Annons:
Lugnet Försvunna Malmö 5 februari 2017 • Uppdaterad 9 mars 2017

Den skånske husaren som blev sturmführer och tävlade för Tyskland

Den 27 januari 1935 toppade Sydsvenska Dagbladet Snällposten med rubriken: ”Axel Holst har avlidit. Omkom i går under ryttartävlingar i Berlin.”.

En närmare presentation krävdes inte. På den tiden var Axel Holst en kändis, sågs som en av världens främsta ryttare och var högst rankad i sin hoppgren. Han var predestinerad att vinna i OS 1936.

Klipp ur SDS den 27 januari 1935.

När förra seklet var ungt var ridsporten – redan då – en av de största idrottsgrenarna, långt viktigare än fotboll. Under de Baltiska spelen, som hölls i Malmö i juli 1914, utgjorde hästtävlingarna kanske den mest populära grenen, inte minst för adeln och militärer av rang. Det framgår av deltagar- och prislistor.

Till tävlingen som hölls på husarkasernens övningsfält – idag Hästhagens idrottsplats – hade en rad kungligheter bänkat sig på tribunen. En annan som sannolikt bevittnade tävlingarna var Axel Holst. Han hade genomgått sin värnplikt vid Kronprinsens Husarregemente i Malmö 1910-1911.

Tidig bild ur Axel Holsts tävlingskarriär på 1920-talet. Foto: Privat.

Axel Baltsar Holst föddes 1891 i Vallby socken på Österlen och lärde sig troligen rida i unga år. Hans far Ludvig Holst var inspektor på Glimmingehus.  På hösten 1910 flyttade Axel Holst till Malmö, närmare bestämt till kvarteret Gamen, omgivet av Kaptensgatan, Östra Kanalgatan, Storgatan och Norra Långgatan. Under sin tid på husarregementet uppvisade han ”synnerligen goda anlag för ridning och hästhantering”, berättar Thorbjörn Sjunneson i sitt pågående bokprojekt om Kronprinsens husarer.

Efter fullgjord militärtjänstgöring blir Holst lantbrukselev på Alnarp. År 1912 återvänder han till Södra Börringe gård, tillhörande Börringekloster, där familjen bedrivit mejeriverksamhet sedan 1897. Fem år senare tar han anställning i Tyskland, mitt under pågående krig. Gränsen var ännu öppen och kriget pågick inte i norra Tyskland utan vid fronterna mot Frankrike och Ryssland.

Tidig tävlingsbild på Axel Holst, tagen på 1920-talet. Foto: Privat.

Vid denna tid var Tyskland det stora föregångslandet, i synnerhet i Skåne där utvandringen till Amerika inte hade fått fäste på samma sätt som i andra delar av Sverige. Tyskland var, efter Danmark, ett land skåningar gärna sökte sig till för att finna arbete. Det kulturella, ekonomiska, tekniska och akademiska utbytet med Tyskland var sedan århundraden djupgående. Hela det skånska landskapet var vid sekelskiftet impregnerat av tysk kultur, med vänskaps-, affärs-, och släktband inom universitetsvärlden, bland adeln, godsägare och lantbrukare, präster och militärer.

Axel Holst kom att stanna i Tyskland och övertog så småningom en liten herrgård i byn Bandelow, strax norr om Prenzlau mellan Rügen och Berlin, där han ägnade sig åt jordbruk och hästhantering. I början av 1920-talet visade han prov på skicklighet i en rad tävlingar, så framgångsrikt att han hamnade i det tyska landslaget. Mellan åren 1931 och 1934 var han tysk ”springchampion” – det vill säga mästare i hoppning.

Axel Holst tillammans med sin favorithäst Egly 1933, kort innan han byter från röd frack till SS-uniform. Foto: Privat.

Vid de internationella ryttartävlingarna i Berlin 1934 nådde han en höjdpunkt i karriären när han blev stor hjälte och räddade lagpriset åt Tyskland. Samma år tog han hem den polska arméns pris i hård internationell konkurrens och utnämndes till ”ehrenführer” – det vill säga ”ärad ledare”. Därmed kom hans tävlingsklädsel att ändras, från röd frack med cylinderhatt till svart uniform med tillhörande svastika på ärmen och skärmmössa med den ökända dödskallen.

Som tillhörande 7:e SS-Reiterstandarte blev Alex Holst nu del av Joseph Goebbels tunga propagandamaskineri. Adolf Hitler upphöjde honom snart till ”sturmführer” i det svarta gardet. Bland annat tros han med sin häst Meehrköning stått förebild åt en tidstypisk propagandaaffisch.

Axel Holst i det svarta gardets uniform, strax innan han förolyckas i Berlin 1935. Här syns han tillsammans med det svenska landslaget, med Claes Cederström till höger och ryttaren (från vänster) CA Stiernsvärd, PH Bauer och en oidentifierad K2- officer. Foto: NAC on-line.

De olympiska spelen 1936 föregicks året innan av en stor ryttartävling i Berlin. På en bild (ovan) tagen strax före tävlingen poserar han i sin svarta uniform tillsammans med det svenska landslaget utstyrt i svenska husaruniformer och lett av stallmästaren och helsingborgaren Claes Cederström.

Lördagen den 26 januari 1935, strax efter klockan tre på eftermiddagen startade Axel Holst som tredje ryttare i ett jaktlopp med den tämligen nyinförskaffade ostpreussiska hästen Troll. Ridningen började felfritt men ”när hästen skulle hoppa över den breda muren gjorde den språnget för knappt. Holst kastades av och hästen slog runt och föll med hela sin tyngd över ryttaren. Härvid  ådrog sig Holst brott såväl på skallen som på en halskota och avled efter några minuter”, rapporterar Sydsvenska Dagbladet Snällposten via TT.

Hur det gick för Troll framgick inte.

Olyckan lade sordin på feststämningen och flera paradnummer ströks ur programmet. Efter tävlingarna ägde en improviserad sorgehögtid rum i närvaro av alla tävlingsdeltagare. Ryttarbalen som skulle hållits på hotell Adlon ställdes in.

Klipp ur SDS den 29 januari 1935.

”All värdens ryttare står sörjande vid denne mans bår. Av innersta övertygelse anslöt han sig till Adolf Hitlers fanor och det nya Tyskland. Med stolthet bar han den SS-uniform, som förlänades honom av der Führer förra året efter hans seger över fransmännen vid Berlintävlingarna och han har endast bragt ära över denna hedersdräkt”. (St. George, en stora tysk ridsportsporttidning).

På den svenska sidan av Östersjön var man något mer återhållsam med de stora orden när SDS, med bild på den döde omgiven av hedersvakten, rapporterade (se klipp ovan) att en stor sorgehögtid skulle äga rum i den stora sporthallen vid Kaiserdamm i Berlin där Adolf Hitlers 54 man starka musikår spelade sorgemusik.

Axel Holst kista under minnesstunden i ridhallen vid Kaiserdamm.

På eftermiddagen den 29 januari 1935 mullrade det över Malmö. En Junkers G 38 D-2000 med beteckningen D-AZUR, på den tiden ett av världens största flygplan, kretsade i luften och gick in för landning på Bulltofta. På flygplatsen vajade tyska och svenska flaggor på halv stång när kapten Brauer lugnt och försiktigt tog mark med flygskeppet ”Deutschland” .

Axel Holsts kista och kransar lastas ur den tyska flygmaskinen på Bulltofta. Klipp ur SDS den 30 januari 1935.

Mottagningskommittén bestod av flygplatschefen Karl Lignell, den tysk-svenske affärsmannen och politikern August Schmitz, tillika tysk konsul i Malmö, samt några representanter för Holsts familj.

Utöver den sju man starka besättningen, medföljde bland annat Axel Holsts halvsyster Maria som skött hans hushåll, Frau Glahn, delägare till ryttarens stuteri ”Georgia”, hans vän, tävlingskamraten och SS-mannen Günter Temme*, en ledamot av den tyska riksdagen samt Adolf Hitlers specielle sändebud Reynard Heydrich*. Med ombord fanns också ett femtiotal kransar. Två av dessa var extra praktfulla.

”Den ena av dessa, en gigantisk krans av vita tulpaner och eklöv med klarröda band och hakkorsmärket i guld i var från Adolf Hitler, en annan av vita liljor från tyske jordbruksministern Walther Darré. […] Så bars kopparkistan, helt inhöljd i en röd hakkorsflagga och prydd med några lilafärgade orkidéer, den avlidnes uniformsmössa och dok ut ur flygplanet, under det de närvarande tyskarna sträckte armen till Hitler-hälsningar och svenskarna blottade sina huvuden.” (Ur SDS 30 januari 1935)

Kistan och kransarna placerades i en likbil för vidare transport till Börringe kyrka där den högtidliga begravningen ägde rum dagen efter, i närvaro av anhöriga samt representanter från Skånska fältrittklubben, Malmö ridklubb och tyska riket.

Axel Baltsar Holst blev 43 år gammal. På hans gravsten står ”ER STARB DEN REITERTOD”. Orden syftar på en krigares död till häst på slagfältet.

Vad hade hänt om han inte – om uttrycket ursäktas – satsat på fel häst? Hur hade hans liv sett ut om han blivit kvar i Skåne? Hade han nått framgångar i OS och blivit ihågkommen som en enastående idrottsman, om han inte hade störtat den där januaridagen 1935? Hade han kanske rent av tagit avstånd från nationalsocialismen efter kristallnatten 1938? Eller tvärtom, dragit ut i krig?

Axel Holst hade otur, men på sätt och vis samtidigt tur. Han försatte möjligheten att visa hjältemod. Å andra sidan undslapp han ansvaret, skammen och eftervärldens hårda dom. Han blev liksom kvar i sin egen tid. Akterseglad av världen.

Fakta och bilder är delvis hämtade ur Thorbjörn Sjunnesons pågående bokprojekt om Kronprinsens husarregemente i Malmö

*) I Sydsvenska Dagbladet Snällpostens rapportering från begravningen benämns de närvarande tyskarna som SS-mannen Thenne samt obergruppenführer Hietrich. Några tyskar som motsvarar den beskrivningen har vi inte kunnat spåra och utgår därmed från att reportern har fått stavningen om bakfoten. De två var högst sannolikt Günter Temme och gruppenführer Reinhard Tristan Eugen Heydrich. 

Temme var Axel Holsts ryttarkollega och bästa vän. Det var också han som tog över Holsts hästar som han fortsatte att tävla med. Heydrich, å sin sida, var djupt engagerad i propaganda kopplade till tysk idrott och involverad i planeringen inför de olympiska spelen i Berlin 1936. Han kallades av Hitler för ”mannen med järnhjärtat”, iscensatte Kristallnatten 1938 och var en av organisatörerna bakom Förintelsen. Han dödades i ett attentat 1942. 

Lugnet Försvunna Malmö 24 juni 2016 • Uppdaterad 18 januari 2017

På sillasexornas tid

Midsommarfirandet sitter i våra gener.

I det äldsta Malmö förknippade man midsommar med skuld. Det var vid denna tid skatten skulle betalas in, den så kallade midsommargälden. Det var en medeltida stadsskatt som drabbade varje hushåll i staden och betalades till fogden. Men lugn, bara lugn, den avskaffades redan på tidigt 1400-tal.

Sedan dess förknippar vi midsommar med helt andra saker. Numera handlar midsommar mer om frosseri än om skuld.

Samtidigt är detta med sill och nubbe kanske vår allra äldsta tradition. Skillnaden är möjligen den, att förr intog man inte sill med brännvin enkom på midsommar, utan året om. Sill var fattigmat. Men de så populära sillasexorna hör kanske främst sommaren till.

En sexa var en lättare måltid som intogs på eftermiddagen-kvällen runt klockan sex. En malmöitisk sillasexa kunde intagas lite när som helt. Till exempel klockan sex en söndagsmorgon. Den klassiska bilden av sillasexan är tagen i Folkets park. Där hade nämligen fotografen Frans Weyer en ateljé sommartid på tidigt 1900-tal. Han gick runt och sålde sina tjänster, bilder som sedan hamnade i släktalbum.

På varma söndagar var folket tidigt på plats i parken för att inta ett lämpligt bord i någon berså. På en medhavd fin duk dukade man upp sill, nykokta potäter, pilsner och något starkare. Och saft till barnen.

En sillasexa intogs också med fördel i någon kolonistuga. Det fanns gott om sådana runt om i förstäderna. Pildamms- och Johanneskolonierna var de största koloniföreningarna vid förra sekelskiftet. Det var också den rätta miljön för midsommarfirande. Till rekvisitan hörde  – förutom sill, potatis och pilsner – dragspelsmusik och glada visor som vid seklets början dominerades av skillingtryck.

Läs även: Så firade man midsommar 1986.

Senare kom de allt fler koloniföreningarna att arrangera midsommarfester med majstång och dans. Ett midsommarfirande fanns sannolikt även i Folkets park, men arrangerades även på annat håll. Bland annat på Lugnet. Till den årliga höjdpunkten samlades barn, vuxna och gamla till dans på gårdarna. Man drack kaffe, pilsner och allehanda destillerade drycker.

I efterkrigstider blev firandet mer organiserat, på platser som Pildammsparken och Rörsjöparken.

Före 1953 inföll inte midsommarafton en fredag utan alltid den 23 juni, dagen före Johannes Döparens dag. I Danmark firar man ännu sankthansaften (S:t Hans är ett annat namn på Johannes Döparen) med att tända stora eldar. Så gjorde man också förr i Skåne. Bland annat på Stora Keseberg (Kirseberg). Bålet syntes lång väg och ansågs skydda mot alla trollpackor, djävlar och älvor som härjade denna ljusa sommarnatt.

Numera är det vi själva som gör nätterna osäkra. Skål!

1916. Har har några unga damer som arbetar på MAB/MYA bänkat sig för en sillasexa. Olga, Ester Maria Sjöholm, Linnea, Nancy och Hertha Andersson har bänkat sig i en berså för en sillasexa i Folkets park.
1941 dansade man runt midsommarstången på Ellstorp i Malmö.  FOTO: SYDSVENSKAN
1948. Midsommarfirande i Slottsstaden, mellan Limhamnsvägen och Ola Hanssonsgatan. FOTO: SYDSVENSKAN
1959 firade Malmöborna midsommarafton på Tallriken i Pildammsparken. FOTO: SYDSVENSKAN
1944. Redan på den tiden var centrala Malmö avfolkat på midsommar. FOTO: SYDSVENSKAN
Lugnet Försvunna Malmö 12 mars 2016 • Uppdaterad 18 mars 2016

Innan djävulen slår käftarna i kyrkan

Betelkyrkan på Kaptensgatan år 1974. Foto: Göte Lindberg.

Herregud vilken byggnad, och vilken synd att riva den.

Av alla rivna byggnader i Malmö är detta missionshuset ritat av John Smedberg ett av de vackraste. Rivningen var ett djävulens verk.

En Malmöbo som brydde sig var Göte Lindberg. 1952 köpte han en kamera och dokumenterade under många år den rivningshotad miljö, i fyrfärg. Året innan Betelkyrkan gick till förgängelsen var han framme med sin kamera. Det tackar vi för.

I slutet av 1800-talet var frikyrkor på modet, iallafall i religiösa kretsar. En av dem var Betelförsamlingen, sprungen ur 1700-talets pietistiska och herrnhutiska väckelser i Malmö och grundad på 1880-talet efter en utbrytning ur Evangeliska Lutherska missionssällskapet. Den drivande kraften var ingenjör Rudolf Fredrik Berg, grundaren till Skånska Cementgjuteriet, kallad ”Limhamnskungen”.

De två första åren var församlingen husvill. Men den 31 mars 1886 inköpte några församlingsmedlemmar en tomt vid Kaptensgatan 13, i hörnet av Storgatan. Redan den 30 juli lades grundstenen under en bönestund klockan fem på morgonen.

Den välkände arkitekten John Smedberg utförde utan ersättning ritningarna, i romansk stil med rött tegel samt gesimser och ornament i cement. Det runda fönstret som mätte sexton fot i diameter var gjutet i ett stycke och skänkt av Skånska cementgjuteriet. Byggmästarna A Sonesson och O Weinberg stod för murningen respektive snickeriarbetena.

Missionshuset stod färdig till nyåret. Redan under julhelgen kunde lilla salen tas i bruk och den 30 januari 1887 var det stor invigning. Stora hörsalen rymde nästan 700 personen plus lika många på läktaren och var vid denna tid en av Malmös största samlingssalar. Därtill fanns det mindre salar, ett ungdomsrum, en expedition samt lägenheter för predikanten, organisten och en vaktmästare.

En mansålder senare hade grävskopornas käftar tuggat sönder den låga men slita bebyggelsen som utgjorde Lugnet. Även Betelkyrkan stod i vägen för framtiden och dess vackra arkitektur utgjorde vid denna tid inget skäl för att byggnaden skulle undantas från den storskaliga höghusplanen.

Församlingen flyttade till Stadionkyrkan och i augusti 1975 jämnades byggnaden med marken.

Halleluja!

Mindre charmig gatubild längs Kaptensgatan. Huset i bildens högerkant finns ännu kvar. Foto: Martin Andersson.
Den 7 augusti 1975 revs Betelkyrkan på Kaptensgatan i Malmö. Foto: Sydsvenskan.
Vykort.
Interiör, sett från läktaren.
Vykort.

 

 

Lugnet Försvunna Malmö 8 mars 2016

Första kvinnan i politiken bortglömd

Som första kvinnan i Malmö stadsfullmäktige kom socialdemokratiska Anna Stenberg inte sällan i kläm mellan männen. På denna privata bild, lånad ur släktalbumet, sitter hon tillsammans med sina manliga partikamrater i Folkets park. Foto: Privat.

Anna Stenberg begravdes i stillhet. Det var hennes uttryckliga vilja. Hon ville inte dra uppmärksamhet till sin person. Politiken var viktigare. Kvinnans rätt. Jämställdhet. Klassfrågor.

Just därför finns det skäl att påminna om hennes gärningar. Hennes arbete. Kampen.

Men. Malmös första kvinnliga stadsfullmäktigeledamot är inte ihågkommen. Ingen minnesplakett finns uppskruvad. Ingen plats, ingen gata, inget torg har namngivits efter henne. I Malmö stads historias sju band nämns hon två gånger, och bara i förbigående.

När hennes namn någon gång dyker upp i historieböckerna så är det apropå ”Fru Stenbergs villor”. Så kallades de första offentliga toaletter för kvinnor (och män) som uppfördes efter hennes motion.

Läs även: Stenbergs fyra villor.

Anna Andersson föddes i juli 1867, i Brönnestads socken i västra Göinge. Hennes mor hette Cecilia Bengtsdotter. Hennes far var okänd. Modern flyttade till Helsingborg och där upphör spåren efter henne. Anna kom istället att växa upp hos fosterföräldrarna Måns och Cecilia, i ett husartorp i Röshult, nästan två mil nordväst om Hässleholm.

Liksom så många andra unga män och kvinnor vid denna tid, lämnade hon landsbygden för att söka arbetet i staden. I slutet av 1880-talet flyttade hon – nu som Anna Andersdotter – till Malmö och fick tjänst som sköterska vid Malmö Hospital på Rundelsgatan, även kallad ”Asylen för sinnesslöa”.

Troligen var det där hon träffade den fem år äldre sjuktjänaren Lars Olsson Stenberg. De två tog ut lysning i augusti 1892. Familjen Stenberg flyttade till Hyllie, men återvände till stadens brus för att bosätta sig på Lugnet, närmare bestämt i hörnet av Kolgatan 3 och Flodgatan 7 (ungefär Lugna gatan 25 idag). Paret får en gemensam dotter, Siri.

Samma år som den stora industriutställningen i Malmö, 1896, avled Lars blott 34 år gammal. Anna blev änka, med tre döttrar att ensam försörja. Familjen flyttar först till Majorsgatan 21 (idag: Gustav Möllers gata 6), sedan till hörnet av Rörgatan 5 och Stålgatan 2 (Lugna gatan 3-5). 1910 gick flyttlasset igen, snett över Stålgatan till nummer 7 (Lugna gatan 23) där hon kom att bo fram till 1932.

På hospitalet kom Anna Stenberg att konfronteras med mänskligt lidande, sjukdom och fattigdom. Hon engagerade sig i arbetarrörelsen och blev övertygad socialdemokrat.  I september år 1900 samlades några kvinnor för att bilda Malmö Kvinnliga Diskussionsklubb med syftet att diskutera och agitera politiska frågor. De träffades en gång i månaden och Anna Stenberg blev sekreterare i föreningen.

Läs också: Arbetarrörelsen Malmöhistoria. 

Mötena utannonserades i Arbetet. Man lockade med ”muntrationer” som sång och musik. Förutom politik diskuterade man också moral, religion och uppfostran. Bildning sågs som nödvändigt för att uppnå jämställdhet. ”Vikten av kvinnors rösträtt” var ett ämne som var uppe till diskussion redan 1903. På det mötet tog fru Elma Danielsson till orda: ”Eftersom kvinnan har samma skyldigheter som mannen, borde hon också ha samma rättigheter”.

Elma Danielsson var gift och levde sedan länge i en relation med Axel Danielsson, Arbetets grundare och ansvarig utgivare, som på ett möte hos Kvinnliga arbetareförbundet 1890 lär ha sagt att ”om kvinnorna finge samma rättigheter som männen, så skulle äktenskapen upplösas av sig själva”.

Det säger något om i vilken motvind Anna Stenberg och hennes kamrater verkade. Likväl utvecklades diskussionsklubben småningom till Malmös socialdemokratiska kvinnoklubb.

Malmö arbetarkommun hade bildats redan 1901 och i dess styrelse tog Anna Stenberg plats 1907. Tre år senare väljs hon in som första kvinna i Malmös stadsfullmäktige. Hon valdes för en fyraårsperiod och tillträdde tjänsten den förste januari 1911.

Men hennes förtroendepost kostade henne jobbet. Vid denna tid hade hon en anställning som smörförsäljerska för firma Hugo Lindgren.  Konsul Lindgren gillade inte socialister och tyckte tydligen inte att hans anställda skulle sitta i stadsfullmäktige. Därmed sänkte han hennes lön med tre kronor i veckan. Hon sa upp sig och blev sin egen ”handelsidkerska” i Södra saluhallen (idag Netto), vid Föreningsgatan och alltså bara något kvarter från bostaden.

I artikeln ”Min Morfar byggde Sveriges första Folkets Hus” (Elbogen, 1996) minns författaren och teateradministratören Anne Marie Rådström den kvinnliga politikern från sin barndoms morföräldrahem och saluhallen:

”Anna Stenberg minns jag som en frodig, rödblom­mig och glad – men litet sträng – tant som gärna sa något roligt till en unge och samtidigt rufsade om henne ganska hårdhänt. Hon var majestätisk där hon stod i sitt salustånd i den vackra tegelborg som var Södra Saluhallen, och hennes runda ansikte lyste som ett grant juläpple mellan ostarna som travades på disken.”

En av de första motionerna Anna Stenberg väckte rörde förhållandena av arbetarbostäderna i Malmö. Hon krävde en granskning som visade på trångbodda, fuktskadade och undermåligt underhållna bostäder med ohyra. Det ledde till att två bostadsinspektorer anställdes hos hälsovårdsmyndigheten.

Anna Stenberg var behövd nykterist, men inte främmande för att kvinnor i arbetarhem skulle kunna unna sig någonting vackert och onyttigt. Men, ”låt bli spriten och krediten”, så räcker pengarna även till en och annan rolighet också.

Utöver sitt uppdrag i stadsfullmäktige, där hon också var ledamot av valberedningen, visste hennes engagemang inga gränser. Hon var styrelseledamot för Malmö stads folkbad vid Drottninggatan, ledamot för styrelsen av skolhemmet Håkanstorp för utvecklingsstörda barn, satt i direktionen för Malmö Allmänna sjukhus, distriktsföreståndare inom Malmö stads fattigvård, ledamot i styrelsen för Malmö arbetares bibliotek och läsesal samt delaktig i Föreningen för vård av kroniskt sjuka och konvalescenter. För att nämna några exempel.

Elma Danielsson beskrev henne så här i artikel i Arbetet 1910:

”Hon har litet skinn på näsan och kloka pepparbruna ögon. Skinn på näsan får de flesta kvinnor som livets hårda skola lärt att stå på egna ben. En faktisk self-made woman, intresserad, arbetsam, rejäl.”

Fyllda 65 år flyttade Anna Stenberg till Dahlgrenska stiftelsen 1932 men hade ändå kvar många av sina styrelseuppdrag. Där kom hon att bo fram till sin död vid 88 års ålder. Hon avled den 21 februari 1956 (för övrigt samma dag som artikelförfattaren till denna text föddes).

Hon ligger begravd på S:t Pauli mellersta kyrkogård, i en enkel släktgrav i sällskap med sin dotter Elsa och hennes man, den socialdemokratiska politikern Olof Andersson. Kvar finns också en samling privata bilder, som förvaltats släktingar som ännu bor kvar i Malmö. Några av dem publiceras till denna text.

Läs mer: ”Malmökvinnor”, av Margareta Schenlær. ”Systrar, kamrater!”, av Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink. 

Anna Stenberg som sköterska på Asylen i Malmö. Foto: Privat.
Anna Stenberg med döttrarna Beata, Elsa och Siri. Foto: Privat.
Handelsidkerskan Anna Stenberg. Foto: Privat.
Kafferep i barndomshemmet, Anna Stenberg i sällskap med fostermodern Cecilia, dottern Elsa och hennes man politiker Olof Andersson. Foto: Privat.
När Anna Stenberg blev vald till stadsfullmäktigeledamot strax före julen 1910 gick hon till fotografen. Foto: Privat.
Släkten är samlade runt Anna Stenberg och Margaretapaviljongen. Foto: Privat.
Anna Stenberg i sällskap med två andra kvinnliga politikerpionjärer: Mathilda Persson och Anna Linder. Året är 1943.
Damerna på Dahlgrenska stiftelsen. Foto: Privat.
Anna Stenberg på sin 80-årsdag 1947. Foto: Privat.
Gravstenen. Foto: Ann Sofie Follin.
Lugnet Försvunna Malmö 30 november 2015 • Uppdaterad 4 december 2015

Rostade minnen

Rostade minnen rostar aldrig. Påtagliga aromer stannar länge i minnet. Som doften av nyrostat kaffe.

Lars-Erik Grönvall är en av de läsare som hört av sig apropå artiklarna om kaffekompaniet på Värnhem och andra rosterier i staden.

Läs också: Kaffe med magnetisk kraft och När kaffet kom till Malmö.

I slutet av 1950-talet gick Lars-Erik på en skola vid Kungsgatan. ”På vägen hem till Köpenhamnsvägen där vi bodde, blev jag ofta anlitad för att köpa nyrostat kaffe i ett mindre gammalt hus på Storgatan.

Detta är ju tiden före rivningen av gamla Lugnet, och på Storgatan (ungefär mittemot gamla Semo-Hobby) låg ju en rad av gamla gathus (som i Simrishamn idag), mer eller mindre fallfärdiga.

Som sagt, i ett sådant låg då ett mindre kafferosteri, med en underbart doft som slog emot en när man gick igenom porten. Såg alltid bara en ensam man där, som då malde upp den påse man beställde. På golvet fanns jutesäckar med förmodligen olika sorters kaffebönor.”

En titt i adresskalendern för 1954 ger oss lite mer information om detta minnenas kafferosteri. På Storgatan 20 B, i kvarteret Elefanten, låg Kaffe- & Theimporten Valhalla (eller Walhalla). Firman hade också en Kaffe och konfektyrbutik på Södra Tullgatan 1, det vill säga i Valhallapalatset. Det fanns också ett ölkafé på Dringenbergska gården ( Norra Vallgatan 66) med samma namn.

Lars Sörensen har i Facebookgruppen ”Malmö – Ett historiskt perspektiv” tidigare berättat följande: ”Min skolkamrats pappa arbetade där, på kontoret tror jag, och vi gick dit ibland efter skolan. Stora runda tråg som eldades underifrån och där bönerna föstes runt av en långsamt snurrande arm. Ljuvlig doft, trots att det skulle dröja många år innan jag fick dricka kaffe hemma. Min skolkamrat hette Bengt Pernfors, fader till den inte helt okände tennisspelaren Mikael Pernfors”. 

Genom samma adresskalender kan man konstatera att disponenten för Kaffe- & Theimporten Wallhalla hette G W Pernfors, med bostad på Sallerupsvägen 8. Han varv alltså tennisstjärnans farfar.

Lars Sörensen skriver vidare: ”I det låga huset mitt emot bodde en något rundnätt liten tysk kvinna i två rum. Det inre var bostad och i det yttre sålde hon laboratorieglas, petriskålar, retorter, pipetter och allehanda ting för en kemiintresserad yngling. Hon hade också ‘dykare’, en slags luftfyllda glasfigurer man lade i vattenfylld flaska. Man spände en gummiduk över flaskans mynning och tryckte på duken. Då ökade trycket i flaskan och dykarna sjönk till botten.”

Delar av Lugnet revs 1961. Närmast i bild hörnet av Norra Långgatan och Västra Kanalgatan (där VW-bussen står parkerad. Mitt i bild sticker ”Bullen”-huset upp med sin spira. Bakom småhusen till vänster i bild löper Storgatan med husnummer 20 A, 20 B och 20 C synliga.
Lugnet Försvunna Malmö 8 mars 2014 • Uppdaterad 2 april 2014

Vem kan man inte lita på?

Rivningar markerade i rött. 65 procent av Öster, 80 procent av Lugnet, 20 procent av Väster och 70 procent av Östra Förstaden strök med i saneringsvågen under 25 år, mellan åren 1955 och 1980.

Vem rev gamla Malmö? Vem är ansvarig för att stora delar av den gamla staden raserades, eller sanerades som det hette på sextio- och sjuttiotalen? Vems fel är det Öster och Lugnet utplånades? Varför rev man i stort sett allt, då det bara var runt trettio procent av husen som var otjänliga – de andra sjuttio fullt dugliga?

Vi vill ha namn. Brottslingar att ställa till svars.

Eller som Jacques Werups skrev i klassikern ”Hemstaden” (1981): ”Men att trumla ner hela denna unika miljö till förmån för nya fyrkanter i glas och betong – för fastigheter som hade kunnat ligga var som helst – nya parkeringshus, kontorskomplex och oöverkomligt dyra och trånga bostadsmoduler, det var ett planeringspolitiskt svek som borde ha renderat de ansvariga socialdemokraterna livstids straffarbete!”.

Domen är hård. Såren är svårläkbara och ärren plågsamma.

Men det finns inga enkla svar på ansvarsfrågan. En pågående miniutställningen ”En stad med rivna hus” på Stadsbiblioteket,  ett examensarbete av malmöhistorikerna Joakim Frieberg och Christian Kindblad för Malmö Högskola, nyanserar bilden av rivningsraseriet.

Sextio- och sjuttiotalens sanering var inget som enkom drabbade Malmö, det var (den sura) frukten av drömmen om ett modernt samhälle, fritt från fattigdom, sanitära olägenheter, trångboddhet och bostadsbrist.

Visionerna växte fram under trettiotalet, och inte bara i Sverige. Journalisten Ludvig ”Lubbe” Anselm Nordström gjorde sitt uppmärksammade reportage Lort-Sverige 1938 medan den franske arkitekten Le Corbusier lade fram en vision om att jämna hela Stockholms innerstad vid marken och ersätta det med ett funktionalistiskt komplex.

Nya lagar och regler infördes för att bryta gamla mönster, korruption och allianser, och för att bädda för en ny struktur, för att genomföra folkhemstanken. Miljonprogrammet från 1964 skulle ge Sverige en miljon nya lägenheten på tio år.

Rivningarna var alltså inte i första hand sprungna ur en ohelig allians mellan kommunalpampar, byggherrar och banker, utan främst resultatet av statliga riktlinjer – där ekonomi och teknik tragiskt nog fick företräde framför mänskliga behov såsom gemenskap, livskultur och rötter. Man kanske kan tala om en tidsanda.

Det gjorda kan inte göras ogjort, men vi kan lära av det förflutna.

Utställningen i Malmörummet på Stadsbiblioteket pågår fram till och med den 23 mars.

Kategorier

Senaste kommentarer