Annons:
Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 22 augusti 2016 • Uppdaterad 23 augusti 2016

Modsen som blivit pensionärer

Här är gänget som utmanade polis, lärare och föräldrar i Malmö på 1960-talet.

Man kallade dem mods. Idag är de pensionärer.

För femtio år sedan samlades stadens ungdomar på Gustav Adolfs torg. Polisen ansåg att de störde ordningen och rykte ut med höjda batonger. Fler ungdomar blev arresterade och oroligheterna upprepades under flera sensomrar på 1960-talet.

— Kravaller skulle jag inte kallad det. Plötsligt började någon springa och då hängde man på, säger Håkan Fritz.

I helgen träffades ett tiotal mods ur det så kallade NK-gänget igen. De är mindre kagiga numera. Koreadufflarna är sedan länge borta. Käppar är nya attribut. Men minnena har de kvar.

NK-gänget utanför NK på Lilla Nygatan. Foto: Per ”Vespa” Svensson.

Oroligheterna och bråken med polisen började egentligen med demonstrationerna för Radio Syd. Redan 1964 gick ungdomar i Malmö ut på gatorna för att demonstrera till stöd för ”piratradiodrottningen” Britt Wadner som drev Radio Syd. Med Olof Palme som nytillträdd kommunikationsminister 1965 hade man skrivit om piratradiolagen som kraftigt stärkte och utvidgade befogenheterna mot Britt Wadner. Radio Syd som var den enda radiokanalen som på den tiden sände populärmusik skulle bort.

Läs mer: När modsen spred panik. 

Det är ofrånkomligt att jämföra ungdomsoroligheterna som drabbade Malmö för 50 år med de oroligheter som på senare år flammat upp i staden.

— Det är tuffare idag, det finns inte samma framtidstro. Vi gick en ljus framtid till mötes. Det fanns jobb och billiga bostäder. Den gången var bråken på en helt annan nivå. Vi var inga vandaler. Vi var ganska snälla. Bara lite olydiga. Vi protesterade genom att ha långt hår och häftiga kläder. Det behövdes inte mer, berättar Håkan Fritz och Rickard Herrström.

Droger var mer sällsynt på den tiden.

— Det fanns inga droger i våra kretsar. Men man kände ju en och annan som åkte dit, säger Håkan Fritz.

— Men visst fanns det droger i Malmö. 1964 fanns det inte så mycket, men sen eskalerade det snabbt i mitten av 1960-talet. Drogerna kom med de amerikanska Vietnamdesertörerna. De hade LSD. Och så var det holländare som sålde andra droger, berättar Jörgen ”Stampe” Alfrid.

Alla åldrade mods är idag eniga om en sak. Deras uppror var helt utan politiskt innehåll. Det handlade om identitet. Mycket gick ut på att reta föräldrar och lärarna som svarade med att ge lägre betyg.

— Jag behövde inga betyg, jag skulle ju bli filmstjärna. Men så blev det inte. Sen fick jag ta kvällskurser på Hermods, säger Karin Färdenstam.

NK-gänget brukade samlas utanför, sporadiskt på gräsmattan mot Lilla Nygatan. Där hade man nära till varuhusets utbud av kläder och skivavdelning.  Man umgicks, lyssnade på musik och shoppade de rätta kläderna. Gick på konserter och diskotek, och hängde på Ringbaren vid Södertull eller La Couronne vid Triangeln.

— De var sorglöshet, vi hade en glädje – vi hade helt enkelt kul, säger Peter Hanson.

— Det var coolt att tillhöra gänget. Det kändes nytt. Och så hängde man i skivbaren på NK. Avsikten var ju inte alltid att köpa en skiva, bara att lyssna. Och så i källaren, i Pilebaren, där kunde man beställa en banana split. Den var dyr, kostade fyra och nittiofem. Där satt man och såg cool ut. Jag ägde världen, men jag var tvungen att vara hemma före klockan nio på kvällen, minns Karin Färdenstam.

Musikutbud fanns det gott om i Malmö på den tiden. Många svensk band turnerade och alla de stora banden spelade i Malmö: Rolling Stones, The Who, Kinks och Jimi Hendrix Experience, för att nämna några.

— Vi var bortskämda med musik. Det fanns klubbar överallt. Minns Rolling Stones på Baltiska hallen 1965. Sen cyklade vi till Lund för att vi hade hört att bandet bodde där hos Britt Wadner. Men när vi kom fram hade de nyss åkt, minns Karin Färdensam som bara var fjorton år när hon blev medlem på klubben West End vid Norra Vallgatan.

— Jag smet ut på juldagen för att gå på West End. Jag ljög om min ålder och kom in.

Ett av de viktigaste attributen för modsen vid denna tid var Koreaduffeln. Den köpte man på Engelbrektsboden på Engelbrektsgatan och senare där man nu hittar nya hovrätten.

— Min duffel var full av autografer och var så sliten att jag fick sova med den under kudden för att mamma inte skulle ta den och slänga den, minns Mona Wihlborg.

Lär mer: På Koreaduffelns tid. 

— De utställda brallorna handlade man i en affär i Nyhamn, i Köpenhamn, minns Karin Färdenstam.

Även om modsen idag är lite gråare och lite mindre smidiga så har ränderna inte blekts ur helt.

— Jag vill fortfarande sticka ut lite, klär mig därefter. Men min vinylsamling har jag sålt. Hade 9 500 skivor. Fick en slant för den, berättar Arne Ohlzon.

— Jo, för mig har ränderna gått ur. Idag kan jag erkänna att jag faktiskt gillar Frank Sinatra, det kunde jag inte den gången. Men jag klär mig fortfarande alltid i svart. Då gjorde jag det för att vara cool. Numera är det mer för att det är praktiskt, säger Karin Färdenstam.

Modsen som gjorde ”stan osäker” i mitten av 1960-talet. Femtio år senare möttes de igen. Främre raden från vänster: Christl Mayer, Mona Wihlborg och Håkan Fritz. Mellersta raden: Jörgen ”Stampe” Alfrid, Arne Ohlzon, Rickard Herrström och Ulf ”Flu” Pettersson. Övre raden: Kenneth Svenning, Robert Enarsson, Lars Berggren, Peter Hanson och Karin Färdenstam. Foto: Patrick Persson/Sydsvenskan.
Håkan Fritz och Karin Färdensam pratar om gamla tider. I bakgrunden Rickard Herrström Foto: Patrick Persson/Sydsvenskan.
Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 1 maj 2016

När klasskampen var ung

Förstamajdemonstration på Rörsjömarken under första halvan av 1890-talet.

Upp till kamp! I dag är det 126 år sedan den första demonstrationen på första maj genomfördes i Malmö. År 1890 fanns inte Möllevångstorget. Inte heller Folkets hus. Och den park som anlades av Frans Suell var ännu inte ”folkets”. Arbetarrörelsen hade inte någon fast punkt, annat än en mindre samlingslokal på Majorsgatan.

Läs även: Klassskamp och cykeltramp.

Sveriges första Folkets hus byggdes 1893. Möllevångsparken, som skulle komma att bli Folkets park två år senare, invigdes av Socialdemokratiska föreningen i april 1891. Det året hölls parken öppen för allmänheten från klockan tre, det vill säga efter demonstationen. Med andra ord skulle det dröja många år innan parken blev platsen för förstamajdemonstrationens tal.

Läs även: 126 år av förstamajfirande.

De första åren hölls sluttalen på den leriga Rörsjömarken mellan södra och mellersta förstaden. Ungefär där Tekniska elementarskolan (Pauliskolan) kom att uppföras.

Första demonstrationen 1890 var uppenbart en stor händelse i Malmö. Borgerliga Sydsvenska Dagbladet – som ägnade åtskilligt spaltutrymme åt att skildra begivenheten, både i eftermiddagsupplagan den första och i morgonupplagan dagen därpå.

Redan vid ettiden denna torsdag började arbetarna samlas på Gustav Adolfs torg, ”så kom en och annan fackförening frammarscherande under full musik, och vid tvåtiden voro hela norra och vestra sidorna af torget fyllda med en människoskara, beredd att under flygande fanor – hvaraf åtskilliga med den helt röda revolutionära färgen – och klingande spel tåga ut för att demonstrera.”

Inte bara demonstranter var på plats. ”Vädret var präktigt med ymnigt solljus och nästan sommarvärme” och ”nästan överallt vid torget såg man i fönster och balkonger damer och herrar som valt denna mera lugna plats för att överskåda arbetaretågets förberedelser”.

Även ordningsmakten är på plats, ”representerad av både ridande och gående polis”. På torget uppskattades antalet deltagare till 5 000 personer. Fler skulle tillkomma. ”Ute på Rörsjömarken och de gator och vägar som ledde dit var redan vid 1/2 2 tiden i spridda grupper samlad en ansenlig menniskorskara, särskilda qvinnor och en otalig mängd barn.”

Klockan två startade tåget från Gustav Adolfs torg: ”Vid Rörsjöbron förgrenade sig skaran dels in på Amiralsgatan och Drottninggatan, dels uppåt Södra Promenaden och snart var platsen närmast talarstolen fyld till trängsel, med fanorna närmast.” 

Mötet öppnades av Fredrik Sterky, en pionjär inom socialdemokratiska arbetarrörelsen. ”Efter honom uppträdde flera talare. En typograf Nielsen, som tycktes vara dansk, sparade ej på kraftspråket mot den ‘gudsnådliga konungamakten’, ‘den usla, lumpna och fega riksdagen’, ‘kapitalisternas liberala och reaktionära gristidningar’ o.s.v.”. 

Andra talare representerade Arbetet, herr O Wester och typografen Wessel. Tidningens grundare och talesman Axel Danielsson talade däremot inte. Han hade nyligen släppts från Malmöhus där han avtjänade 18 månaders straff för hädelse. Fängelsetiden tog hårt på honom och det är tänkbart att han var i skick att tala denna dag.

I Sydsvenska Dagbladet uppskattade man publiken till 20 000. Även om man kanske ska ta den siffran med en nypa salt, är det en ansenlig mängd i relation till Malmös befolkning.  År 1890 var invånarna totalt sett inte fler än 50 000.

Trots folkmängden förlöpte mötet ”i lugn och ordning. Att en och annan svimmade i trängseln, vara det enda missöde vi försporde”. 

***

De kommande åren upprepades demonstrationen den första maj, för allmän rösträtt och åttatimmars arbetsdag. Med den skillnaden att tåget efter mötet på Rörsjömarken från 1891 fortsatte till Möllevångsparken där det från klockan tre lockades med dans, gungor, skjutbanor och nykterhetsservering.

1891 rapporterade Sydsvenska Dagbladet pliktskyldigt från evenemanget. Året efter noterade tidningen att ”även qvinnor, ett par hundratal, deltogo i processionen” från Gustav Adolfs torg, via Stora Nygatan och till Rörsjömarken. Totalt uppskattades folkmassan till mellan 10 000 och 15 000 deltagare. Redaktör Axel Danielsson talade detta året, liksom det kommande.

Från samma år rapporterade SDS: ”Ett par tre onyktra gingo visserligen med i processionen, men de voro ej bråkiga, under talet lågo de ‘näsegrus’ ett stycke från ena tribunen, varken klassmedvetna eller öferhuvudtaget medvetna af någonting, utan försänkta i en blid slummer.  Slikt kunde ordningsmakten tolerera och nöjde sig med att anhålla ett par ungdomar som vid Pauli kyrka öfvergingo from sounds to things och handgripligen demonstrerade mot varandra.

År 1893 försiggick demonstrationen som vanligt. Tal hölls av ”folkriksdagsmännen hrr Axel Danielsson och Joh Björkman”. Året därpå var det istället ”literatören Aug. Nilsson och skräddarmästaren A. Bouvin” som talade.

Tydligen var 1895 det sista året med Rörsjömarken som samlingsplats. Dels kom Tekniska läroverket att uppföras på platsen, dels skulle den stora lantbruksutställningen 1896 förläggas på marken vid S:t Pauli kyrka.

Ett par tusen demonstrerande tågade från Gustav Adolfs torg, via Stora Nygatan, genom Studentgatan, över Rörsjöbron (Amiralsbron), längs Drottninggatan förbi Brandstationen, över Paulibron och genom Norregatan och Frans Henriksgatan till den nya samlingspunkten Gasverkstorget. ”Å den jämförelsevis trånga platsen var en talarstol anbragt kring vilken fanor placerades”, kunde man läsa i SDS detta år.

Först från 1916 kom talen den första maj att hållas i Folkens Park.

Läs också: Lista över alla förstamajdemonstrationer i Malmö. 

Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 27 december 2015 • Uppdaterad 18 januari 2016

Hållplats Gustav Adolfs torg

Utsikt över Södra Förstadsbron, senare kallad Davidshallsbron. En hästspårvagn är på väg över, i riktning mot Triangeln. Dahlgrenska stiftelsen är ännu inte uppförd (1903) och Rörsjöbron (senare kallad Amiralsbron) i kanalens fond har ännu inte fått det utseende den fick 1899-1900. På kanalens södra strand kan vi se en så kallad Aspstricka, en reklampelare uppsatt av Skånska Dagbladets grundare Rudolf Asp. Den sattes upp 1895. Bilden är alltså tagen någon av förrförra seklets sista år. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.

Gustav Adolfs torg nästa! Hästspårvagnen rullar vidare genom sekelskiftets Malmö.

När Alice Lyttkens som barn tittade ut genom fönstret från familjens lägenhet i hörnet av Regementsgatan och Södra Förstadsgatan kunde hon se Södra Tull- och Södra Vallgatorna, Malmöbor på promenad längs kanalen och hästspårvagnen på väg över Södra Förstadsbron. Hon föddes 1897 och hennes far Johan Cronqvist var bataljons- och barnläkare med praktik i familjens åttarummare på andra våningen. När vi tittar på bilden ovan delar vi alltså samma utsikt som en gång inspirerade den blivande författaren.

Läs också: ”Det vita giftet” blev rena hälsan.

Södra Förstadsbron var ursprungligen en svängbro som blev fast på 1880-talet. Bron tillkom liksom Schougens bro i samband med utgrävningen av Södra och Östra Förstadskanalerna. Först 1938 fick bron sitt officiella namn, Davidshallsbron uppkallad efter värdshuset Davidshall som mellan åren 1862 och 1886 var Malmös ledande nöjesetablissemang och låg i kvarteret Tigern, alltså just där Lyttkens barndomshem kom att uppföras. Från sitt torn på Södra Vallgatan, på andra sidan kanalen kunde krögaren David Lenander blicka ut över sitt värdshus.

Läs också: David Lenanders tornhus.

Missa inte de andra stoppen i denna serie om hästspårvägen i Malmö: SödervärnSödra FörstadsgatanStortorgetHamnenÖstergatanDrottningtorgetVärnhemLundavägen och Östervärn. Samt som bonus: Hästarnas sorti och Spårvägen på Limhamn

Hästspårvagnen är framme vid Gustav Adolfs torg och rundar den lummiga grönskan på torgets mitt. Valhallas höga hus vid Södra Tullgatan stod färdigt 1903 och längst till vänster, bakom de utfodrade hästarna, syns Stölten & Simmonsens fotografiska magasin. I det låga huset till vänster om Valhalla läser vi på skylten: AB Edvin Nybloms herrekipering och skrädderi. Firman noteras i adresskalendern 1905. Bilden är alltså tagen någon av somrarna 1904-1906. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Rundningen som anlades på Gustav Adolfs torg 1859-1860 har tagit sig och den så kallade Rivieran, torgets norra sida, hade redan på 1880-talet fått sin karaktär. Notera att Odd Fellow-palatset ännu saknas i bildens vänsterkant. Det uppfördes 1903. Skorstenen i bildens mitt tillhör Malmö Oljeslageri. Firman lämnade år 1898 adressen Per Veyersgatan 4 (Per Weijersgatan 4) för nya lokaler vid Nobelvägen. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Två spårvagnar passerar Gustav Adolfs torg med delar av ”Rivieran” i bakgrunden. De två vitputsade byggnaderna i fransk nyrenässans (som står där än idag) uppfördes av den danske byggmästaren Christian Mortensen 1878-1883. Till höger i bild: Stora teatern, som numera är hem för H&M. På högra sidan av Södergatan ser man en bit av Gråbergska fastigheten som 1909 gav plats år Wessels varuhus som i sin tur revs för S:t Jörgens hotell. På torget bedrivs handel och vi noterar att redan hästspårvagnarna försågs med reklam. På den främre vagnen kan vi läsa Odol, ett tysk munvatten som inte längre finns på svenska marknaden.

Bilderna kommer i huvudsak från Sydsvenskans bildarkiv. Grundfakta har främst hämtats från Ragnar Gustafsons artiklar: en artikelserie i Sydsvenska Dagbladet 1970 samt ”Malmö per hästspårvagn” – en uppsamlingsartikel i Malmö Fornminnesförenings årsbok 1971. 

Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 29 augusti 2015 • Uppdaterad 2 oktober 2015

När modsen spred panik

Orolig sommar på Gustav Adolfs torg 1965.

Man kallade dem mods. I helgen är det 50 år några hundra tonåringar störde ordningen i Malmö och fick polisen att rycka ut med höjda batonger.

Sommaren 1964 slogs engelska så kallade mods och rockers i Brighton och Margate. Året efter spred sig upploppsstämningen till Oslo och Stockholm. I augusti 1965 hade ett par hundra ungdomar samlats vid Hötorget för att umgås. Polisen uppfattade situationen som störande av allmän ordning och gick in för att upplösa folksamlingen. Ungdomarna vägrade flytta på sig och tumult uppstod. Flera skyltfönster krossades, bräder anlades på gatan och bortåt ett trettiotal unga omhändertogs.

Ungdomarna kallades mods, av polis och media. I själva verket var det mest vanliga tonåringar och ungdomar från förorten, med Beatlesfrisyr och den tidens modekläder.

Den 31 augusti rapporteras det om en del ansatser till konfrontation i Malmö. I Sydsvenskan utfärdades risk för en epidemi med mods-upplopp. ”Kanske har det med klimatförhållandena, som påverkar sinnena, påpekar en psykolog”. Det talas också om en ”viss spänning inför skolstarten”.

Det var Gustav Adolfs torg som blev samlingspunkt för stadens ”sysslolösa yngre tonåringar”. Sydsvenskans reporter raljerade inför åsynen. Den 31 augusti hade uppemot 500 unga samlats. Huvuddelen av dem ”torde varit under 12-13-årsåldern och resten knappt över 15 […] En normallång reporter kunde hela tiden se över huvudena på gaphalsarna. […] Hundar fanns med för säkerhets skull och skrikande småflickor (möjligen pojkar, svårt att se med flickhåret) flydde förskräckt när hundarna morrade till.”

Det brann i en papperskorg men några kravaller var det nu inte frågan om. ”På Norra Vallgatan välte den modigaste med en käck men diskret spark tvenne träd, planterade i en trälåda utanför en pälsaffär. En bänk försökte en 14-årig bära ner till i kanalen vid hovrätten, men han orkade inte”.

På ledarplats tog man ”kravallerna” på större allvar. Under rubriken”Vänd dem inte ryggen” refererade man till Evan Hunters roman och dess berömda filmatiseringen med Glenn Ford i huvudrollen. Dock menade man att de ”mods-ungdomar, som just nu drar uppmärksamheten till sig” inte hör till det grövre klientelet. ”Den allvarliga vändningen mods-upptågen tagit visar emellertid att ‘idyllen’ är bedräglig och att direkt sociala element lätt får fritt spelrum i mängden av trotsigt uppstudsiga ungdomar, som i huvudsak sysslar med att avreagera sig tristessen och oppositionslustan”.

Ledarskribenten är inne på att ”en nära till hands liggande förklaring är att vi förlorat greppet om idealbildningen /…/ Behovet av sådana behov är uppenbart bland uppväxande ungdom. När de saknas tar olusten, ledan och missmodet överhanden”.

Att de unga hade fått nya ideal, det var inte en tanke som föresvävade media och myndigheter den gången. Så fortsatte också oroligheterna i Malmö  (och på andra platser) under flera kommande somrar.

Sommaren 1966 bröt det åter ut vissa oroligheter, men det var framför allt upploppen 1967 som skapade löpsedlar. Den 4 augusti – då tidningarna också rapporterade om nya raskravaller i USA – kunde man läsa om ”vild kalabalik med storslagsmål mellan mods och Malmöpolis. […] Sex poliser misshandlades av folkhopen, två så illa att de togs ur tjänst”. Sex tyska mods i tjugoårsåldern och en schweizare anhölls.

Dagen efter satt de utländska modsen alltjämt anhållna, misstänkta för våld mot polisman, våldsamt motstånd och fritagningsförsök. Tidningen rapporterar att det för stunden fanns hundratals internationella mods i Malmö. ”De flesta av dem är  medellösa och sover i parkerna om nätterna”.

På Gustav Adolfs torg, som annars varit mörklagt under kvällarna, är nu upplyst av starka stråklastare. ”Det är en skämmande anblick som möter en besökare. […] Småflickor på 12-13 år med cigarrett nonchalant dinglande i mungipan hånglar ogenerat med någon utlänning som inte har någon anledning att tvivla på den svenska synden.”

Detta med uppror under sensommarens heta månad drabbas vi som bekant av då och då även i våra dagar, numera oftast i  storstädernas miljonprogramsområden.

Historiskt kan man naturligtvis gå tillbaka till olika former av uppror, som naturligtvis lockade även bråkstakar. I Malmö kan man inte minst referera till Möllevångskravallerna 1926 . Konflikten var förvisso framsprungna ur en strejk vid A W Nilssons korg- och barnvagnsfabrik och ytterligare infekterad sedan en arbetare avlidit efter en misshandel av en strejkbrytare. Bakgrunden var med andra ord politisk, men de efterföljande upploppet var mindre kontrollerat.

Uppemot 15 000 demonstranter deltog som mest (Arbetets uppskattning, polisens stannade vid uppemot sextusen) på Möllevångstorget. Oroligheterna kulminerade den 24 november 1926 med att tre till fyra hundra demonstranter bröt sig ut och tågade till fabrikörens bostad på Södra Förstadsgatan 4 där den uppretade folkmassan försökte ta sig in i huset medan oskyldiga biobesökare kom i vägen för polisens chockattacker. Läs mer om dessa kravaller här.

I sammanhanget ska man heller inte glömma bort nyårskravallerna 1946 och några efterföljande år. Den gången var det ”ligister av swingpjattyp” som gjorde centrum osäkert. Möjligen var dessa upplopp inspirerade av de så kallade ”Zoot Suit Riots” i USA några år tidigare.

Mer om nyårskravallerna kan man läsa här.

Om modsens återträff 50 år senare kan man läsa om här.

Löpsedel från 1967.
Även sommaren 1966 gick det hett till mellan Malmöpolisen och stadens mods. FOTO: Lars-Åke Persson
Än värre blev det under sensommaren 1967, då flera poliser skadades och utländska mods anhölls. FOTO: Reinhard Rolke/Sydsvenskan
Även knuttarna fanns på plats under oroligheterna denna sensommarnatt i Malmö 1965. FOTO: Bror Hansson/Sydsvenskan
”Flickor flydde polishundar – 500 ungdomar lekte i Malmö” – så löd rubrikerna i Sydsvenska Dagbladet för 50 år sedan, den 1 september 1965. FOTO: Staffan Johansson/Sydsvenskan
Sommaren 1965 var det inte mer kravaller på Gustav Adolfs torg än att knuttar och mods kunde klappa polishundarna.
Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 21 juli 2015 • Uppdaterad 20 juli 2015

Från klok gumma till läkare

Benbrottsläkaren Johanna Maria Andersson (1835-1907). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.

Dagens namn, Johanna, var populärt redan på 1800-talet. Inte minst var Johanna Maria Andersson eftertraktad. I alla fall om man behövde hjälp med ett brutet ben.

Det visste till och med kungen.

Johanna Maria Andersson var den minst kända kvinnan i en skånsk benbrottsläkarsläkt, men inte desto mindre intressant. Hon har nämligen en nyckelroll, i skarven mellan gamla traditioner och modernare läkekonst.

Förr i tiden fanns det inga vårdcentraler, i synnerhet inte på landsbygden. Den som blev sjuk fick klara sig bäst det gick. Men det fanns kloka gummor och gubbar som kunde råda bot, laga ett benbrott eller lägga om ett sår. Det var en livsviktig kunskap som vandrade från generation till generation.

Några av benbrottsläkarna från 1500-talet råkade illa ut, betraktades som häxor och brändes på bål.
Johanna Maria Andersson föddes i Malmö 1835. Hennes släkt av så kallade benbrottsläkare kan spåras tillbaka till Elna Persdotter som föddes i Södra Sandby år 1675. Sannolikt hade också hon lärt konsten av någon utanför sin egen familj.

Elna fick uppleva en eländig och fattig tid. De skånska krigen mellan svenskar och danskar innebar en stor plåga för befolkningen. De som överlevde drabbades istället av pesten. Elna hade med andra ord fullt upp.

Hennes dotter Sissa Mårtensdotter (1700-1764) fortsatte läkeverksamheten liksom dotterdottern Elna Hansdotter (1743-1814) som först flyttade till Getinge och senare till Lund. Där tar näst äldsta dottern Marna Nilsdotter (1782-1859) vid.

Att utföra läkekonst på landsbygden var en sak, att göra det i universitetsstaden Lund en annan. Utbildade, manliga läkare i distriktet irriterades av konkurrensen och ville få till ett stopp. När en av Marnas patienter avled blev hon åtalad för livsspillran och kvacksalveri.

Med stöd av stadsläkaren fällde rätten den så kallade Kokvinnan till böter.

Benbrottsläkarnas utövning var förvisso olaglig sedan medicinalförordningen år 1688, men detta var troligen den första gången läkarkåren i Skåne påskyndade ett rättsfall. Det skulle bli fler.

För att inte konkurrera öppnade Marnas dotter Elna Arfidsdotter (1814-91), sedermera Hansson, vid 20 års ålder en praktik i Malmö. Ryktet att ”Kokvinnans” dotter hade flyttat till staden spreds snabbt. Hon kom att kallas ”Lundakvinnan” och led ingalunda brist på patienter på sin mottagning i hörnan av Norre- och Grönegatorna.

I Malmö hade det sedan 1554 funnits ett bardskärarskrå, med rätt att ombesörja rakning, åderlåtning, benbrott och behandling av sår. Ordet kom senare att ändras till barberare och fältskär.

På Elna Hanssons tid, på 1830-talet, fanns det ännu inget allmänt sjukhus i Malmö. Patienter skickades i bästa fall till länslasarettet i Lund. I Malmö fanns en stadskirurg, en stadsmedicus samt några militärläkare, veterinärer och barnmorskor. Dessa hade uppenbart inga problem med en inflyttad ”kvacksalvare”. Läkarna behandlade benbrott och lät sedan Elna sköta eftervården.

Elnas praktik blev så välbesökt att familjen på åtta personer – maken Hans Månsson, fem barn och en piga – kunde flytta. Ett större hus med bostad, mottagning samt lägenheter och kamrar till uthyrning uppfördes runt 1850 i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan, i det kvarter som tidigare hade upptagits av utvärdshuset Altona. Huset ligger för övrigt kvar än idag, ett rött tvåvåningshus i vinkel.

Här, i hörnet av Altonagatan och Stora Nygatan hade Johanna Maria Andersson och hennes mor Elna Hansson sin benbrottsläkarmottagning. Foto: Martin Andersson

Koleran drabbade Malmö hårt 1850, och stadsdelen Caroli hårdast. De fattigaste vårdades hos Elna. Men hon var också verksam som företagssköterska. Frans Henrik Kockum tog hjälp av henne när någon av arbetarna på Kockums mekaniska verkstad i Södra Förstaden (i dag Davidshall) kommit till skada.

Även Tage Thott på Skabersjö anlitade Elna för att hjälpa arrendatorer och tjänstefolk.

Av allt att döma utförde Elna en samhällsnyttig syssla, som dittills inte ifrågasatts. Men så fick Malmö 1854 en medicine doktor. Den blott 29-årige August Falck var energisk och en modern man av sin tid. ”Falcken” förestod Malmös första allmänna sjukhus på Slottsgatan och hade för avsikt att utrota kvacksalveriet i Malmö.

Falck anmälde ”Lundakvinnan” på Stora Nygatan. Hon försvarade sig med att hon hade botat tusentals människors benbrott och ledvrickningar genom åren, och fick bifall från sina patienter ur alla samhällsklasser. Stadens sundhetskollegium ville inte vidta några åtgärder. Men ”Falcken” gav sig inte. Och det gjorde heller inte Elna Hansson. Hon gick till motattack. Med skrivhjälp författade hon en försvarsskrift som hon skickade till föregångaren till Medicinalstyrelsen i Stockholm tillsammans med 25 brev från botade patienter och en lista på 111 namnunderskrifter.

Tre gånger åkte Elna Hansson till Stockholm för att avlägga prov som ”Badaremästare” (en föregångare till fältskär), men underkändes på grund av bristande teoretiska kunskaper.

Under hot om nya åtal fortsatte hon enträget sin verksamhet. Andre stadsläkaren Otto Möller gjorde ett nytt försök. 1875 anmälde han ”Lundakvinnan”. Hon fälldes i tingsrätten, men friades i brist på bevis i hovrätten. Över femtusen namnunderskrifter samlades in till hennes stöd.

Elna Hansson fortsatte sina sysslor, och såg om sitt hus med nya ombyggnader. År 1891 avled hon. En ny ”Lundakvinna” redo då redo att ta över.

Dottern Johanna Maria Andersson hade fötts 1835. Möjligen hade hon andra ambitioner i livet, men ödet ville annorlunda. Hennes man Jöns Andersson dog endast 28 år gammal. Och inom loppet av tolv dagar förlorade hon tre av sina barn. Endast äldsta dottern Hedda överlevde.

Johanna Maria fick nu ta upp yrket som assistent till sin mor, och kom därmed att leva i skuggan av henne. Men tydligen ska hon på något sätt ha fått en kunglig fullmakt eller tagit en fältskärsexamen.

Hur det gick till går inte att leda i bevis. I ”En benbrottsläkarsläkt”, som i mångt och mycket ligger till grund för denna text, lägger bokens författare Ingegerd Wedin fram teorier om hur det kan ha gått till.

I en av kyrkoherden Hagbard Isbergs nedtecknade berättelser från det gamla Malmö skulle Johanna Maria under en utbildningsvistelse i Stockholm ha blivit ombedd att hjälpa en man med en benskada. När patienten tillfrisknade ska mannen, som visade sig vara ingen mindre än Karl XV, ha uppmanat henne att sluta sina studier. Hon ska ha rest hem med ett certifikat med stort sigill, undertecknat av kungen själv.

Men det är också fullt möjligt att hon erlagt fältskärsexamen, även om någon sådan uppgift saknas. Klart är emellertid att den sjätte och sista benbrottsläkaren i släkten kunde driva sin verksamhet utan att väcka de utbildade läkarnas irritation. Johanna Maria sålde huset på Stora Nygatan 1905 och avled i Stockholm 1907.

Men sagan slutar inte här.

När dottern Hedda fyllde nio år kom ett beslut att även kvinnor fick studera till läkare. Mormor Elna och mor Johanna Maria insåg att Hedda skulle kunna föra traditionen vidare på ett legalt och modernt sätt. Flickan sattes i privat undervisning, först hos Maria Wetterbergs och senare i Maria Stenkulas skola.

Att läsa vidare på Högre allmänna läroverket för gossar gick ju inte för sig. Men adjunkt Edward Lindahl och andra lärare på skolan undervisade henne privat. Med tillstånd fick hon tentera tillsammans med pojkarna, men inte springa ut på skolgården med den vita mössan på huvudet. Hedda slank ut bakvägen med mössan under armen.

Familjen höll studierna hemliga, för att inte väcka någon slumrande björn.

I Lund väckte den kvinnliga studenten desto större uppmärksamhet, som den första kvinnliga eleven vid universitetet. Hon kände sig ovälkommen och hade alla blickar på sig, men fokuserade på studierna och tog sin medicine kandidat-examen i oktober 1887. Vid Karolinska institutet i huvudstaden praktiserade hon under tre terminer, för att 1882 bli legitimerad läkare.

Doktor Hedda Andersson återvände till Malmö för att öppna praktik, bara några kvarter från sin mammas och mormors mottagning, på Gustav Adolfs torg 69, idag hotell på nummer 49. Hon erbjöd behandling av barn- och kvinnosjukdomar.

Efter två år i hemstaden återvände hon till Stockholm där hon blev verksam i drygt tjugo år. Hon var medlem i Fredrika Bremer-förbundet och djupt engagerad i frågor rörande sjuk- och fattigvård.

Hon avrundade sin karriär med en praktik i Rottne vid Växjö, för att 1925 gå i pension och flytta till Karl XI:s gata i Lund.
Doktor Andersson avled 1950. Hon förblev ogift och fick inga barn.

Läs mer: ”En benbrottsläkarsläkt” (1991) av Ingegerd Wedin. Andra namn i fruntimmersveckan är Sara och Margareta

Hedda Albertina Andersson (1861-1950). FOTO: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet.
Den så kallade Lundakvinnan, Elna Hansson (1814-91). Bild ur boken ”En benbrottsläkarsläkt” av Ingegerd Wedin.
Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 19 juli 2015 • Uppdaterad 21 december 2015

Divan som satte kassarekord

Den 6 juni 1883 anlände den världsberömda sångerskan och skådespelerskan Sarah Bernhardt till Malmö för att framföra föreställningen ”Fédora”. Foto: Paul Nader

Sara lades till fruntimmersveckan år 1698. Namnet hämtades ur Gamla testamentet, efter hustrun till Abraham.

Idag är Sara ett av de vanligaste kvinnonamnen i Malmö. Förr var namnet desto ovanligare. Som den gången Sarah Bernhardt kom till Malmö.

Att 1880-talets mest omskrivna kvinna, sångerska och skådespelerska kom till lilla Malmö var inget mindre än en sensation, en sommar för 132 år sedan.

Den franska stjärnan anlände med dagens andra ångbåt från Köpenhamn, klockan tio på förmiddagen den 6 juni 1883. ”In i sista stunden fruktar man ett återbud; men här voro, som sagdt, alla farhågor dess bättre oberättigade”, rapporterade Sydsvenska Dagbladet.

En mottagningskommitté fanns på plats och en stor samling nyfikna hade samlats på Skeppsbron för att få en glimt av den berömda skådespelerskan med följe. Under hurrarop steg Sarah Bernhardt i vagnen som förde henne till Kramer hotell där en överdådig frukost väntade. Artisten lät sig väl smaka av både Faxes taffelbrännvin och hotellets äkta champagne.

Klockan elva bar det iväg igen. Den nyfikna skaran hade nu vuxit ute på Stortorget. Nya hurrarop ljöd när kortegen gled genom folkskaran fram till Malmö teater (H&M-huset idag) på Gustav Adolfs torg. Längs Södergatan var skyltfönstren pyntade med porträtt av stjärnan.

På Malmö teater väntade en uppklädd och förväntansfull publik som till största del bestod av kvinnor – vilket delvis kan förklaras med att föreställningen var en matiné, männen var på jobbet. Biljetterna hade försålts av stadstjänaren Nils Pettersson på Mårtensgatan 12 och priserna var skyhöga. En plats på parkett och första raden kostade svindlande tio kronor, andra raden fem kronor och tredje tre kronor.

Klockan kvart i tolv gick ridån upp för Sarah Bernhardt och föreställningen ”Fédora”, ett drama i fyra akter specialskrivet för henne av dramatikern Victorien Sardou. Sångerna framfördes på franska, men publiken hade sedan några dagar kunnat köpa texten i någon av stadens boklådor, hos Falkmans, Hedbergs eller i Cronholmska bokhandeln.

”Madame Bernhardt mottogs vid sitt inträde på scenen med en intensiv dånande applåd och derefter följdes spelet med en andlös, oafbruten stegrad spänning. Entusiastiskt jubel helsade den stora konstnärinnan; efter hvarje akt ökades inropningarnes antal, applådernas styrka och buketternas mängd. Sådana bifallsyttringar, som under föreställningen i dag hafva säkerligen aldrig förekommit på vår teater, och heller aldrig sådana prestationer.”

Så skrev Sydsvenska Dagbladet redan i kvällsupplagan samma dag.

En mer återhållen recension följde dagen efter, där verket i sig sågades, det är ”dramatiskt sedt, ingalunda något utmärkt eller bestående verk”. Desto större vikt lades vid stjärnans utseende:

”Den der mycket omtalade magerheten visade sig vara endast en myth, en skämtets öfverdrift; verkligheten företedde en väl proportionerad figur, elegant, spänstig, elastisk, och krönt af ett hufvud, vida vackrare än de i boklådefönstren uthänga porträtten skulle gifva anledning att tro. […] Hvad som dock förnämligast förläner detta anlete dess tjusningskraft är de stora, af täta ögonbryn beskuggade, mörkblå ögonen, i hvilken en eldig själ afspeglar sig.”

”Hon gör underverk af finhet, af slagfärdig snabbhet i konversationen, så att publiken stundom håller på att tappa andan, men aldrig skådespelerskan själv”.

Det var nästan för mycket av det goda, och inte minst:
”Denna röst! […] Den rör sig med otrolig lätthet hela skalan igenom från violoncellen till flöjten.”

Och så slutklämmen: ”Vi har nu lärt känna den utmärkta konstnärinnaa, sett prof på hennes oförlikneligt stora konst och veta hvad det innebär att vara Sarah Bernhardt.”

Föreställningen varade i två och en halv timme. Efter åtskilliga inrop återvände Sarah Bernhardt med sällskap till hamnen. Under nya hurrarop lade ångaren Hven ut från kaj. På kvällen gav stjärnan samma föreställning i Köpenhamn.

Hennes besök hade som framgår av alla citat gjort stort avtryck. Så också i teaterns kassabok som visar sin största recett (inkomst) någonsin: 3 100 kronor och 27 öre.

Sarah Bernhardt (1844-1923).
Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 30 april 2014 • Uppdaterad 29 april 2014

När BeKå hade lager på Malmö teater

1930-tal. BeKå-huset med Malmö Teater.

BeKå stavas numera H&M. Men minnet av det finaste av alla modehus lever kvar. BeKå delade hus med Malmö teater.

Direktör Herluw Påhlsson startade AB Beklädnadskompaniet 1925. Bolagets inrymdes i den södra delen av den byggnad som är idag vetter mot Gustav Adolfs torg – det vill säga i den flygeln där värdshuset Stadt Hamburg med Malmös första hotell låg mellan 1807 och 1938. Idag hittar vi en amerikansk snabbmatsjätte i det hörnet.

I den norra delen av byggnaden – mot Stora Nygatan – låg sedan 1809 Malmös första teatersalong, initierad av Gustav IV Adolf. Med tiden tog Hippodromteatern över publiken och efter nästan 130 år av dramer och komedier lades Malmö Teater ned 1938.

Beklädnadskompaniet hade däremot vuxit och bytte namn till BeKå. Runt 1950 hade södra Sveriges mest förnämsta modehus 350 anställda. På tre våningar såldes parfymer, mängder av tyger, sybehör, eleganta aftonklänningar, dräkter, baddräkter, underkläder, nylonstrumpor, hattar – ja, allt för den moderna kvinnan. I varuhuset fanns också en barnekiperingsavdelning, ett skrädderi, en hattmodeateljé och en tesalong.
Den gamla teatersalongen fick tjäna som lager, i alla fall fram till 1961 då den revs – trots många protester. Fasaden ut mot torget bestod, medan resten blev ett glashus ut mot Stora Nygatan.

År 1973 tog Hennes & Mauritz över BeKå, både lokal och företag. De lät sedan bygga om interiören, men fasaden är alltjämt dekorerad men en lyra som ett minne av teatertiden.

Faktum är att BEKÅ AB fanns som ett dotterbolag inom H&M- koncernen tills fram för bara några år sedan.

Tack till Louice Christensson som ställde frågan om BeKå. 

1967. BeKå. Framför modehuset två damer och spårvagnstrafikens servicebil som rensade spåren. 
BeKå var det största och mest förnäma modevaruhuset i södra Sverige. Foto: Ernst Henriksson. 
1865. Den äldsta bilden på Malmö Teater i vänstra delen av huset och Stadt Hamburg med trädgård i den högra. Foto: Sydsvenskans arkiv. 
Teatersalongens loger användes som klädlager. Foto: Sydsvenskans arkiv. 
1953. Demonregissören Ingmar Bergman besökte den gamla anrika teatern under sina år i Malmö. Här tillsammans med BeKå:s disponenterna Bengt och Nils Påhlsson. Foto: Sydsvenskans arkiv. 
1930. Malmö Teater. Foto: Sydsvenskans arkiv. 
1930-tal. BeKå-huset med Malmö Teater. Foto: Sydsvenskans arkiv.  
Gustav Adolfs torg Försvunna Malmö 18 mars 2013

Före och efter reformationen

Gamla katolska kyrkan sedd från Drottninggatan. Till vänster om ”Malmborgen” skymtar taket av Elisabethsystrarnas ”Katolska sjukvårdssystrarnas station”, föregångaren till det sjukhem som byggdes 1930.

När Malmö för första gången nämns som stad på 1200-talet är alla Malmöbor katolska medborgare. Det är munkarna i stadens kloster som sörjer för utbildning, samt själa-, sjuk- och fattigvård. Ärkebiskopen sitter i Lund. Han heter Asser och är ärkebiskop inte bara över det danska riket utan för hela Norden.

En bit in på 1500-talet och ett tjugotal ärkebiskopar senare stöter biskop Aage Jepsen Sparre på patrull. En maktkamp mellan adeln, kung Kristian II och påven gör honom princip maktlös samtidigt som man börjar predika Martin Luthers lära i Malmö.

Reformationen i Norden, Danmark, Skåne och Malmö är inte bara en fråga om religion, de politiska, sociala och ekonomiska faktorerna ska inte underskattas. Influerade av den tidens andliga strömningar såsom bibelhumanism och reformkatolicism har Kristian II intresse av att begränsa den romerska kyrkans privilegier och är inte sen att undergräva dess kulturella och politiska makt – vilket går hand i hand med Luthers kamp mot missförhållanden inom kyrkan. Samtidigt finns det en social sprängkraft och ett framtidslöfte i reformationen som tilltalar det framväxande borgerskapet.

Vid denna tidpunkt är Malmö den andra största handelsstaden, vid sidan om Köpenhamn, i Danmark och har livliga handels- och kulturförbindelser med nordtyska hansastäder. Många tyskar bor i Malmö. Den mäktigaste är myntmästare och borgmästare Jörgen Kock som efter Kristian II:s död skickligt lyckas vända sin politiska kappa efter vinden flera gånger.

Medeltida målningar av det slag man ännu kan se i krämarkapellet i S:t Petri målades över i samband med att Malmö, Skåne och Danmark blev reformerat på 1500-talet. Foto: Ove Jonsson.

År 1528 invaggar Jörgen Kock den nye kung Fredrik I i tron att Helgeandsklostret – på dagens Stortorget – står tomt och får fria händer att använda klostret som rådhus. Reformatorn Claus Mortensen (Töndebinder) är inte sen att gör rent hus med de sista resterna av katolskt gudstjänstliv. Efter en halvårslång belägring får Mortensen genom ett annat kungligt beslut rätt att använda franciskanernas klosterkyrka för sina predikningar, innan han blir kyrkoherde i S:t Petri kyrka där de medeltida målningarna kom att målas över (med undantag för krämarkapellet).

Reformationen är nu fullt genomförd i Malmö, dock till priset av ett raserat undervisnings- och sjukvårdssystem. De sista munkarna förföljs och jagas bort med vapenmakt. En av dem är broder Jakob (av Dacia). Han anses vara författare till den så kallade ”Utdrivningskrönikan” som beskriver händelserna i Malmö och påstås även vara en yngre bror till Kristian II, det vill säga son till unionskungen Hans (Johan II i Sverige) och drottning Kristina. Broder Jakob ska ha avsagt sig sina kungliga rättigheter och fått sin bildning hos franciskanorden i Malmö.

Broder Jakob flyr 1530 först till Tyskland, sen till Spanien innan han blir missionär i den nya världen. Han blir den moderna tidens förste dansk-amerikan. I Mexiko grundar han ett flertal kloster, lär sig urbefolkningens språk och kämpar för deras rättigheter. Jacobus Dacia uppfattas som ett helgon och det sägs att hans grav i Taracuato än i dag äras årligen, i synnerhet på hans dödsdag den 29 oktober (1566).

Den katolska kyrkan låg mitt i centrala Malmö mellan åren 1872 och 1960 då den församlingen flyttade till Hästhagen. Foto: Georg Törnqvist 1950.

Det ska dröja till 1781 och Gustav III:s toleransediktet innan främmande kristna trosbekännare ges rätt till fri religionsutövning, med i det närmste fulla medborgerliga rättigheter. Men först 1870 – nästan 350 år efter att broder Jakob lämnat Malmö – bildas en katolsk församling i Malmö. Samma år håller den österrikiske officeren, greven och kyrkoherden Bernhard zu Stolberg-Stolberg den första katolska mässan på hotell Kramer. På kort tid uppförs en liten kyrka i hörnet av Lilla Nygatan och Kanalgatan i kvarteret Trekanten, nära Gustav Adolfs torg. Kyrkan som invigs 1872 kallas först Jesu Hjärta kyrka, men får senare namnet Vår Frälsares kyrka. Byggnaden är formad som ett enskeppigt kapell i rött tegel med tre spetsbågiga fönster på vardera långsidan med plats för cirka 90 personer, i huvudsak utländska köpmän och hantverkare.

Interiör från den gamla katolska kyrkan, med två altare och predikstol på samma vägg och ljuskrona i taket. Bilden troligen tagen i mitten av 1920-talet.

Kyrkobygget stöds ekonomiskt av änkedrottning Josefina. Drottningen och hennes biktfader Jakob Lorenz Studach verkar för den katolska kyrkan i Sverige. Josefina var barnbarn till Napoleons första hustru Joséphine och gifte sig 1823 med den blivande Oscar I. Hon förblir katolik och kungens närmaste rådgivare.

Först 1873 blir det tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra den romersk-katolska kyrkan. Året efter, 1874 öppnar de tysk romersk-katolska Elisabethsystrarna ”Katolska sjukvårdssystrarnas station” nära kyrkan på Lilla Nygatan 3, i en liten byggnad som ersätts med ett större sjukhem 1930. I det senare vårdas patienter i 22 enkel- eller tvåbäddsrum på sex våningsplan med kapell och en liten BB-avdelning.

Sjukhemmet blir med tiden ett konvalescenthem. Lokalerna blir omoderna och systrarna färre. Kraften tryter, i synnerhet den unga. När det gamla sjukhemmet säljs 2007 bor där bara fem systrar, mellan 72 och 95 år gamla.

Då har kyrkan i Raoul Wallenbergs park varit borta i nästan 50 år. Den katolska församlingen som vid sekelskiftet har cirka hundra medlemmar är i början av 1950-talet uppe i 3 000 själar, till stor del beroende på invandringen.

Den nya katolska kyrkan byggs i slutet av femtiotalet vid Hästhagen, mellan Thottsgatan, Erik Dahlbergsgatan, Helmfeltsgatan och Carl Herslowsgatan– på en tomt som tidigare tjänat som koloniområde och som på 1800-talet tangerades av ett järnvägsstickspår till Kockums Mekaniska Verkstads AB vid Davidshall.

När nya Vår frälsares kyrka vid Thottsgatan – på en tomt för kolonilotter och efter ritningar av arkitekten Hans Westman – invigs 1960 rivs den gamla, inklusive en intilliggande byggnad i samma medeltidsromantiska stil. Den inrymde på ovanvåningen bostäder för prästerna och en katolsk skola i salarna på bottenplanet.

I dag har Vår frälsares katolska församling runt 7 000 medlemmar från ett 90-tal nationer och beskriver sig själv som ”en mosaik av olika språk och kulturer”. Ytterligare 1 500 romersk-katolska medlemmar är knutna till S:ta Maria i Rosengård.

Hur många romersk-katolskt troende det bor i Malmö vet man inte, här saknas statistik. Men på den katolska församlingen uppskattar man att ungefär en fjärdedel av Malmös katoliker är medlemmar. Det skulle betyda att det finns i storleksordningen 30 000 katoliker i Malmö i dag.

LÄS MER

Åke Norström, ”1500-talets Malmö – om människor i en stad” (2012).

Herman Schlyter, ”När reformationen kom till Malmö” ur Malmö fornminnesförenings årsbok 1969.

Henrik Stangerup, ”Broder Jacob” (1992).

Jørgen Nybo Rasmussen, ”Broder Jakob den Danske, kong Christian II:s yngre broder” (1986) och ”Broder Jakob den Danske, indianerven og kongesøn” (2003).

Kategorier

Senaste kommentarer