Annons:
Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 21 juli 2017 • Uppdaterad 12 juli 2017

Fruntimmersveckan: Johanna Andersson, från klok gumma till läkare

Dagens namn, Johanna, var populärt redan på 1800-talet. Inte minst var Johanna Maria Andersson eftertraktad. I alla fall om man behövde hjälp med ett brutet ben.

Det visste till och med kungen.

Johanna Maria Andersson var den minst kända kvinnan i en skånsk benbrottsläkarsläkt, men inte desto mindre intressant. Hon har nämligen en nyckelroll, i skarven mellan gamla traditioner och modernare läkekonst.

Förr i tiden fanns det inga vårdcentraler, i synnerhet inte på landsbygden. Den som blev sjuk fick klara sig bäst det gick. Men det fanns kloka gummor och gubbar som kunde råda bot, laga ett benbrott eller lägga om ett sår. Det var en livsviktig kunskap som vandrade från generation till generation.

Några av benbrottsläkarna från 1500-talet råkade illa ut, betraktades som häxor och brändes på bål.
Johanna Maria Andersson föddes i Malmö 1835. Hennes släkt av så kallade benbrottsläkare kan spåras tillbaka till Elna Persdotter som föddes i Södra Sandby år 1675. Sannolikt hade också hon lärt konsten av någon utanför sin egen familj.

Elna fick uppleva en eländig och fattig tid. De skånska krigen mellan svenskar och danskar innebar en stor plåga för befolkningen. De som överlevde drabbades istället av pesten. Elna hade med andra ord fullt upp.

Benbrottsläkaren Johanna Maria Andersson (1835-1907). Bild ur boken "En benbrottsläkarsläkt" av Ingegerd Wedin.

Benbrottsläkaren Johanna Maria Andersson (1835-1907). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.

Hennes dotter Sissa Mårtensdotter (1700-1764) fortsatte läkeverksamheten liksom dotterdottern Elna Hansdotter (1743-1814) som först flyttade till Getinge och senare till Lund. Där tar näst äldsta dottern Marna Nilsdotter (1782-1859) vid.

Att utföra läkekonst på landsbygden var en sak, att göra det i universitetsstaden Lund en annan. Utbildade, manliga läkare i distriktet irriterades av konkurrensen och ville få till ett stopp. När en av Marnas patienter avled blev hon åtalad för livsspillran och kvacksalveri.

Med stöd av stadsläkaren fällde rätten den så kallade Kokvinnan till böter.

Benbrottsläkarnas utövning var förvisso olaglig sedan medicinalförordningen år 1688, men detta var troligen den första gången läkarkåren i Skåne påskyndade ett rättsfall. Det skulle bli fler.

För att inte konkurrera öppnade Marnas dotter Elna Arfidsdotter (1814-91), sedermera Hansson, vid 20 års ålder en praktik i Malmö. Ryktet att ”Kokvinnans” dotter hade flyttat till staden spreds snabbt. Hon kom att kallas ”Lundakvinnan” och led ingalunda brist på patienter på sin mottagning i hörnan av Norre- och Grönegatorna.

I Malmö hade det sedan 1554 funnits ett bardskärarskrå, med rätt att ombesörja rakning, åderlåtning, benbrott och behandling av sår. Ordet kom senare att ändras till barberare och fältskär.

På Elna Hanssons tid, på 1830-talet, fanns det ännu inget allmänt sjukhus i Malmö. Patienter skickades i bästa fall till länslasarettet i Lund. I Malmö fanns en stadskirurg, en stadsmedicus samt några militärläkare, veterinärer och barnmorskor. Dessa hade uppenbart inga problem med en inflyttad ”kvacksalvare”. Läkarna behandlade benbrott och lät sedan Elna sköta eftervården.

Elnas praktik blev så välbesökt att familjen på åtta personer – maken Hans Månsson, fem barn och en piga – kunde flytta. Ett större hus med bostad, mottagning samt lägenheter och kamrar till uthyrning uppfördes runt 1850 i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan, i det kvarter som tidigare hade upptagits av utvärdshuset Altona. Huset ligger för övrigt kvar än idag, ett rött tvåvåningshus i vinkel.

Här, i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan hade Johanna Maria Andersson och hennes mor Elna Hansson sin benbrottsläkarmottagning. Foto: Martin Andersson

Koleran drabbade Malmö hårt 1850, och stadsdelen Caroli hårdast. De fattigaste vårdades hos Elna. Men hon var också verksam som företagssköterska. Frans Henrik Kockum tog hjälp av henne när någon av arbetarna på Kockums mekaniska verkstad i Södra Förstaden (i dag Davidshall) kommit till skada.

Även Tage Thott på Skabersjö anlitade Elna för att hjälpa arrendatorer och tjänstefolk.

Av allt att döma utförde Elna en samhällsnyttig syssla, som dittills inte ifrågasatts. Men så fick Malmö 1854 en medicine doktor. Den blott 29-årige August Falck var energisk och en modern man av sin tid. ”Falcken” förestod Malmös första allmänna sjukhus på Slottsgatan och hade för avsikt att utrota kvacksalveriet i Malmö.

Falck anmälde ”Lundakvinnan” på Stora Nygatan. Hon försvarade sig med att hon hade botat tusentals människors benbrott och ledvrickningar genom åren, och fick bifall från sina patienter ur alla samhällsklasser. Stadens sundhetskollegium ville inte vidta några åtgärder. Men ”Falcken” gav sig inte. Och det gjorde heller inte Elna Hansson. Hon gick till motattack. Med skrivhjälp författade hon en försvarsskrift som hon skickade till föregångaren till Medicinalstyrelsen i Stockholm tillsammans med 25 brev från botade patienter och en lista på 111 namnunderskrifter.

Tre gånger åkte Elna Hansson till Stockholm för att avlägga prov som ”Badaremästare” (en föregångare till fältskär), men underkändes på grund av bristande teoretiska kunskaper.

Under hot om nya åtal fortsatte hon enträget sin verksamhet. Andre stadsläkaren Otto Möller gjorde ett nytt försök. 1875 anmälde han ”Lundakvinnan”. Hon fälldes i tingsrätten, men friades i brist på bevis i hovrätten. Över femtusen namnunderskrifter samlades in till hennes stöd.

Elna Hansson fortsatte sina sysslor, och såg om sitt hus med nya ombyggnader. År 1891 avled hon. En ny ”Lundakvinna” redo då redo att ta över.

Dottern Johanna Maria Andersson hade fötts 1835. Möjligen hade hon andra ambitioner i livet, men ödet ville annorlunda. Hennes man Jöns Andersson dog endast 28 år gammal. Och inom loppet av tolv dagar förlorade hon tre av sina barn. Endast äldsta dottern Hedda överlevde.

 

 

Hedda Albertina Andersson (1861-1950). FOTO: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet.

Johanna Maria fick nu ta upp yrket som assistent till sin mor, och kom därmed att leva i skuggan av henne. Men tydligen ska hon på något sätt ha fått en kunglig fullmakt eller tagit en fältskärsexamen.

Hur det gick till går inte att leda i bevis. I ”En benbrottsläkarsläkt”, som i mångt och mycket ligger till grund för denna text, lägger bokens författare Ingegerd Wedin fram teorier om hur det kan ha gått till.

I en av kyrkoherden Hagbard Isbergs nedtecknade berättelser från det gamla Malmö skulle Johanna Maria under en utbildningsvistelse i Stockholm ha blivit ombedd att hjälpa en man med en benskada. När patienten tillfrisknade ska mannen, som visade sig vara ingen mindre än Karl XV, ha uppmanat henne att sluta sina studier. Hon ska ha rest hem med ett certifikat med stort sigill, undertecknat av kungen själv.

Men det är också fullt möjligt att hon erlagt fältskärsexamen, även om någon sådan uppgift saknas. Klart är emellertid att den sjätte och sista benbrottsläkaren i släkten kunde driva sin verksamhet utan att väcka de utbildade läkarnas irritation. Johanna Maria sålde huset på Stora Nygatan 1905 och avled i Stockholm 1907.

Men sagan slutar inte här.

När dottern Hedda fyllde nio år kom ett beslut att även kvinnor fick studera till läkare. Mormor Elna och mor Johanna Maria insåg att Hedda skulle kunna föra traditionen vidare på ett legalt och modernt sätt. Flickan sattes i privat undervisning, först hos Maria Wetterbergs och senare i Maria Stenkulas skola.

Att läsa vidare på Högre allmänna läroverket för gossar gick ju inte för sig. Men adjunkt Edward Lindahl och andra lärare på skolan undervisade henne privat. Med tillstånd fick hon tentera tillsammans med pojkarna, men inte springa ut på skolgården med den vita mössan på huvudet. Hedda slank ut bakvägen med mössan under armen.

Den så kallade Lundakvinnan, Elna Hansson (1814-91). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.

Familjen höll studierna hemliga, för att inte väcka någon slumrande björn.

I Lund väckte den kvinnliga studenten desto större uppmärksamhet, som den första kvinnliga eleven vid universitetet. Hon kände sig ovälkommen och hade alla blickar på sig, men fokuserade på studierna och tog sin medicine kandidat-examen i oktober 1887. Vid Karolinska institutet i huvudstaden praktiserade hon under tre terminer, för att 1882 bli legitimerad läkare.

Doktor Hedda Andersson återvände till Malmö för att öppna praktik, bara några kvarter från sin mammas och mormors mottagning, på Gustav Adolfs torg 69, idag hotell på nummer 49. Hon erbjöd behandling av barn- och kvinnosjukdomar.

Efter två år i hemstaden återvände hon till Stockholm där hon blev verksam i drygt tjugo år. Hon var medlem i Fredrika Bremer-förbundet och djupt engagerad i frågor rörande sjuk- och fattigvård.

Hon avrundade sin karriär med en praktik i Rottne vid Växjö, för att 1925 gå i pension och flytta till Karl XI:s gata i Lund.
Doktor Andersson avled 1950. Hon förblev ogift och fick inga barn.

Läs mer: ”En benbrottsläkarsläkt” (1991) av Ingegerd Wedin. Andra namn i fruntimmersveckan är Sara och Margareta

Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 14 februari 2017 • Uppdaterad 13 februari 2017

Kärleksgatan – en rar väg

Låt oss ta en promenad på Kärleksgatan. Dess ursprung är omsvärmat av rykten. Att det skulle ha legat ett ”glädjehus” på denna gata är nog mindre troligt.

Namnet Kärleksgränden noterades – enligt ”Gator i Malmö” – redan 1842. Det är en för området intressant tid. Tre eller fyra år tidigare hade Frans Henrik Kockum, 36 år gammal, köpt egendomen kallad Holmen – idag inringad av Östra Rönneholmsvägen, Erik Dahlbergsgatan, Fersens väg och Jörgen Ankersgatan. År 1840 startade han Kockums mekaniska verkstad, där vi idag hittar Davidshallstorg.

Holmen, Kockums sommarvilla med sin romantiska park. Paren vandrar längs Kärleksgränden som då ledde till Rönneholmsvägen. Teckning: C C Dahlberg.

Infarten till verkstaden gick från Södra Förstadsgatan via Kärleksgränden. Men det var knappast fabriken som gav gränden dess namn. Rimligare är att tänka att det kan ha med Holmen att göra. Vid denna tid var gatan en smal och slingrig väg som på sin väg söderut mot Rönneholmsvägen (eller Terningholmsgatan som landsvägen hette då) passerade den Kockumska sommarvillan uppförd i Italieninspirerad stil. I boken ”Kockums mekaniska verkstads AB. Malmö 1840–1940” beskrivs den tillhörande parken som en ”romantisk trädgård”. I Malmö fornminnesförenings ”Minnesskrift 1909-1919” läser vi som följer: ”Sitt sommarhem, kallat Holmen, hade han, sedan tomten därtill 1839 blivit inköpt, så småningom anlagt, fulländat och förskönat, så att det blev en av stadens vackraste sevärdheter, där det, uppfört i ädel stil, låg inbäddat i yppig, lummig grönska.

Därmed ligger det inte långt borta att gatunamnet på ett eller annat sätt kan tänkas hänga samman med Holmens vackra och yppiga parkanläggning, som även rymde en holme omgiven av en damm – möjligen resten av en gammal lertäkt. Förr var det inte ovanligt att gator bytte namn när hus och tomter bytte ägare. Men om nu Kärleksgränden även kallades så före Kockums tid, då kan man möjligen sluta sig till att namnet inte på något sätt bekom brukspatron.

Kärleksgatan in till Kockums verkstad. Teckning: C C Dahlberg.

Frans Henrik Kockum var i egenskap av stadens store entreprenör en för den tiden typisk patriarkal företagsledare. En ansvarstagande man, en samhällets stöttepelare, och absolut ingen samhällsomstörtare. Om han var en kärleksfull karl kanske man ska låta vara osagt. Men ingenting tyder på motsatsen.

Tjugosju år gammal gifte Frans Henrik Kockum sig med Christina (Jeanna) Dorothea Beijer, dotter till stadsläkaren. ”Mellan Frans och Jeanna Kockum existerade en sällsynt lycklig och innerlig äktenskaplig förening, som varade här på jorden i 48 år”, som det står i ovan nämnda minnesskrift.

Jeanna Kockum, kär hustru till Frans Henrik Kockum.

Jeanna födde inte mindre än elva barn, vilket i och för sig inte var ovanligt för denna tid. Det lika lite som att fem av barnen dog i späd ålder, och ytterligare ett blott sex år gammalt. De tragiska datumen finns inhuggna i familjegravstenen på Gamla begravningsplatsen.

Familjen Kockum hade inte alltid ett liv på rosor, även om den tillhörde det översta samhällsskiktet.

Frans Henrik Kockum grundade Kockums varv och hans insatser för staden ska inte förringas. Och visst var han framgångsrik i affärer. Han framstår ofta som innovativ, framsynt och prestigelös. Men det hände att hans spekulationer slog fel. Redan 1850 var hans imperium på väg att krascha. Han tvingades sälja värdshuset Stadt Hamburg och sina aktier i Gasbolaget för att överleva. Därtill fick han ekonomiskt stöd från en kusin i Stockholm.

Dammen. Okänd konstnär.

År 1866 befann han sig i nya svårigheter. I samband med en internationell finanskris tvingades han ställa in betalningarna. Goda affärsvänner fick rycka in. En sista ekonomis kris inföll 1873 och framtvingade en rekonstruktion av bolagen.

Det var alltså flera gånger nära att Malmö stad tog en annan utveckling. Kockums varv kunde lagts ner redan hundra år tidigare än som blev fallet. Nu blev det inte så. Sönerna Lorens och Frans Henrik den yngre var mogna att ta över när den äldre drog sin sista suck 1875.

När Frans Henrik drabbades av kräfta i magen vårdades han av sin hustru. Men Jeanna drog på sig en lunginflammation och avled i sviterna den 8 februari. ”Då man varsamt underrättade den sjuke mannen härom, hade han sagt sig skola följa henne”. (Minnesskriften). Så skedde, fyra dagar senare avled även han. De två begravdes sida vid sida i familjegraven där de förenades med de i förtid begravda barnen.

Sorgetåget bestod inte bara av familjemedlemmar, släktingar och vänner. ”Nej, det var så gott som hela stadens innevånare, som dels vore med i processionen och dels mött i en väldig massa, tätt packad, kantande vägen längs de gator och torg, där processionen skred fram och önskade att därmed giva uttryck av sitt deltagande i den allmänna sorgen. Hela staden stod sörjande vid båren”. Det är en beskrivning värdig den vördnadsfull minnesskriften, men som ändå något beskriver stämningen i februari 1875.  I vart fall vad borgerskapet anbelangar.

Själva holmen vid dammen i Kockums sommarnöje Holmen.

Det skulle dröja ytterligare 38 år innan Kockums mekaniska verkstad lämnade den södra förstaden och Kärleksgränden, eller Kärleksgatan som den hette efter 1879. Sommarvillan Holmen revs 1902 och redan 1904 föreslogs den södra delen av Kärleksgatan att byta namn till Rutger Fuchsgatan, vilket avslogs. Denna del av Kärleksgatan uppkallades istället efter den danske rådmannen Jörgen Anker (1638-1645). Tjugo år senare tyckte fastighetsägarna – däribland direktören Jöns Ohlsson, det vill säga Ohlssons beklädnadsmagasin – längs den norra delen av gamla Kärleksgatan, att det var hög tid för ett namnbyte. Kockumsgatan ansågs vara mer passande.

Varför man fann det befintliga gatunamnet opassande kan vi bara spekulera i. Dessbättre avslog stadsfullmäktige förslaget. Nu ligger den kära gatan kvar, inte långt från Holmgatan som fick sitt namn 1889.

Detta är den andra texten i en serien om tre, med Frans Henrik Kockum i fokus. Den första finns att läsa här. Den tredje finns här

Läs även: Kärleksgatan – vid vägs ände? 

Villa Holmen strax innan den revs 1902. Grunden är redan lagd till de nya husen som ska uppföras längs Rönneholmsvägen.
Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 13 februari 2017

För 100 år sedan var Davidshall ett industriområde

Kockums Mekaniska Werkstad lämnade området 1913. Tomten låg öde i många år. Davidshall bebyggdes 1928-32.

Det är svårt att föreställa sig att Kockums Mekaniska Werkstad en gång upptog hela Davidshall. Det var innan torget fanns och området bebyggdes mellan åren 1928 och 1932.

Läs även: Vilka var Davids hallar? 

Frans Henrik Kockum (1802-1875) som gjort en förmögenhet på tobak köpte 1838 en tomt i södra förstaden där han lät bygga ett sommarhus i nyklassicistisk, italiensk stil med park och damm. Han startade också ett gjuteri och en mekanisk verkstad, som 1842 sysselsatte drygt sextio arbetare – 30 år senare var de över 700.Holmen med park och damm låg ungefär mellan dagens torg och Östra Rönneholmsvägen och fabriksområdet låg där torget ligger idag och ut mot Fersens väg. Här tillverkades bland annat lantbruksmaskiner, strykjärn och spisar.

Läs även: Kockums holme gav namn åt gata. 

På dåvarande Kärleksgatan 6 (ungefär i kröken vid Davidshallstorg) låg ”ritkontoret”, den herrgårdsliknande byggnaden Holmehus (ej att förväxla med Kockums villa Holmen) som omkring sekelskiftet hyste en privat vårdanstalt för bättre bemedlade damer med psykisk ohälsa. I närheten lät Kockums  uppföra arbetarbostäder längs Kärleksgatan i kvarteret Björnen. De bostäderna är sedan länge rivna. Men några av de bostadshus som idag ligger i området är även de ursprungligen arbetarbostäder, liksom Lugnet en gång var.

Tilläggas kan att Verkstadsgatan en gång – troligen före 1896 – utgjorde en kanalförbindelse in till den mekaniska verkstaden.

Läs även: Kockums kanal. 

Efter en häftig brand 1904 flyttades verksamheten successivt till varvet i hamnen och omkring 1913 hade Kockums helt lämnat området, lagom till öppnandet av den berömda Baltiska utställningen 1914. Ödetomten längs paradgatan Fersens väg doldes av ett enkelt plank.

Läs även: Kärleksgatan en rar väg.

Då första världskriget utbröt 1914 kom exploateringen av det forna industriområdet av sig. Erik Bülow-Hübe som var förste stadsingenjör i Malmö 1921 till 1946 lät stadsplanera området. Bostadshus och två offentliga byggnader skulle uppföras. Initiativet gick till den blivande byggmästaren Eric Sigfrid Persson. Davidshallstorg som fick sitt namn redan 1919 skulle bli vackert, ett föredöme.

Persson engagerade några av stadens verksamma arkitekter. En av dem var Yngve Herrström, en annan var Birger Linderoth som lite försiktigt började med att uppföra södra hörnet vid Davidshallsgatan och Kärleksgatan 1928. Andra arkitekter som var ritade husen runt torget var Frans Evers och Axel Stenberg.

 

Davidshallstorg i Malmö 1947. Foto: Sydsvenskan.

Eric Sigfrid Persson köpte upp fler tomter längs det planerade torgets västra sida. Där lät han uppföra sex byggnader i rad, varannan med putsad fasad och varannan med tegel, efter ritningar av Yngve Herrström och Birger Linderoth. Bottenplanet kantades av småbutiker i kontinental stil. Ost och smör, frukt och grönsaker, tavlor och trikåer, ett kafé och en restaurang. En frisörsalong såklart. Och ett Systembolag. Mellan butiksfönstren placerades det mattglasade strama lampor och byggnaderna försöks med konstnärligt utformade räcken och stiliserade dekorer. Allt stod klart 1932.

På torgets södra kortsida (idag parkering) skulle ett nytt stadsbibliotek uppföras, och i andra änden skulle ett nytt polishus utgöra en monumental fond. Bara polishuset blev verklighet, och det på en tomt som låg i utkanten av Kockumsområdet. Arkitekten Frans Evers hus är ett tydligt exempel på nordisk klassicism, även kallad tjugotalsklassicism. En byggstrejk försenade bygget som stod klart först vid mitten av trettiotalet. Huset var då oputsat och en våning lägre än idag. Test

Davidshallstorg sett från tomten som ännu inte är bebyggd med polishuset. Bild ur Malmö stads historia.

Lite drygt tio senare – 1945 – kantades torget och några omgivande gator med följande butiker:

Davidshallstorgs västra sida:

Nr 1. Systembolaget. Läs mer här.

Nr 3. Davidshalls blomsterhandel, Fors café, Malmö Foto & Radio, Parfymeri Campana och Tornkvists smöraffär.

Nr 5. Malmö Fiskcentral, Nilssons skrädderi, Elegant hatt & kostympresseri.

Nr 7. Lucullus restaurang.

Nr 9. Grand salong (damfrisör), Johnssons konditori, Pärs Kemtvätt och Lindes skrädderiverkstad.

Davidshallstorgs östra sida:

Nr 2: Ranbos café.

Nr 4: Femina skönhetsvård.

Nr 6: Oriental kaffeimport Aroma.

Nr 8: Jönssons sybehörsaffär, Löfgrens tebrödsbageri, Malmö el reparationsaffär och Nilssons bosättningsaffär.

Nr 10: Holms köttaffär, Svenssons damfrisering.

Kärleksgatan (mellan Davidshallgatan och torget): 

Nr 5 (norra sidan): Cigarraffären centrum, Margo damkonfektion, Salong Greta och Nilssons skoaffär.

Nr: 4: Fäldts pälsvaruaffär och Öresundsfiskarnas eftr.

Nr 6: Modeateljé Maria, Anna Rydéns hembageri och Sandbergs fruktaffär.

Storgatan (södra sidan mellan Davidshallsgatan och Fersens väg): 

Nr 24 (hörnet mot Davidshallsgatan): Solidar.

Nr 26: Johansson & Björk frisersalong, Johanssons fruktaffär, Larssons fruktaffär, Lecanders damfrisering och Winbergs blomsterhandel.

Nr 28: Eklunds skomakeri.

Nr 30 Jönssons skrädderi och (hörnan av Kockumsgatan) Johanssons eftr. speceriaffär.

 

Storgatan (norra sidan mellan Davidshallsgatan och Fersens väg): 

Nr 41 Erres möbelaffär, Bruhns pälsateljé och Mathiassons cigarraffär.

Nr 43: Polishuset.

Nr 47: Maravianskv syateljé och Nilssons damfrisersalong.

Nr 49 (egentligen Fersens väg 4): Fersens konditori.

Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 25 juni 2016 • Uppdaterad 29 september 2016

Bland sillagummor och kalkgubbar

Limhamn är en industriell produkt. En biprodukt, skulle man till och med kunna säga.

Sillagumman med rullebören är ett rart minne från flydda dagar. Men Limhamn och dess ursprung ska snarare relateras till kalk, gubbar och radhusbosättningen Stormby.

Det är lätt att föreställa sig Limhamn som ett fiskeläge, en kustort som levde av det som havet hade att erbjuda. Man kan möjligen också tänka att sig att ordleden lim har med fisklim att göra. Men så är inte fallet.

Visst har man fiskat här sedan medeltiden. Som vid ”Wintrie bro”, en stenpir nedanför Bunkeflo där man förr landade fångsten. Men att fiska, det gjordes å andra sidan längs hela den skånska kusten – det görs inte nödvändigtvis i ett fiskeläge.

I gamla dagar hörde sillagummorna med sina rullebörer till Malmös gatumiljö. Fiskarhustrurna från Limhamn åkte ”sillabanan”, med någon av de första avgångarna runt klockan sex och sju på morgonen. De löste fjärdeklassbiljett, det vill säga ståplats i godsvagn. Det var ändå bättre än att gå hela vägen som fiskmånglarna gjorde före 1889.

Men ”sillatåget” var först och främst en godsbana för cementbolagets produkter.
Grundbetydelsen av ordet lim är kalk. Ordet användes också i betydelse klibba och smeta. Kalk var en viktig beståndsdel i murbruk och puts redan på medeltiden.

Limhamn omtalas första gången 1522, men på en karta över Hyllie socken från 1660 är Limhamn bara en liten prick i det nordliga hörnet, markerad med tecken för hus och trädgård på en vång som betecknas som ”Betesmarck, fordom opgraffen till Limbhamdn och dess kalcke bruket”. Samtidigt är Hyllie by – vars namn är känt sedan 1100-talet – utmärkt med trettiotalet hus runt kyrkan och fägata ner till havet. Den motsvaras idag av Hyllie kyrkoväg.

Även om de flesta av gårdarna kom att flytta ut från bygatan i samband med enskiftet 1809 är det medeltida vägnätet delvis bevarat med Svennedalsvägen och Östra Hyllievägen. Kvar finns också byns ”vanning”, kallad Killan (Tjillan), idag nästan igenväxt. Den medeltida kyrkan revs 1889, men den vackra kyrkogården som bör vara Malmös minsta och kanske äldsta uppbär ännu kors och gravstenar, en del av dem är daterade på 1700-talet. Här har Hylliebor begravts i minst 700 år.

Även byarna med marker i omnejden har en historia längre än Limhamns: Bunkeflo (belagt 1289), Vintrie (medeltiden) och Naffentorp (1346). Det östligaste huset i Bunkeflo by kallat ”Röven” är borta. Kvar finns Naffentorpsgården och Petersborg, den senare sägs vara Sveriges minsta fideikommiss – i släkten Bagers ägo sedan 1717.

Sedan medeltiden var kalkbrytning en viktig binäring för bönderna i bygden. Den ytligt liggande kalkstenen grävdes upp, eller plockades på stranden, för att sedan brännas i primitiva ugnar.

På 1500-talet var efterfrågan på kalk stor, inte minst från Malmö där det under en storhetstid uppfördes många nya byggnader. I en skrivelse från 1606 benämns Limhamn som tilläggsplats för skepp. Ett första privilegium för att bryta kalk utfärdades 1622. Tre holländare fick ensamrätt på kalkbrytning, kalkbränning inom 10 mils radie och på kalkexport. Samtidigt togs den första industriella kalkugnen i drift. Privilegiet att bryta och bränna kalksten i Limhamn skulle gengäldas med leveranser till de kungliga byggena i det danska riket.

Den förmögne Köpenhamnsborgaren Bartolomeus Haagensen tog över privilegiet och gjorde kalkbruket till ett blomstrande företag. Han fick också tillstånd att anlägga en hamn. En sådan – fem fot djup – benämnd Hyllie hamn finns inritad på en svensk karta från 1644.

Runt 1650 tar Bartolumeus Mikkelsen över rörelsen, genom att gifta sig med Haagensens änka. Några år senare flyttar den nye ägaren till ”Limbhaffuen”. Det har hävdats att han skulle ha bosatt sig på Limhamnsgården, men det kan inte stämma. Den gården uppfördes först på 1830-talet.

Mikkelsen satt nu på en guldgruva. Men en svensk kung kom att rubba hans cirklar. När Skåne kom under svensk kontroll 1658 tappade han sina privilegier och riskerade att förlora sina ägor. Han ansågs sig inte ha något att vinna på svenskt styre. Kalkbaronen blev ledare för en sammansvärjning som gick ut på att hjälpa danskarna till ett återerövrande. Planen var att 800 danskar skulle landstiga i Limhamn och släppas in genom stadsportarna.

Den så kallade Malmösammansvärjningen misslyckades dock. De danska skeppen seglade fel och gick på grund vid Saltholm. Planerna avslöjades och Mikkelsen miste istället hela stycket. Han blev två dagar före jul 1659 halshuggen på Stortorget i Malmö.

Den Mikkelsenska egendomen plundrades, änkan kördes på porten och kalkbruket tillföll den svenska Kronan. De efterföljande åren, under de skånska krigen, låg kalkverksamheten helt eller delvis nere. 1709 raserades hela anläggningen av danska trupper.

Det var två inflyttade tyskar som återupptog verksamheten: Ernst Heinrich Stein och hans svärson Frans Suell d ä. Den senare tog över 1728 och fick kalkbruket att blomstra under industriella former. Kalksten bröts ur brott och brändes med importerad stenkol som lossades på redden.

När Carl von Linné företog sin skånska resa 1749 var det sonen Niclas Suell som var värd och förevisade verksamheten. Samma år föddes en ogenomförbar idé att ersätta den gamla träbryggan utanför kalkbruket med en hamn, i brist på sådan i Malmö.

En hamn blev det till slut, men i Malmö. Initiativtagare till den var Frans Suell d y, sonson till den äldre, som också blev ny ägare till kalkbruket. Genom enskiftet på 1790-talet skapade han egendomen Annatorp – efter hustrun Anna af Trolle. För att få arbetsfolk till kalkbruket och de stora odlingsfälten lät han iordningställa sju torpställen och ytterligare en samling torp på sin äga Hindby nr 5. Dessa torp utlagda på sämsta marken nära havet kom att kallas Stormby.

Frans Suell deltog aktivt i planeringen att skapa Limhamns första radhusområde, för den tidens kärnfamiljer. Sexton likadana numrerade hus uppfördes i två räta rader, alla med lika stora tomter – med vägar, ett centralt beläget torg och en skola med anställd skolmästare. Inflyttning skedde 1799, eller något år tidigare.

Stormby från en karta daterad 1794. Byn låg på en yta som idag avgränsas av Nordanväg, Beleshögsvägen, Vittskövlegatan och Geijersgatan.

Stormby bör ha legat på en yta som idag avgränsas av Nordanväg, Beleshögsvägen, Vittskövlegatan och Geijersgatan. Men några spår av byn finns inte, knappt heller några uppgifter om vilka som bodde där. Man vet bara att de hade dagsverkeskyldighet till Annatorps gård.

Experimentet varade i 35 år. Stormbyborna började flytta närmare bruket eller ner till det fiskeläge som nu börjat växa. Endast några enstaka äldre bodde kvar i byn som raserades helt, möjligen på sena 1870-talet.

På 1820-talet utgjorde fiskare och sjöfolk bara en liten del av befolkningen. Sillen gick förvisso till, och utgjorde inte minst en viktig del av födan för dem som arbetade på bruket. Men framväxten av Limhamn ska först och främst ses som en del av en stor samhällsomvandling, industrialismens framväxt och en omfattande urbanisering. Industrisamhället Limhamn expanderade runt cementtillverkningen.

Den moderna cementen, Portlandscement, uppfanns på 1820-talet i England. Kalken blev en viktig råvara för tillverkningen av cement. Nu var det släkten Kockum som satt på en guldgruva. De hade genom arv tagit över bruket.

På 1850-talet utökades bruket med fyra nya kalkugnar. Då fanns det ett femtiotal kalkbrott runtom i Limhamn. Störst av dem var Limhamnsbrottet som låg vid nuvarande Limhamns idrottsplats. Det lades ner 1890 och ersattes av Annetorpsbrottet som hade påbörjats 1866, alldeles bredvid den gamla gården Annatorp där kalkbrottets jättehål ännu i våra dagar kan beskådas.

Annetorps kalkbrott – det vill säga det kalkbrott som ligger övergivet idag på Limhamn. Så här såg det ut på den gamla tiden, med pumpmölla och vägen ut till den enkla utlastningsbryggan som låg på Sibbarp. Teckningen utgör en del av Förenade kalkbrottens brevpapper från 1880-talet.

Behovet av cement ökade under den industriella expansionen på 1860-talet och 1871 bildades Skånska Cement AB. Förutom industrimannen Frans Henrik Kockum och andra kapitalstarka godsägare och riksdagsmän fanns kung Oscar II bland aktieägarna.

Från brotten transporterades nu kalken på hästdragna vagnar på en smalspårig järnväg till en brygga, för vidare transport till cementfabriken i Lomma där Kockum hade en tegelfabrik. I Lomma fanns den andra viktiga råvaran för cementtillverkning, nämligen lera.

På den övre delen av denna teckning ses de gamla kalkugnarna med en bostadslänga. På den nedre delen framträder den nyare anläggningen med kalkugn som uppfördes av R F Berg i mitten av 1870-talet. Teckningen utgör en del av Förenade kalkbrottens brevpapper från 1880-talet.

1873 anställdes en driftig ingenjör som disponent för Skånska Cement AB. Han vara bara 27 år, kom från Stockholm och hette Rudolf Fredrik Berg. Han kom att få gigantisk betydelse för det Limhamn som ännu saknade en hamn i modern mening.

I november 1880 hade man börjat staka ut Norra fiskehamnen och två år senare pålades södra hamnarmen. Det var ingenjören Berg som ledde arbetet. Fyllningsmaterialet kom från bruken.

Limhamns hamn under uppbyggnad 1889, under ledning av ingenjör R F Berg. Bilden är tagen från cementfabrikens nybyggda huvudskorsten. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).

Efterfrågan på cement ökade i Sverige och importen var stor. Kalktransporterna drogs från och med maj 1884 med ånglok på den järnväg som senare skulle kallas ”brottets bana”. Fyra år senare började man bygga en ny fabrik för cementtillverkning i Limhamn och grävde ut Cementhamnen.

Patriarken R F Berg var inte bara initiativtagare till hamnen och Malmö-Limhamns järnväg (1889), utan också till avknoppningen Skånska Cementgjuteriet (sedermera Skanska). Han var nykterist och frikyrklig, och hade ett starkt socialt engagemang. Han var involverad i egnahemsrörelsen och Malmö Ångköks AB med hotell Temperance i Malmö – det vill säga nyttig kost och bra logi för mindre bemedlade. Han var initiativtagare till

Malmös första arbetsförmedling och var också mannen bakom Malmö handelsgymnasium.
Företagaren Berg hade affärer i Nya Asfalt AB, Sydkraft, Malmö Snickerifabrik (Tarkett) och Lomma Eternit. Han var också ledamot av Malmö stadsfullmäktige. Politikern Berg intog till en början en strikt arbetsgivarhållning och var fientligt inställd till de socialistiska idéerna som hörde tiden till.

Berg som gick under smeknamnen ”Limhamnskungen” och ”Cementjesus” intog en faderlig och beskyddande roll gentemot sina arbetare. Men efter en facklig konflikt i Lomma fick han en mer ödmjuk inställning gentemot arbetarrörelsen och bildade en jämbördig motpart i Allmänna arbetsgivareföreningen. Han anses var en föregångare till den samförståndsanda som långt senare kom att känneteckna den svenska modellen.

När R F Berg avled 1907 uppges bortåt 700 personer, även många arbetare och fiskare, ha deltagit i begravningsprocessionen. Under hans tid hade det Limhamn som tidigare knappt synts på kartan på kort tid vuxit sig stort nog att 1886 utgöra ett municipalsamhälle.

Året innan Berg avled upphörde Hyllie by att vara huvudort i Hyllie landskommun; detta i samband med att Hyllie uppgick i Limhamn som samtidigt blev köping.

Köpingen Limhamn hade runt 10 000 invånare när den inkorporerades med Malmö 1915.

Denna vy över gamla Limhamn sägs vara fångad av R F Berg själv. Bilden är tagen från cementfabrikens nybyggda huvudskorsten, möjligen så tidigt som 1887. Här syns den enkelspåriga järnvägen som viker av till vänster mot Limhamnsbrottet (vid nuvarande idrottsplatsen). I förgrunden ligger snickerifabrikens bostadshus och bakom det Limhamns missionshus, ett annat av R F Bergs verk. (Bild tillhörande Jan Troells samling, ur boken ”Malmö-Limhamns järnväg 1889-1989 – Sillabanan 100 år” av Håkan Olsson.
Ur Limhamns kalkbrott forslades kalksten på rälsvagnar som drogs med hästar, för vidare transport till cementfabriken. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).
Gamla Limhamn i ett nötskal. Här hänger en fiskarhustru upp nät på tork medan cementfabriken tornar upp sig i bakgrunden. Mellan gammalt och nytt passerar det lilla ångloket på ”brottets bana”. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).

Läs mer: ”Det lilla cementgjuteriet” av Ingemar Wickström i Elbogen 1988. ”Malmö-Limhamns järnväg 1889-1989 – Sillabanan 100 år” av Håkan Olsson. Och ur Limhamniana: ”Från kalkhamn till storstadsdel” av Olle Hellander, ”Kalksten och kalkstensbrytning i Limhamn”, av Gerhard Regnéll, ”Limhamn från sjösidan” av Agda Olsson, ”Stormy – en försvunnen by vid Fosie strand” av Eva Dalin samt ”Några data om den tidigare kalkbrytningen vid Limhamn” av Gösta Fredriksson. Samt ”Limhamns kalkbrott – industrihistoriska lämningar” av Olga Schlyter och ”Eurocs kontorsbyggnad – dokumentation och riktlinjer inför ombyggnad” av Olga Schlyter och Maria Lundberg. 

Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 21 maj 2016 • Uppdaterad 2 juni 2016

Kockums holme gav namn åt gata

Hörnet av Fersens väg och Holmgatan, som korsningen såg ut i slutet av 1950-talet. I den tomma hörnlokalen låg en gång Fersens vägs cykel. Husraden är från tiden runt 1890. Bilden är tagen av brandförmannen Göte Lindberg.

Ett fotografi från sena 1950-talet ger oss en bild av ett annat Davidshall.

Husraden längs Holmgatan uppfördes runt 1890, alldeles i utkanten av Kockums mekaniska verkstad.

Frans Henrik Kockum hade gjort sig en förmögenhet på tobak. År 1838 köpte han en tomt utanför stan där han lät uppföra en sommarvilla och anlägga en privat, men för allmänheten öppen park runt en damm med en holme. Den holmen fick också ge namn åt sommarvillan, och senare även åt Holmgatan.

Läs mer: Kärleksgatan – en rar väg.

Norr om parken, där vi idag hittar Davidshallstorg, lät Frans Henrik Kockum 1840 inrätta ett gjuteri med en mekanisk verkstad. År 1842 hade 60 arbetare sysselsättning vid verkstaden och trettio år senare var antalet anställda drygt 700.

Läs mer: Kockums hallar och Davidshall.

Brukspatron Frans Henrik Kockum var smart. Han köpte och styckade upp mark för mindre gathus till arbetarna med familjer som många gånger kommit från landsbygden för att söka arbete i staden. På så sätt tillkom området Lugnet.

Läs mer: Kockumska kanalen.

Men han och hans söner, som tog över 1875, ägde också andra fastigheter. Några av dem kom att ligga på Holmgatan. Med tiden hade nämligen Kockums mekaniska verkstad till ytan vuxit så pass att parken med damm och holme hade offrats. Därmed fanns det också plats att uppföra en del två- och trevåningshus. Så skedde runt decennieskiftet 1890.

De boningshusen syns ännu på bilden ovan, med Fersens väg (före detta Villagatan) till vänster och med Holmgatan rakt fram. Längre ner på Holmgatan, i hörnet av Jörgen Ankersgatan, ser vi ett nybyggt kontors- och bostadshus med bland annat ett postkontor. Det huset uppfördes 1957.

Placerad i hörnet av Fersens väg och Helmfeltsgatan tog fotografen Göte Lindberg ett fotografi, alltså någon gång efter 1957, men inte senare än 1960 då de två husen på södra delen av Holmgatan (kvarteret Zebran, mellan Fersens väg och Rönngatan) ersattes av dagens komplex efter ritningar av Fritz Jaenecke.

Vid Holmgatans norra sida, i kvarteret Haren, ersattes de tre hitersta byggnaderna med en sjuvåningsbyggnad byggd i två etapper mellan åren 1960 och 1962. De två sista husen i norra raden, ner mot hörnet av Jörgen Ankersgatan, revs först 1975 och tomten försågs med den fantasilösa tegelkolossen som kan anas bakom träden på den nytagna bilden.

De andra delarna av kvarteret Haren, som ligger utanför bildens vänstra kant och som bland annat vetter mot Erik Dahlbergsgatan, tillkom på 1920-talet och efter det att Kockums hade lämnat Davidshall 1913. Och där, djupt inne i kvarteret finns möjligen en liten rest av industriområdet.

Inne på parkeringen bakom Glassfabriken på Holmgatan finns en förrådsvägg med handslaget tegel (se bild längst ner). Den utgör sannolikt en rest av den magasinsbyggnad eller den mur som en gång avgränsade gårdarna på Holmgatan mot det kockumska industriområdet och de järnvägsspår som ledde in till gjuteriet.

Samma hörn idag. De höga husen på vardera sida om Holmgatan uppfördes i början av 1960-talet. Den högra efter ritningar av Fritz Jaenecke som även är en av arkitekterna bakom Malmö stadion. Foto: Martin Andersson
Hörnet av Fersens väg och Holmgatan runt 1959. Fotograf är Harry Lindholm, lektor i fysik på Latinskolan.
Fersens väg några år efter Baltiska utställningen. Fotografen står på en balkong högt upp på före detta hotell Fersen. Gatan nere till höger är Helmfeltsgatan. Foto: Sydsvenskan.
Samma gathörn som ovan, fotograferat 1953. Foto: Sydsvenskan.
Hörnet av Holmgatan och Jörgen Ankersgatan, där det 1957 uppfördes ett kontors- och bostadshus med postkontor.
Möjligen en bit av den mur eller det magasin/gårdhus som en gång skiljde gårdarna från Kockums industriområdet vid Davidshall. Foto: Martin Andersson
Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 5 mars 2016 • Uppdaterad 4 mars 2016

Vid Kärleksgatans ände?

Holmen, de Kockums ägorna, i konstnären J Margetins tolkning. Målningen som är signerad 1965 pryder en vägg i hotell Savoys festvåning. Om karusellen kan man läsa här.

Kärleksgatan saknar vägs ände. Vad gäller namnets ursprung.

I artikeln ”Kärleksgatan – en rar väg” frestades jag att dryfta en teori om att det möjligen finns ett samband mellan gatunamnet Kärleksgatan och den romantiska och för allmänheten öppna park som hörde till Frans Henrik Kockums egendom ”Holmen”, anlagd i slutet av 1830-talet. Det var nämligen i samma veva (1842) som namnet Kärleksgränd förekommer i skrift för första gången. Detta folkliga namn blev officiellt befäst som Kärleksgatan år 1879.

Läs först: Kärleksgatan – en rar väg.

En annan intressant teori vad gäller namnets uppkomst har Christer Stridh. Han skriver i ett inskickat mejl att den folkliga namngivningen istället har med Kockums gjuteri att göra. Verkstaden låg vid denna tid där vi idag hittar Davidshallstorg. På avlöningsdagen ska arbetarnas kvinnor ha väntat vid utgången för att fånga upp männen innan de hann spendera pengarna på krogen. Hustrurna skulle då ha mött upp på den väg som kom att kallas Kärleksgatan. Stridh menar att vägen har sin motsvarighet i Arlöv där Kärleksgatan ledde till och från Svenska Järnvägsverkstäderna.

Kvinnor och barn i Kockums arbetarbostäder i hörnet Kärleksgatan och Södra Förstadsgatan. Bilden tagen sent 1910-tal. Sydsvenskans bildarkiv.

Det är en intressant teori. Dock ska man betänka att samma adress förekommer på sex ställen i Sverige, varav fem i Skåne: Malmö, Arlöv, Yngsjö, Sjöbo och Veberöd. Kärleksvägen finns också på sex olika svenska orter, varav en är Vellinge. Därtill finns det 46 Kärleksstigen i Sverige – ej inräknat Kärleksstigen från min barndoms Barsebäckshamn, idag kallad Ruffens gränd.

Christer Stridh menar också att den del som idag heter Kärleksgatan – och som då ledde in till Kockums verkstad – torde vara den ursprungliga Kärleksgränden, till skillnad från den del som senare kom att döpas om till Jörgen Ankersgatan. På den punkten har han troligen rätt. Men då måste man gå tillbaka till mitten av 1700-talet.

På Peter Kocks karta från 1765 (efter underlag från 1697, av  fortifikationslöjtnanten Claes Bödker) syns en väg som leder från Södra landsvägen och västerut, mellan och till de dammar och gamla lertäkter som vid denna tid låg i området. Till den största dammen hör en holme. Det är den som kommer att ge namn åt Kockums äga Holmen, och långt senare Holmgatan.

Men redan på en karta från 1794 har denna väg förlängts i en båge söderut till vägen som kommer att heta Östra Rönneholmsvägen i vår tid. Det är ungefär samma sträcka som numera utgör Kärleksgatan och Jörgen Ankersgatan. Den kunskapen ger oss emellertid ingen ledtråd om gatunamnets uppkomst.

Inte heller historikern Helge Andersson ger oss något uppslag än det mest självklara, när han skrev om Kärleksgatan i Skånska Dagbladet i mars 1993: ”I det gamla Malmö gjorde svärmade par gärna romantiska promenader längs den slingrande gångstig ut mot egendomarna Pilstorp och Rönneholm.”

Det är alltså fullt möjligt att ”kärleksstråket” var känt bland Malmöborna långt innan Frans Henrik Kockum exploaterade området samt förvandlade dammen, holmen och grönskan till en romantisk parkanläggning som var öppen för allmänheten. Om man får tro en av de väggmålningar (daterade 1965) som pryder den gamla festvåningen på Savoy fanns det för övrigt även ett lusthus på holmen.

Karta från 1765. Med vägen som ska komma att kallas Kärleksgatan utmärkt.
Karta från 1812. Med vägen som ska komma att kallas Kärleksgatan utpekad.
Karta från 1850.

***

Som en parentes kan tilläggas att det inne på gården i kvarteret Haren på adressen Erik Dahlbergsgatan 6 finns en en gammal lind som kan vara en sista rest från Holmens park. Om det stämmer, och det vill man gärna tro, är den minst 150 år gammal. Lindar kan bli gamla.

***

Så till frågan om det tilltänkta namnbytet.

Den södra delen av Kärleksgatan bytte redan 1904 namn till Jörgen Ankersgatan och tjugo år senare ansökte fastighetsägaren längs den kvarvarande delen (mellan Davidshallstorg och Södra Förstadsgatan) om ett namnbyte till Kockumsgatan (som ännu inte var upptaget).

Kan denna misslyckade ansökan ge svar på namnets ursprung? Men, nej. Stadsfullmäktiges protokoll med bihang ger inga svar.

Stadsfullmäktige och spårvägsman C H Blomkvist motsatte sig ett namnbyte och stadsläkaren Otto Gröné fann skälen till ett byte magert. Ordföranden, tillika socialdemokratisk riksdagsman, Nils Persson ansåg emellertid att ”han för sin del ansett det självklart, att fastighetsägarnas ifrågavarande framställning skulle bifallas med hänsyn till det nuvarande gatunamnets beskaffenhet”.

Med andra ord: namnet ansågs lite pinsamt och kunde tolkas som en mindre ”fin” adress. Uppenbart fann Stadsfullmäktige inget fog för den tolkningen. Varför ansökan avslog. Tilläggas ska att ett antal hyresgäster längs gatan inkommit med en egen skrivelse med förklaringen ”att vi finna gatans nuvarande namn vackert och gammeldags stilfullt och därför helst önska det bibehållet”.

En av de fastighetsägare som ville få ett namnbyte till stånd var direktör J Ohlsson. Han drev det mycket framgångsrika Ohlssons beklädnadsmagasin med två butiker, en på Stortorget i hörnet av Södergatan, och en på Kärleksgatan.

Kommunalrådet och riksdagsledamoten Bertil Persson är uppväxt på Kärleksgatan och berättar i ett mejl sina minnen från kvarteren under och efter andra världskriget, här delvis återgivna:

”På Södra sidan mellan S Förstadsgatan och Davidshallsgatan låg Ohlssons Beklädnads ena butik, och den fyllde båda fastigheternas tre nedre våningar. Familjen Tor och Stina Pacini Ohlsson bodde på övervåningarna i Kärleksgatan 2A. (Vi i våningen under). Och i båda butikerna fanns utöver konfektionen, även herr- och damskrädderier. Stina Pacinis välskrivna, och av Åke Arenhill illustrerade, annonser varje vecka hörde till det mest lästa  i Sydsvenskan. 

Ohlssons Beklädnad med sin exklusivaste butik i hörnhuset vid Stortorget, och den mera normala på Kärleksgatan hörde till de allra främsta i landet. Varje ny säsong kom Dior, Balmain eller Chanel hit för att hålla mannekänguppvisning i Stadsteaterns foajé, och fönstren vid Stortorget skyltades upp med Diors original. Som snabbt såldes slut. ‘Det finns inget att ha i stallet som en Dior-dräkt – den håller alltid passformen’ fick man ibland höra på större gårdar.

Varje skyltsöndagskväll bjöd Ohlssons Beklädnad på showföreställning i ett av sina skyltfönster både på Kärleksgatan och Stortorget. 

Mittemot – på Kärleksgatan 1 – fanns också en klädesbutik, men bara för herrar. Och ett par trappor upp höll Malmönazisterna till under Per Engdahls ledning, med sina anföranden och Hitlerhälsningar. Ofta väntade gäng med Malmöynglingar på dem efter mötena för att ge dem stryk.”

Realisation och kö till Ohlssons butik på Kärleksgatan 1953. Sydsvenskans bildarkiv.
Ohlssons på hörnet Davidshallsgatan och Kärleksgatan 1953.
Skoavdelningen på Ohlssons Beklädnads. Adress: Kärleksgatan. År: 1941.
Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 28 mars 2015 • Uppdaterad 22 juni 2015

Kockums kära karusell

Kockumska karusellen i Holmens park. Litografi av C C Dahlberg.

Malmö var en nöjesmetropol redan på 1840-talet.

Industrimannen Frans Henrik Kockum, samme man som gav Malmö stämpeln varvs- och industristad, hade även en mer lättsam sida. Han var nöjesprofil. Dels ägde han värdshuset Stadt Hamburg fram till 1850. Dels försåg han staden med ett ”tivoli”, det vill säga en karusell. Mer än så krävdes inte av en förlustelse på denna tid, för att Malmöborna skulle vallfärda uppför Kärleksgränd  i den södra förstaden.

Karusellen som tillverkats på Kockums mekaniska verkstad – där Davidshallstorg ligger idag – placerades i parken vid Kockums sommarvilla Holmen, det vill säga någonstans mittemot Magistratsparken.

I Malmö Tidning den 26 april 1845 stod att läsa: I den undersköna trädgården låg, ”i närheten af ett feernas lusthus, en den elegantaste karusellbyggnad, prydd med dekorationer i bländande färgskiftingar. Kupolens emalj, draperingarne under taklisten, pelarens koncisa former och distanser, fotens och trappornes och det helas och hwarje särskild dels regelbundna prakt göra den till ett lysande mästerstycke, som, för att rätt beskrifwas, fordrar en lång skickligare penna än wår. En karusell med den vackraste ångwagnsträng bebor denna sköna paviljong, som redan i morgon öppnas för allmänheten. […]

Till sommaren skall det, till hwilket troligen ingen svensk stad ännu äger något motstycke i samma slag, afgå till hufwudstaden, der det blir en utsökt prydnad för sin tid”. 

Om man får tro Folke Nosslin, författare till minnesboken ”Kockums mekaniska verkstads AB. Malmö 1840-1940”, var denna karusellversion inte ångdriven – vilket man kunde förledas att tro, på grund av ett litet låtsaslokomotiv med vagnar på spår. Karusellen drevs troligen av ett par hästar under golvet, innan de senare blev utbytta mot ångkraft.

Nöjesetablissemanget som växte blev under några somrar på 1840-talet ett återkommande och livligt populärt nöje för Malmöborna. Och inte minst bra reklam för tillverkaren. Sommaren 1847 besöktes nöjesparken av skalden och journalisten Oskar Patrik Sturtzenbecker som i ”Nya kinesiska bref” i Aftonbladet skrev om tivolit: ”En anläggning, för hwilken Malmö egentligen har att tacka den i så många industriella riktningar verksamma och med rätta allmänt aktade medborgaren F Kockum. Den kan visserligen icke mäta sig med Köpenhamns widtberömda tivoli, men utmärker sig genom smak och fyndig behandling af ett knappt utrymme”.

De Kockumtillverkade karusellerna uppges snurra även i flera ej namngivna skånska städer, samt i Stockholm, Kristiania (Oslo) och Helsingfors.

Under senare år av 1840-talet gjorde traktören Jöns Magnus Fick utvärdshuset Mon-Bijou (idag skola) till stadens stora nöjescentrum. Därmed svalnade intresset för det lilla tivolit i Holmens parkanläggning, som därmed upphörde i samma veva.

Holmen med villa och park försvann 1902. På tomten byggdes flera bostadshus. På gården till Östra Rönneholmsvägen 7 – vid den så kallade Kockumsgången – finns sedan 1986 ett mindre lusthus, till minne utformad som en karusell.

Vid vattenkonsten i passagen mellan Östra Rönneholmsvägen 9 och 11 stod en byst av F H Kockum. Den stals men har ersatts av en ny som kan skådas i foajén till nummer 7. Sist men inte minst kan det tilläggas att de tre pollare som står framför passagen för bara några tiotal år sedan användes för att förtöja fartyg på varvet.

Läs också om Kockumska kanalen samt Kockum och kärleken.

Frans Henrik Kockum Försvunna Malmö 14 mars 2015 • Uppdaterad 27 mars 2015

Kockumska kanalen

Möjligen den enda avbildningen av Verkstadskanalen. Mitt i bildens övre del markeras den som en ljus sträng. Den ser smal ut, men är i verkligheten 6 meter bred och 140 meter lång. Litografi från omslag till priskurant från 1866.

Att Verkstadsgatan en gång var en del av stadskanalen är svårt att föreställa sig. Det var naturligtvis innan Davidshallstorg var utlagt, bostadsområdet byggt och polishuset uppfört. Det var på den tiden då Kockums mekaniska verkstad tillverkade spisar, lantbruksmaskiner, järnvägsvagnar och karuseller på området.

Det är inte känt om Frans Henrik Kockum d ä umgicks med planer på att starta en järnindustri i den södra förstaden redan när han 1838 förvärvade egendomen Holmen av änkefru Christina Margaretha Albrecht. Pengarna hade han tjänat genom den tobaksfabrik (före detta Suells) som han tog över vid 24 års ålder. På den inköpta tomten strax norr om Rönneholmsvägen lät han uppföra en villa i italiensk stil och anlade en park vid den holme som var omgiven av en damm och som gett namn åt egendomen och senare år Holmgatan.

Knappt ett år efter köpet av Holmen var han i färd med att starta sin mekaniska verkstad. Brukspatron Kockum förvärvade ytterligare mark och mer därtill, ända fram till 1863 i  takt med fabrikens expansion. Ursprungligen uppförde han åtta byggnader. Fler skulle det bli med åren. Och så grävdes en kanal, mellan stadskanalen och gjuteriet.

Verkstadskanalen kan beskådas på olika kartor. Hur den såg ut, vad exakt den användes till och hur den tillkom är mindre känt. I minnesskriften ”Kockums mekaniska verkstads AB. Malmö 1840–1940” finns några rader om kanalen. Man kan möjligen tänka sig att gjuteriet krävde vatten för exempelvis kylning, men huvudsyfte var enligt skriften att ”skaffa vattenförbindelse med hamnen”. Framför allt fick kanalen betydelse för pråmtransport av kol, järn, timmer med mera från skutor och skepp i hamnen.

Kanalbyggets kostnad av 5 200 riksdaler finns upptagen i 1845 års räkenskaper. Vidare får vi reda på att kanalen var 234 alnar lång, 22 fot bred och 5 fot djup. Till en modern måttenhet  omräknat blir det ungefär 140, 6,5 respektive 1,5 meter. Det innebär att Verkstadskanalen i längd räknat från Parkkanalen, som längst nådde in under dagens fastighet i hörnet av torget och Storgatan, det vill säga där systembolaget låg mellan åren 1931 och 1977.

Uppenbart kom stickspåret från järnvägen Malmö-Ystad, som anslöt till fabriken västerifrån, att ersätta kanalen. Den så kallade Grevebanan anlades 1874. I slutet av 1880-talet fylldes kanalen igen i samband med att Regementsgatan drogs fram till Villagatan, sedermera Fersens väg.

Stora delar av verkstadsområdet förstördes i en brand 1875 (samma år som Frans Henrik Kockum avled), men det skulle dröja många år innan den mekaniska verkstaden flyttade. Kockum hade redan 1870 inköpt en tomt vid stadens torrdocka där han lät bygga ett första fartyg, Tage Sylvan, sjösatt 1873. Men det var först vid utgången av 1913 som den kockumska fabriksvisslan i södra förstaden tystande.

K som i Kockum och kanal. Nästa två blogginlägg kommer att handla om två andra Kockumska k:n.

Karta som avbildar Kockums egendomar och mekaniska verkstad – med Verkstadskanalen –som området såg ut 1850.
Litografi ur ”Sveriges industriella etablissemang” från 1870-talet. I bildans nederkant ringlar sig Kärleksgränden.
Kockums mekaniska verkstad 1898, med järnvägsspår mellan magasinet och måleriverkstaden till höger.
Verkstäderna sedda från öster. Från 1998 års aktiebrev.
Kockums mekaniska verkstad runt sekelskiftet, med magasin och verkstäder och måleriverkstaden nertill i bild. Skorstenen hör till gjuteriet.
Verkstadsområdet som det såg ut, utan kanal, mellan år 1900 och 1910. B och C i kartans högra del markerar arbetsbostäder.

Kategorier

Senaste kommentarer