska ölbryggningsmetoden, vid sockerbruket i kvarteret Svanen vid Adelgatan.

Det första bryggeri i Sverige som anammade den nya tekniken låg i Ystad. Det första i Malmö, Hedman-Gades bryggeri i kvarteret Svanen vid Adelgatan, startade fyra år senare – det vill säga 1846. Fler moderna bryggerier skulle följa. Hantverksskråna avskaffades 1847 och näringsfriheten genomfördes fullt ut 1864. Nu var man tillbaka vid samma punkt som 330 år tidigare då bryggarlaget startade. Alla ägde rätten att brygga öl, även för försäljning. Utvecklingen från ölhantverk till ölindustri gynnades av att 1800-talets lagstiftare redan då närde en förhoppning om att det alkoholsvagare ölet skulle slå ut brännvinet.

År 1880 hade bryggerinäringen i Malmö industrialiserats. Tio bryggare försåg nu över 38 000 invånare med öl och svagdricka.

Före detta bryggarelagets hus vid Västergatan Långgårdsgatan, strax före 1900.

Den här texten ingår en rapport från ett grupparbete på Malmö högskola, på kursen Malmös historia 1850-2000. 

Läs mer: Malmö stads historia, redaktör Oscar Bjurling 1971. Att dricka öl, Sven T Kjellberg 1962.

Adelgatan Försvunna Malmö 14 oktober 2015 • Uppdaterad 17 oktober 2015

Rara minnen från Sturehof

1930-talet. Sturehof under första halvan av trettiotalet. Sannolikt är det Sture Jönsson som står bakom disken. Till vänster sitter stamgästen Axel Assarsson. Foto: Frans Weyer.

Minnen från Sturehof finns det många. Men knappt från den gamla tiden.

Den här artikeln fick emellertid Ingrid Albertsson att minnas. Hon var bara barnet när hon under senare hälften av 1930-talet växte upp i huset på Adelgatan 13. Hon var dotter till restauratören Sture Jönsson som tog över Sturehof efter sin far Nils Jönsson 1927.

– Vi bodde högst upp, farmor bodde under oss. I vår lägenhet fanns fem rum med toalett, serveringsgång och kök. Men vi åt både lunch och middag nere på restaurangen, i ett litet utrymme mellan kallskänken och köket.

Hela huset och inte minst restaurangens inre regioner var något av en lekstuga.

– Min mamma var inte så glad i att jag sprang i Sturehofs kök, men det gjorde jag naturligtvis. Där fanns en kokerska som hette Blixt. Hon styckade stora djurkroppar på slaktarkubben. Hon tyckte nog heller inte att jag borde var där, jag var säker på att hon skulle slå ihjäl mig med köttyxan.

Men annars har Ingrid mest varma minnen.

– I köket fanns också en kokerska som hette Maria, hon var min älskling. Hon stoppade i mig köttbullar. Och så fanns det en gårdskarl, han hette Bengtsson och var bror till hovlakejen Engelberth Bengtsson. Han var inte så lustig, men han kunde veva glass han. Glass tillverkade man genom att veva en maskin med is och salt, det gjorde han ute på gården. Jag beundrade honom oerhört. Där brukade också stå en gammal tant och rensa sill. Jag tyckte om henne.

I lägenheten ovanför syddes det hattar. Selma Bukenowski drev där en handelsfirma (plymer, blommor och fantasifjädrar).

– Där satt snälla tanter på rad och sydde hattar. Det var en hattfabrik.

All tvätt från restaurangen, dukar, servetter och handdukar, tvättades på gården.

– Sen rullade man ut den blöta tvätten till Hästhagen där man hängde den för att torka. En faster till pappa och min faster fick sedan sitta där och vänta på att tvätten skulle bli torr, så att ingen stal den.

Ingrid minns också julbestyren. Inte minst julbordet på Sturehof.

– Mitt på bordet fanns det ett glaserat grishuvud, med äpple i munnen. Jag tyckte det var urstjusigt.

Sture Jönsson dog när fyrtiotalet var ungt, familjen flyttade och restaurangen såldes. Han arbetade på Sturehof i alla sina dagar, utom då han fick sin utbildning under några år i Schweiz. Sture föddes i Stockholm 1904. Vid den tidpunkten arbetade Nils Jönsson ännu i huvudstaden. Närmare bestämt på ölkaféet Malta vid Stureplan, som i samma veva döptes om till Sturehof.

– Sture var ett populärt namn på den tiden. Men är det någon restaurang som har gett namn åt min far, då är det möjligen Sturehof i Stockholm.

Krognamnet tog Nils Jönsson i varje fall med sig. År 1912 eller 1913 öppnade han eget, på Södergatan. År 1915 flyttades verksamheten till Adelgatan.

Adelgatan Försvunna Malmö 10 oktober 2015 • Uppdaterad 15 oktober 2015

100 år av hov på Sture

1923. En av de äldsta bilderna från Sturehof. Sannolikt är det Nils Jönsson som står bakom disken, längst bak i bilden. Bilden hämtad ur Sveriges näringsliv, Malmö.

Kockar kommer, kockar går. Men ”Sture” består.

Sturehof är en klassiker bland Malmös krogar. Nu fyller den 100 år.

Om väggar kunde tala hade gästerna på Sturehof suttit stumma. Här finns hundra år av Malmöhistoria. Det inger respekt och viss tyngd. Här har kockar, kallskänkor och källarmästare passerat revy. Här har stamgäster och gamla tidningsmurvlar nött byxbaken. Här har unga bohemer druckit sin första gröna hissen. Här har kändisar smort kråset. Här tycks tiden ha stått still.

Men även Sturehof har, liksom Malmö, då och då drabbats av förändringens vindar. I dag är Sture en fine diner.

Det hela började redan 1912, närmare bestämt den 12 december 1912 då en Carl Wilhelm Hallkvist begärde och fick tillstånd att servera öl och vin på adressen Södergatan 20. I maj 1913 kan man i en annons läsa: ”Första klass bierstuga. Abonnenter per månad 55 kr med öl. Ny sändning av Münchenhofbräu. Damrum.”.

I december 1913 uppges källarmästare Nils Jönsson vara föreståndare för näringsstället i ”Hultmanska huset”. Café & Restaurant Sturehof låg därmed sina första år granne med Zadigs leksaksaffär som sannolikt ännu inte hade tagit över hörnet mot Baltzarsgatan.

Restauratör Nils Jönsson hade startat under relativt blygsamma förhållanden. Sina lärospån i restaurangfacket hade han gjort först på Stadt Hamburg och därefter Kramer, innan han vidgade sina vyer genom några års praktik i Tyskland, England, Frankrike och Amerika.

Att döma av dåtida tillståndsregistret kan man sluta sig till att Jönsson också hade utskänkning på Malmö Teater, vid Gustav Adolfs torg. Med andra ord kan man anta att han var driftig och målmedveten. Det dröjde inte länge förrän ”företaget visade sig fylla ett känt behov”, som det utrycks i en bok om skånskt näringsliv 1923.

Bara några år senare flyttade han Sturehof till en lämpligare lokal, alldeles bakom nybyggda Savoy. ”En treflig öl- och vinstuga har i dagarna öppnats på Adelgatan härstädes. Det är bekanta Sturehof från Södergatan som uppstått i ny gestalt”, kunde man läsa i tidningen. Serveringstillståndet är daterat 2 oktober 1915.

Huset som Sturehof flyttade in i på Adelgatan 13 (före detta nummer 65) var nästan tjugo år gammalt. Det ägdes av Viktor Emanuel Montgomery och hade uppförts efter ritningar av arkitekten Alfred Arwidius 1897. Året innan hade Arwidius ritat alla byggnaderna (nästan alla är rivna idag) till det nya gasverket vid S:t Knuts väg. Civilingenjör Montgomery var vid denna tid direktör för gasverket. Hans hustru Anna Margareta (född Eriksson) var född på adressen (nr 65) i kvarteret Sqvalperup och hade genom arv förvärvat tomten ”med det gamla, värdelösa 2-våningshuset” som revs vid nybygget.

Det nybyggda vackra jugendhuset bestod av två affärslokaler på två plan, en större våning på tredje och högst upp mindre rum. Men paret Montgomery flyttade av allt att döma aldrig in i sitt nya hus. Vid sekelskiftet hade ingenjören fått ett nytt jobb i Finland. Tandläkare Anna Wallengren med make fil dr Hans Wallengren är skrivna på adressen 1903. Fler tandläkare och en postexpedition tillkommer året därpå.

På adressen låg också 1903-1904 Elektriska aktiebolaget AEG, tydligen en sorts filial till det tyska elföretaget. Möjligen var det denna firma som låg bakom vad som kan sägas vara Malmös första fasta biograf. I slutet av 1903 ansökte den danske ambulerande filmvisaren George Sailor om tillstånd att med hjälp av sitt Elektro Original Bisoscop visa ”teater med lefvande bilder”, med förbehållet ”ej musik i rummet mot gatan”. På programmet stod sjutton filmer, bland annat ”Jungfrun av Orléans” av filmens klassiske trollkarl Georges Méliès, men också journalfilm från boerkriget och världsutställningen i Paris samt spektakulära kortfilmer som ”Fruntimmers-brottningskamp”, ”Flygande hufvuden” och ”Negertvätt”.

George Sailor betalade fattigvårdsskatt (den tidens nöjesskatt) till och med den 20 mars 1904. Men redan ett år senare visades det åter film i lokalen, nu i regi av O Thornander.

Mitt emot på Adelgatan – ursprungligen på nummer 44, i dag nummer 8 – hade det danska varuhuset Wessel & Vett redan runt decennieskiftet 1870-80 etablerat en filial som sålde ”hvita varor, möbel- och gardintyger, mattor m m”. Med tiden blev lokalerna för små och innan firman 1911 flyttade till det magnifika affärspalatset på Södergatan, alldeles vid hörnet av Gustav Adolfs torg där S:t Jörgen ligger idag, öppnade man en filial till filialen i den före detta biografsalongen.

Efter flytten blev lokalen under en kort tid herrekipering. Något år senare, 1914, godkände byggnadsnämnden ritningar till en biograf kallad Savoy – med plats för 196 personer! – men planerna förverkligades aldrig. Istället blev det alltså restaurang år 1915.

Om det glastak som än i dag pryder restaurangen var ett resultat av arkitekten Arwidius känsla för detaljer eller om det tillkom senare, det låter vi vara osagt. Dock kan man se glastaket på ett av de äldsta bevarade fotografierna, från 1923. På den tiden fanns det längst in i lokalen fönster ut mot en ljusgård. Kallskänkans utrymme låg bakom en vägg och innanför det fanns ett litet kök. En enklare mörk bröstpanel klädde väggarna i matsalen.

Restaurangen med sin placering nära Centralstationen, och alldeles vid de stora hotellen, blev sannolikt en succé. Detta trots – eller kanske tack vare – de svåra åren som förlöpte under och efter första världskriget. En P L Thyrell, som lär ha haft en stor gård i Hälsingland och tjänat bra på att sälja ved, blev tillsammans med Nils Jönsson ägare till hela fastigheten 1919. Källarmästarens familj flyttade till huset och hans änka kom att bo kvar och förvaltade huset in på 1940-talet.

Varifrån källarmästare Jönsson hämtat namnet Sturehof är inte känt. Möjligen lånade han namnet från den några år äldre ölstugan vid Stureplan i Stockholm. I vilket fall fick Nils och hans hustru Anna Sofia (född Mårtensson) en son som döptes till Sture. Det var han som tog över när källarmästaren 1927 lämnade gästerna och jordelivet.
Far och son Jönsson hade drivit Sturehof under mellankrigstiden, men nu lämnade Sture ”Hovet”. Någon gång under krigsåren fick restaurangen en ny krögare i Sven Pettersson. Men bara under en kort tid.

Från och med den 15 september 1944 kom istället John Olofsson att tillsammans med hustrun Turid prägla Sturehof i mer än trettio år. Att krogen ganska snart fick nöjda gäster vittnar inte minst gästböckerna om. Redan 1949 skriver Povel Ramel: ”Tack för god, men tyvärr allt för hastigt sluken hummeromelett. PS: Om inte något otillbörligt öde sätter stopp för min framfart tidigare, kommer jag att äta gravad sill här i åttahundra (800) år framåt!”.

Hemlagad skånsk mat, köttbullar, sill, fläsk, kalops, raggmunkar, ärtsoppa, korv och kokt potatis. Det skålas i nubbar, grogg, vin och öl. Sida upp och sida ner i gästböckerna.

När Olofsson tog över var lokalen ganska sliten. 1953 tvingades han stänga i ett par månader för en omfattande renovering. ”Väggarna har från golvet upp till en nyinlagd ljusramp täckts med sapellinmahogny och därovanpå har anbringats tapeter i plast”, rapporterade Sydsvenskan. Nya toaletter inrättades också. Samt en telefonkiosk.

När den mycket unge jazzmusikern och blivande författaren Jacques Werup med vänner upptäckte Sturehof i början av 1960-talet hade krogen nästan femtio år på nacken. John Olofsson och hans hustru hade drivit ”Hovet” i närmare tjugo år.

– Krögarparet var gamla, gästerna var gamla och så vi som spelade gamla. Sturehof var en underlig förskola för oss, på den tiden hade man få insikter om sådant som hälsa, kalorier och procent. Där drack vi bastanta groggar redan som femtonåringar. Vi gick till Sturehof till förfest, sen gick vi och spelade jazz. Vi lekte bohemer, drack brännvin och åt pyttipanna.

Jacques Werup har skrivit om Sturehof i sin bok ”Hemstaden” (1981). Han växte upp vid Drottningtorget vid den tiden då Östergatan ännu var Malmös svar på Londons Fleet Street.

– På Sturehof satt utschasade journalister från SDS och KvP, särskilt från sportredaktionerna. Men också tjänstemän. Och där satt fotbollsspelaren och skyttekungen Nils-Åke ”Kajan” Sandell tillsammans med sportjournalisterna Thure Isacson och Birger Buhre. Även Johnny Bode hörde till gästerna. Hans historier fascinerade oss mycket, kan jag säga.

En annan journalist som brukade tillbringa mycket tid på ”Sture” var Sydsvenskans Bertil Widerberg. Det har berättats att han en dag hade fått ett uppslagsverk levererat till sig på krogen. Då bokverket var tungt nöjde han sig med att bära hem en volym i taget. Det tog några veckor.

År 1915 kostade en trerätters middag 1 kr och 25 öre. År 1970 fick man betala 6,50 för en lunch. Olofsson hade satt en ära i att servera husmanskost. Ingen djupfryst mat, inga halvfabrikat, djurkroppar levererades hela eller halva, fisken var alltid färsk. Det var tradition. Alltid stekt salt sill till lunch på måndagar. Ärtsoppa på torsdagar.

Kallskänkan Inga Blixt hade arbetat på Sturehof före Olofssons tid och några personalförändringar hade inte gjorts sedan femtiotalet. Kallskänkan Siv Askelin hade varit anställd i 18 år. Servitrisen Siw Olsson började 1948. I köket fanns inga kockar, bara kokerskor. Alltmedan revisor Månsson åt sin lunch i matsalen, dagligen i 55 år.

Men utanför höll Malmö på att förändras. Sjuttiotalet var svåra tider. Nerskärningar, arbetslöshet och utflyttning.
”Efter gamla Kvarnen och Druvan och Hipp och de gamla Köpenhamnsbåtarna finns det nästan bara Sturehof kvar för folk som inte käkar pizza varje dag eller pommes frites eller går på andra bättre ställen och äter dagens finmat. Sturehof i Malmö är ett bättre ställe, som serverar husmanskost”, skrev Allan Carlsson i Kvällsposten 1974.

Året efter gick paret Olofsson i pension och en ung spoling vid namn Lennart Hedberg tog över 1975. Han var son till krögaren Olle Hedberg (Erikslust och Strandpaviljongen). Den nye krögaren meddelar att Sturehof skulle drivas vidare precis som vanligt. Och att personalen skulle få stanna.

Stamgästerna bildade Sturehofs vänner och deras farhågor kom att besannas. Två enarmade banditer placerades strategiskt mitt i lokalen, men förpassades efter protester ganska snart till toaletterna – ”där de hör hemma”.

Första konkursen tog ett halvår. Skulden var på över en halv miljon kronor. I september 1976 skakades Sturehof av en våldsam gasexplosion. Fönsterrutorna blåstes ut. Tre månader senare drabbades krogen av en andra konkurs. ”Man har inte råd att servera god mat idag”, var Olle Hedbergs kommentar.

Kroglegenden Lars Lendrop som på den tiden drev både Kockska krogen och restaurang Savoy visade intresse att ta över. Han ville slå hål i väggen till Savoys kök, säga upp den gamla personalen för att slippa varsla sin egen och döpa om Sturehof till Savoys bakficka, utan husmanskost.

Planerna försinkas av att Olle Hedberg satt på hyresrätten. När sedan facket av arbetsmiljöskäl underkännde den trappa som skulle förbinda Sturehof med Savoys kök föll hela projektet. Istället blev det ägarna bakom Chrougen i Lund och Chroug Lilla Torg som tog över. Krögare Lars Malmbergs ambition var att krogen skulle återfå gamla tiders status, men den skulle också bli en fiskrestaurang. Trotjänarna Siw Olsson, Maj-Britt Hansson och Anna-Lisa Andersson återanställdes.

Lite drygt ett år senare arrenderade Tomas Folestam, med ett förflutet hos Lendrops Savoy och Skanörs gästis. Han förändrade långsamt. Han förvaltade den rimmade oxbringan, handrullade alltjämt köttbullarna, men hans huvudnummer var och förblev fisken. Bouillabaissen är omtalad. Sturehof hade blivit finkrog.

När Tomas Folestam avled 1984 köpte Savoy fastigheten och arrenderade till nya, kvinnliga krögare. Gun Widenberg hade ett förflutet hos Golden Days, Kramer och Vivel och Elisabeth Nyberg kom bland annat från Hamnpaviljongen och Kramer.

Samtidigt passade Savoy på att bygga om. Ägaren Bicky Chakraborty utökade hotellet med drygt 50 nya rum, bland annat ovanför Sturehof. Ombyggnaden störde de få gäster som hittade in bakom byggnadsställningarna, menade de upprörda krögarna. Drygt ett år senare gick deras företag i konkurs.

Mitt i det glada åttiotalet tog Rutger Ahlefeldt, med förflutet på Savoy och Pauli, över ruljansen. Vid sin sida fick han kockar som Anders Hylin och Leif Mannerström, Konceptet att ta husmanskost och skånsk matkultur till högre höjder kvarstod. 1989 öppnades en köksgång mellan Savoys grill (idag Bishops Arms) och Sturehofs kök.
Från 1991 drevs Sturehof av Anders Hylin, fram till 2006 då Anders Vendel tog över restaurangen. Han driver den sedan dess, numera under förkortningen Sture.

Restauranglokalen är sig än i dag ganska lik, sedan John Olofssons renovering 1953. Någon gång därefter bytte man golvbeläggningen till parkett och köket har såklart bytts några gånger.

Ovanför foajén stod i alla år en gammal öltunna, en reklamprydnad från Richters sedan länge nerlagda bryggeri. Den är spårlöst försvunnen. Väck är också den gamla telefonkiosken. Den hade hamnat i källaren. Resterna kastades.

Dessvärre saknas även William Gislanders (1890-1937) stora målning ”Svanar över Flommen”. Den hängdes upp på väggen någon gång på 1920- eller tidigt 1930-talet. Vid renoveringen 1975 försvann tavlan men återfanns några år senare av Rutger Ahlefeldt som köpte tillbaka tavlan för 49 000 kronor. När Anders Hylin lämnade över Sturehof till Anders Vendel såldes tavlan på auktion. Det har sagts att det var Jacques Werups bror Thomas som köpte den.

Om detta vet Jacques Werup intet.

– Men det är en fin historia. Det gör inget om det inte är sant.

Några äldre minne från Sturehof kan läsas här

1913-14. Södergatan med nummer 20 och Sturehof i högerkant.
1914. Det fanns planer på att göra om lokalen där Sturehof ligger till en biograf. Savoy skulle den hette, precis som hotellet.
1923. Sturehof flyttade till Adelgatan 13 år år 1915. Bilden hämtad ur Sveriges näringsliv, Malmö.
1930-talet. Sturehof under första halvan av trettiotalet. Sannolikt är det Sture Jönsson som står bakom disken. Till vänster sitter stamgästen Axel Assarsson. Foto: Frans Weyer.
1948. Här åt frukostklubbens Sigge Fürst middag. Ur gästboken.
1949. John Olofsson tog över Sturehof 1944. Foto: Sydsvenskan.
1949. Povel Ramel kommer alltid tillbaka, i 800 år. Ur gästboken.
1949. Personalen med för oss okänt namn. Foto: Sydsvenskan.
1949. Ett helt fotbollslag från Österrike får smaka ”Stures” mat. Ur gästboken.
1953. Sturehof visar upp sig efter renoveringen. Foto: Sydsvenskan.
1953. Sturehof visar upp sig efter renoveringen. Notera Gislanders stora målning ”Svanar över Flommen” mitt i bild. Foto: Sydsvenskan.
1963. Lasse Krantz på besök i Malmö. Ur gästboken.
1964. Bengt Grive om Nacka och Sturehof. Ur gästboken.
1965. Sturehof i all sin anonymitet. Foto: Sydsvenskan.
1968. Östen och Anita Warnerbring blev mätta. Ur gästboken.
Meny av okänt årtal.
1969. Sydsvenskanmedarbetarna Lennart ”Lofts” Lofthagen och Vagn Jacobsen tackar. Ur gästboken.
1973. Elefanter och myror på besök. Ur gästboken.
1974. Åke Arenhill avslutar krögaren Olofssons tid med ett enkelt tack. Ur gästboken.
1974. På Sturehof fanns det förr inga kockar, bara kokerskor. Källarmästaren John Olofsson ansåg att krävdes kvinnor till att laga riktig husmanskost. Vid grytorna står Eva Jönsson, Nanna Liljenberg och Ruth Widerström.
1975. Hälsning från svårtydd MFF:are. Ur gästboken.
1975. Sturehof öppnar igen under ny regim.Familjen Gun och Lennart Nordgren med sonen Mikael serveras av Maj-Britt Hansson på invigningsdagen.
1975. Känd tecknare från KvP ventilerar sin besvikelse.Ur gästboken.
1976. Ernst-Hugo Järegård med familj tackar för maten. Ur gästboken.
1977. Sturehof stänger för alltid (trodde man då). Sista passet för Siv Olsson , Maj Britt Hansson och Ruth Widerström som bongar ut från spritkassan. Foto: Torbjörn Carlsson/Sydsvenskan.
1977. Efter drygt 60 år stänger (trodde man den gången) Sturehof dagen före ValborgsmässoaftonTill de sista gästerna hörde förre källarmästaren John Olofsson med hustru Turid och bredvid står servitrisen Maj-Britt Hansson som visar upp en av de många blombuketter som från olika håll kom personalen till del sista dagen. Foto: Lasse Svensson/Sydsvenskan
1977. Lars Malmberg och Bertil Peterson öppnad Sturehof igen. Här tillsammans med trotjänarna Maj-Britt Hansson och Anna-Lisa Andersson. Foto: Torbjörn Carlsson/Sydsvenskan
1986. De besvikna krögarna Margaretha Sunesson och Gun Widerberg tvingas stänga.Det är Savoys ombyggnad som knäckt oss, säger Gun. Foto: Bosse Nilsson/Sydsvenskan
1988. Leif Mannerström vid sitt julbord. Foto: Olle Jansson/Sydsvenskan.
1988. Mats Gustavsson serverar Dyveke Zadigoch Jan-Eric ”Fjellis” Fjellström. Foto: Bosse Nilsson/Sydsvenskan.
1996. Hela gänget från Hoola Bandoola Band. Ur gästboken.
1996. Galenskaparna på besök. Ur gästboken.
1999. Jacques Werups hälsning från den förflutna. Ur gästboken.

Läs mer om gamla krogar, här

Adelgatan Försvunna Malmö 24 juli 2015 • Uppdaterad 15 januari 2017

Paret Ulfeldts dramatiska flykt

Leonora Christina Ulfeldt (1621-1698).

På fruntimmersveckans sista dag firar vi Sankta Christina av Bolsena, och alla andra kvinnor med namnet Kristina.

Bland dem finns Leonora Christina Ulfeldt. Hon spelade en viss roll då Skåne blev svenskt.

Leonora Christina Ulfeldt var förvisso inget helgon, men som en av barocktidens märkligaste kvinnogestalter i Norden är hon värd att ägna en tanke.

Hennes liv präglades av fåfänga, äregirighet, hänsynslöshet, hämnd- och maktlystnad, men också av kärlek till och lojalitet mot sin make Corfitz Ulfeldt, adelsman och dubbel landsförrädare, som hade en nyckelroll när Skåne blev svenskt 1658.

Paret Ulfeldts liv är som hämtat ur ett Shakespearedrama eller påminner om makarna Underwoods intriger i tv-serien ”House of Cards”, för att dra en modern parallell.

Leonora Christina Ulfeldt föddes 1621. Hon var dotter till den unga adelsdamen Kirsten Munk som ingått ett morganatiskt äktenskap med den dynamiske Kristian IV av Danmark.

Kungens dotter hade ingen arvsrätt men fick en genuin morgongåva när hon gifte sig. Hon var bara nio år när hon trolovades med den begåvade, elegante och charmerande Corfitz Ulfeldt. Världsmannen Corfitz hade imponerat på kungen och utsågs till riksråd och ståthållare. 1643 utsågs han till rikshovmästare och kungens närmaste medarbetare.

Det unga paret flyttade in i en stor gård vid Gråbrødertorv i Köpenhamn och inrättade sitt praktfulla hem med dyra mattor och konstverk. Leonora Christina blev huvudstadens förnämsta dam.

Kungens svärson var en skicklig diplomat, förvisso oaktsam och framgångsrik i konsten att skaffa sig personliga fördelar i form av pengar och makt.

Det mesta gick som smort ända tills Kristian IV gick ur tiden. En maktkamp seglade upp när Leonora Christinas halvbror Fredrik III tog över kronan. Medan Corfitz Ulfeldt i sin frånvaro slöt ett viktigt försvarsförbund med Nederländerna reducerades hans inflytande avsevärt vid hovet. Corfitz övermod och makarna Ulfeldts liv i lyx hade väckt anstöt.

Även på den kvinnliga sidan gnisslade relationerna. Drottningen Sofia Amalia hade ett ont öga till sin vackra och eleganta svägerska som dittills hade varit ensam dam på toppen.

När paret Ulfeldt under falskt vittnesbörd anklagades för att ha planerat ett mord på kungen började det brännas. För att undvika en ingående ekonomisk revision vände det förödmjukade paret Ulfeldt Danmark ryggen 1651. De ansåg sig orättvist behandlade, men det gick ingen nöd på dem. I bagaget hade de en miljon riksdaler, en på den tiden ofantligt stor summa. I Stockholm blev landsflyktingarna väl mottagna av en annan Kristina, drottningen.

När Ulfeldt inte inställde sig vid den danska riksdagen för att avlägga räkenskap för sin ämbetsförvaltning blev följden att hans gods togs i beslag. Däribland det skånskdanska Torups slott, som Corfitz Ulfeldt redan 1647 hade tillhandlat sig av adelsmannen och industriledaren Jochum Beck.

Corfitz Ulfeldt svarade med att producera en svärm smädeskrifter mot kung Fredrik III och drottningen Sofia Amalia. Det retade det danska hovet så till den grad att det senare framhålls som ett av skälen till den danska krigsförklaringen 1657.

Ulfeldts fann sig väl tillrätta i den svenska huvudstaden. Bland annat lånade Corfitz ut ofantliga 200 000 riksdaler så att den abdikerande drottningen Kristina skulle kunna resa till kontinenten. Därmed banade han väg för Karl X Gustavs kronbestigning. Den nye kungen stod även han i ekonomisk skuld till dansken.

Landsflyktingarna ruvade på hämnd och nu startade en övertalningskampanj för att Sverige ska förklara Danmark krig. Men Karl X Gustav vill vila på hanen och låta danskarna skjuta första skottet. Bland annat hade han beakta det förbundet som Danmark ingått med Nederländerna, den allians som Curfitz Ulfeldt hade fått undertecknad 1647.

När så Fredrik III – möjligen något förhastat och ogenomtänkt – startade det första danska kriget 1657 marscherade den svenske kungen från Polen till svenska Pommern där också Ulfeldts hade slagit sig ner, i slottet Beuth som han erhållit i pant för lånet till drottning Kristina. Corfitz Ulfeldt trädde nu i tjänst hos svenske kungen som Geheimeråd (den förnämste ministern) och åtföljde honom på krigståget mot Danmark.

Leonora Christina Ulfeldt försökte förgäves avråda sin make från att ta detta avgörande steg, att aktivt sälla sig till Danmarks fiende. Men Corfitz Ulfeldt såg sig ha moralen på sin sida, rätten att välja en ny herre sedan den förra svikit honom. Han var en spelare som satsade högt när han satt med rätt kort.

Vilken betydelse man nu ska tillräkna förrädaren rörande beslutet att tåga över det islagda Bält och därmed den svenska segern, är historikerna inte ense om. Men det var inte för inte som kriget kom att kallas ”det Ulfeldske krig”.

I vilket fall kom han att spela en avgörande roll i fredsavtalet. Danskarna hade uttryckligen undanbett sig att ha att göra med landsförrädaren, men den svenske kungen lät dem bita i det sura äpplet. Svenskarna med Ulfeldt som förhandlare krävde – som bekant – att Skåne, Halland och Blekinge skulle tillfalla Sverige. Däremot övertalade han Karl X Gustav att släppa kravet på ett de svenska tre kronorna skulle tas bort ur det danska riksvapnet. Att de återfinns där än i dag kan danskarna tacka sin främste landsförrädare för.

Ulfeldt skulle inte vara Ulfeldt om han inte också såg till att ta för sig för egen vinning. Bland de svenska kraven fanns att den forne danske adelsmannen och hans hustru med familj skulle få all sin egendom i Danmark återställd. Samt ges rätt att åter bosätta sig i landet.

Enligt fredsavtalet skulle Skåne under svenska kronan få leva efter gammal dansk lag och sina tidigare privilegier. Det var så klart perfekta förutsättningar för paret Ulfeldt. De hade nu skapat sig ett eget rike.

Paret bosatte sig på Torups slott, men inrättade också en stor våning i centrala Malmö vid Adelgatan, det komplex som idag utgörs av hotell Tunneln. Leonora Christina tog det ljusaste rummet, i hörnet mot Kansligatan.

Men problemen tornade åter upp sig. Kung Karl Gustav ville säkra inkomsterna från Öresundstullen men fruktade samtidigt ett angrepp från Danmarks allierade. Kungen ville en gång för alla sluka hela Danmark, rasera Köpenhamn och göra Malmö till den stora örlogshamnen i Öresund. Ett nytt krig drog igång, men den här gången kom Nederländerna till danskarnas undsättning. Makterna nere på kontinenten ville förhindra att Öresund kontrollerades av enbart ett land.

Oroligt var det också i Skåne. Motsättningar mellan svenska kronan och den skånska befolkningen drogs till sin spets. I synnerhet den skånska adeln var missnöjd med nya tullar på export och import. Corfitz Ulfeldt ogillade dessutom konungens fredsbrott och protesterade högljutt. Det var inte så här han hade tänkt sig livet under sin nye herre.

En sammansvärning mot svenskarna avslöjades. Planen var att i december 1658 släppa in 800 danska soldater i Malmö. De svenska myndigheterna anklagade Corfitz Ulfeldt för samröre med rebellerna och majestätsbrott. Kungens förtrogne greps och anklagades för att ha förvarnat danskarna om en svensk stormning av Köpenhamn i februari 1659.

I samband med utredningen drabbades den nu 53-årige Corfitz av ett slaganfall, vilket försvårade ett försvar. Det blev hustrun som fick föra hans talan. Det gjorde hon tydligen så bra att man lät fyra läkare undersöka om maken verkligen var så sjuk som uppgavs. De fann honom nedbruten, både till kropp och själ.

I december 1659, dagen efter det att sammansvärjningens huvudmän avrättats på Stortorget och fått sina huvuden spetsade på pålar, skulle domen mot Corfitz Ulfeldt förkunnas. Han skulle mista både liv och gods.

Men, efter beslut av konungen fick domen inte offentliggöras. Han ville själv överväga saken. I väntan på beslut sattes Ulfeldts i husarrest i sin fastighet på Adelgatan. När så Karl X Gustav avled i februari 1660 såg det mörkt ut. Det gick ett rykte om att de skulle föras som fångar till Finland. Makarna såg ingen annan råd än att återigen ta till flykten.

Planen var att Corfitz skulle ge sig av till Lübeck och Leonora Christina till Köpenhamn, för att förbereda hans återvändande till Danmark.

I juli 1660 tog sig Corfitz utklädd till präst obemärkt ut via trossbotten i sitt sovmak, ner i källaren och ut genom ett fönster till Adelgatan, genom Strandporten, ner på färjebron och ombord på en slup. När Leonora Christina fick besked om att maken var i säkerhet rymde hon själv, förklädd även hon.

Då visste inte makarna Ulfeldt att den svenska regeringen sedan en vecka tillbaka hade benådat dem. De hade därmed gått miste om sitt svenska beskydd och förlorat allt.

Och värre skulle det bli. På väg till Lübeck hade Corfitz Ulfeldt tagit det fatala och förvirrade beslutet att ändra resplanen och lägga om kursen mot Köpenhamn. Där återförenades makarna, arresterades omedelbart och fördes till Hammershus på Bornholm.

Där satt de under ett och ett halvt år, under sträng bevakning efter ett misslyckat rymningsförsök via en latrinlucka. Med tiden ansågs Corfitz Ulfeldt ofarlig. Efter att ha erkänt sitt brott, gjort avbön inför danske kungen och avsagt sig stora delar av sin förmögenhet blev Ulfeldts slutligen fria.

Det bestämdes att de skulle bo på en gård på Fyn, ett arv efter Leonora Christinas mor. Corfitz var en bruten man, men inte sjukare än att han ännu kunde förblindas av hämndbegär. När han våren 1662 fick tillåtelse att lämna Danmark för att resa till en kurort utomlands försökte han vinna stöd för nya hämndplaner hos den franske kungen Ludvig XIV.

De intrigerna blev droppen för Fredrik III. Den åldrade landsförrädaren dömdes åter till att mista liv, ära och gods. Dödsdomen verkställdes symboliskt på en docka. Hans gård i Köpenhamn revs, och på dess tomt (numera Gråbrødertorv) placerades en skampåle, som stod där fram till 1842 och numera finns på danska Nationalmuseets gård.

Cortitz höll sig undan i ett drygt halvår innan han slutligen avled på en båt på Rhen 1664, 57 år gammal.
Leonora Christina var bara 43 år gammal när hon, trots att hon svor sig fri från makens sista intriger, sattes i Blåtårn på Köpenhamns slott. Där satt hon inlåst i 22 år, under förnedrande och vidriga förhållanden. Mat och rikliga mängder vin fick hon från det kungliga köket, men sysslolösheten plågade henne. Hon fick inte ha några ägodelar, och framför allt inga böcker.

Med ett bläckhorn tillverkat av ett tennlock, bläck gjort på sot och öl, samt en hönsvinge vässad med en glasbit började hon på papper från sockerpaketen nedteckna sin historia. Den gavs långt senare ut i bokform som ”Jämmers minne”.

När Kristian V blev ny kung fick hon en viss förbättring av sina villkor. Men hennes oförsonliga fiende Sofia Amalia tog löfte av sin son att inte släppa ut henne. Först sedan drottningen dött 1685 fick Leonora Christina åter se dagsljus. Hon lämnade sitt fängelse under värdiga former, skred långsamt genom folkmassorna till en väntande vagn.

Kungen hade gett henne Maribo kloster på Lolland där hon med ekonomiskt understöd kunde leva ståndsmässigt. Hon avled 1698, 76 år gammal och begravdes i Maribo domkyrka.

Läs också: ”1658 – Tåget över Bält” av Lars Ericsson Wolke, ”Jämmers minne” av Leonora Christina Ulfeldt, ”Kungadotter, politisk fånge och författare” av Karin Borgström i antologin ”Starka kvinnor” samt ”Malmö stads 600-årsjubileum” av A U Isberg.

Andra namn i fruntimmersveckan är Sara,  MargaretaJohannaMagdalena och Emma

Leonora Christina Ulfeldts liv präglades av fåfänga, äregirighet, hänsynslöshet, hämnd- och maktlystnad, men också av kärlek till och lojalitet mot maken Corfitz Ulfeldt. Illustration av Tycko de Hofman.
Corfitz Ulfeldt (1606-1664).
Makarna Ulfeldts avsked av varandra i det ögonblick, då Corfitz i prästdräkt klättrar ner i källaren för att fly husarresten. Mannen till vänster är hushållets tjänare D’Aranda. Lavering av O A Forseth.
Planritning över Tunnelns källare från 1919, med Corfitz Ulfeldts flyktväg genom golvet i sin kammare och honom källaren och ut på Adelgatan. Skiss av O A Forseth.
Skampålen över landsförrädaren Corfitz Ulfeldt. En gång uppställd på Gråbrødertorv, numera placerad vid det danska nationalmuseet. Foto: Nationalmuseet.
Adelgatan Försvunna Malmö 19 mars 2015

”En svart pupill i silveröga”

Solförmörkelsen kunde 1954 beskådas från en terrass på det så kallade Skånepalatset, uppfört av Brand- och Lifförsäkrings aktiebolaget Skåne 1904, i hörnet av Norra Vallgatan och Hamngatan. Terrassen på bilden finns kvar än i dag. Gatan som leder ner mot S:t Petri är Adelgatan. FOTO: BERTIL RUBIN.

Natt mitt på dagen. I Sverige har vi inte skådat en total solförmörkelse sedan den 30 juni 1954.

”Mörkret kom – och ångesten – som en värdig vägg”

”En svart pupill i silveröga”

”Domedagsstäming i vanvettig färgprakt då solen förmörkades”

Så löd rubrikerna i Sydsvenska Dagbladet dagen efter.

Utsände reportern Bertil Widerberg rapporterade från ett Öland där solförmörkelsen var total: ”13:49. Under oss molnen stelnar i miljarder symmetriska kupor. Lysande i en apokalyptisk blå ödslighet, oändlig kall och omänsklig. Runt horisonten vanvettigt svidande orangeröda flammor. Det blå mörknar och tätnar tills man skriker av fasa: det är som om klockan slog för sista gången till en kosmisk domedag innan hela det väldiga världsurverket stannar. Då kommer natten: solen svartnar och sitter på himlen som en ofantlig pupill i en silverskinande ögonvita”. 

Solförmörkelsen var 95-procentig i Skåne. I centrala Malmö började månen hugga in på solen klockan 12.30. ”Trafiken märkte ännu inget, men alla skräddarsydda lunchätare tog sotglasögon upp ur handväskor och kavajfickor och lade dem bredvid tallrikarna”, rapporterade signaturen ”Werp”.

”Klockan 13.47 på dramats höjdpunkt, låg solen som lammet i pytonormens svällda skrov, bara yttersta smala vänsterkanten glimrade utanför. Molnmassorna tjocknade, molnmassorna glesnade, det var en orolig himmel över Malmö dessa astronomiskt sublima sekunder. […] Där drog ett leende fram över kungsparksvandrarnas anletet, och lite grann förarglig besvikelsen fanns däri. Att det ändå inte blev mörkare! Att änderna bara simmade på och småfåglarna bara kvittrade vidare. […] Lunchätarna återgick till borden och tuggade vidare mot kaffet och konjaken. Bankfolket dök åter ner i sina liggare att protestera växlar och trafiken stönade på i klaraste dagsljus. De mörka gasen kom åter ner i väskor och fickor att där vila i två hundra år.”

Riktigt 200 år får vi nu inte vänta. Bara i 172 år. Nästa totala solförmörkelser i Sverige inträffar den 16 oktober 2126.

Damer på Hamngatan i Malmö har utrustat sig sig med sotat glas för att kunna se solförmörkelsen. FOTO: BERTIL RUBIN.
Inte bara fotografen Bertil Rubin var på hugget. Här okänd fotograf på Stortorget, minuterna för solförmörkelsen. FOTO: BERTIL RUBIN.
Nyfikna herrar på hörnet Adelgatan och Bruksgatan i Malmö gör sig redo. FOTO: TURE HELLSTRÖM/SYDSVENSKAN
Solförmörkelsen var total i Sverige (över bland annat Småland) i juni 1954. FOTO: SYDSVENSKAN
Adelgatan Försvunna Malmö 16 januari 2015 • Uppdaterad 17 januari 2015

Bokhandlarnas sista kapitel

Bernhard Cronholms bokhandel – och redaktion för Snällposten – låg från 1873 på Stortorget, granne med Residenset.

Bokhandlare har funnits i Malmö sedan 1500-talet. Nu har boklådorna slagit igen en efter en.

Det var en gång en bokhandlare som fick dryga ut sina inkomster med att sälja snus. Dagens bokhandlare har en minst lika svår ekonomisk situation som Fritiof Nilsson Piratens romanfigur Jacob i ”Bokhandlaren som slutade bada” (1937). Kunskapstörsten och kärleken till bokverket har nog sällan varit en speciellt lukrativ affär.

De första bokhandlarna var ambulerande, så kallade bokförare som sålde handskrifter vid kyrkorna. För Malmös del och enligt Danmarks äldsta bokhandlarförteckning förekom det bokförsäljning redan på 1520-talet, alltså före reformationen. På 1530-talet var det troligen stadens bägge boktryckare Oluf Ulricksön och Christian Pedersen som bedrev försäljning av sina alster. Malmös första namngivna bokförare år 1542 hette Frantz Bogeförer.

År 1552 står en Dirich Bogföre från Rostock i S:t Petris vapenrum och säljer böcker. Nio år senare blir Peder Bogförer den förste  bofaste bokhandlaren i Malmö. En annan någon sentida bokhandlare med försäljning i hemmet på Kyrkogatan är Mattihas Pederssen Bogebinder. I en bouppteckning från 1614 inventeras lagret på 1 100 band på latin, tyska men också danska.

Med ökande transportmöjligheter på 1800-talet fick bokhandeln ökad omfattning och började anta mer organiserade former. I Malmö öppnade fanjunkare Niklas Hans Thomson år 1814 ett litet lånebibliotek på Per Weijersgatan, som tio år senare utvidgades till att också vara en bokhandel. Även Snällpostens utgivare – och därmed denna tidnings grundare – Bernhard Cronholm lät 1839 inrätta en prydlig boklåda samt år 1841 ett lånebibliotek med över 3 100 lånetitlar i Barkman & Berghs stora gård på Kyrkogatan.

När ”Svenska Förlagsföreningen” bildades 1853, i syftet att åstadkomma bättre samverkan mellan förläggare och bokhandlare, listades 74 kommissionärer i hela riket.

År 1853 flyttade Cronholmska bokhandeln och redaktionen till en nyförvärvad fastighet till Stortorgets norra sida, strategiskt belägen bredvid Residenset. Utgivaren och bokhandlaren Cronholm avled 1871 men bokhandeln – den största och mest välförsedda – med ny ägare levde kvar till 1907 då huset revs.

Främsta konkurrent vid denna tid var J G Hedbergs bokhandel som i hörnet av Adelgatan och Hamngatan, i ett numera rivet hus, hade tillkommit redan 1872. På Östergatan 32 – där Sydsvenska Dagbladet kom att bygga nytt – drev en tid N J Russell en bokhandel. Och efter att ha gjort praktik hos Cronholmska bokhandeln hade Magnus Falkman 1879 öppnat en bokhandel på östra sidan av Stortorget med adressen Södergatan 16 (Handelsbanken idag).

I slutet av 1800-talet hade tre boklådor tillkommit:  Samuel Bengtssons missionsbokhandel på Södra Förstadsgatan 26 (idag Kulturcentralen) och Olof ”Boka-Pålle) Pålssons antikvariat på Rundelsgatan 21, där vi idag hittar Siriusorden. Några år in på 1900-talet hade Bonderups bokhandel öppnat på Kaptensgatan, samtidigt som Hedbergs blivit Fr A Enwalls bokhandel med filialer på Amiralsgatan  och Södra Förstadsgatan. Och Falkmans flyttat ner längs till Södergatan 32 (idag Indiska).

På den adressen kom Falkmans bokhandel att ligga kvar länge. Gleerups i Lund tog över 1963 och några år senare var butiken borta.  Enwalls blev Envalls bokhandel och flyttade till Gustav Adolfs torg 51, vid hörnet mot Engelbrektsgatan, och låg där fram till 1970-talet. ”Boka-Pålle” flyttade till Kalendegatan 8 och försvann med tiden.

Edvin Lundgren öppnade på sent tiotal eller tidigt tjugotal en boklåda på Stortorget 3, alltså på samma plats där Cronholm hade slagit sig ner långt tidigare – men alltså inte i samma hus utan i det så kallade ”Rothsteinska huset”. År 1926 flyttade bokhandeln till den nedlagda biografen Biorama (Malmös första för ändamålet ritade bio). Adressen var Södergatan 3 ända fram till 1997 när Akademibokhandeln tog över och flyttade 2002.

Malmö Bokhandel AB hade bildats år 1934 av Efraim Ljung, som också startat Ljungs Chokladfabrik och madrassfabriken Dux. Bokhandeln låg först på Gustav Adolfs torg men flyttade tre år senare till Södra Förstadsgatan 36. Idag är även den borta.

Mats Holmgren lärde sig bokhandlaryrket hos Falkmans och Lundgrens boklådor. Han drev Lundgrens filial i Caroli, och under eget namn från 1989 till 2010.

Gudmund Hamrelius förestod bokavdelningen på NK och öppnade sin första bokhandel i Malmö 1991, i små och trånga lokaler på Stora Nygatan. Hösten 1992 flyttade man in i rymligare lokaler på Hansacompagniet (Akademibokhandeln i dag). Efter en flytt till Södergatan (inte långt från Falkmans) blev butiken i Caroli ett sista kapitel. Hamrelius blev den senaste bokhandlaren som slutade.

Utöver några enstaka specialbokhandlare finns det ännu ett fåtal klassiska boklådor i Malmö. En av dem ligger på Limhamn. Och Malmös äldsta ligger vid Fridhemstorget. När huset var nytt i slutet av 1940-talet öppnade Bolanders bokhandel. Patrik Nordin jobbade där som praktikant 1993, tog över och driver sedan många år privatägda Bokvalet.

J G Hedbergs bokhandel omnämns första gången 1872. Adressen är Adelgatan 69, det vill säga hörnet av Östra Hamngatan (Savoys baksida idag). Med tiden blev det Enwalls bokhandel som senare flyttade till Odd Fellow-orden vid Gustav Adolfs torg. FOTO: SYDSVENSKANS ARKIV
Lundgrens bokhandel efter ombyggd i december 1955. FOTO: SYDSVENSKAN
Bokhandlare Mats Holmgrensom drev Holmgrens Bokhandel i Caroli. FOTO: TORBJÖRN CARLSON

 

Adelgatan Försvunna Malmö 29 mars 2013 • Uppdaterad 14 september 2014

Minnenas tunnel

Tunneln, den gamla, den nya, den nygamla, nattklubben, matsalen, källaren och kaféet, engagerar många Malmöbor. Alla har sina minnen. Kerstin Larsson minns innediskoteket Hot-pop à Go-go för stadens gymnasister 1967-68. ”Diskoteket hade ingång genom boogievagnen och på väggarna i den runda danslokalen projicerades bilder vilket då var nytt och väldigt häftigt”, skriver hon i ett mail.

Och nöjeskungen Lars Hector som drev Trocadero påminner om Café och restaurang Blanc som låg i den gamla matsalen. Det vill säga den lokal som maken ”Abbe” Gonzalez på uppdrag av de nya krögarna gjorde om till den så kallade Spegelbaren vid en renovering 1988.

Fler minne hittar vi i vårt bildarkiv. Här några av den.

1955. Spritkassörskan Maja Boström häller upp sprit på restaurang Tunneln i Malmö. Fotograf: Jan Dahlander.
Povel Ramel som gäst i matsalen på restaurang Tunneln, någon gång under 50-talet. Fotograf: Otto Ohm.
1954. Nya grillen.
1956. Tunneln har fått en ny interiör kallad ”boogievagnen”. ”Kupéfönster” med bilder från soliga länder ska ge känsla av att äta i en tågrestaurang. Fotograf: Bertil Edstrand.
1968. Tunneln har åter igen fått en ny profil, som ska andas äkta medeltid. Stekhusets källarmästare Krister Englund utlovar möraste entrecoten. Från puben Black Bull kommer källarsvalt fatöl, korv och ungersk kabanoss.Fotograf: Bert Olsson. 
1969. Ungdomsdiskoteket Sergeant Pepper.Fotograf: Ove Jonsson.
1984. Sista kvällen på Trocadero, med Tommy Körberg och vid pianot Stefan Nilsson. På pianot Lars Hector.Fotograf: Joachim Wall.
1988. Dans till Eldkvarns orkester, med Carla och Plura Jonsson. Fotograf: Per-Anders Jörgensen

 

Adelgatan Försvunna Malmö 23 mars 2013

Sot – ett ljus i Tunneln

Årstiderna i Kockska krogen, Hipp, La Rasoir i Savoy, Rådhuskällaren och Sture i all ära. När bröderna Mats och Ebbe Vollmer öppnar sin nya restaurang Sot tänds åter ett ljus i den mest anrika av alla kroglokaler i Malmö.

Den klassiska restaurangen Tunneln på Adelgatan har stått mer eller mindre outnyttjad i många år, blott hotellets frukostgäster har kunnat avnjuta den vackra källarlokalen som troligen är Malmös äldsta byggnation, från sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal.

Restaurang Tunneln innan putsen i varven togs ner.

Tunneln har fått sitt namn efter fem medeltida källare som en gång tillhörde de så kallade ”höje kledeboder”, mindre bostäder längs ”den lange adelgade” omnämnda första gången 1349 i arvskifte efter riddaren Jens Uffesen Neb. På platsen för tre av bodarna i öster lät borgmästaren Jacob Nickelsen år 1519 uppföra det trappgavelhus som står där än i dag. De andra fem bodarna låg västerut, alltså mot Kansligatan. Det är där hotellet ligger idag, över den anrika källarkrogen.

Gamla tunneln med uteservering 1906.

Möjligen har det förekommit utskänkning tidigare i kryssvalvens källare, men i modern tid startade etablissemanget som ett kafé med vin- och spriträttigheter år 1852, och då i trappgavelhuset där nattklubben Trocadero med spegelbaren långt senare flyttade in. Tunneln kom krogen att heta först sedan den flyttat till källarlokalerna i hörnhuset mot Kansligatan 1866. De efterföljande åren utvidgades lokaliteten både i källar- och gatuplan.

En bit in på 1900-talet bytte krogen namn till Gamla Tunneln, för att skilja den från den andra källarkrogen som var inrymd i Jörgen Kockska huset och kallades Nya Tunneln, sedermera Kockska och Årstiderna.

I gamla dagar frekventerades Tunneln inte sällan av husarer från garnisonen vid Drottningtorget och senare blev källarvalven en populär samlingspunkt för sent tjänstgörande murvlar från tidningsredaktionerna på Östergatan.

George Harrison tar en cigg till mjölken och Paul McCartney lapar svenskt kaffe.

År 1954 invigdes Tunneln som grill och det var där de brittiska popstjärnorna Paul McCartney och George Harrison åt lunch vid sitt Malmöbesök den 15 oktober 1967 sedan de nekats entré till Rådhuskällaren med den berömda repliken ”Sorry, we have slipstvång”.

Några andra kändisar satt även de i fastigheten, så där 300 år tidigare när Malmö just blivit svenskt. Den danske överlöparen Corfitz Ulfeldt, gift med den danska kungen Kristian IV:s dotter Leonora Christina, hade tänkt sig att bli generalguvernör över Skåne. Men tji fick han. Istället sattes han i husarrest. Men det är en helt annan historia som vi ser fram emot att återkomma till.

Kategorier

Senaste kommentarer