Annons:
Limhamn Försvunna Malmö 22 februari 2017

Från kokslov till sportlov

Sportlovet har sitt ursprung i de så kallade kokslov som infördes 1940 för att spara på uppvärmningen av skolorna. Men redan på 1920-talet arrangerades det resor till fjällen. På bilden från 1949 har några ungdomar samlats på Malmö centralstation för att åka på sportlov. I väntar på tåget spisar det jazz på en resegrammofon.

I Malmö var det läraren Sten Fristedt och friidrottaren/sportjournalisten Lennart Strandberg som 1955 slog sina huvuden ihop och kläckte idén till ett allmänt sportlov med idrottsaktiviteter. Då kallades sportlovet ”Kul i tre”. Det var Lennarts fru Inga som kom på namnet. 1975 utökades aktiviteterna från tre till fem dagar. Med tiden blev det också andra aktiviteter, som att köra modelljärnväg, fiska och skriva maskin samt prova på jobbet som flygvärdinna, modell och brandman.

1982. Flickor klädda för minishow på Oxievångs fritidsgård under sportlovets Kul i fem.
1949. Ungdomar som skall åka på sportlov i fjällen spisar jazz på resegrammofon på Malmö C.
1965. Malmö juniorbrandkåren under Kul i tre på Malmö Latinskolas gård. Pågen i mitten, som tittar fram mot fotografen, heter Peder Hansson.
1975. Fiskeskuta lägger till i Limhamn med 22 skollovsledinga ungdomar som varit ute i sundet och fiskat under Kul i fem.
1963. Kul i tre i Malmö med skrivmaskinstävling.
1967. Ingvar Fogelberg visar Claes Telander hur man kör tåget i den fina modeljärnvägen på Kul i tre-centrum i Sofielundsskolan.
1965. Margareta Bjellerup får vara flygvärdinna för en dag under lovet med Kul i tre.
1963. Eva Lenander (t.h.) får vara flygvärdinna för en dag – här med Ann Knagenhielm och Anita Baroni.
1972. Treårige Hans Berg hoppar från tremeters trampolin under förevisning på Simhallsbadet under Kul i tre.
1967. 26 presumtiva mannekänger i åldern 14-18 år ställde uppi tävling om bäst sydda plagg i NK:s Cosy Corner, under Kul i tre. 17-åriga Lorna Skyttér vann med den korta rutiga klänningen.

 

Limhamn Försvunna Malmö 1 oktober 2016

Det vita guldet på Limhamn

Ordet lim kommer före hamn. Lim är ett gammalt ord för kalk och kalk har man brutit långt innan Limhamn blev en hamn.

Sedan medeltiden var kalkbrytning en viktig binäring för bönderna i bygden. Den ytligt liggande kalkstenen grävdes upp, eller plockades på stranden, för att sedan brännas i primitiva ugnar.

Lär mer: Bland sillagummor och kalkgubbar. 

På 1500-talet var efterfrågan på kalk stor. I en skrivelse från 1606 benämns Limhamn som tilläggsplats för skepp. Ett första privilegium för att bryta kalk utfärdades 1622. Tre holländare fick ensamrätt på kalkbrytning, kalkbränning inom 10 mils radie och på kalkexport. Samtidigt togs den första industriella kalkugnen i drift.

Med tiden blev strandängarna fulla av kalkhål och högar av stenavfall. På en geologisk karta från 1869 kan man notera ett femtiotal stenbrott. Några större kalkbrott fanns i området. Ett av de största låg redan på 1790-talet vid nuvarande bensinmacken i hörnet av Kalkbrottsgatan och Hyllie kyrkoväg.

Inte långt därifrån grävde en smörhandlare från Malmö efter kalk i ett brott som med tiden blev Kyrkogrottan. Där inrättades en jättelik amfiteater som under många år användes flitigt av bland annat stadskyrkan och frikyrkorna i Limhamn. Även skolavslutningar förrättades här, fram till 1950-talet. Sedan dess har ”grottan” minskat i omkrets och djup, och används numera som pulkabacke för de minsta barnen, i mån av snö.

1908. Skolavslutning för Limhamns skolor i Kyrkogrottan, ett av många gamla kalkbrott i Limhamn. Foto ur Malmö stads historia, vol 4.

Även i Hammars park finns det spår efter kalkbrytning. Där bröt tysken Hinrich Martens sten som skeppades till Danmark. På 1880-talet började man även bryta kalk i Klagshamn, där både stora och lilla brotten i dag utgör två dammar.

Ludvig Kockum öppnade på sina ägor vid Limhamnsgården det så kallade Limhamnsbrottet. Gnällegraven är en rest av detta brott. Platsen som även kallats Gnällan och Svältegraven fick sitt namn av att arbetarna gnällde över den dåliga förekomsten av kalksten.

År 1824 tog den brittiske muraren Joseph Aspdin patent på en metod att framställa konstgjord sten, den så kallade Portlandscementen. I Lomma hade industrimannen Frans Henrik Kockum en tegelfabrik. Med hjälp av lera från Lomma och kalk från Limhamnsbrottet började han producera cement och sommaren 1871 erbjöds allmänheten att teckna aktier i Skånska cementaktiebolaget.

Behovet av cement ökade under den industriella expansionen på 1860-talet och 1871 bildades Skånska Cement AB. År 1873 anställdes en driftig ingenjör som disponent för cementfabriken. Han vara bara 27 år, kom från Stockholm och hette Rudolf Fredrik Berg.

Limhamns och Lommas cementfabriker på en affisch från 1890-talets början. Ur Malmö stads historia, vol 4.

Cementfabriken i Lomma slukade kalk, som i huvudsak kom från Limhamnsbrottet. Stenen därifrån transporterade från 1874 via en smalspårig, hästdragen järnväg ner till kalkbruket, kalkugnarna och urlastningsbryggan ”Långebro” som låg ungefär där Dragörfärjan hade sin ankomstkaj. Därifrån fraktades kalkstenen vidare till Lomma hamn. Järnvägen korsade nuvarande Järnvägsgatan. Senare fick järnvägen som kom att kallas ”brottets bana” en annan dragning, längs Kalkbrottsgatan.

Strax söder om Annetorps gård hade Annetorps Kalkbruks AB och Malmö Kalkstens AB 1866 respektive 1870 börjat bryta kalk. År 1880 visade det sig att kalkstenstillgången i Limhamnsbrottet hade begränsningar. Den smalspåriga järnvägen förlängdes till de två nya dagbrotten som från 1884 sköttes av Förenade Kalkbrottet AB. Fyra år senare började man bygga en ny fabrik för cementtillverkning i Limhamns hamn och gräva ut Cementhamnen som ett komplement till den andra hamnen som ingenjör Berg hade börjat anlägga redan 1880.

Affisch från företagets start.

Kalkstensbrytningen var nu koncentrerad till ett dagbrott. Kalkstenen bröts i avsatser, i så kallade pallar om fyra till fem meters höjd. Hacka och spett kom delvis att ersättas med dynamit. Man borrade hål som därefter apterades med sprängämne av en sprängare. Tydligen fick arbetarna själva betala dynamiten som drogs på veckolönen. Möjligen var det ett sätta att minska sprängningarna till ett minimum.

Stenarna sorterades på plats, för olika användningsområden, och skyfflades upp i rullebörar som balanserades på smala landgångar fram till vagnarna som senare kördes upp ur kalkbrottet.

Handbrytning i kalkbrottet. Bild ur boken ”Limhamn – Från stenålder till nutid”.

Det översta lagret högst upp närmast marknivån består av ett lager av moränlera. Under det finns ett mindre förädlingsbart 15 meter tjockt fragmenterat skikt med inslag av flinta, kallat Köpenhamnskalksten. Ett namn som emellertid inte nödvändigtvis kan sättas i samband med det kända filmcitatet ”Danmark, utskitet av kalk och vatten”. Dessa biprodukter blev till utfyllnad längs kusten, från Ribersborg och Ön till Lernacken och Bunkeflo strandängar.

Under Köpenhamnskalken finns den äldre, mer värdefulla och något porösare Limhamnskalkstenen eller Bryozokalkstenen som bildades av små mossdjur i ett tropiskt hav för 60 miljoner år sedan. I brottet har man därför hittat otaliga fossil, skal och skelettdelar från djur som levde i detta hav. Man har också tänder från haj och björn och till de mer spektakulära fynden räknas ett skelettfynd från den så kallade Skånekrokodilen, Thoracosaurus scanicus.

Kamrer A F Carlsson som var barndomsvän med R F Berg och med intresse av fossiler berättade 1928 för Sydsvenska Dagbladet om fyndet: ”En dag – det var väl för fyrtio år sedan nu […] höll ett arbetslag om åtta man på med att hugga loss kalksten. Allt sådant arbete skedde då för tiden för hand, de stora maskinerna voro ännu inte uppfunna. Så kom det bud till mig till kontoret, att jag genast kunde komma ner till kalkbrottet. Man hade hittat något mycket märkvärdigt. Och när jag kom dit, stodo arbetarna runt omkring ett kranium av något märkligt djur, undrande och gissande vad det kunde vara. Ingen vågade låta hackan gå vidare för att inte förstöra, om där kunde finnas mera. Varsamt lyftes fyndet upp och professorn i geologi i Lund underrättades. Det konstaterades vara en skalle av en krokodil, en reptil, som unik i sitt slag, sedan fått namnet Thoracosaurus scanius.”

Bildtext: Det drygt halvmeterlånga kraniet förvaras på Geologiska institutet i Lund. Bild ur boken ”Limhamn – från stenålder till nutid”.

Många fossila fynd gjordes på 1880- och 1890-talen, innan de stora maskinerna gjorde sitt intåg i brottet. Redan 1884 hade brottet blivit så djupt att den hästdrivna spårvägen blev otillräcklig varför ett ångdrivet uppfordringsverk anförskaffades. Vagnarna drogs nu upp på spår, drivna av kugghjul och vajrar. Förutom spåren mellan brottet och lastbryggan fanns det flyttbara spår som lades ut och togs bort alltefter brytningen. År 1884 började man också trafikera ”Brottets baran” med ånglok.

Tidigt 1900-tal. Fyrtiosex vagnar med kalksten rullar längs Västra Hamngatan, senare kallad Kalkbrottsgatan. Bild ur boken ”Limhamn – Från stenålder till nutid”.

Brytningen fortsatte i ytterligare drygt hundra år. Under den tiden förändras processen och tekniken uppdaterades många gånger. Nya järnvägsspår drogs och andra togs bort, allteftersom dagbrottet växte. I och kring brottet låg olika byggnader med varierande funktioner. Sprängladdningarna ökade med åren och kunde höras ända in till Malmö.

För att inte brottet skulle vattenfyllas fanns det först en vinddriven pumpmylla som senare ersattes  med ett pumphus. Vattnet leddes ut i Öresund via Hammars park. Än i dag mynnar bäcken ut i den så kallade Barnviken. I början av 1900-talet fanns en smedja och ett marketenteri nere i brottet. Vid norra sidan av brottets kant låg en fast anläggning för sortering av kalksten och kalkbränneri samt en gödningskalksfabrik.

1910. Gamla marketenteriet i kalkbrottet. Bror Persson längst till vänster. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.

År 1947 ersattes ett av smalspåren mellan brottet och Limhamns station med ett normalspår som anslöt till Malmö-Limhamns järnväg.

Den damm som under andra världskriget utgjorde en vattenreserv blev i början av 1970-talet en fiskdamm, 65 meter under marknivån och kallades därför ”—65”. Företagets fiskeklubb lät plantera in i den 30 meter djupa dammen regnbågsforeller. Än i dag finns det fiskar i där.

Olyckor var inte ovanliga. En av de mer allvarliga skedde sommaren 1955 då en Euclidtruck körde över avsatsen och rasade ner i brottet. Trucken skadads avsevärt, men förarhytten höll och föraren hade tur. Han kom undan med en lätt hjärnskakning.

1955. En Euclid-truck har ramlat ner i en avsats i kalkbrottet. Föraren Erik Holmgren fick föras till sjukhus men kom undan med hjärnskakning. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.

I nyårshelgen samma år hade ett ”chicken race” iscensatts vid Annetorp. Sydsvenska Dagbladet rapporterade den 2 januari att en bil i 10 000-kronorsklassen under nyårsnatten hade stulits på Malmtorgsgatan. Tjuvarna hade sedan kört bilen över kanten till kalkbrottet. ”Fallhöjden var cirka 25 meter, varför bilen blev fullständigt söndermosad. En och annan ruta höll […] men i övrigt blev bilen totalramponerad, särskilt framkärran, som trycktes ihop. […] Några spår av biltjuvarna har polisen ännu inte fått.”

Läs även: Limhamn får spårvagn åter. 

Den största förändringen i kalkbrottet kom i slutet av 1960-talet. Vid sorteringsverket vid kalkbrottets norra kant anlades i slutet av 1960-talet en ny fabrik, med ett råverk.  Istället för att frakta den krossade kalkstenen med tåg till fabriken i Limhamns hamn, maldes den nu på plats i kalkbrottet och blandades till ett slam som transporterades i tunnel till ugnarna med en kapacitet av 700 ton i timmen.

Modell över nya anläggningen, från 1965. 1) Bandet från krossen till…l 2) …siktavdelningen. 3) Bandet från sikten till mellanlagret. 4) Trumleavdelningen. 5) Sjunk- och flitavdelningen. 6) Kvarnavdelningen. 7) Bandtransporten för avfallssten till stenlagret. 8) Transformator- och elfördelningsstationen. Foto: Sydsvenskans bildarkiv

Den nästan två kilometer långa tunneln och den nya råfabriken invigdes av Tage Erlander 1967. Tunneln välkomnades av Limhamnsborna som var trötta på allt buller och damm de täta tågtransporterna inneburit genom åren. För att inte tala om alla brofällningar, uppemot ett nittiotal per dag. Tunneln finns kvar, men är plomberad och delvis vattenfylld.

Råmaterialet i form av slam fraktades på ett ändlöst gummiband genom den nästan två kilometer långa tunneln, med en kapacitet av 700 ton i timmen. Foto: Sydsvenskans bildarkiv

Elva år senare upphörde cementtillverkningen vid Norra fabriken i hamnen. Kalkbrytningen fortsatte emellertid i brottet. Där fortsatte man att tillverka kalkprodukter fram till 1994.

Den mesta bebyggelsen vid brottet revs en bit in på år 2000. Kvar nere i kalkbrottet finns ett råkvarnhus, tre silor och ett par transportvagnar. Årsskiftet 2010-2011 blev området ett kommunalt naturreservat.

 

I helgen firar Malmö stad att det är  150 år sedan den industriella kalkbrytningen påbörjades i kalkbrottet. Det betyder en rad spännande aktiviteter, guidningar, utställningar, historier och möjligheter att få uppleva miljön i brottet. Den industrihistoriska platsen har numera även en spännande fauna. Program hittar du här. 

Läs mer: ”Limhamn – Från stenåldern till nutid” (1994), av Eva Dalin och Ella Liliengren. 

Okänt årtal. Foto; Sydsvenskans bildarkiv
1935. Silobyggnad. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.
1941. Luftskyddsövning i kalkbrottet Limhamn. En sårmarkör tas om hand av personal från Röda Korset. Foto: Sydsvenskans bildarkiv
Kalksten på väg med järnväg från kalkbrottet i Limhamn till Skånska Cementfabriken i Limhamn. Okänt årtal. Sydsvenskans bildarkiv
Omlastning. Okänt årtal. Ur Sven Karlssons bildsamling.
Nere i kalkbrottet. Okänt årtal. Ur Sven Karlssons bildsamling.
1967. Sista resan för kalktåget samlade tusentals åskådare.
1972. Avdelningsingenjör Torsten Andersson med schaktmaskin med vilken man river loss kalkstenen. Två bandmaskiner ersätter helt sprängningarna i kalkbrottet. Foto: Sydsvenskans bildarkiv
1984. Foto: Sydsvenskans bildarkiv
I det övergivna kalkbrottet bor det sedan många år en berguv. Foto: Peter Frennesson/Sydsvenskan
Limhamn Försvunna Malmö 25 september 2016

Andlig spis till sillen på Limhamn

Under 1800-talet fick bondesamhället ge vika för industrialiseringen. På 1870-talet hade Limhamn växt till den grad att den medeltida kyrkan i Hyllie bondby inte längre räckte till.

Ingenjör RF Berg som 1873 hade anställts som disponent för Skånska Cement AB föreslog att man byggde en ny kyrka ”på en mer central belägen plats”, således närmare den växande cementfabriken och hamnen. Projektet tog sin tid. Närmare bestämt sjutton år. Inte förrän den 19 oktober 1890 invigdes Hyllie nya kyrka, idag mer känd som Limhamns kyrka.

Under tiden hann det hända en del i Limhamn. I den rådande samhällsförändringen uppstod flera folkrörelsen. En sådan var väckelserörelsen. Kyrkan var fortfarande anpassad till bondesamhället. Uppbrotten från den kollektiva gemenskapen på landsbygden, flytten till städer och industrisamhällen gav upphov till rotlöshet och ett nytt behov av gemenskap. Samtidigt som en miljon svenskar i sina brev vittnade om religösa omvälvningar i sitt nya hemlandet, Amerika.

Redan 1858 kunde kyrkan notera ett första orosmoln. Två kvinnor i Hyllie by visade sig vara mormoner. Mormonismen hade kommit till Malmö via Köpenhamn i början av 1850-talet och fått fäste i Caroli församling.

På 1860-talet hade Hyllie fått besök av några kringresande predikanter, så kallade kolportörer. De hade emellertid kyrkans välsignelse.

Nybyggarna i det expanderande industrisamhället var en brokig samling med rykte om sig att vara ett ”obändigt och styvsinnet släkte”. De söp och slogs. Behovet av andlig spis tilltog, samtidigt som det var långt till gamla Hyllie kyrka.

Disponent R F Berg, och hans hustru, var varma missionsvänner. Patriarken såg nöden och ett nytt missionsfält. I en kalklada på bruket samlade han sina åhörare för att vittna om sig egen frälsning och manade till bot och bättring.

Med kyrkoherdens godkännande bildade ingenjör Berg och skräddaren Lars Andersson våren 1879 Limhamns missionshusaktiebolag och året efter invigdes deras missionshus på Östra Ansgarigatan (byggnaden rymde senare bland annat biografen Rex och revs på 1990-talet). Där hölls predikan varje söndag, inte sällan av Berg själv, dock inte under ordinarie gudstjänsttid. Berg kom utöver smeknamnet Limhamnskungen även att kallas Cementjesus.

Först 1881 skedde en separation från kyrkan, då medlemmar först bildade en nattvardsförening och senare en egen församling — Missionsföreningen Limhamns friförsamling – med en första lokal i en före detta danssal på Gamla gatan 20, för att 1890 bygga ett eget missionshus på nuvarande Tycho Brahegatan 43.

Byggnaden stod emellertid i vägen för Cementbolagets expansion. Ingenjör Berg löste problemet med att donera en annan tomt till församlingen. På tomten som idag nyttjas som parkeringsplats för Malmborgs kunder, uppfördes Taborkyrkan (1908-1972).

Taborkyrkan låg där Malmborgs kunder numera parkerar sina bilar.

Frälsningsarmén höll sitt första möte i Malmö 1885. Vid ett flertal tillfällen fick de också hyra missionshuset av Limhamns missionshusaktiebolag och julen 1888 öppnade Malmös 1:a kår en utpost på Limhamn i en mindre sal på Vanadisgatan. 1899 flyttade man till en lokal på Tegnérgatan 19 som tog 200 personer, där man stannade till 1864 då nya lokaler togs i bruk på R F Bergsgatan. I mars i år, efter 128 år, retirerade Frälsningsarmén från Limhamn och flyttade församlingen till den större på Västergatan i Malmö.

Metodistförsamlingen i Limhamn har sitt ursprung  en schism inom missionsförsamlingen år 1894. Ingenjör Berg gick in som opartisk medlare. Men sprickan inom församlingen var så djup att 25 medlemmar lämnade.

I Malmö hade en metodistförsamling bildats 1871, med lokal på Föreningsgatan. Deras predikanter höll då och då möte i privat miljö på Limhamn. 1895 begärde 24 av de 25 före detta missionsförbundarna inträde i metodistkyrkan. Samma år började man bygga Salemkapellet i hörnet av Linnégatan och Kalkbrottsgatan.

Salemkapellet, föregångaren till Wesleykyrkan – bild tagen före 1913.

Efter flera år av diskussioner beslöt man att bygga om kapellet till en ny kyrka, kallad Wesleykyrkan – namngiven efter metodisternas brittiske grundare John Wesley. Kyrkan togs i bruk 1914, det vill säga året innan Limhamn inkorporerades i Malmö 1915.

Läs mer: En kyrka återuppstår.

De två församlingen återknöt vänskapsbandet. Med tiden ersattes Tabor av Linnekyrkan. I Malmö hade metodisterna ersatt de gamla lokalerna på Föreningsgatan till förmån för S:t Marcuskyrkan på Brogatan i Malmö. Därefter flyttade församlingen till Wesleykyrkan i Limhamn.

År 2014 återförenades de två gamla frikyrkoförsamlingarna i Limhamn. De valde att lämna Linnekyrkan och stanna i Wesleykyrkan som under 2016 genomgick en omfattande renovering.

Läs mer: ”När väckelsen kom till Limhamn”, av Eva Dalin, Limhamniana 1983. 

 

Wesleykyrkan vid Linnégatan.

 

Limhamn Försvunna Malmö 21 augusti 2016

Limhamn får spårvagn åter

Limhamns gamla hästspårvagnar återvänder till Brottsplatsen.

Vagnen har varit försvunnen från hemorten sedan slutet av 1970-talet. Spåren ledde till Malmköpings järnvägsmuseum. Därifrån ska den i slutet av september fraktas till Limhamn för att vara del av 150-årsfirandet av kalkbrottet den 1-2 oktober.

— Spårvagnen kommer först att stå uppställd under det industrihistoriska 150-årsjubileum som vi ska hålla. Den kommer att stå tjugo meter ner på en platå i Limhamns kalkbrott, berättar Jessica Grundén på gatukontoret.

Efter hästspårvägens nedläggning 1914 tjänade vagnen ”Stranden 2” som personalvagn på den så kallade Brottets bana, mellan cementfabriken och kalkbrottet.

— Efter jubileet ska ”Stranden 2” få lite kärlek och omtanke i vår smedja, slutligen är tanken att den ska få ett temporärt hem i en monter någonstans längs Brottets bana, förmodligen i anslutning till Limhamns Kalkbrott. Där ska den fungera som en liten satellitutställning och informera om kalkindustrins storhetstid i väntan på att vi kan få möjlighet att bygga ett besökscenter.

”Stranden 2” – när den ännu stod i Kalkbrottet. Foto: Sven Karlsson.

Det var ”Limhamnskungen” R F Berg som runt förra sekelskiftet tog initiativ till en hästspårväg. Ett nytt badhus stod färdigt i juni 1900, i AB Strandens regi. Många badgäster kom via Malmö-Limhamns järnväg. För att erbjuda dem en bekväm resa sista sträckan anlades en hästdragen spårvägslinje mellan Limhamns station och slutstationen i korsningen av Strandgatan och Kaptensgatan (Gustavsgatan).

Den hästdragna spårvagnen utgick från förra sekelskiftet från Limhamns station. Foto: Sydsvenskan.

Två vagnar beställdes från Ludvig Rössels Wagonfabriks AB i Arlöv. Trafiken fortsatte fram till oktober 1914 (då också Baltiska utställningen stängde och Europa stod i brand). Inför inkorporeringen av Limhamn överläts spårvägen till Malmö stads eldrivna spårvagnsnät, och blev med tiden en förlängning av den eldrivna linje 4 till Sibbarp.

Fler bilder och mer läsning: Spårvägen på Limhamn

Vagnarna stannade dock kvar i Limhamn. De fick fortsatt liv som personalvagnar i och till kalkbrottet, på den så kallade Brottets bana. De var i drift, möjligen så länge som in på 1960-talet. År 1975 ”återfanns” den sista kvarvarande vagnen av besökare från föreningen Gotlandståget. De var främst intresserade av att ta över ett minilok, men fick ta vagnen och två lok eller inget. Loket och spårvagnen transporterades 1981 till Gotland.

Där blev ”Stranden 2” stående fram till 1997 då den skänktes till Spårvägsmuseet i Malmköping där den idag står uppallad i det skick den lämnade Brottets bana. Det vill säga med påsatta buffertar och udda hjul, men i övrigt i slitet originalskick.

Runt 27 och 29 september kommer ”Stranden 2” att åka lastbil hem, från Malmköping till Limhamn.

Lär mer: Bland sillgummor och kalkgubbar. 

Fakta: Ett 150-årsjubileum kommer att hållas den 1-2 oktober. På programmet står guidningar och utställningar med fri entré. Det kommer också att arrangeras guidade turer nere i brottet. Biljetterna till de turerna är begränsade och kräver biljett som kan hämta i Stadshusets reception från den 26 september.

Den gamla hästspårvagnen Stranden II inklämd mellan ett ånglok och en liten kalkvagn av tippmodell. Foto: Sydsvenskan.
Spårvagnen senast sedd i kalkbrotten 1979. Foto: Sydsvenskan.
Den gammal hästspårvagn i kalkbrottet i sällskap med två lok. De två tippvagnarna fick stå kvar i brottet och står där än. Foto: Sydsvenskan
Limhamn Försvunna Malmö 25 juni 2016 • Uppdaterad 29 september 2016

Bland sillagummor och kalkgubbar

Limhamn är en industriell produkt. En biprodukt, skulle man till och med kunna säga.

Sillagumman med rullebören är ett rart minne från flydda dagar. Men Limhamn och dess ursprung ska snarare relateras till kalk, gubbar och radhusbosättningen Stormby.

Det är lätt att föreställa sig Limhamn som ett fiskeläge, en kustort som levde av det som havet hade att erbjuda. Man kan möjligen också tänka att sig att ordleden lim har med fisklim att göra. Men så är inte fallet.

Visst har man fiskat här sedan medeltiden. Som vid ”Wintrie bro”, en stenpir nedanför Bunkeflo där man förr landade fångsten. Men att fiska, det gjordes å andra sidan längs hela den skånska kusten – det görs inte nödvändigtvis i ett fiskeläge.

I gamla dagar hörde sillagummorna med sina rullebörer till Malmös gatumiljö. Fiskarhustrurna från Limhamn åkte ”sillabanan”, med någon av de första avgångarna runt klockan sex och sju på morgonen. De löste fjärdeklassbiljett, det vill säga ståplats i godsvagn. Det var ändå bättre än att gå hela vägen som fiskmånglarna gjorde före 1889.

Men ”sillatåget” var först och främst en godsbana för cementbolagets produkter.
Grundbetydelsen av ordet lim är kalk. Ordet användes också i betydelse klibba och smeta. Kalk var en viktig beståndsdel i murbruk och puts redan på medeltiden.

Limhamn omtalas första gången 1522, men på en karta över Hyllie socken från 1660 är Limhamn bara en liten prick i det nordliga hörnet, markerad med tecken för hus och trädgård på en vång som betecknas som ”Betesmarck, fordom opgraffen till Limbhamdn och dess kalcke bruket”. Samtidigt är Hyllie by – vars namn är känt sedan 1100-talet – utmärkt med trettiotalet hus runt kyrkan och fägata ner till havet. Den motsvaras idag av Hyllie kyrkoväg.

Även om de flesta av gårdarna kom att flytta ut från bygatan i samband med enskiftet 1809 är det medeltida vägnätet delvis bevarat med Svennedalsvägen och Östra Hyllievägen. Kvar finns också byns ”vanning”, kallad Killan (Tjillan), idag nästan igenväxt. Den medeltida kyrkan revs 1889, men den vackra kyrkogården som bör vara Malmös minsta och kanske äldsta uppbär ännu kors och gravstenar, en del av dem är daterade på 1700-talet. Här har Hylliebor begravts i minst 700 år.

Även byarna med marker i omnejden har en historia längre än Limhamns: Bunkeflo (belagt 1289), Vintrie (medeltiden) och Naffentorp (1346). Det östligaste huset i Bunkeflo by kallat ”Röven” är borta. Kvar finns Naffentorpsgården och Petersborg, den senare sägs vara Sveriges minsta fideikommiss – i släkten Bagers ägo sedan 1717.

Sedan medeltiden var kalkbrytning en viktig binäring för bönderna i bygden. Den ytligt liggande kalkstenen grävdes upp, eller plockades på stranden, för att sedan brännas i primitiva ugnar.

På 1500-talet var efterfrågan på kalk stor, inte minst från Malmö där det under en storhetstid uppfördes många nya byggnader. I en skrivelse från 1606 benämns Limhamn som tilläggsplats för skepp. Ett första privilegium för att bryta kalk utfärdades 1622. Tre holländare fick ensamrätt på kalkbrytning, kalkbränning inom 10 mils radie och på kalkexport. Samtidigt togs den första industriella kalkugnen i drift. Privilegiet att bryta och bränna kalksten i Limhamn skulle gengäldas med leveranser till de kungliga byggena i det danska riket.

Den förmögne Köpenhamnsborgaren Bartolomeus Haagensen tog över privilegiet och gjorde kalkbruket till ett blomstrande företag. Han fick också tillstånd att anlägga en hamn. En sådan – fem fot djup – benämnd Hyllie hamn finns inritad på en svensk karta från 1644.

Runt 1650 tar Bartolumeus Mikkelsen över rörelsen, genom att gifta sig med Haagensens änka. Några år senare flyttar den nye ägaren till ”Limbhaffuen”. Det har hävdats att han skulle ha bosatt sig på Limhamnsgården, men det kan inte stämma. Den gården uppfördes först på 1830-talet.

Mikkelsen satt nu på en guldgruva. Men en svensk kung kom att rubba hans cirklar. När Skåne kom under svensk kontroll 1658 tappade han sina privilegier och riskerade att förlora sina ägor. Han ansågs sig inte ha något att vinna på svenskt styre. Kalkbaronen blev ledare för en sammansvärjning som gick ut på att hjälpa danskarna till ett återerövrande. Planen var att 800 danskar skulle landstiga i Limhamn och släppas in genom stadsportarna.

Den så kallade Malmösammansvärjningen misslyckades dock. De danska skeppen seglade fel och gick på grund vid Saltholm. Planerna avslöjades och Mikkelsen miste istället hela stycket. Han blev två dagar före jul 1659 halshuggen på Stortorget i Malmö.

Den Mikkelsenska egendomen plundrades, änkan kördes på porten och kalkbruket tillföll den svenska Kronan. De efterföljande åren, under de skånska krigen, låg kalkverksamheten helt eller delvis nere. 1709 raserades hela anläggningen av danska trupper.

Det var två inflyttade tyskar som återupptog verksamheten: Ernst Heinrich Stein och hans svärson Frans Suell d ä. Den senare tog över 1728 och fick kalkbruket att blomstra under industriella former. Kalksten bröts ur brott och brändes med importerad stenkol som lossades på redden.

När Carl von Linné företog sin skånska resa 1749 var det sonen Niclas Suell som var värd och förevisade verksamheten. Samma år föddes en ogenomförbar idé att ersätta den gamla träbryggan utanför kalkbruket med en hamn, i brist på sådan i Malmö.

En hamn blev det till slut, men i Malmö. Initiativtagare till den var Frans Suell d y, sonson till den äldre, som också blev ny ägare till kalkbruket. Genom enskiftet på 1790-talet skapade han egendomen Annatorp – efter hustrun Anna af Trolle. För att få arbetsfolk till kalkbruket och de stora odlingsfälten lät han iordningställa sju torpställen och ytterligare en samling torp på sin äga Hindby nr 5. Dessa torp utlagda på sämsta marken nära havet kom att kallas Stormby.

Frans Suell deltog aktivt i planeringen att skapa Limhamns första radhusområde, för den tidens kärnfamiljer. Sexton likadana numrerade hus uppfördes i två räta rader, alla med lika stora tomter – med vägar, ett centralt beläget torg och en skola med anställd skolmästare. Inflyttning skedde 1799, eller något år tidigare.

Stormby från en karta daterad 1794. Byn låg på en yta som idag avgränsas av Nordanväg, Beleshögsvägen, Vittskövlegatan och Geijersgatan.

Stormby bör ha legat på en yta som idag avgränsas av Nordanväg, Beleshögsvägen, Vittskövlegatan och Geijersgatan. Men några spår av byn finns inte, knappt heller några uppgifter om vilka som bodde där. Man vet bara att de hade dagsverkeskyldighet till Annatorps gård.

Experimentet varade i 35 år. Stormbyborna började flytta närmare bruket eller ner till det fiskeläge som nu börjat växa. Endast några enstaka äldre bodde kvar i byn som raserades helt, möjligen på sena 1870-talet.

På 1820-talet utgjorde fiskare och sjöfolk bara en liten del av befolkningen. Sillen gick förvisso till, och utgjorde inte minst en viktig del av födan för dem som arbetade på bruket. Men framväxten av Limhamn ska först och främst ses som en del av en stor samhällsomvandling, industrialismens framväxt och en omfattande urbanisering. Industrisamhället Limhamn expanderade runt cementtillverkningen.

Den moderna cementen, Portlandscement, uppfanns på 1820-talet i England. Kalken blev en viktig råvara för tillverkningen av cement. Nu var det släkten Kockum som satt på en guldgruva. De hade genom arv tagit över bruket.

På 1850-talet utökades bruket med fyra nya kalkugnar. Då fanns det ett femtiotal kalkbrott runtom i Limhamn. Störst av dem var Limhamnsbrottet som låg vid nuvarande Limhamns idrottsplats. Det lades ner 1890 och ersattes av Annetorpsbrottet som hade påbörjats 1866, alldeles bredvid den gamla gården Annatorp där kalkbrottets jättehål ännu i våra dagar kan beskådas.

Annetorps kalkbrott – det vill säga det kalkbrott som ligger övergivet idag på Limhamn. Så här såg det ut på den gamla tiden, med pumpmölla och vägen ut till den enkla utlastningsbryggan som låg på Sibbarp. Teckningen utgör en del av Förenade kalkbrottens brevpapper från 1880-talet.

Behovet av cement ökade under den industriella expansionen på 1860-talet och 1871 bildades Skånska Cement AB. Förutom industrimannen Frans Henrik Kockum och andra kapitalstarka godsägare och riksdagsmän fanns kung Oscar II bland aktieägarna.

Från brotten transporterades nu kalken på hästdragna vagnar på en smalspårig järnväg till en brygga, för vidare transport till cementfabriken i Lomma där Kockum hade en tegelfabrik. I Lomma fanns den andra viktiga råvaran för cementtillverkning, nämligen lera.

På den övre delen av denna teckning ses de gamla kalkugnarna med en bostadslänga. På den nedre delen framträder den nyare anläggningen med kalkugn som uppfördes av R F Berg i mitten av 1870-talet. Teckningen utgör en del av Förenade kalkbrottens brevpapper från 1880-talet.

1873 anställdes en driftig ingenjör som disponent för Skånska Cement AB. Han vara bara 27 år, kom från Stockholm och hette Rudolf Fredrik Berg. Han kom att få gigantisk betydelse för det Limhamn som ännu saknade en hamn i modern mening.

I november 1880 hade man börjat staka ut Norra fiskehamnen och två år senare pålades södra hamnarmen. Det var ingenjören Berg som ledde arbetet. Fyllningsmaterialet kom från bruken.

Limhamns hamn under uppbyggnad 1889, under ledning av ingenjör R F Berg. Bilden är tagen från cementfabrikens nybyggda huvudskorsten. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).

Efterfrågan på cement ökade i Sverige och importen var stor. Kalktransporterna drogs från och med maj 1884 med ånglok på den järnväg som senare skulle kallas ”brottets bana”. Fyra år senare började man bygga en ny fabrik för cementtillverkning i Limhamn och grävde ut Cementhamnen.

Patriarken R F Berg var inte bara initiativtagare till hamnen och Malmö-Limhamns järnväg (1889), utan också till avknoppningen Skånska Cementgjuteriet (sedermera Skanska). Han var nykterist och frikyrklig, och hade ett starkt socialt engagemang. Han var involverad i egnahemsrörelsen och Malmö Ångköks AB med hotell Temperance i Malmö – det vill säga nyttig kost och bra logi för mindre bemedlade. Han var initiativtagare till

Malmös första arbetsförmedling och var också mannen bakom Malmö handelsgymnasium.
Företagaren Berg hade affärer i Nya Asfalt AB, Sydkraft, Malmö Snickerifabrik (Tarkett) och Lomma Eternit. Han var också ledamot av Malmö stadsfullmäktige. Politikern Berg intog till en början en strikt arbetsgivarhållning och var fientligt inställd till de socialistiska idéerna som hörde tiden till.

Berg som gick under smeknamnen ”Limhamnskungen” och ”Cementjesus” intog en faderlig och beskyddande roll gentemot sina arbetare. Men efter en facklig konflikt i Lomma fick han en mer ödmjuk inställning gentemot arbetarrörelsen och bildade en jämbördig motpart i Allmänna arbetsgivareföreningen. Han anses var en föregångare till den samförståndsanda som långt senare kom att känneteckna den svenska modellen.

När R F Berg avled 1907 uppges bortåt 700 personer, även många arbetare och fiskare, ha deltagit i begravningsprocessionen. Under hans tid hade det Limhamn som tidigare knappt synts på kartan på kort tid vuxit sig stort nog att 1886 utgöra ett municipalsamhälle.

Året innan Berg avled upphörde Hyllie by att vara huvudort i Hyllie landskommun; detta i samband med att Hyllie uppgick i Limhamn som samtidigt blev köping.

Köpingen Limhamn hade runt 10 000 invånare när den inkorporerades med Malmö 1915.

Denna vy över gamla Limhamn sägs vara fångad av R F Berg själv. Bilden är tagen från cementfabrikens nybyggda huvudskorsten, möjligen så tidigt som 1887. Här syns den enkelspåriga järnvägen som viker av till vänster mot Limhamnsbrottet (vid nuvarande idrottsplatsen). I förgrunden ligger snickerifabrikens bostadshus och bakom det Limhamns missionshus, ett annat av R F Bergs verk. (Bild tillhörande Jan Troells samling, ur boken ”Malmö-Limhamns järnväg 1889-1989 – Sillabanan 100 år” av Håkan Olsson.
Ur Limhamns kalkbrott forslades kalksten på rälsvagnar som drogs med hästar, för vidare transport till cementfabriken. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).
Gamla Limhamn i ett nötskal. Här hänger en fiskarhustru upp nät på tork medan cementfabriken tornar upp sig i bakgrunden. Mellan gammalt och nytt passerar det lilla ångloket på ”brottets bana”. (Bild ur ”Elbogen årsbok 1988”).

Läs mer: ”Det lilla cementgjuteriet” av Ingemar Wickström i Elbogen 1988. ”Malmö-Limhamns järnväg 1889-1989 – Sillabanan 100 år” av Håkan Olsson. Och ur Limhamniana: ”Från kalkhamn till storstadsdel” av Olle Hellander, ”Kalksten och kalkstensbrytning i Limhamn”, av Gerhard Regnéll, ”Limhamn från sjösidan” av Agda Olsson, ”Stormy – en försvunnen by vid Fosie strand” av Eva Dalin samt ”Några data om den tidigare kalkbrytningen vid Limhamn” av Gösta Fredriksson. Samt ”Limhamns kalkbrott – industrihistoriska lämningar” av Olga Schlyter och ”Eurocs kontorsbyggnad – dokumentation och riktlinjer inför ombyggnad” av Olga Schlyter och Maria Lundberg. 

Limhamn Försvunna Malmö 23 maj 2016 • Uppdaterad 24 maj 2016

Friheten var störst på Dragörfärjan

Limhamn och Dragör, två orter som är lika starkt förknippade som Dover-Calais eller Rødby-Puttgarden. Nu planeras en cykelfärja mellan de två tvillinghamnarna.

Läs även: Dragörfärjan kan gå på nytt.

Även om Limhamn inkorporerades i Malmö för lite drygt hundra år sedan kan man fråga sig om inte släktbandet till Dragör är starkast. Åtminstone från 1960-talet. Även om färjetrafiken upphörde för sjutton år sedan, året innan Öresundsbron invigdes, kan ännu generationer av Malmöbor förnimma frihetens smaker och dofter från de äventyrliga resorna över Sundet.

På båtarna serverades rødspætte, hakkebøf med løg och smørrebrød med rejer. Till det dracks det øl, Gammeldansk eller citronvand. Och vem minns inte det där röd-blå-vita omslagspapperet som virades runt både flaskor och lakritsremmar i handelsboden? Säg det ungdomsminne som inte har en smak av kirsebærsvin eller Hof, med allt det kunde innebära under en vådlig hemfärd under sjögång?

Dragör har sedan medeltiden varit en viktig överfartsort mellan Själland och Skåne. Här fanns även en viktig sillmarknad, jämförbar med den i Skanör. Svenskarna härjade fiskeläget 1658 och när Skåne blev svenskt var det en del skåningar som valde att flytta till Dragör.

Men det skulle dröja fram till början av 1930-talet innan någon försökte sig på en reguljär färjetrafik mellan hamnarna. Initiativen kom från den danska sidan, men projektet fick stöd av Skånska Cement AB. År 1933 öppnade linjen i mindre skala med båten Alexandra och året därpå sattes även en gammal dansk omdöpt postbåt i trafik med en kapacitet av 200 passagerare och fem bilar.

Under andra världskriget ställdes trafiken in och det skulle dröja fram till den 8 april 1960 innan en ny linje öppnade, nu i regi av Red AB Öresund. 300 passagerare, sju lastbilar och femton personbilar kunde bilfärjan Dragør ta. Den seglade fram till 1969, de två sista åren i sällskap med bilfärjan Saltholm.

Men de bilfärjor som kanske mer än några andra etsats sig fast i Malmöbornas minne är systerfartygen Hamlet och Ofelia som gick över Sundet mellan åren 1968 och 1996. År 1972 tillkom båten Scania som blev den sista att gå i trafik mellan hamnarna. Nedläggningen var ett hårt slag för Limhamn, men i ännu större utsträckning för Dragör.

En cykelfärja är en idé som väcker minnen till liv och aktualiserar en gammal fråga: ”Vem fan vill tura på en bro?”

1933. Den första färjan mellan Limhamn och Dragör började gå redan 1933. Första fartyget hette Alexandra. Foto: Limhamns museum.
1960. Färjelinjen mellan Limhamn och Dragör återinvigdes den 8 april. Foto: Ola Terje/Sydsvenskan.
1960. Skånska husmödrar i Dragör lämnade sina shoppingbagar utanför köttbutiken. Foto: Sydsvenskan.
1973. Systerfartygen Hamlet och Ofelia gick i trafik mellan Limhamn och Dragör mellan åren 1968 och 1996. Foto: Bert Olsson/Sydsvenskan
1991. Frihet utan gränser, mellan Limhamn och Dragör. Foto: Stefan Ed/Sydsvenskan.
1995. Till och med statsministern Göran Persson med dåvarande hustrun Annika kopplade av med att tura över Sundet. Foto: Per Lindström/Sydsvenskan.
1999. Kristina Didriksen och Eva-Lotta Andersen i butiken Provianten säljer flaskor och lakritsremmar till svenskarna. Notera omslagspapperet i de klassiska färgerna rött, vitt och blått. Foto: Rolf Olsson.
2001. Året efter Öresundsbrons öppnande fanns det ännu lite handel kvar i Dragør. De första åren tog många svenskar bilen över bron för att handla i Dragør. Foto: Valentin Ogneov/Sydsvenskan.
Limhamn Försvunna Malmö 9 januari 2016 • Uppdaterad 18 januari 2016

Spårvagnen på Limhamn

Hästspårvagnen som transporterade sommargäster och badturister från Limhamns station till badhuset. Här i kurva vid Sandegårdsgatan. Foto: Sydsvenskan.

Många minns spårvagnen till Limhamn, men få kommer ihåg spårvagnen Limhamn. I samma veva som Limhamn blev en del av Malmö för lite drygt hundra år förlängdes spårvägens linje 4 från Fridhem och ut till Strandgatan, i hörnet av Notariegatan. Det innebar slutet för den nästan en kilometer långa hästspårväg som sommartid sedan 1900 hade transporterat badgäster från Limhamns station till badhuset.

Liksom mycket annat på denna tid, var det ”Limhamnskungen”, RF Berg, som låg bakom denna tidiga spårvagn. Under 1800-talets sista dagar hade det gamla badhuset förstörts i en storm. Badhuset var populärt bland Malmöbor och bidrog därmed till att öka passagerarantalet på Malmö-Limhamns järnväg, kallad Sillabanan*, även den tillkommen på initiativ av R F Berg.

En återuppbyggnad av badhuset ansågs därmed nödvändig och det stod färdigt redan i juni 1900, allt i AB Strandens regi. Och som grädde på moset väntade ett ekipage på badgästerna från Malmö när de ankom Limhamns station. Stationen låg strax norr om Limhamnsvägen (då Öresundsgatan), i höjd med Järnvägsgatans utlopp.  I skuggan av träden – där det idag ligger en lekplats – stod vagnen redo, med kusk och ringklocka, konduktör med bössa och draghäst med stråhatt på huvudet. Det kostade tio öre att åka. Och behövde man posta ett brev eller ett vykort fanns det en brevlåda ombord. Vagnarna hade tolv sittplatser och plats för tjugosex stående passagerare.

I sakta mak rullade spårvagnen rullade ut till badhuset, och vidare till sin slutstation i korsningen av Strandgatan och Kaptensgatan (Gustavsgatan). Det fanns också ett stickspår i Östra Hamngatan (Idrottsgatan) som ledde till ett vagnsskjul vid Viktoriagatan (Valborgsgatan).

Trafiken fortsatte fram till oktober 1914 (då också Baltiska utställningen stängde). Inför inkorporeringen av Limhamn överläts spårvägen till Malmö stads eldrivna spårvagnsnät, och blev en förlängning av den eldrivna linje 4 till Sibbarp.

De två vagnarna – tillverkade av Ludvig Rössels Wagonfabriks AB i Arlöv – stannade dock kvar i Limhamn, med vidare koppling till den Bergska verksamheten. De fick fortsatt liv som personalvagnar i och till kalkbrottet, på den så kallade Brottets bana. De var i drift, möjligen så länge som in på 1960-talet. År 1975 ”återfanns” den sista kvarvarande vagnen av besökare från föreningen Gotlandståget. De var främst intresserade av att ta över ett minilok (se bild nedan), men fick ta allt eller inget. Loket och spårvagnen transporterades 1981 till Gotland.

Bara någon månad senare ville Limhamns Miljöförening att spårvagnen ”Stranden 2” skulle återbördas till Limhamn:”Beslutet om transport till Gotland hade fattats på grund av ett beklagligt ”glapp” i kontakten mellan Cementa AB, Malmö museum och Limhamns musei- och miljöintresserade”.

Men något återbördande blev det aldrig frågan om. Lite oklart varför. På Gotland hade man emellertid ingen riktig användning för Stranden 2. Där blev den därför stående fram till 1997. Sedan man på Malmö tekniska museum tackat nej till att införliva den i sin samling, skänktes den istället till Spårvägsmuseet i Malmköping där den idag står uppallad i det skick den lämnade Brottets bana. Det vill säga med påsatta buffertar och udda hjul, men i övrigt i slitet originalskick.

Den andra av två hästdragna spårvagnar som gick mellan Limhamns station och badhuset, mellan åren 1900 och 1914. Det kostade tio öre att åka med. I bakgrunden syns Limhamns station. Foto: Sydsvenskan.
Personaltransport nere i kalkbrottet, med Stranden 2.
Personaltransport med spårvagnen Stranden 2, genom Limhamn på den så kallade Brottets bana.
När den så kallade Brottens bana lades ner blev den överflödiga loken och vagnarna stående i Kalkbrottet, bland annat den gamla hästspårvagnen Stranden 2. Den kom senare att hamna först på Gotland men står numera på spårvagnsmuseet i Malmköping. Foto: Ove Jonsson/Sydsvenskan (bilden tagen 1978)
Hästspårvagnen Stranden 2 när den ”återfanns” 1975. Foto: Sven Karlsson.
Stranden 2 lämnar kalkbrottet 1981. Foto: Sven Karlsson.
Förutom ett unikt minilok från Limhamn fick föreningen Gotlandståget även överta den gamla hästspårvagnen, i befintligt skick. Till vänster Wilfrid Ullman i sällskap med Per Andersson, båda från föreningen Gotlandståget. Foto: Sydsvenskans arkiv (tagen 1982)

 

* ”Sillabanan” (invigd 1889) fick sitt smeknamn då fiskagummorna regelbundet nyttjade transporten med sina tunga börar. ”Sillatåget” avsåg ursprungligen endast morgontåget ”halvsjuan”. Det var det enda svenska tåg som hade en fjärde klassvagn, för hundra stående passagerare. Å andra sidan fanns det bara två klasser. Fram till 1914 var lönsamheten som störst. Efter andra världskriget försvann passagerartrafiken.

Tack till Sven Karlsson för färgbilder och underlag. 

Missa inte de olika stoppen i denna serie om hästspårvägen i Malmö: SödervärnSödra FörstadsgatanGustav Adolfs torgStortorgetHamnenÖstergatanDrottningtorgetVärnhemLundavägen och Östervärn. Samt som bonus: Hästarnas sorti

Limhamn Försvunna Malmö 28 maj 2013 • Uppdaterad 24 juni 2013

Villa Vegga med utsikt över Sundet

Villa Vegga i hörnet av Strandgatan och Kaptensgatan (numera Gustavsgatan) med Charlotte och kapten John/Johan Lundwall i vagnen med vännen Fred Carter som kusk och fotografens Percy Lundwalls lillasyster Connie med grannflicka. Bilden är tagen 1909. 

När göteborgaren Knut Lindelöf författar sin släktkrönika i en nyutkommen bok ”Ett liv, en tid” blir Malmö och Limhamn startpunkten. Hans morfar Percy Lundwall föddes i Malmö 1884 och det var på Limhamn han började fotografera. Percy Lindwall var 13 år när han 1897 fick sin första kamera av sin farbror Jacob Hessler. Vid sin död 1973 efterlämnade han ett arkiv med 10 000 svartvita negativ, de flesta minutiöst katalogiserade.

Familjen Lundwall hade 1887 flyttar från Bjärshög till Malmö. De slog sig enligt adresskalendern ner på Norra Vallgatan 112, i hörnet av Lilla Bruksgatan, där också kapten Johan Oscar öppnade rederiet Lundwall & co. 1901 flyttade kaptenshushållet – som förestods av mamma Charlotte, bördig från brittiska West Hartlepool – till ett nybyggt stenhus i Limhamn. Huset byggdes av grå Klagshamnsflinta, ett på den tiden mycket vanligt byggnadsmaterial som dock är sällsynt idag.

John Lundwall i sitt utsiktstorn på Villa Vegga 1918.

Villa Vegga låg längs Strandgatan med utsikt över Öresund. Tvärgatan kom att heta Kaptensgatan efter ägaren, men när Limhamn inkorporerades med Malmö 1915 fanns det redan en Kaptensgata. Nytt adress blev Gustavsgatan 1.

Och det var alltså här Percy Lundwall tog sina första bilder, på sin familj och sina kamrater, bland annat klasskamraten Anders Österling. En del av bilderna från Limhamnstiden återfinns i bokens inledande kapitel i sällskap med andra utmärkta och intressanta fotografer från Percy Lundwalls kamera.

PS: Huset och dess ägare – släktingar till Charlotte och John Oscar Lundwall – tilldelades 2007 Limhamns Miljöförening bevaringspris.

Limhamn Försvunna Malmö 24 april 2013

Kvinnliga soldater ansågs utmanande

Annie Hartelius anslöt sig till Frälsningsarmén 1882 och blev några år senare pionjär i Malmö.Foto: Malmö stadsarkiv.

Då och då arrangerar Stadsarkivet intressanta föredrag. Som i går då Johan Lundin från Malmö Högskola berättade om sin och kollegan Fredrik Nilsons forskning kring genus och religion i Frälsningsarmén i Sverige 1983-1921, och den bok i ämnet som utkommer till sommaren. Fokus denna kväll låg av naturliga skäl på Frälsningsarmén i Malmö.

Med tanke på att Frälsningsarmén numera framstår som en konservativ rörelse  är det lite omvälvande att få veta att armén – inte minst i sitt intåg i Malmö på 1880-talet – ansågs utmanande och radikal. På den tiden var Frälsningsarmén modern i sin syn på vetenskap och socialt engagemang.

Rörelsen väckte av flera skäl starka känslor. Att medlemmarna ur arbetarrörelsen genom en gudfruktig armé, utbildade i en krigsskola, kunde få befälsrang sågs inte med blida ögon i vissa läger. Framför allt var det kvinnornas position och jämlikheten inom rörelsen som provocerade allmänheten. Kvinnornas rätt att predika upplevdes som stötande av företrädare inom kyrkan. I olika sammanhang framställdes de kvinnliga soldaterna som lättsinniga, i dåtidens skandalpress och skillingtrycken utmålade bilder om förföriska kvinnor. Ett fenomen som hängde kvar länge, kan man konstatera av denna kuplett ur Folkets Hus Teaters Revy 1928:

”Härom kvällen, på Frälsningarmén, jag en blick fick, ljuv och oskuldsfull. Denna kvinna – blickarnas ägarinna jag till sällskap fick, när jag därifrån gick, och hon bjöd mig upp till kvällssupén. Ack, Hallelulja, Hallelulja, ett så’nt rum med smak inrett. Vi sjöng en smul, ja, Hallelulja. Jag blev stum och somna nätt”. 

Konfrontationen mellan de fromma soldaterna och allmänheten på 1880-talet var värst i arbetarstäderna – som i Malmö; en situation som inte blev mindre tillspetsad då August Palm och arbetarrörelsen gjorde entré på arenan ungefär samtidigt. Båda förespråkade en slags socialism.

Stundtals fick inte Frälsningsarmén verka fullt ut i Malmö, men de gav sig inte. Stöd fick de inte minst från Limhamn, av ”Limhamnskungen” RF Berg, Skånska Cementgjuteriets grundare med ett starkt socialt engagemang. Frälsningsarmén kom att driva ett barnhem i Wethjes gamla villa på Strandgatan.Och med Bergs hjälp öppnade man också ett räddningshem för prostituerade i Gottorp på Sallerupsvägen.

Frälsningsarmén i Malmö 70-årsjubilerar 1955. Mötet hålls på Gråbrödersgatan, en lokalen som en gång var Bryggeriträdgårdens konsertsalong. Foto: Ture Hellström

I Malmö öppnade Frälsnings-armén sitt första högkvarter man på Novilla, krog, danssalong och samlingslokal på folktäta Öster med adress Stora Trädgårdsgatan, men man hyrde också in sig på nöjesträdgården Casino. 1893 tog Frälsningsarmén över nedlagda Bryggeriträdgården (”bryggis”) i hörnet av Hyre- och Gråbrödersgatorna, där man ännu huserar.

 

PS: Nästa föreläsning på Malmö Stadsarkiv hålls redan den den 7 maj kl 18:30 då arkivassistent Staffan Gudmundsson och fotograf Bo O Andersson berättar om Carolikvarteren före rivning.

 

Limhamn Försvunna Malmö 15 mars 2013

På biografdödens tid – del 7

Systembolaget i Limhamn låg 1952 på Järnvägsgatan.

Det dröjde ganska länge innan det gick att gå på ”bolaget” i västra Malmö. Limhamnsborna fick vänta fram till 1930 innan Malmö Spritförsäljningsaktiebolag öppnade en butik på Järnvägsgatan 47. De som var med på den tiden går idag på Vårdcentralen i samma lokal. I slutet av 1950-talet flyttade Systembolaget till Linnégatan 40 och senare blev även Odengatan en adress, liksom Linnégatan 47.

Slottsstaden fick sitt första Systembolag ännu senare. 1948 öppnade en butik på Skvadronsgatan 22 som dock 1957 byttes mot en ny fin lokal på Fridhemstorget, alldeles vid biograf Fontänen.

Nöjda och belåtna med de nya lokalerna på Fridhemstorget är butikschefen Claus Olsson, fruarna Ruth Mellberg och Gertie Lindfors och Sven Jönsson som skall svara för kundservicen. Foto: Bror Hansson 1957.

Apropå biografer: När saliga Saga på Regementsgatan hade visat sista filmen (västernfilmen ”Santee den skoningslöse”) 1974 flyttade ”bolaget” från Fridhemstorget in i salongen.

Tio år senare och i en annan ände av staden tar Grand på Värnhem avsked med filmen ”Hårda grabbar”. 1987 flyttar ”Systemet” från Pilgatan runt hörnet till den gamla biografen. Idag har Systemet flyttat in i Entré.

(Denna text publicerades i Sydsvenskan första gången 27 januari 2012)

”De här lokalerna har vi i personalen väntat på länge” sade butikschef Erik Lundberg 1975 då han slog upp portarna till den nya butiken på Regementsgatan. Foto: Ove Jonsson.

Kategorier

Senaste kommentarer