Annons:
Kolonirörelsen Försvunna Malmö 18 mars 2017

Vyer och kafferep runt en gammal järnvägsövergång

Det finns en bild som är lika fascinerade att se varje gång. Huset är bekant, men närmiljön är främmande. Känner du igen järnvägsövergången?

Låt oss genom några gamla bilder utforska området, och titta in på ett par koppar kaffe.

Rönneholmsvägen 31, med järnvägsspåren för Malmö-Ystad järnväg precis utanför knuten där Carl Gustafs väg går idag.

Vi börjar i hörnet av Carl Gustafs väg och Rönneholmsvägen (där Östra numera övergår i Västra). Järnvägsbommarna är uppfällda. Järnvägsspåren ledde norrut utöver Hästhagen, in genom Slottsparken, förbi Västra hamnen och till slutstation Malmö västra station. Söderut gick rälsen förbi Malmö allmänna sjukhus, via Södervärn och därifrån vidare till Ystad alternativt Falsterbo.

Byggnaderna längs (Västra) Rönneholmsvägen ligga där än. Längre ner på vänster sida syns Malmö Mekaniska Tricotfabrik, förkortad MMT och i folkmun kallad Trikåtan.

Läs mer: Textilfabriker i Malmö och Katja of Sweden.

Bostadshusen på vägens höger sida uppfördes när förra seklet var ungt. Hörnhuset (nr 31) ägdes enligt 1913 års adresskalendern av byggmästaren C E Andersson och en kvalificerad gissning är att husets arkitekt var Thure Thulin – han hade nämligen sin bostad i just detta hus.

Karta från 1904 med en tänkt kvartersindelning av Hästhagen – där det låg ett koloniområde. Hörnhuset är ännu inte uppfört.

Thulin hade utsikt över järnvägsspåren och, åtminstone under första halvan av 1900-talet, en öppen vy ända bort till Malmö Realskola (S:t Petri). Precis mittöver korsningen (Carl Herslowsgatan idag) låg förvisso hotellfrun Kramers lantställe (det revs troligen på 1910-talet) men bortom det bredde Hästhagen ut sig med ett stort koloniområde.

Flygvy över Hästhagen. Järnvägen syns i vänsterkant.

De första kolonierna på Hästhagen tillkom runt 1903 och området utvidgades efterhand. En förening bildades 1924. Området hade som mest 307 kolonier och bredde ut sig mellan Realskolan och Husarregementet (Kronprinsen), Regementsgatan och stickspåret till Kockums mekaniska verkstäder, det vill säga ungefär vid dagens Helmfeltsgatan.

Läs mer: Holmen gav namn åt gatan. 

De flesta kolonierna försvann i slutet av 1930-talet, i samband med att Borgarskolan byggdes, senare i samband med att katolska församlingen uppförde en ny kyrka. En av dem som hade en koloni just där katolska kyrkan skulle uppföras var ”Lillys syster”. Vem Lilly var och vad hon hette i efternamn vet vi inte.

Kaffepaus i  fin idyll från Hästhagens koloniträdgårdar. Det är lite oklart vilka kaffegästerna är. Men några namn är kändai: Cecilia Ekelund (nr 4), Gustav Henning (nr 5), Lilly (nr 1) och Nils (nr 2). I bakgrunden syns villorna Bo och Haga. Bilden som är tagen någon gång mellan 1914 och 1921 tillhör Eva Henning.

I bildens bakgrund syns två byggnader som båda ligger på södra sidan om Rönneholmsvägen. Den mindre av dem, till vänster, är Villa Bo (ungefär där kafét Systrar och Bröder ligger idag). Där bodde borgmästaren Wilhelm Skytte om somrarna. Den större av byggnaderna, centralt i bild är Villa Haga som ägdes av häradshövding Christian Hommerberg.

Häradshövdingen avled 1934 men änkefrun kommer att bo kvar länge. På 1950-talet kom Villa Haga att ägas av Sällskapet sanningens härold, det vill säga Sjundedagsadventisterna som senare uppför Adventkyrkan på samma tomt.

Villa Haga, på vykort. I nedkast kan man se järnvägsbommarna sticka upp. I bakgrunden syns Villa Bo. Idag ligger Adventskyrkan på samma plats. Det vita bostadshuset i bakgrunden ligger i hörnet av Fersens väg.

När häradshövdingen under sina dagar blickade västerut från sin gigantiska villa, bort över järnvägen, såg han inte bara det nämnda bostadshuset på Rönneholmsvägen 31 utan framför allt Elisefarm (idag Kronborgsvägen 2).

Elisefarm hör till den lite äldre bebyggelsen längs gamla Rönneholmsvägen – som också hetat Terningsholmsvägen. År 1830 införskaffade justitierådet Eberhard Quensel sju tunnland och 31 kappland mark på den så kallade Gråbrödersstycket. Han hade tidigare arrenderat domänen liksom hans svärfar, hospitalsföreståndaren Andreas Risell. Det var den senare som uppkallade bostället efter sin fru Elisabeth Gestrich.

C C Dahlbergs teckning av Elisefarm, sett från Rönneholmsvägen, någon gång före 1847. Teckningens byggnad till vänster byggdes av Quensel runt 1830 som boningshus och ekonomibyggnaden till höger uppfördes omkring 1807 – den blev senare villa Mariebo. Idag är adressen Kronborgsvägen 2.

År 1847 övertogs gården av den danskfödde fabrikören Nils Anders Mårtensson Rohmell. han förvandlade farmen till ett industricentrum med en tändsticksfabrik, en stamp för textilier och skinn, ett sågverk för faner och en kvarn för färgämnen. Rohmell rumsterade om ordentligt, gjorde om- och tillbyggnader. På en del av ägan uppfördes villan Mariebo.

Efter hans död 1858 övertog sönerna Wilhelm och Carl Romell företaget som emellertid gick i konkurs. Fabrikör Johan Jönsson, bror till Jöns Jönsson på Terningholm, tog över. Efter en tid tog fabrikör J P Gruggel över och startade bland annat cigarrfabriken Alliance.

Läs mer: Landsvägen i Slottsstaden. 

Kaffepaus i en av byggnaderna på gamla Elisefarm – troligen där familjen Rohmell hade bott – disponerades under somrarna runt 1920-och 1930-talen av familjen Flintberg. I bakgrunden syns Villa Haga. Från höger räknat: Elsa Frintberg, Carl Malmström (son till C O Malmström), Lilly Malmström, Elsa Sjöholm-Falk och Torsten Flintberg. De två personerna till vänster i bild är okända. Den privata bilden tillhör Lena Archenholtz.

Den del av Elisefarmsområdet, där cigarrfabriken hade legat, ägdes senare av fabriksidkaren C O Malmström och kom att disponeras av A B Johnssons fabrik för tillverkning av kapsylkorkar. Den andra delen av farmen – där familjen Rohmell hade residerat – disponerades under 1920- och 1930-talen av vänner till familjen Malmström (se bilden ovan). Under villans senare år höll Wallin & Nilssons tunnbinderi och Nilssons cykelverkstad till i huset.

Karta från 1947.
Karta från 1871.
Fotografi taget från Rönneholmsvägen 31, med utsikt över Villa Haga och järnvägen nedanför. Elisefarm ligger utanför bild till höger.
Karta från 1894.
Gångväg mellan Elisefarm och järnvägsspåren. I fonden sticker järnvägsbommarna upp. Foto: Privat.
Villa Haga vid Rönneholmsvägen 1950. Foto: Sydsvenskan.
Koloniområdet Hästhagen med det gamla regementet i bakgrunden. Foto: Ture Hellström/Sydsvenskan.

 

Kolonirörelsen Försvunna Malmö 1 juli 2014

Bevara vårt äldsta koloniområde!

Kolonister i Lundavägens trädgård, i den del som låg öster om kontinentalbanan. Nils Dahlgren som står längst fram och Ester Dahlgren som nummer fyra från vänster. De andra i raden är dessvärre okända.

Kan inte vara sant! Måste vara ett missförstånd, tänkte jag när uppgiften första gången dök upp i något nätsocialt sammanhang. Inte kan väl någon vilja riva koloniområdet vid Lundavägen? Detta är Malmö 2014. Vi har lärt läxan. Det har tagit tid att läka alla sår som rivningshysterin skapade på 70- och 80-talen. Ärren är ännu påtagliga, plågsamt irriterande och evigt påminnande om en dyster tid. Numera går man varligare fram, försöker rädda vad som räddas kan.

Men det visar sig vara sant. Det finns planer på att riva koloniområdet vid Lundavägen.

Man tar sig för pannan.

Tanken är att fylla gapet mellan Östervärn och Kirseberg, förtäta staden. Så långt finns det inget att invända. Men på den plats där vi idag hittar Malmös äldsta koloniområde – och därmed ett av de äldsta i landet – vill kommunen se ett järnvägscenter med affärer, kontor och bostäder. 

Att gamla kolonistugor fått stryka på foten i utvecklingens namn, det har gubevars hänt förr. Just därför finns det bara två områden kvar i det som idag är centrala Malmö. Kolonierna på Lundavägen och Zenith är unika. Kulturhistoriska. Ett arv.

Kolonirörelsen har sin uppkomst i Tyskland vid mitten av 1800-talet. Men redan på medeltiden var det vanligt att trångbodda stadsbor hade en liten odlingstäppa utanför stadsmuren eller på vallarna där man odlade kål och rovor, så också i Malmö. För fritid och rekreation höll sig borgarfamiljerna med sommarvillor utanför staden och med tiden ökade behovet också för den växande arbetarbefolkningen att någon gång undslippa mörka gränder och stenkolsrök.

Sedan gårdejordarna runt Malmö 1892 övergick i stadens ägo och blev disponibla för allmännyttiga ändamål gavs det möjligheter. Det såg styrelseledamoten i Malmö Planteringsförening, dåvarande ryttmästaren, sedermera översten Waldemar Ewerlöf. Samma år väckte han ett förslag att ”någon del af gårdejordarne måtte mot ett mycket lindrigt arrende, i smärre stycken, indelas och iordningställa på föreningens bekostnad till disposition för dem av arbetarebefolkningen, som finna nöje uti att på lediga stunder egna sig åt trädgårdsskötsel och plantering”.

Efter att Malmös stadsträdgårdsmästare gjort ett studiebesök i Köpenhamn – dit rörelsen nådde 1891 – ansågs ett område vid Pildammarna, alldeles bortom Ystads järnväg, som lämpligt. Den 1 april 1895 fick så Malmö sitt första organiserade och inhägnade koloniområde med 68 lotter och anställd tillsynsman. Fint som snus. Planteringsföreningen stod som ekonomisk garant och arrendet för varje lott sattes till 10 kronor om året. Det blev en succé.

Efterfrågan på kolonilotter ökade. Området vid Pildammarna utökades bara något år senare med 86 större lotter. Och ännu fler tillkom med åren. Frågan om ett nytt koloniområde i Östra förstaden dök upp redan 1894, men det skulle ännu dröja ett tag. Vid sekelskiftet  när Malmös befolkning uppgick till runt 60 000  innevånare växte sig rörelsen allt starkare som sin tids gröna våg.

Apotekaren F G Borg visade sig villig att överlåta sitt arrende vid Lundavägen. Så fick Malmö genom Planteringsföreningen sitt andra koloniområde 1905. Och några år därefter ett tredje på en annan före detta gårdsjord vid gamla epidemisjukhuset, som föreningen fick överta sedan det visade sig att marken olovandes utnyttjades som koloniområde i privat regi med profitintresse. Området utökades senare att gränsa även till Sallerupsvägen, Arbetsförrättningen och margarinfabriken Zenith.

År 1909 tillkom Johanneskolonierna (idag Pilgården mittemot Konsthallen). Samma år besöktes Malmö av en delegation från stadsförvaltningen i Berlin för att studera stadens koloniområden, och året innan hade kung Gustaf V gjort detsamma.

Svåra år följde efter första världskrigets utbrott 1914 och trädgårdarna kom att bära frukt på ett konkret livsuppehållande sätt, utöver den angenäma sommartillflykten. En bit in på 1920-talet bildades det egna föreningar som tog över administrationen, bland annat på Lundavägen. Vid denna tid fanns det åtskilliga mindre och mer oorganiserade koloniområden spridda över hela staden, varhelst det fanns en ledig tomt eller en outnyttjad jordplätt, exempelvis längs en järnväg. Mest centralt belägen var ett stort område på Hästhagen, där Simhallsbadet, Borgarskolan och Sydkraft senare kom att ligga.

Redan 1927 hade Pildammskolonierna fått lämna plats åt grannen, det expanderande sjukhuskomplexet. Och i slutet av 1945 var de helt borta, liksom Johanneskolonierna som försvann något år tidigare. Dessa ersattes bland annat av Södra sommarstaden och Ärtholmen som tillkom runt slutet av trettio- respektive tidigt fyrtiotal. Dit och till andra områden flyttade en del kolonister sina med snickarglädje, egenhändigt byggda små stugor.

Området vid Lundavägen växte stort och sträckte sig som mest ända bort till Ellstorpsparken på västra sidan om kontinentalbanan, och från Gerlachsgatan till Kirsebergs ishall öster om järnvägen som drogs i sin nyvaknade sträckning under den senare delen av 1910-talet. Under efterkrigstiden började området krympa, precis som i fallet med Zenith som dock kom lindrigare undan. Dagens koloniområde vid Lundavägen är i stort sett lika stort – eller snarare litet – som det ursprungligen var år 1905, fast med en lite annorlunda placering. De stugor som innanför planket är belägna närmast Lundavägen står på den ursprungliga marken.

Där lär finnas en stuga som flyttades till området från Pildammskolonierna och nästa år fyller kolonien mäktiga 110 år.

Må den också fylla 120 år, och 150 år, 200 år… Låt Lundavägens lilla och Malmös äldsta koloniträdgård inkapslas av den nya, växande staden och förbli en skärva där tiden har sin egen gång. Vi måste ta med oss vår historia in i framtiden för att skapa liv.

Karta över den äldsta delen av koloniträdgården vid Lundavägen, men gamla Södra Bulltoftavägen höger om – där kontinentalbanans viadukt löper idag.

————————————-

Bilden högst upp har vi fått av Dan Svensson. Han tillbringade många barndomssomrar hos sina morföräldrar som hade en stuga i området på fyrtio- och femtiotalen. Han skriver:

Kolonin var en fin plats att gå till, en oas, ett andrum i staden dit barn och barnbarn kom och man umgicks med grannarna i de andra kolonierna och fikade. Vänner och bekanta tittade in helt apropå för en liten pratstund eller kortspel. Ytan var inte stor men det fanns plats till att odla både blommor och nyttoväxter. Färsk frukt såsom äpplen, päron, plommon, jordgubbar och gurkor, vaxbönor, potatis, rödbetor, tomater, morötter, mm, kom till nytta antingen direkt eller så lade man in det och konserverade för senare bruk. Odlandet var inte bara till för nyttan. Man mådde bra genom dessa aktiviteter och fann en meningsfullhet i det. Inte minst då man pensionerats.

Många barn fick lära sig spika, såga, gräva och odla för första gången här. Fågelholkar sattes upp och det var kul att se om det kom fåglar och bosatte sig i dem och vilka fåglar det var. Då lärde man sig något om dem. Hade man plats till en liten gräsyta kunde man spela badminton eller krocket. Det var ju lite grann som att komma ut på landet. Många i de äldre generationerna hade haft sin barndom på landsbygden. Inte alla hade bil som nu för tiden. Men med cykel kunde man nu komma till ”landet” i form av kolonin ganska snabbt och enkelt. I koloniområdet försvann liksom staden för en stund.

Kolonin hade ett stort värde ur många synpunkter. Fler borde ha tillgång till en koloni. Inte minst i dagens värld kan yngre barn få tillgång till de värden som kommer av att vistas och aktivera sig där. Att göra något praktiskt är väldigt lärorikt. Jag tror att en del också hade kaniner och duvor. Att ta hand om djur är värdefullt för barn och inte minst de äldre generationerna kan vinna på kontakten med barnen och att få ge lite av sina kunskaper och erfarenheter. När koloniområden får ge vika för annat ska man veta att det är sådana värden som tas bort.

——————

Läs mer om koloniträdgårdarna i böckerna ”Malmö Förskönings- och Planteringsförening 100 år”, ”Kolonirörelsen i Malmö 100 år: 1895-1995” samt ”Malmö 1914”.

Och vill man se prov på hur oerhört individuella vissa stugor kunde vara ska man inte missa inte denna bild (som vi bara kan länka till).

 

I högerkant ser vi Lundavägens koloniträdgårdars utbredning någon gång före mitten av 1930-talet.

Kategorier

Senaste kommentarer