Annons:
Kirseberg Försvunna Malmö 19 november 2016 • Uppdaterad 21 november 2016

Östergård – nödbostäderna som blev hipsteridyll

Det är skillnad på öster och väster i Malmö. I Malmö skulle de styrande aldrig få för sig att uppföra ett fängelse, ett mentalsjukhus eller en alkoholistanstalt i de västra delarna. Inte heller en soptipp eller en pumpstation för avlopp, nej inte ens ett vattenverk. Och definitivt inga fattighus. Allt sådant hörde till öster och Kirseberg där man förr begravde fångar och fattiga soldater i omärkta gravar.

Under första världskriget präglades Malmö av svåra tider, livsmedelsbrist, arbetslöshet och bostadsbrist. Man lät bygga nödbostäder. I år är det hundra år sedan man gjorde bostäder av det uttjänta vattentornet på Backarna, efter ritningar av arkitekterna August Ewe och Carl Melin. År 1916 ritade de även storgårdskvarteret Östergård vid Södra Bulltoftavägen. Samtidigt befäste man Kirsebergs karaktär som arbetarförstad.

Bostadsområdet Österhus på Kirseberg i september 1927. Foto: Sydsvenskan.

För sin tid var Östergård ett stort bostadskomplex med arbetarbostäder och ett antal enhetliga trevåningshus av rappat tegel kring en gemensam storgård. Bygget kostade en miljon kronor. Totalt rymde husen 64 tvårums- och 127 enrumslägenheter samt tre mindre affärslokaler. Men trångboddheten kom att bestå; över 900 personer bodde i husen – det vill säga fyra–fem personer per lägenhet.

Östergård stod inflyttningsklart 1918 och redan några år senare planerades ett nytt bygge. Österhem byggdes 1923–1924. Samtidigt uppförde Televerket Hagstorp med tjänstebostäder, kallat Telegrafhuset. Östergård saknade centralvärme och hade torrdass, medan Österhem fick vattenklosetter och Hagtorp ansågs ännu finare.

Kolonier vid Österhus på Södra Bulltoftavägen och Österhagsgatan i Malmö 1948. Foto: Sydsvenskan.

Det mesta tyder på att Östergård, Österhem och Hagtorp utgjorde ett väl fungerande samhälle med fin sammanhållning de första tjugo åren. Nils Nordin som med familj flyttade in i Östergård när huset var nytt har för Kvarterstidningen nummer 5 år 1976 berättat om sin första tid. Han var då 86 år.

”Vi flyttade alltså in 1918, i en enrumslägenhet på Östergårdsgatan. Vi, det var jag, min fru och våra två barn. Hyran var då 22 kronor per månad. Men lönerna var ju låga. Jag minns att jag 1913 arbetade 57 timmar  i veckan och för det fick 16 kronor och 80 öre per vecka. […] När vi bodde på Östergårdsgatan fanns där inga toaletter utan dass på gården. Lägenheten eldades med kakelugn. Inne på gården fanns en stor jordhög. På gården fanns också gångar och vackra rosenbuskar. […]

På andra sidan Södra Bulltoftavägen höll hästhandlare Gustav Nilsson till. Mellan Vattenverksvägen och Södra Bulltoftavägen odlade man potatis. […]

Vad jag hört så fanns det efter statistiken 1918 lika många människor på Östergård som i Skanör och Falsterbo tillsammans. Det fanns 196 lägenheter här och ungefär 500–600 barn.” 

Det sociala livet på Östergård har periodvis varit bra. Som här i fritidslokalen 1970. Foto: Jan Dahlander/Sydsvenskan.

Under senare halvan av 1930-talet började Östergårdsområdet att ändra karaktär. Fler familjer fick råd att flytta till större och modernare lägenheter eller till egnahem. Man ställde andra krav på standarden. De som inte hade råd blev kvar samtidigt som andra fattiga flyttade in, inte minst ensamstående män.

Skamfilat område med skamfilat rykte. Foto: Håkan Erickson/Sydsvenskan.

Östergårdsområdet blev ett koncentrat av socialfall. Skötseln och underhållet av husen blev eftersatt och gårdens gräsplan och planteringar ersattes av en grusplan. Fastigheterna såldes 1957 till O P Wihlborg som planerade en rivning. Under 1960-talet hade förslumningen gått så långt att man från stadens sida tvingades ingripa. Ännu fanns det hyresgäster som bott där från början.

Östergård 1971. Foto: Uno Odenmar.

Malmö stad köpte tillbaka byggnaderna 1970 och det avsattes nästan fyra miljoner för att genomföra en renovering. Nya fasader, wc, dusch, centralvärme, nya golv och ny köksutrustning. Genom sammanslagningar gjordes lägenheterna större. Renoveringen blev klar 1974. Hagstorpshusen utrymdes för renovering 1976.

Tio år efter kommunens renovering av Östergård hade området åter förslummats 1979. Foto: Leif Å Andersson/Sydsvenskan.

Östergårdsprojeket blev inte vad man hade hoppats på. Dels lyckades man inte vända den negativa bild som fanns om området. Dels var inte förändringarna tillräckligt genomgripande. Förslumningen fortsatte. År 1977 blev det inflyttningsstopp i Östergård. Å andra sidan bildades en livskraftig kvartersförening som satte stopp för uppkomna rivningshot med hjälp av protestlistor och demonstrationer.

Aktivitetsgruppen inom Östergårds byalag samlades 1977 för att diskutera nästa drag i kampen om sin boendemiljö. Foto: Lennart Gullberg/Sydsvenskan.

Riksbyggen som tog över fastigheterna påbörjade en ny renovering av Östergård 1981. Året därpå var det inflyttning igen, nu i en bostadsrättsförening. Hagstorp blev bostadsrättsföreningen 1997.

Idag är Östergård, med Österhus och Hagstorp, ett välskött och fridfullt bostadsområde med mindre hushåll och många barnfamiljer.

Läs även: Östergård fyller 100 år – firar med en hemvändardag. 

Ett ännu orenoverat kök med vedspis på Östergård 1971. Foto: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
På den soliga gaveln på Hagstorpsgatan 23 odlar Lillian Ljungborg tomaterna 1975. Foto: Bert Olsson/Sydsvenskan.

***

Gula faran. På 1920-talet lät även SJ bygga två bostadshus för sina tjänstemän på Norra Bulltoftavägen. De var ursprungligen gröna men när husen blev barnrikehus på 1930-talet målades de istället gula. Då många av hyresgästerna var socialfall kom husen att kallas ”gula faran”.

***

Östergård på 1930-talet. Foto: Sydsvenskan
Kirseberg Försvunna Malmö 5 januari 2016 • Uppdaterad 18 januari 2016

Slutstation Östervärn

Den öppna sommarvagnen nr 18 är framme vid ändhållplatsen, Östervärns station. Den låg precis där vi idag snurrar runt i rondellen vid Nobelvägens östra ände. Klicka här för att se samma vy idag. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.

Ptroo! Vår spårvagn är framme vid sista stoppet, Östervärns station dit linjen drogs 1894. Härifrån kunde man också från 1892 hoppa på tåget till Tomelilla och från 1896 åka hela sträckan till Simrishamn.

Ändhållplatsen försvann i och med elektrifieringen då linjen förlängdes österut längs Lundavägen. Dock tycks den ha återuppstått 1914 då extralinjen X2 förband Östervärn och Baltiska utställningen. Östervärns station kom dock att användas i många år framöver, åtminstone fram till 1953 då man lade om trafiken och bröt upp spåren mellan stambanan och den gamla stationen. Persontrafiken mellan Malmö C och Tomelilla upphörde 1970. För övrigt spelade regissören Jan Troell in kortfilmen ”Sommartåg” 1962. Den skildrar en pojkes tågresa mellan Malmö C och Tomelilla.

Östervärns station byggdes, som sagt 1892, men riktigt så gammal är inte bilden nedan. Spårvagnen står inne (i bildens högra kant) och det betyder tidigast 1894. Fotografen står på en sank äng som kan ha legat ungefär där Östervärnsgatan och Värnhemsgatan möts idag. Längs spårvägen anar vi nyplanterade träd, dem vi ser som uppvuxna på bilden från Fredsgatan i förra inlägget.

I bakgrunden ser vi Kirsebergs vattentorn (i drift 1879 till 1916) samt vindkvarnen Höga mölla, som försvann 1909. Den långa, vita byggnaden är märkt Malmö Bageri AB. Bageriet hade en koppling till Malmö Bryggeri AB på Almbacken inne i stan, och fanns enligt adresskalendern åtminstone före 1896 och fram till 1904. Sannolikt var det Malmö Mjölksteriliserings-AB som därefter tog över byggnaden för sin verksamhet.

Tornet som sticker upp bakom stationsbyggnaden tillhör från och med år 1883 Mattssons bryggeri på Kirseberg (ungefär torget idag).

Östervärn sent 1800-tal. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.

Missa inte de andra stoppen i denna serie om hästspårvägen i Malmö: SödervärnSödra FörstadsgatanGustav Adolfs torgStortorgetHamnenÖstergatanDrottningtorgetVärnhem och Lundavägen. Samt som bonus: Hästarnas sorti och Spårvägen på Limhamn

Bilderna kommer i huvudsak från Sydsvenskans bildarkiv. Grundfakta har främst hämtats från Ragnar Gustafsons artiklar: en artikelserie i Sydsvenska Dagbladet 1970 samt ”Malmö per hästspårvagn” – en uppsamlingsartikel i Malmö Fornminnesförenings årsbok 1971. 

Kirseberg Försvunna Malmö 20 juli 2015

Margrete brändes på bål

En kvinna anklagas för häxeri ställs inför tinget som sammanträder framför Rådhuset på Stortorget. Illustration av Tage Radetzky, hämtad ur ”Häxboken” (1916), av stadsarkivarien A U Isberg.

Den andra namnsdagen i fruntimmersveckan tillskriver vi Margareta, den kristna jungfrun som i början av 300-talet led martyrdöden i Antiokia.

När det kommer till en Margareta i Malmö kommer man ofelbart att tänka på paviljongen i Pildammsparken, uppkallad efter kronprinsessan Margareta. Hon hade till den Baltiska utställningen 1914 fått i uppdrag att skapa en praktfull blomstergata framför den kungliga paviljongen.

Efter utställningen och under första världskriget blev det potatisodling istället för blommor och paviljongen fick tjäna som förråd.
Nödåren var ännu inte till ända när kronprinsessans död chockade riket 1920. Samma år väckte stadsfullmäktige i Malmö förslaget att paviljongen skulle rivas, men några aktiva damer ville annorlunda. Föreningen Margaretaminnet samlade ihop pengar och den 20 juli, på själva Margaretadagen, 1922 invigdes Margaretapaviljongen med kaffeservering, nyplanterad blomstergata och läs- och musikrum inne i själva byggnaden. Sedan dess har detta varit ett populärt sommarkafé.

Denna dag har även Greta namnsdag. Ni vet hon som i sagan lurade in häxan i elden. Närbesläktat är namnet Margrete, ett namn som uppenbart var populärt i danska Malmö på 1500- och 1600-talen.

Av de 63 kvinnor och män som under perioden 1543 och 1663 lagfördes inför tinget för häxeri och trolldom hette inte mindre än sex kvinnor Margrete. Minst tre av dem dömdes till ”eld och bål”. Margrete Nyborgs, Margrete Lauridsdotter och Margrete Bödkers brändes på Stora Käjseberget (Kirseberg) 1605, 1614 respektive 1636.

Vad just dessa tre kvinnor anklagades för vet vi inte. Men bland alla dem som anklagades för häxkonster fanns det ett par gemensamma nämnare. Inte sällan försörjde kvinnorna sig som ”kloge koner”, det vill säga genom kvacksalveri, och sådana kunde få betala dyrt för sina misslyckade kurer.

Det kunde också vara fråga om rent förtal, gammalt groll och mer eller mindre kvalificerat skvaller. Ren illvilja, svartsjuka, avundsjuka och oreglerade skulder hörde också ofta till bilden. Liksom, kan man förmoda, missbruk och ibland ren galenskap.

Men det räckte inte med en anklagelse. Det krävdes bevis. Till dem räknades dessvärre också rykten. Ett sådant kunde vara att någon vid tillfälle hört den anklagade kasta ur sig en hotelse om ont mot ett offer som sedan insjuknat.

I praktiken fanns det i de flesta fall inga ljusa utsikter för den anklagade, inför den nämnd på tinget som hade till uppgift att fälla, eller någon gång fria.

En fattig kvinna, ofta gammal och orkeslös, sannolikt fallen i melankoli, hade inga möjligheter att försvara sig inför den väv av rykten, lögner och misstankar som riktades mot henne.

Det var nämndens uppgift att skaffa bevis. Ett sådant kunde vara ett erkännande. Och för att få fram ett erkännande fanns det medel i fångkällarens tortyrkällare, såsom tumskruv, åtdragna järnringar runt benen, kokande tjära mot naken hud, sträckbänk, glödande kol och andra övertalningsmedel.

Den som trots allt stod emot denna tortyr kunde få genomlida vattenprovet. Det bestod i att den anklagade bands till händer och fötter för att sedan kastas i vattnet längst ut från den stora skeppsbryggan, där Suellsbron ligger idag.

Om hon sjönk var det ett tecken på hennes oskuld. Den som höll sig flytande var utan tvivel skyldig, drogs upp och brändes – död eller levande – på bålet ute på Käjseberget. Föreställningen var att vattnet inte ville veta av de kvinnor vars rätta element var elden.

Dessa häxprocesser pågick i Malmö under 120 år, från den danska tiden år 1543.

Häxprocesser fanns redan under inkvisitionen, som ett sätt att göra sig av med motståndare. De häxprocesser som spreds till Danmark från Tyskland kan relateras till boken ”Häxhammaren”, författad av de två dominikanska inkvisitorerna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger. Boken godkändes av Kölns teologiska fakultet vid universitetet i Köln 1487 och kan ses som en vägledning i sökande, avslöjande och oskadliggörande av häxor.

Det är ett påtagligt kvinnofientligt verk. Kvinnohatet bottnar i medeltidens moraliska synsätt där kvinnans sexualitet sågs som djävulens verktyg till männens fördärv.

Malmö, som vid början av 1500-talet stod i förbindelse med de tyska hansastäderna, var troligen den första danska staden där reformationen genomfördes, och torde därmed vara en av de första skådeplatserna för häxförföljelser.

En av de sista kvinnorna som förföljdes i Malmö på hund av anklagelser om häxeri hette Margrete Hald. Det skedde 1663, fem år efter det att Malmö blivit svenskt. Men det var knappast de nya herrarna som satte stopp för grymheterna. Häxprocesserna pågick i Sverige fram till 1704. Mellan åren 1668 och 1676 utbröt en häxhysteri – kallad ”Det stora oväsendet”. Över 300 personer, mestadels kvinnor, dömdes till döden för häxeri.

Läs mer: ”Häxboken” (1916) av A U Isberg. Och om fruntimmersveckans Sara läser man här

En kvinna som dömts för häxeri bränns på bål på Kirseberg. Illustration av Tage Radetzky, hämtad ur ”Häxboken” (1916), av stadsarkivarien A U Isberg.
Kirseberg Försvunna Malmö 31 augusti 2014 • Uppdaterad 30 augusti 2014

Målaremästaren som ville måla

 

Målningar av Erik Conrad Mossfelt.

Målaremästaren som ville måla.

Erik Conrad Mossfelt hade en billackeringsverkstad på Lundavägen 17b, i hörnet av Vattenverksvägen på Kirseberg. Kvarteret heter Bågen och kallades förr ”Grisan”. I ett tidigare blogginlägg har vi berättat om kvarteret där Ikea nyligen byggt bostäder.

Herr Mossfelt tyckte om att måla, även tavlor. Han var en ”himmamålare”. Konstnärsamatör. En något mulen vår- eller höstdag fällde han upp staffliet på sin balkong i bostaden på andra sidan Lundavägen (nummer 40). Han tog god tid på sig, valde oljefärger med omsorg och avbildade utsikten med sin verkstad på hörnet. När han var klar signerade sitt konstverk ”E Conrad 1945”.

Just den tavlan hamnade så småningom hos Marianne Bengtsson. Hennes mamma som arbetade i Bengtssons köttaffär på Lundavägen 13, i hörnet av Vårgatan, fick tavlan av sin väninna Hulda Mossfelt, gift med målaremästaren. På så sätt kom den att bevaras till eftervärlden.

Själva sprutmåleriet ska ha legat i den gröna, långa längan med gaveln mot Lundavägen. På planket läser vi ”Metallgjuteri”, men utan att kunna härleda till någon specifik firma på industritomten. I adresskalendern listas en rad företag: en kalkförsäljning, Keifer strumpfabrik, Malmö bageri, Malmö lakritsfabrik, Armerad betong och så Mossfeldt billackeringsverkstad (företagsnamnet och hans privata namn skiljer i stavningen).  Och i industriområdet lite längre österut: Café Victoria, skrothandlaren L Larsson, Bilägarnas inköpscentral, Lundéns autoverksstad samt Magnusson & Gustavsson, gummiverkstad.

Utanför tavlan till höger ligger ännu kvarnbyggnaden, den revs först 1984 även om själva kvarnen flyttades till Västra Klagstorp 1910. Byggnaden disponerades 1945 av Malmö mejeri. I högerkant syns dock änkan Gaddes gulputsade hyreshus i hörnet av vattenvägsvägen och Högamöllegatan. Mer om det huset kan man läsa här.

Sist men inte minst noterar vi karaktäristiska inslag på vardera sida om Vattenverksvägen: en rikstelefonkiosk av äldre märke och en klassisk rund annonspelare av det slag som det finns ett fåtal kvar av. En står kvar på Davidshallstorg.

Kirseberg Försvunna Malmö 2 april 2014

Änkan Gaddes hus på Backarna

Inifrån Oljeraffinaderiet Unions gård vid Lundavägen omkring 1910. Huset i bakgrunden ligger i hörnet av Vattenverksvägen och Högamöllegatan och ägdes av Bertha Gadde.

Vad vet man om det vackra huset som en gång reste sig i hörnet av Vattenverksvägen och Högamöllegatan? 

Det är inte helt lätt att hitta uppgifter om detta hus. Inga ritningar finns. Arkitekt okänd, byggår okänt. Något vet vi dock. Fastigheten återfinns i adresskalendern från 1913-14, värderad till 125 000 kronor och som ”egare” noteras ”enkefru” Bertha Gadde.

Bertha Malmros (född 1873) kom från Ystad. Hon gifte sig med advokaten och hovrättsnotarien Nils Gadde 1902 och fick sonen Nils Carl Olof året därpå. När Bertha Gadde blev änka redan 1904 bestämde hon sig för att investera i fastigheter. En av dem var uppenbart fastigheten på Kirseberg med adressen Nya Vattenverksvägen 3 a-b och Högamöllagatan 2.
Själv bodde Bertha Gadde på andra sidan av staden, närmare bestämt i en villa på Fridhem med utsikt över Öresund (vilket man för övrigt även bör ha haft från några av lägenheterna i huset på Backarna). Villan som hon lät uppföra 1911 efter ritningar av arkitekten August Stoltz döptes till Berittas gård. Idag är den mer känd som ”Zlatans hus”.
1922-23 är bostadshuset på Kirseberg värderat till 16 000 kr och som ”egare” noterar vi (med viss förvåning) en polisvaktmästare M J Arvidsson. 1945 och 1954 ägs huset av konduktören Jöns Nilsson.

Huset rev 1976. Mer än så har vi inte lyckats utröna. Kanske kan någon läsare fylla i?

Sedan frågan ställd av Bo Björk besvarades i papperstidningen den 2 april har det inkommit ett svar från läsekretsen. Gert Davidsson brev lyder som följer: 

”Hajade till i morse när jag läste SDS, huset vid Vattenverksvägen är bekant för mig. Min farmor och farfar Anna och August Davidsson bodde i lägenheten längst upp till vänster på bilden delvis skymd av en skorsten, en genomgående lägenhet som på andra sidan vette mot vattentornet. Där låg också Malmö Mejeriförening tror jag, ett transportband gick ner med mjölkflaskor till lastbilarna.

Min farfar var någon av vaktmästare,  han höll rent och sopade både inne på gården och på gatan. För mig var detta ett dagis om man jämför med idag. Blev lämnad på morgonen och hämtad på kvällen. Detta var cirka 1942-45.”

Kirseberg Försvunna Malmö 1 februari 2014 • Uppdaterad 29 augusti 2014

”Grisan” grund för Ikeahusen

En gång kallades den ”grisan”, nu ligger ”Ikeahusen” på tomten som en gång var en begravningsplats.

Den forna ödetomten vid Lundavägen har varit en skamfläck för Malmö och Kirseberg så länge att få minns hur kvarteret såg ut när det var bebyggt.

Till alldeles nyligen stod det ett ensamt fruktträd på den skräpiga ödetomten, mellan Vattenverksvägen och Norra Bulltoftavägen. Backapågarna saknar sitt klätterträd.

– Päronträdet är borta all världens väg, berättar Ingvar Nilsson som växte upp i kvarteren på 1930-talet

I Ingvar Nilssons bok ”Malmöpågar” kan man läsa: ”Förutom buxbomskantade gångar innehöll trädgården enbart två jättestora päronträd, vars frukter lockade likt äpplena i Edens lustgård.”

Ingvar Nilssons barndoms lustgård kallades ”grisan”. Varför minns han inte längre, men man kan kanske tänka sig att det en gång fanns grisar på marken.

– Det var en spännande tomt som legat öde länge. Där fanns några häststall och provisoriska garage men det var också en förvaringsplats för Malmö stad, berättar han.

”Grisan” var omgiven av ett plank som löpte längs Lundavägen och Norra Bulltoftavägen vars mynning på den tiden var dragen i en krok cirka femtio meter västerut och idag markeras av ett stycke gatstensväg som löper in på tomten.

Där Norra Bulltoftavägen idag mynnar ut i Lundavägen låg skolgården till Kirsebergs folkhögskola, byggd 1883 och så småningom ersatt av nya byggnader längre österut. Den gamla skolan revs 1955.

På andra sidan planket – från skolan sett – dominerade på 1910-talet Oljeraffinaderi AB Union med tillverkning av linolja och färg, med kontor i hörnet av Vattenverksvägen och Lundavägen. Alltså i samma lokaler där det låg en lampfabrik på 1930-talet och i samma hörn där Olof Olsson – och hans far innan dess – bryggde svagdricka, med hästar och öltunnor inne på gården i slutet av 1800-talet.

Efter linoljan kom motorolja. Redan på 1930-talet reserverade Malmö stad Lundavägen ”för industrier som äga samband med automobil- och garagerörelser”. Hedbergs på andra sidan Lundavägen nyttjade marken, och i 1955 års adresskalender noteras Brodén H, auto-verkstad, Malmö Urimport samt Traktorkompaniet AB på adressen.

Bilverkstaden låg för övrigt kvar så sent som i slutet av åttiotalet, medan husraddan med bland annat Solidar längs Vattenverksvägen försvann tidigare, så när som på ett bostadshus i hörnet av Torngatan.

Torngatan som ligger bakom Ikeatomten är på sin södra sida än i dag kantad av små gathus från 1800-talet. På motsatta sidan, på nummer 7 där de nybyggda radhusen står idag, kunde man köpa salt sill, spinkeved, socker och fotogen hos hökeriet Elna på Källarn. Längst ner på gatan låg vid sekelskiftet ett tvåvåningshus och ett tiotal år senare tillkom nummer 5 och dess tvillinghus nummer 3 – där Ingvar Nilsson växte upp granne med brottaren och den olympiske silvermedaljören Egon Svensson.

Efter trettio år av ägarbyten och arkitektskissande har den ena byggplanen lagts till den andra. Nu uppför Ikano bostad Backahusen – eller ”Ikeahusen” som man säger på Backarna, med inflyttning i april 2014.

Men vem vet vad barnen kan hitta i sandlådan? Innan vattentornet och Nya Vattenverksvägen tillkom på 1870-talet sträckte sig nämligen Garnisons- och fångbegravningsplatsen – idag kallad Tjyvaparken – ända upp från Södra till Norra Bulltoftavägen.

Till vissa delar publicerades texten i papperstidningen den 12 juli 2012.

Skolgården till Kirsebergs folkskola med oljeraffinaderiet Union i bakgrunden, omkring 1910. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Utsikt från Kirsebergs vattentorn, omkring 1900. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Inifrån oljeraffinaderiet Unions gård i hörnet av Lundavägen och Vattenverksvägen, omkring 1910. Huset i bakgrunden låg i hörnet av Högamöllegatan. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Inifrån gården till Olof Olssons bryggeri i hörnet av Lundavägen och Vattenverksvägen, före 1910. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Bryggaren Olof Olsson med familj framför sin bostad och sitt bryggeri i hörnet av Lundavägen och Vattenverksvägen, omkring 1900. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Utsikt över Kirseberg på 1930-talet. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Kirseberg Försvunna Malmö 31 mars 2013 • Uppdaterad 13 april 2015

Villa Saaris – bland busar och idyll

Entrén till Villa Saaris låg i öster. Foto: Privat

Saarisgården av idag har en begränsad charm, inklämd mellan järnvägsområde, motorväg och Lundavägen. Men en gång var Villa Saaris rena idyllen.

Vid mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var Lundavägen en landsväg, kantad med hus och trädgårdar i en lantlig idyll. På den norra sidan en bit bortom lantgården Värnhem låg sommarhuset Montgomory och Midhem som med tiden växte till en stor villa. En annan villa lite längre ut var Almedal, granne med Höja som var Mattsonska bryggeriets disponentbostad. Ännu längre ut längs Lundavägen fanns Hilmasro, Emmytorp, Carlvik och på andra sidan av stambanan med havsutsikt låg lantstället Sjölunda.

Lundavägens idyll 1916. Foto: Arkiv

Närheten till ”busar” och ”tattare” på Backarna var förvisso ett orosmoment – fruktstölder var vanliga – men å andra sidan, bara ett tiotal meter bortom tågrälsen strax norr om Lundavägen öppnade sig Öresund vars kust ännu inte var utfylld.

Familjen Sederholm samlade i Villa Saaris på 1910-talet. Från vänster Bertil Sederholm d.y, Folke Sederholm, Anna Sederholm (född Walén), Bertil Sederholm d.ä, Lisa Sederholm med tillkommande make Friedrich Eswein.Foto: Privat

Mellan Midhem och Almedal, mittemot den gamla galgbacken och Gerlachs park, låg Villa Saaris. Möjligen föregick byggnaden av sommarnöjet Solbacken som rådman Falkman inköpte 1881, men mindre än tio år senare lät konsuln och grosshandlaren Bertil Sederholm – bland annat delägare i vin- och spritimporten Wiens, Sederholm och & Co med butik på Östergatan – uppföra den ståtliga villan som fick namn efter ett finskt släktgods. Den 1 april 1891 flyttade familjen in i villa, omgiven av en mindre park. I hushållet ingick tjänstefolk och guvernanter till de tre barnen och en trädgårdsmästare med familj inrättades i en enskild byggnad i västra delen av tomten.

Från balkongen brukade Anna Sederholm vinka av barn och barnbarn när de for förbi med tåget. På andra sidan stambanan låg Öresund. Foto: Privat.

Maria Quensel som är sondotterdotter till Bertil Sederholm har gjort efterforskningar om släkten och Villa Saaris .

– Jag är inte mycket för släktforskning, men jag har pusslat ihop bilder som finns från hemmet i Villa Saaris och doftat lite på mina förfäders liv, berättar Maria Quensel vars morfar var Bertil Sederholm d.y, äldsta sonen till Sederholm d.ä.

Såväl exteriör som interiör finns avbildade och med hjälp av fotografierna har Maria Quensel rekonstruera planritningarna. Till sin hjälp hade hon arkitekten Jan Sederholm, son till Folke Sederholm och sonson till Bertil Sederholm d.ä. Jan Sederholm bodde i huset några år som barn och skissade upp huset efter bilderna och ur sitt minne.

Interiör. Foto: Privat.

– Det är inte omöjligt att det var arkitekten Alfred Arwidius som ritade Villa Saaris. Det finns vissa likheter med Wienska palatset som ritades av Arwidius, där Wiens och Sederholm hade sin butik och kontor från mitten av 1890-talet, säger Maria Quensel som även identifierat möbler och föremål som senare hamnade på Danbyholms herrgård i Sörmland och därefter skingrades vid en större auktion 2001.

Här låg Villa Saaris, i förhållande till dagens byggnationer och gatunät.

Konsuln Sederholm avled redan 1918 men änkan bodde kvar i villan fram till sin död 1933. Yngsta sonen Folke Sederholm ärvde Saaris men sålde marken till Malmö kommun som rev huset någon gång i mitten av 1930-talet.

1938 stod nybyggda Saarisgården på tomten.

(Texten publicerad första gången i Sydsvenskan 16 februari 2012)

Kategorier

Senaste kommentarer