Annons:
Hästhagen Försvunna Malmö 18 mars 2017

Vyer och kafferep runt en gammal järnvägsövergång

Det finns en bild som är lika fascinerade att se varje gång. Huset är bekant, men närmiljön är främmande. Känner du igen järnvägsövergången?

Låt oss genom några gamla bilder utforska området, och titta in på ett par koppar kaffe.

Rönneholmsvägen 31, med järnvägsspåren för Malmö-Ystad järnväg precis utanför knuten där Carl Gustafs väg går idag.

Vi börjar i hörnet av Carl Gustafs väg och Rönneholmsvägen (där Östra numera övergår i Västra). Järnvägsbommarna är uppfällda. Järnvägsspåren ledde norrut utöver Hästhagen, in genom Slottsparken, förbi Västra hamnen och till slutstation Malmö västra station. Söderut gick rälsen förbi Malmö allmänna sjukhus, via Södervärn och därifrån vidare till Ystad alternativt Falsterbo.

Byggnaderna längs (Västra) Rönneholmsvägen ligga där än. Längre ner på vänster sida syns Malmö Mekaniska Tricotfabrik, förkortad MMT och i folkmun kallad Trikåtan.

Läs mer: Textilfabriker i Malmö och Katja of Sweden.

Bostadshusen på vägens höger sida uppfördes när förra seklet var ungt. Hörnhuset (nr 31) ägdes enligt 1913 års adresskalendern av byggmästaren C E Andersson och en kvalificerad gissning är att husets arkitekt var Thure Thulin – han hade nämligen sin bostad i just detta hus.

Karta från 1904 med en tänkt kvartersindelning av Hästhagen – där det låg ett koloniområde. Hörnhuset är ännu inte uppfört.

Thulin hade utsikt över järnvägsspåren och, åtminstone under första halvan av 1900-talet, en öppen vy ända bort till Malmö Realskola (S:t Petri). Precis mittöver korsningen (Carl Herslowsgatan idag) låg förvisso hotellfrun Kramers lantställe (det revs troligen på 1910-talet) men bortom det bredde Hästhagen ut sig med ett stort koloniområde.

Flygvy över Hästhagen. Järnvägen syns i vänsterkant.

De första kolonierna på Hästhagen tillkom runt 1903 och området utvidgades efterhand. En förening bildades 1924. Området hade som mest 307 kolonier och bredde ut sig mellan Realskolan och Husarregementet (Kronprinsen), Regementsgatan och stickspåret till Kockums mekaniska verkstäder, det vill säga ungefär vid dagens Helmfeltsgatan.

Läs mer: Holmen gav namn åt gatan. 

De flesta kolonierna försvann i slutet av 1930-talet, i samband med att Borgarskolan byggdes, senare i samband med att katolska församlingen uppförde en ny kyrka. En av dem som hade en koloni just där katolska kyrkan skulle uppföras var ”Lillys syster”. Vem Lilly var och vad hon hette i efternamn vet vi inte.

Kaffepaus i  fin idyll från Hästhagens koloniträdgårdar. Det är lite oklart vilka kaffegästerna är. Men några namn är kändai: Cecilia Ekelund (nr 4), Gustav Henning (nr 5), Lilly (nr 1) och Nils (nr 2). I bakgrunden syns villorna Bo och Haga. Bilden som är tagen någon gång mellan 1914 och 1921 tillhör Eva Henning.

I bildens bakgrund syns två byggnader som båda ligger på södra sidan om Rönneholmsvägen. Den mindre av dem, till vänster, är Villa Bo (ungefär där kafét Systrar och Bröder ligger idag). Där bodde borgmästaren Wilhelm Skytte om somrarna. Den större av byggnaderna, centralt i bild är Villa Haga som ägdes av häradshövding Christian Hommerberg.

Häradshövdingen avled 1934 men änkefrun kommer att bo kvar länge. På 1950-talet kom Villa Haga att ägas av Sällskapet sanningens härold, det vill säga Sjundedagsadventisterna som senare uppför Adventkyrkan på samma tomt.

Villa Haga, på vykort. I nedkast kan man se järnvägsbommarna sticka upp. I bakgrunden syns Villa Bo. Idag ligger Adventskyrkan på samma plats. Det vita bostadshuset i bakgrunden ligger i hörnet av Fersens väg.

När häradshövdingen under sina dagar blickade västerut från sin gigantiska villa, bort över järnvägen, såg han inte bara det nämnda bostadshuset på Rönneholmsvägen 31 utan framför allt Elisefarm (idag Kronborgsvägen 2).

Elisefarm hör till den lite äldre bebyggelsen längs gamla Rönneholmsvägen – som också hetat Terningsholmsvägen. År 1830 införskaffade justitierådet Eberhard Quensel sju tunnland och 31 kappland mark på den så kallade Gråbrödersstycket. Han hade tidigare arrenderat domänen liksom hans svärfar, hospitalsföreståndaren Andreas Risell. Det var den senare som uppkallade bostället efter sin fru Elisabeth Gestrich.

C C Dahlbergs teckning av Elisefarm, sett från Rönneholmsvägen, någon gång före 1847. Teckningens byggnad till vänster byggdes av Quensel runt 1830 som boningshus och ekonomibyggnaden till höger uppfördes omkring 1807 – den blev senare villa Mariebo. Idag är adressen Kronborgsvägen 2.

År 1847 övertogs gården av den danskfödde fabrikören Nils Anders Mårtensson Rohmell. han förvandlade farmen till ett industricentrum med en tändsticksfabrik, en stamp för textilier och skinn, ett sågverk för faner och en kvarn för färgämnen. Rohmell rumsterade om ordentligt, gjorde om- och tillbyggnader. På en del av ägan uppfördes villan Mariebo.

Efter hans död 1858 övertog sönerna Wilhelm och Carl Romell företaget som emellertid gick i konkurs. Fabrikör Johan Jönsson, bror till Jöns Jönsson på Terningholm, tog över. Efter en tid tog fabrikör J P Gruggel över och startade bland annat cigarrfabriken Alliance.

Läs mer: Landsvägen i Slottsstaden. 

Kaffepaus i en av byggnaderna på gamla Elisefarm – troligen där familjen Rohmell hade bott – disponerades under somrarna runt 1920-och 1930-talen av familjen Flintberg. I bakgrunden syns Villa Haga. Från höger räknat: Elsa Frintberg, Carl Malmström (son till C O Malmström), Lilly Malmström, Elsa Sjöholm-Falk och Torsten Flintberg. De två personerna till vänster i bild är okända. Den privata bilden tillhör Lena Archenholtz.

Den del av Elisefarmsområdet, där cigarrfabriken hade legat, ägdes senare av fabriksidkaren C O Malmström och kom att disponeras av A B Johnssons fabrik för tillverkning av kapsylkorkar. Den andra delen av farmen – där familjen Rohmell hade residerat – disponerades under 1920- och 1930-talen av vänner till familjen Malmström (se bilden ovan). Under villans senare år höll Wallin & Nilssons tunnbinderi och Nilssons cykelverkstad till i huset.

Karta från 1947.
Karta från 1871.
Fotografi taget från Rönneholmsvägen 31, med utsikt över Villa Haga och järnvägen nedanför. Elisefarm ligger utanför bild till höger.
Karta från 1894.
Gångväg mellan Elisefarm och järnvägsspåren. I fonden sticker järnvägsbommarna upp. Foto: Privat.
Villa Haga vid Rönneholmsvägen 1950. Foto: Sydsvenskan.
Koloniområdet Hästhagen med det gamla regementet i bakgrunden. Foto: Ture Hellström/Sydsvenskan.

 

Hästhagen Försvunna Malmö 5 juni 2016

När Malmö blev storstad

Utställningsområdet sett mot väster med kanalen till höger. Regementsgatan slutade i hörnet mot Villagatan som numera heter Fersens väg. Slottsparken var ännu inte anlagd (bara påtänkt) och ”Slottet” (Stadsbiblioteket) ännu inte byggt. Inte heller S:t Petri skola var uppförd. Panorama av Nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896, ur Allers Familj-Journal nr 23 söndagen den 7 juni 1896. Efter teckning av Franz Sedivy.

Den malmöitiska ambitionen att spegla hela världen är inte ny.

I helgen är det 120 år sedan en världsutställning i miniatyr invigdes i Malmö.

Under 1800-talet växte Malmö så det knakade. Befästningsanläggningen hade raserats vid seklets början för att ge staden en möjlighet att växa. Tillväxten avstannade när bankföretaget Malmö diskont gick omkull, men den återhämtade sig vid seklets mitt.

Stadens växande industri hade omättlig hunger efter arbetskraft samtidigt som lantbruket rationaliserades. Arbetskraftinvandringen från landsbygden var stor och behovet av bostäder skriande. Under en mansålder, mellan åren 1840 och år 1900, ökade Malmös befolkning från 10 000 till 60 000.

Borgerskapet hade bråda dagar och visioner saknades inte bland stadens ledande företagare. Malmö hade alltmer intagit den ledande positionen som industriellt centrum i södra Sverige.

I Malmö hade man också tidigt fått smak på uppseendeväckande spektakel. Två industriutställningar hade hållits på Drottningtorget i samband med Lantbruksmöten 1865 och 1881. De kan närmast jämföras med festivaler med pompa, fest och allmänt nöjesliv, men likväl i viss blygsam, lokal skala.

I slutet av 1800-talet var tiden mogen att sätta Malmö på världskartan. Eller, åtminstone den nordiska kartan. Ambitionen var att – parallellt med det artonde Lantbruksmötet som hölls på Rörsjömarken – skapa en världsutställning i miniatyr.

Redan 1875 framförde den dåvarande stadsarkitekten en sådan tanke. 1891 kom idén upp på nytt och året efter förankrades tanken hos styrande och näringsidkare. I december 1893 fattades ett definitivt beslut rörande ”en större skandinavisk utställning”, detta trots ett ljummet intresse från huvudstaden – där var man nämligen kvar på planeringsstadiet inför den senare mer kända Allmänna konst- och industriutställningen 1897.

Industrihallens träkonstruktion under uppbyggnad. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Malmö hann alltså före Stockholm och sågs från norr som ett slags genrep. Som lämplig plats utsågs Hästhagen, det vill säga den före detta sumpmarken runt Västra Rörsjön som hade dränerats. Det 200 000 kvadratmeter stora området – motsvarande cirka 25 fotbollsplaner – sträckte sig från kanalen i norr, Rönneholmsvägen i söder, Villagatan (Fersens väg) i öster och nuvarande Thottsgatan i väster.

Se mer: Klicka för karta.

Staden vaknade tidigt den 6 juni. De centrala delarna var vackert pyntad med girlanger, blomster och flaggspel. Den smutsiga och illaluktande staden hade fått en ansiktslyftning av aldrig skådat slag. Hamnen hade städats och försetts med en ny tullvisitationsbyggnad. Två nya broar hade också lagts ut: Morescobron och Parkbron (båda finns idag, i nya versioner).

En ny idrottsplats (idag kallad ”Gamla ip”) uppfördes och ett nytt sjukhus vid Södervärn stod klart att tas i bruk. Och inte minst: på Stortorget hade man förberett för en kungs ankomst. Den nygjutna Karl X Gustav-statyn skulle komma att avtäckas i slutet av månaden.

Invigningsdagen var vald med omsorg. Svenska flaggans dag och nationaldagen var ännu inte införda i kalendern 1896, men då som nu var det en dag man förknippade med kronprinsens namnsdag, Gustav Vasas kröning till kung samt 1809 års författning.

Den högtidliga invigningen inleddes redan klockan 12. Besvikelsen var sannolikt stor över att kungligheter inte närvarande, de sparade sig till nästa års begivenhet. På plats var emellertid Malmös nobless samt företrädare för landshövdingämbetet, stadsfullmäktige och näringslivet. Landshövdingen Robert Dickson höll tal om framtidstro, teknikens under och nordisk freds- och grannsämja. Skandinavismen var på modet vid denna tid.

Huvudentrén låg där Regementsgatan tog slut 1896, i hörnet av Villagatan (Fersens väg).

Samtidigt köade Malmöborna vid ingången i hörnet av Regementsgatan och Villagatan (Fersens väg). Precis på den gröningen där vi numera parkerar bilar och äter falafel, låg den gången ett stort nöjesfält för enklare förlustelser med skjutbanor, karuseller, gungor och dansbana.

Prick klockan två på eftermiddagen slogs grindarna upp. Passerkort och biljetter kontrollerades under trängsel av stiligt uniformerade vakter vid den fornnordiskt inspirerade huvudentrén.

Utsikt från Industrihallen, mot kanalen på den del av området där Slottsparken senare kommer att anläggas. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Samtliga byggnader på området bestod av träkonstruktioner, målade i svart, brunt, grönt, rött och vitt. Det var tinnar, torn och snickarglädje. Allt under överinseende av utställningsarkitekten Theodor Wåhlin och utställningskommissarien, tillika stadsarkitekten Salomon Sörensen.

Antalet utställningsföretag uppgick till dryg 1 500, varav en tredjedel var danska. Även finska och norska företag var representerade.Några hade egna paviljonger utspridda på området. Andra höll till i någon av de stora hallarna.

Industrihallen sedd mot söder. I förgrunden dammen som idag ligger utanför stadsbiblioteket.

Största byggnaden var den centralt belägna Industrihallen, med sitt 45 meter (eller femton våningar) höga restaurang- och utsiktstorn. Dit upp tog man sig med en modern elevator. Den gigantiska byggnaden upptog en yta (12 000 kvadratmeter) som senare blev bebyggd av S:t Petri skola och Simhallsbadet, och sträckte sig bort mot Erik Dahlbergsgatan. Möjligen var det där Röntgens X-strålar för första gången presenterades i Sverige.

Maskinhallen med eget ångverk.

Där man senare kom att uppföra Borgarskolan låg den stora Maskinhallen med egen ångpanna. Men de stora utställarna höll sig med egna byggnader. Dit man kan räkna Carl Holmbergs mekaniska verkstads arbetande mejeri med paviljong där S:t Petris gamla gymnastiksal kom att ligga. Även Skånska Cementgjuteriet hade en egen mottagning (på S:t Petris skolgård) och även Kockums Jernverk hade en pampig byggnad på området.
Servicen var god. Både Sydsvenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade egna annons- och expeditionslokaler. Apoteken höll med vattenkiosker, Cloetta hade satt upp automater och vid Hultmans stora paviljong kunde man dricka choklad i speciella porslinsmuggar.

Cigarrflicka vid Adolf Bloms cigarrkiosk, en av många utställningspaviljonger. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Rökare behövde inte lida brist på cigarrer och flera Malmöbryggerier hade ölutskänkning varav Richters servering utgjordes av en gigantisk trätunna som stod uppställd på den plats där vi numera lånar böcker på biblioteket. Därifrån kunde man höra smäktande toner från Musikpaviljongen (idag lekplats).

Toaletterna på området var försedda med en modernitet av aldrig tidigare slag: vattenklosetter. Och på kvällarna var hela området upplyst med elektricitet, en uppfinning som väldigt få Malmöbor hade upplevt vid denna tid. Även fontänen i dammen, som senare skulle komma att ligga i Slottsparken, drevs med elektricitet.

Läs även: Så växten parkerna fram. 

Den hungrige behövde inte gå lottlös. Det fanns flera restauranger på området. Där vi idag finner Katolska kyrkan serverades soppa och enklare mat till låga priser från Ångköksrestaurangen. Inte långt därifrån kunde man göra ett besök i Kockums restaurangvagn som stod på ett stickspår till den järnväg som gick genom området och till Kockums mekaniska verkstad som vid den tiden låg på Davidshallstorg.

Huvudrestaurangen Pilstorp.

För skrovmål var det annars huvudresturangen som gällde. Den hade inrättats i lantbrukaren Georg af Trolles gamla egendom Pilstorp som låg på platsen tills Sockerbolaget uppförde sin gigantiska tegelbyggnad, medan dess trädgård blev Pilstorpsparken. Restaurangen hade fullständiga rättigheter, serverade mat ur det svenska, franska och tyska köket. Allt till daglig ”taffel-musik”.

Strax väster om restaurangen erbjöds revyer och sommarteater, i en träbyggnad som rymde 600-700 personer. Det var också där den första offentliga filmförevisningen hölls i Sverige, närmare bestämt bröderna Lumières första filmer. Det var en sensation som den gången gavs betydligt mindre gehör i pressen än avtäckandet av kungastatyn på Stortorget.

Industrihallen med kupolprytt torn med två elektriska hissar. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.

Utställningen pågick under fyra månader. Efter den lyckade invigningen hade publiktillströmningen avtagit något. Utställare klagade över tomma hallar. Byråavdelningen fick ta till nya grepp. Jippon som ballonguppstigning och fyrverkeri lockade folk. Man sänkte biljettpriset och införde rabatter. Exempelvis ingick entrén i färjebiljetten från Köpenhamn. Man öppnade för kollektiva skolbesök från både Malmö och landsbygden, det arrangerades massbesök från stadens fabriker och fackföreningar bjöds in.

Efter fyra månader kunde man dock i september konstatera att besökarantalet överträffat förväntningarna när de summerades till nästan 400 000 personer. I en stad där befolkningen uppgick till 60 000.

Malmö hade avlagt sin urbana mognadsexamen med godkänt betyg och hade lagt en stadig grund för fortsatt tillväxt och framtida visioner.

Läs mer: ”Allt ljus på Malmö – ett hundraårsminne”, Malmö Fornminnesförening

Apotek Lejonets paviljong och vattenkiosk. Notera sifonen som dekoration på taket.
Interiör från den danska utställningen i Industrihallen. Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.
Industrihallen som raserades omedelbart efter utställningen.Tillhör Wåhlins samling, Domkyrkomuseet, Lund.
Hästhagen Försvunna Malmö 14 oktober 2015 • Uppdaterad 17 oktober 2015

Rara minnen från Sturehof

1930-talet. Sturehof under första halvan av trettiotalet. Sannolikt är det Sture Jönsson som står bakom disken. Till vänster sitter stamgästen Axel Assarsson. Foto: Frans Weyer.

Minnen från Sturehof finns det många. Men knappt från den gamla tiden.

Den här artikeln fick emellertid Ingrid Albertsson att minnas. Hon var bara barnet när hon under senare hälften av 1930-talet växte upp i huset på Adelgatan 13. Hon var dotter till restauratören Sture Jönsson som tog över Sturehof efter sin far Nils Jönsson 1927.

– Vi bodde högst upp, farmor bodde under oss. I vår lägenhet fanns fem rum med toalett, serveringsgång och kök. Men vi åt både lunch och middag nere på restaurangen, i ett litet utrymme mellan kallskänken och köket.

Hela huset och inte minst restaurangens inre regioner var något av en lekstuga.

– Min mamma var inte så glad i att jag sprang i Sturehofs kök, men det gjorde jag naturligtvis. Där fanns en kokerska som hette Blixt. Hon styckade stora djurkroppar på slaktarkubben. Hon tyckte nog heller inte att jag borde var där, jag var säker på att hon skulle slå ihjäl mig med köttyxan.

Men annars har Ingrid mest varma minnen.

– I köket fanns också en kokerska som hette Maria, hon var min älskling. Hon stoppade i mig köttbullar. Och så fanns det en gårdskarl, han hette Bengtsson och var bror till hovlakejen Engelberth Bengtsson. Han var inte så lustig, men han kunde veva glass han. Glass tillverkade man genom att veva en maskin med is och salt, det gjorde han ute på gården. Jag beundrade honom oerhört. Där brukade också stå en gammal tant och rensa sill. Jag tyckte om henne.

I lägenheten ovanför syddes det hattar. Selma Bukenowski drev där en handelsfirma (plymer, blommor och fantasifjädrar).

– Där satt snälla tanter på rad och sydde hattar. Det var en hattfabrik.

All tvätt från restaurangen, dukar, servetter och handdukar, tvättades på gården.

– Sen rullade man ut den blöta tvätten till Hästhagen där man hängde den för att torka. En faster till pappa och min faster fick sedan sitta där och vänta på att tvätten skulle bli torr, så att ingen stal den.

Ingrid minns också julbestyren. Inte minst julbordet på Sturehof.

– Mitt på bordet fanns det ett glaserat grishuvud, med äpple i munnen. Jag tyckte det var urstjusigt.

Sture Jönsson dog när fyrtiotalet var ungt, familjen flyttade och restaurangen såldes. Han arbetade på Sturehof i alla sina dagar, utom då han fick sin utbildning under några år i Schweiz. Sture föddes i Stockholm 1904. Vid den tidpunkten arbetade Nils Jönsson ännu i huvudstaden. Närmare bestämt på ölkaféet Malta vid Stureplan, som i samma veva döptes om till Sturehof.

– Sture var ett populärt namn på den tiden. Men är det någon restaurang som har gett namn åt min far, då är det möjligen Sturehof i Stockholm.

Krognamnet tog Nils Jönsson i varje fall med sig. År 1912 eller 1913 öppnade han eget, på Södergatan. År 1915 flyttades verksamheten till Adelgatan.

Hästhagen Försvunna Malmö 25 januari 2014 • Uppdaterad 26 januari 2014

Lära av historien

Vad kan man inte lära av historien?

När jag för lite sedan i denna artikel berättade om julstormen 1902 fanns det flera paralleller till decemberstormen Sven. Vid båda stormarna härjade nordliga till nordvästliga vindarna. Detta bidrog i båda fallen till förstörda kallbadhus och översvämningar i både kanal och hamn.

Då visste vi inte att vattnet var nära att tränga ner i Citytunneln, dels i hamnen men också vid ett räddningsschakt vid Stadsbiblioteket. Inte minst det senare är intressant då delar av Slottsparken översvämmades redan 1902, så till den grad att vätan höll på att tränga in i källaren på dåvarande museet, idag Stadsbiblioteket.

Inte mycket nytt under solen alltså.

För några hundra år sedan var Slottsparken och Hästhagen inte mycket mer än en sumpmark. Först sedan Västra Rörsjön dränerats kunde marken nyttjas för byggnationer och en park. 1902 gjorde naturen ett försök att återerövra marken, liksom nästan 111 år senare. Det borde kanske inte komma som en överraskning?

 

Kategorier

Senaste kommentarer