Annons:
Baltiska utställningen Försvunna Malmö 25 december 2016

Baltiska villan – kulturarvet som fick förfalla

Baltiska villan föll häromdagen. Det var en julklapp man inte önskat sig.

Villan skulle naturligtvis ha k- eller q-märkts för länge sedan. Staffanstorps kommun borde såklart ha engagerat sig mer i byggnaden i Nordanå, mindre än en mil ostnordost om den plats på Baltiska utställningen i Malmö  där huset 1914 utgjorde Minuthandlares riksförbunds paviljong.

Läs mer: Minuthandlarnas paviljong. 

Istället fick huset förfalla. Ägarna hade inte ekonomiska möjligheter att vårda detta kulturarv. Att huset till slut förföll till den grad att bara rivningsalternativet återstod är inget annat än ett tragiskt och sorgligt misslyckande. För oss alla, oavsett kommungräns och politisk hemvist. En kulturhistorisk skandal som pågått under en längre tid.

Konstnären Ronny Hård, som bor intill kände huset och de förra ägarna bättre än många andra. Med sin kamera har han dokumenterat livet i huset. Han bjuder här på några bilder ur sitt arkiv, tagna i september 2005. På några av bilderna ses Lennart och Lena Häggström som bodde i huset i nästan fyrtio år fram till 2007. De är döda idag.

Läs mer: Här rivs Baltiska villan.

Lennart och Lena Häggström som nygifta.
Lennart Häggström på sitt kontor.
Lennart och Lena Häggström planterar i den gigantiska urnan, även den en rest från Baltiska utställningen.

 

 

 

Rivningen i slutat av december 2016.
Baltiska utställningen Försvunna Malmö 31 januari 2015 • Uppdaterad 4 mars 2015

Doft av bensin i bilismens spår

Caltex/Texaco-macken på Malmgården, i hörnet av Ehrensvärdsgatan och Drottninggatan. Foto: Signe Persson-Melin/Sydsvenskan.

Malmö blev tidigt en bilstad. Bilismen blev en omhuldad modernitet och vi växte upp med bensin i blodet.

När förra seklet var ungt började Scania serietillverka automobiler i flera modeller. Fabriken låg vid stadens södra infart, passande nog vid dagens Mobilia.

Det var under Baltiska utställningens heta sommar 1914 som automobilerna för första gången skapade trafikkaos i staden. Världskriget bröt ut och det var först framåt 1925 som motordrivna fordon på allvar dominerade stadsbilden.

Drivmedlet ”benzin” salufördes till en början som vilken vara som helst i handelsbodar, apotek eller kemikalieaffärer. Den första bensinstationen dök upp i Malmö under 1920-talet. Det var inte mycket mer än ett träskjul och en pump. Leverantörer vid denna tid var Sydsvenska Petroleum (långt senare Esso), Svensk Engelska Mineralolje (Shell) samt Benzin och Petroleumkompaniet (BP).

Fler bensinpumpar kom att resas, bland annat utanför bilförsäljningshallar som Amerikanska motorkompaniet på Östra Tullgatan och Automobilcentralen på Engelbrektsgatan. Även bilverkstäder blev med pump, som vid Scania Bilverkstad på Bergsgatan. Men ganska snart utvecklades en särpräglad bensinmacksarkitektur med bensinmärket som signatur, efter amerikansk förebild.

År 1929 lät Shell i Malmö bygga en hel fastighet på Drottninggatan 36, med en bensinmack på hörnet mot Södra Kanalgatan. Den macken blev också en av de sista i centrala Malmö. När macken lades ner på 1990-talet blev hörnet under en kort period ett ställe där svartklubbsgäster kunde ”fylla upp tanken”. Något år senare byggdes uppfarten om till butikslokal.

Idén att lägga en bensinstation på hörnet av ett bostadshus blev ett effektivt, praktiskt och modernt grepp. Ett praktexempel är den mack på Mariedalsvägen, i hörnet av Kramersvägen, som nu föreslås bli k-märkt, en av de sista av sitt slag.

Borta är sedan många år den vackra och mycket tidstypiska Caltex-macken i Malmgården, i hörnet av Drottninggatan och Ehrensvärdsgatan.

Även Catlex-pumparna på Erik Dahlbergsgatan, mot Fersens väg är spårlöst borta och sedan många år förvandlade till lägenheter och ett källarkafé. Andra platser där man ännu kan ana spår av bilismens ljuva årtionden finner man i hörnen av Nobelvägen och Dalaplan, Bergsgatan och Fisktorget samt Falsterbogatan och Kristianstadsgatan.

Mest saknad av bilismens fornlämningar är dock Centralgaraget på Baltzarsgatan. Palatset uppfördes 1929 med plats för 500 bilar. Inte som p-hus i vår tids mening, utan för förvaring av bilar över natten eller vintern. Här servades och parkerades för övrigt Sydsvenskans och Kvällpostens bilar fram till mitten av 1960-talet.

Garaget var bemannat dygnet runt. Man lämnade in bilen till en vaktmästare som parkerade och såg till att den var fulltankad, tvättad och servad.

Efter tio år byggdes garaget ut och försågs med den klassiska funkisfasaden som satte profil på den gamla staden, ända fram till början av det nya seklet då det raserades.

Läs mer: ”Bilkultur i Malmö”, av Niklas Ingmarsson.

 

1938. Det ursprungliga Centralgaraget uppfördes 1929, i hörnet av Fabriksgatan och Baltzarsgatan. Foto: Holger Amundin/Sydsvenskan.
1945. Tankning vid Centralgaraget. Foto: Sydsvenskan.
1948. Energikrisen ledde till hamstring, här vid Shellmacken på Drottninggatan. Foto: Sydsvenskan.
1949. Shell i tanken. Foto: Sydsvenskan.
Caltex i hörnet av Erik Dahlbergsgatan och Fersens väg. Idag lägenheter och källarkafé. Foto: Sydsvenskans arkiv.
1974. Texacomacken som är en av de äldsta bensinstationerna i Malmö skall rivas och flytta ut till Trelleborgsvägen. Foto: Olson/Sydsvenskan.
1960. En ny Gulfstation uppfördes vid Fosievägen, granne med järnvägen till Trellborg och Falsterbo. Macken fanns kvar till ganska nyligen.
1953. Bemannad bensinmack av märket Shell vid södra infarten till Malmö. Mannen som putsar bakrutan på Cadillacen är chefen på Shell-macken, Arne Brandtman. När Trelleborgsvägen breddades stängdes macken och Arne Btrandtman blev i stället chef för en BP-mack i nordvästra hörnet av Södra Förstadsgatan och Smedjegatan. I bakgrunden syns Dalaplan där det även låg en Esso-mack. Foto: Sydsvenskan.
1956. Södra infarten till Malmö, med en Esso-mack på Dalaplan och Shell till höger i bild (se bilden ovan). Foto: Jan Andersson/Rubin/Sydsvenskan.
1954. Tanka Caltex kunde man göra i hamnen, på nuvarande Bagers plats.
1986. Centralgaraget vid korsningen av Fabriksgatan och Baltzarsgatan byggdes ursprungligen 1929. Tio år senare tillkom den fasad vi blev bekanta med fram till sekelskiftet. Bilden från 1986. Foto: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
Baltiska utställningen Försvunna Malmö 20 januari 2015 • Uppdaterad 22 januari 2015

Den monumentala brunnen

Den monumentala platsen med brunnen mitt framför kongresshallen. En detalj: i övre vänstra hörnet ses gården Nytorp och bortom dungen i överkant till höger ligger gården Lorensborg. FOTO: SYDSVENSKAN

Templet i Pildammsparken är ju inte ett tempel i religiös bemärkelse. Benämningen på den pyramidformade granitskapelsen ritad av arkitekten Ferdinand Boberg inför Baltiska utställningen och ännu kvarvarande i Pildammsparken varierar. Numera kallas det ofta Ekotemplet. När det begav sig beskrevs ”stenstoden” i den ”Officiella berättelsen över Baltiska utställningen i Malmö”, andra delen första bandet utgiven 1915, som ”en synnerligen monumental brunn”.

Efter detta blogginlägg blev Dan-Eric Mattsson nyfiken på om ”templets” ursprung och hoppas få veta var det är hugget. Och om det finns några uppgifter om den tilläggsbeställningen som troligen gjordes för att få konstruktionen i skick igen.

Det är svårt att hitta något skrivet om detta. I ”Officiella berättelsen över Baltiska utställningen i Malmö” finns en del att läsa om ”brunnen” som bör ses som en del i en större skapelse:

”Från utställningens centralgård ledde en bred hufvudväg upp till kongress­ hallen. På denna, utställningens väl mest monumentala plats, hade Vestra Sveri­ges gatstens- och Vestra Sveriges storstensindustriidkareförbund anordnat en kollektivutställning. 

Den 16 meter breda hufvudvägen var sålunda belagd med maskinhuggen s. k. smågatsten i mönster. Denna slags gatubeläggning (af 8 a 10 cm:s kuber) har funnit användning i flera svenska städer och har visat sig praktisk och bil­lig, särskildt då makadamiserade gator skola ombyggas till stengator.

En bred fem stegs trappa förde upp till denna plan.   Trappan afbröts i midten af en terrass, hvarpå stod en synnerligen monumental brunn i ljusgrå gra­nit efter arkitekt Ferdinand Bobergs ritning.   Det pyramidformade taket upp­ bars af sex kraftiga hålkälsbehandlade monoliter. Delvis skymdt af dessa stod mellan dem ett skulpteradt brunnskar af svart granit, ett mästerstycke af stenhug­ gerikonst och väl värdt den förnäma plats, som tilldelats detsamma. I den 10 meter höga brunnen ingick ej mindre än 50 kbm. granit. Den   stora delvis   mattpolerade skålen (brunnskaret) var huggen af ett 10 tons råblock   från Gylsboda af Svenska Granitindustri A.-B. Den färdiga skålen mätte l,64 m. i diameter och l,o5 m. i höjd. Den svenska granitindustriens er­ kändt höga ståndpunkt demonstrerades här på ett lika imponerande som sakligt sätt.”

Vestra Sveri­ges gatstens- och Vestra Sveriges storstensindustriidkareförbund omfattades av följande femton firmor:

A.-B. Bohuslänska Granitkompaniet, Strömstad.

A.-B. De Förenade stenhuggerier, Strömstad. A.-B. Gunnersons stenhuggerier , Göteborg.

A.-B. Karlshälls Granitindustri, Karlshamn.

Eliasson & Johansson, Varberg.

Fernström, A. K., Karlshamn.

Fjällbacka stenhuggeri A.-B., Uddevalla.

Freeman, John, & Sons stenhuggeri A.-B., Lysekil.

Granitaktiebolaget C. A. Kullgrens Enka, Uddevalla.

Granitaktiebolaget Georg Liittensee, Strömstad.

Mattson, Karl O., Hunnebostrand.

Nielsen,  J. & A., Göteborg.

Skandinaviska Granit· A.-B., Göteborg.

Smögens Granit A.-B., Göteborg.

Svensk-Tyska Granit A.-B., Göteborg.

Baltiska utställningen Försvunna Malmö 17 januari 2015

Öde stentempel slukades av nyanlagda Pildammsparken

Kopia från en glasplåt inköpt på en loppis. Både fotograf och människorna på bilden är okända. I bakgrund syns S:t Johanneskyrkan och förgrunden kan man ana en potatisodling. Bilden bör vara tagen runt 1920.

Stentemplet var så tungt att det blev kvar i Pildammsparken efter Baltiska utställningen. Under hösten 1914 påbörjades arbetet att tömma området för att anlägga Baltiska parken. I stadsingenjören major Anders Nilssons stora stadsplan ingick en gigantisk skogspark med dammar, tivoli och plantskola. Så blev det inte. Första världskriget kom emellan.

Till stora delar plockades byggnaderna ner för att säljas och återanvändas på annat håll. Men det tog sin tid. Bergochdalbanan från nöjesparken blev exempelvis kvar något år och förföll. Området lades i träda och utnyttjades bland annat för potatisodlingar under krigsåren. Den kunglig paviljongen nyttjades som förrådsbod och fick nytt liv som Margaretapaviljongen från 1920.

Ensam kvar blev också den tunga stenpjäs som under utställningen stod centralt mitt framför entrén till industrihallen. Den uppfördes efter ritningar av utställningsarkitekten Ferdinand Boberg som monument – eller om man så vill, reklampelare  – för Vesta Sveriges gatstens- och Vestra Sveriges storstensindustriidkareförbund i Göteborg.

Pjäsen – som har kommit att kallas Stentemplet, Ekotemplet eller Bogrens granittorn – har inte rubbats sedan 1914, även om vissa kompletteringar och reparationer har gjorts genom åren. Men man kan konstatera att området runtom har förändrats. I dag är monumentet inkapslat i Pildammsparken.

Klick här för karta

Läs mer om Pildammsparkens tillkomst här

Mitt i härligheten. Stentemplet stod 1914 mitt för ingången till Baltiska utställningens kongresshall, alldeles vid centralplatsen. I bakgrunden sticker stora tornet upp. FOTO: SYDSVENSKAN
Okänd herre poserar vid stentemplet kort efter utställningens stängning. FOTO: IVAN BURÉN
Området framför stentemplet, med S:t Johanneskyrkan i fonden. FOTO: IVAN BURÉN
Bergochdalbanan i förfall. FOTO: IVAN BURÉN
Utställningen är slut, men entrén till Kongresshallen står ännu kvar. Till höger i bild anas stentemplet. FOTO: SYDSVENSKAN
Trappavsatsen till monumentet är ännu kvar vid fototillfället.
Templet är raserat! Bilden är hämtad från boken ”Officiella berättelsen över Baltiska utställningen i Malmö 1914”, första delen som utkom 1921.
Nödhjälpsarbetare arbetar med att anlägga Pildammsparken 1921. I bakgrunden anas Malmö idrottsplats och husraden längs Rönneholmsvägen.
Stentemplet i Pildammsparken 1974. Det står där än, inkapslat av träd och grönska.

 

Baltiska utställningen Försvunna Malmö 25 oktober 2014 • Uppdaterad 5 november 2014

Baltiska transporter

Karta under Baltiska uställningen med fokus på Storsjön med båtbryggorna inringade.

Till Malmö tog man sig med tåg eller båt. Till Baltiska utställningen åkte man bil, spårvagn, cykel, eller gick. Inne på området var det apostlahästarna som gällde. Men det fanns alternativ.

Man kunde åka motorbåt över Storsjön (Pildammarna). De gick i skytteltrafik via 11 bryggor, från nöjesfältet, förbi restaurangen Kastellet på halvön, under bryggorna vid Konsthallssjön och Konsthallen. Inte mindre än 150 000 personer åkte under sommaren 1914.

Trafiken började varje dag från klockan 11 med två båtar och med fyra från klockan 13. På kvällen nyttjades åtta båtar, nio på söndagar. Båtarna var drygt sex meter långa och försedda med ”balansmotorer Archimedes om två hästkrafter och med magnettändning. Bemanningen utgjorde af en förare och en biljettpojke”, står att läsa i ”Officiell berättelse över Baltiska utställningen i Malmö 1914”.

Några andra transporter avsedda för besökare inne på området fanns inte, även om det fanns nedgrävda järnvägsspår. Men faktum är att det utöver den extra spårvagnslinjen X1 och X2 som gick upp för viadukten till utställningsentrén, fanns en idé om att anlägga en intern spårvagnslinje för att undvika stockningar i gångtrafiken. Spårvagnen skulle gå mellan den tyska paviljongens sydvästra gavel och Konsthallen, i en båge på områdets baksida och bakom svenska industri- och maskinhallar. En sträcka på cirka 850 meter som med en hastighet av 15 kilometer i timmen skulle ta drygt 3 minuter att tillryggalägga.

Tanken var att Malmö stads spårvägar skulle återanvända anläggningen. Men idén vann inte tillräckligt bifall i drätselkammaren, dåtidens kommunstyrelse.

Eber Ohlsson har skrivit en intressant artikel om spårvagnslinjen som inte gick hela vägen.

Motorbåtar i Konsthallssjön. FOTO: ALBERT WILHELM RAHMN.
Motorbåt på väg. FOTO: ALBERT WILHELM RAHMN.
Danska och svenska kungarna i motorbåt vid Konsthallen. FOTO: ALBERT WILHELM RAHMN.
Baltiska utställningen Försvunna Malmö 20 oktober 2014

När Bryggarna sålde till Bjärred

Paviljong till salu! Kollegan Åsa Hagenblad berättar i denna artikel om villan i Bjärred som en gång var Svenska Bryggareföreningens utställningsbyggnad på Baltiskan. Efter utställningen i oktober 1914 annonserades byggnaden ut i annonser i Sydsvenska Dagbladet.

På listan över byggnader finns Svenska Bryggarföreningens paviljong. Det såldes och hamnade på Montelinvägen i Bjärred. Där står det än.
Baltiska utställningen Försvunna Malmö 18 oktober 2014

Modern syn på massmedia

Originalet. Ernst Norlinds skiss och tävlingsbidrag – ett numera klassiskt motiv.

Moderna tiderna präglade Baltiska utställningen. Redan för 100 år sedan var man ytterst medveten och mån om publicitet och reklam som massmedia. Marknadsföringen var viktig. Ett särskilt pressutskott tillsattes och en presskommissarie utsågs. Albert Wilhelm Rahmn anställdes som officiell fotograf. Kataloger, publikationer och tidningar producerades. Dagliga program gavs ut under sommaren 1914.

Under utställningen fanns över 150 journalister antecknade med uppehållsadress i Malmö. En speciell pressbyrå inrättades med fem rymliga telefonhytter, pulpeter, långbord, anslagstavla med dagliga meddelanden samt hyllar med 72 fack för svenska tidningar och 54 för utländska tidningar som ankom dagligen. Både färdigskrivna artiklar och pressbilder fanns att tillgå för journalister och telegrambyråer.

Man iordningställde också speciella klippböcker där alla artiklar samlades, totalt blev det 25 digra pärmar med sammanlagt över 3 500 sidor. ”Dessa urklippsböcker utgör ett värdefullt arkiv, som å skilda språk berättar utställningens hela historia, ger en synnerligen belysande bild af pressens intresse för utställningen och åt forskare lämnar ett utmärkt material för studier om den”, som det heter i ”Officiell berättelse över Baltiska utställningen i Malmö 1914”.

Genom annonser gjorde sig utställningen påmind både inrikes och utrikes. Man annonserade på järnvägsbiljetter, på menyer på järnvägsrestauranger och på båtar. Och reklam spreds som brev via posten. Affischer trycktes och sattes upp.

För att få fram ett lämpligt motiv för affischer och logotyp inbjöds ett antal skandinaviska konstnärer att medverka i en tävling, där i bland Carl Larsson som vänligen avböjde. Fem konstnärer lämnade in förslag. Torsten Schonberg, Axel Törneman, Carl Wilhelmson och Ernst Norlind lämnade var sitt bidrag medan Olle Hjortzberg lämnade in fyra stycken.

De åtta tävlingsbidragen kan studeras på den aktuella utställningen ”Sommarsol och mörka moln – Malmö 1914” på Malmö museer där man samtidigt kan ta del av konstutställningen ”Baltiska spegling”. Där kan man se de omtalade ryska konstverken som blev kvar i Malmö efter utställningen, men också en del annan samtida nordisk sekelskifteskonst ur museets samling. Utställningen är en hyllning och kan ses som en kommentar till utställningen på Baltiska Konsthallen – en av de största konstutställningarna som någonsin visats i Norden med över 3500 utställda verk.

Affischtävlingens vinnare blev skåningen Ernst Norlind, känd för sina storkmålningar. Hur juryn var sammansatt och hur man resonerade vet man inte, men uppenbarligen vann hans numera klassiska motiv gehör. Tornet och de fyra storkarna var en passande symbol för förhoppningar om ett ökat handelsutbyte mellan de fyra länderna runt Östersjön.

Affischen trycktes upp i två storlekar (100×75 cm och 23×18 cm) på olika språk, bland annat tyska, franska och engelska – med det fanns även ryska och finska varianter. Stora affischen trycktes upp i drygt 30 000 exemplar, och den lilla i drygt 70 000 exemplar. Motivet förekom också på frimärksstora reklammärken i en upplaga på nästan två miljoner.

Tysk tidning om Baltiska utställningen.
Dagligt program.
Officiella katalogen på tyska, med karta och föreslagen promenad genom utställningen.
Baltiska utställningen Försvunna Malmö 5 oktober 2014

Pressklipp: sista dagarna

En publikstorm drabbade Baltiska utställningens sista dag, idag för exakt hundra år sedan.

En artikel i ämnet finns här. Och här följer några fler klipp.

Skadorna på det Stora tornet som orsakades av de orkanvindar som några dagar tidigare dragit in över Malmö, doldes denna sista dag av en stor svensk fana. ”Och det var flaggan i topp på utställningens sista dag på ett sätt som väl ej någon tänkt på om ej stormarna kommit emellan”, rapporterade Sydsvenskan den 5 oktober 1914.

I en slutsummering någon dag tidigare konstaterade Sydsvenskan att det ekonomiska resultatet för nöjesfältets direktör Wieth var minst lika roligt som förlustelserna. ”Det är inga småslantar, som här plockats ur utställningsbesökarnas fickor. Berg- och dalbanan, den ojämförligt dyraste anläggningen, har hunnit högst med en inkomst af c:a 110,000 kronor.” Sämre gick det med ”vågbanan” och Häxbacken, medan Confettibanan var en guldgruva liksom balansförlustelsen ”kakevalken” (Cage Walk), Victoriateatern och biografen Edison Palace.

”Å utställningar är det annars regel, att dylika tillställningar blir styfmoderligt behandlade af publiken”. Då ska man ändå betänka att styrelsen lär ha uttryckt viss irritation mot det populära folkliga nöjet som anklagades för att dra publik från utställningarna.

Sydsvenska Dagbladet ger också Baltiska bostadsbyrån med beröm godkänt. ”Den utomstående kan näppeligen bilda sig en föreställning om hvilket kolossalt arbetet som hvilat på byrån /…/ Dess nitisk föreståndare, löjtnant S af Petersens” berättar att byrån har haft 3 500 privata rum runt att förmedla runt om i staden – förutom rum i Limhamn, Lund och närbelägna orter – och att man under sommaren har förmedlat cirka 14 000 uthyrningar, till priset av mellan två och fem kronor för enkelrum och tre till tio kronor för dubbletter. Kulmen nåddes under lantbruksmötet i juni då 550 rum förmedlades under en dag.

Även polisens insatser sammanfattades i en artikel. Där framkommer det att det krävdes en dubbel polispatrull för att upprätthålla ordningen om kvällarna på nöjesfältet. Men även ute på stan blev arbetsbördan stor, särkilt ”platsen framför järnvägsstationen, och vid Öresundsbåtarnas tilläggsplats, samt den allra värsta, nämligen Roskildeplan”, det vill säga vid infarten till utställningen där trafiksituationen var farlig och häktisk.

”Äfven detektivpolisen har emellertid haft åtskilligt att göra. Visserligen ha vi förskonats från befarade besök af internationella förbrytare, åtminstone ha de ej lyckats göra någon större kupp, men smärre polishistorier har ständigt förekommit”.

Redan innan utställningen stängt dök de första annonserna upp om utförsäljning. Veckorna efter präglades Sydsvenskan av fler annonser om bortauktionerade byggnader och rivningsvirke. Här följer ett par av dem.

På listan över byggnader finns Svenska Bryggarföreningens paviljong. Det såldes och hamnade på Montelinvägen i Bjärred. Där står det än.
Baltiska utställningen Försvunna Malmö 2 oktober 2014

Pressklipp 2 oktober 1914

Baltiskans sista dagar. Slutveckan omskrevs ganska begränsat i Sydsvenskan för 100 år sedan. Desto större plats fick det stora kriget som pågick för fullt ute i Europa.

Störst avtryck satte svanesången bland annonserna. Här tre som man säkert läste med vemod den gången.

Baltiska utställningen Försvunna Malmö 28 september 2014 • Uppdaterad 25 september 2014

Pressklipp 29 september 1914

Klipp ur Sydsvenska Dagbladet Snällposten 29 september 1914.

Titta, Tornet rasar!

Inte krigets vindar, men väl en höststorm drabbade Malmö och ”den hvita staden”. Orkanvindar drog in och satte det Stora tornet – ”världens högsta träbyggnad” och högre än Kronprinsen – i gungning sedan konstruktionen torkat under den varma sommaren. Klockan sex minuter i fyra på eftermiddagen lyfte den övre delen av tornet och slog i backen.

Med ett dundrande brak släppte takstolen det sista fästet och föll inåt centralgården, i fallet krossande delar af de nedanför belägna arkaderna och trappan åt centralgården. […]

Den del som rasat var af flera våningars höjd. Braket var ohyggligt och ett jättemoln af damm steg upp”. […]

Den stora byggnadens rasering åsågs från månget fönster och balkong ute i staden och alla på utställningen varande hade tagit plats på centralgården. Hit skyndade också stora skaror malmöbor, som ville bese förstörelsen och sedan timme efter timme stodo kvar väntande på att tornet i sin helhet skulle falla sönder till en hög av timmer och murbruk”.

Igen människa kom till skada men orkanvindarna orsakade även andra skador runt om i staden. En varvarbetare på Kockums bröt benet sedan en traverskran slitit sig.

Vykort, dock märkt med fel datum. Foto: Sydsvenskan. 

Kategorier

Senaste kommentarer