Annons:
Lundavägen Försvunna Malmö 4 januari 2016 • Uppdaterad 17 februari 2016

Hållplats Lundavägen

Spårvagnen passerar korsningen där tre vägar möts: Lundavägen (till vänster), Föreningsgatan (till höger) och Sallerupsvägen (rakt fram i bildens högra kant). Bakom hästvagnen ligger lantstället Värnhem ännu kvar, det revs 1906. På det hitre hörnet, mot Ringgatan, sålde Peter Sindahl mjöl, gryn och kli. Huset står ännu kvar. Vid träddungen bakom det Sindahlska huset anas sprutstationen som låg i hörnet mot Lundavägen, en byggnad där brandkåren förvarande brandsprutor. Klicka för att se samma vy idag. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.

Vår spårvagnsresa fortsätter mot Östervärn. Mellan 1890 och 1894 låg spårvägens ändhållplats vid Värnhem. Men två år efter det att järnvägen mellan Malmö och Tomelilla öppnat för trafik förlängdes spårvägen till Östervärns station – idag mitt i rondellen vid Nobelvägens östra ände. Vägen ut via Lundavägen och Fredsgatan bjöd passagerarna på en grön, och till och med lantlig idyll.

Värnhem är uppkallat efter det villaliknande lantställe som en gång låg i hörnet av Lundavägen och Sallerupsvägen, som vid 1800-talets mitt ägdes av ”Jeppa Andersson på Värnhem”. Han kallades Värnhimmaren och stod ofta på trappan och hälsade på förbipasserande.

En påstigning pågår här, mitt i korsningen av Lundavägen och Östra Förstadsgatan. bakom hästen tycks den i förra bilden nämnda sprutstationen vara riven. Lantstället Värnhem ligger sannolikt fortfarande kvar, i trädgården utanför bild till höger. Tornet i bakgrunden tillhör inte det så kallade Solstrålehus, men sannolikt Lundavägen 7, färdigställt 1906. Bakom 7:an skymtar några skorstenar som hör till Lundavägen 13. Modern vy. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.
Här har spårvagnen kommit en bit österut på Lundavägen. Huset vars torn stack upp på förra bilden är ännu inte byggt. Bakom det syntes två skorstenar på Lundavägen 13 som här framträder bättre, i hörnet av Vårgatan. Detta hus fick bygglov 1901. Av det efterföljande ”Solstrålehus” på Lundavägen 15 syns ännu inte ett spår. Vy idag. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.
Vår spårvagn har nu lämnat Lundavägen, rundat ”Solstrålehus” som byggdes 1902-1903 och svängt in på Fredsgatan, det vill säga Höstgatan idag. Strax är vagnen framme vid sin ändhållplats, Östervärns station bakom ryggen på fotografen. Till vänster i bild anas korsningen mot Östervärnsgatan. Modern vy finns här. Foto: Sydsvenskans bildarkiv.
 

Missa inte de andra stoppen i denna serie om hästspårvägen i Malmö: SödervärnSödra FörstadsgatanGustav Adolfs torgStortorgetHamnenÖstergatanDrottningtorgetVärnhem och Östervärn. Samt som bonus: Hästarnas sorti och Spårvägen på Limhamn

Bilderna kommer i huvudsak från Sydsvenskans bildarkiv. Grundfakta har främst hämtats från Ragnar Gustafsons artiklar: en artikelserie i Sydsvenska Dagbladet 1970 samt ”Malmö per hästspårvagn” – en uppsamlingsartikel i Malmö Fornminnesförenings årsbok 1971. 

Lundavägen Försvunna Malmö 31 januari 2015 • Uppdaterad 4 mars 2015

Doft av bensin i bilismens spår

Caltex/Texaco-macken på Malmgården, i hörnet av Ehrensvärdsgatan och Drottninggatan. Foto: Signe Persson-Melin/Sydsvenskan.

Malmö blev tidigt en bilstad. Bilismen blev en omhuldad modernitet och vi växte upp med bensin i blodet.

När förra seklet var ungt började Scania serietillverka automobiler i flera modeller. Fabriken låg vid stadens södra infart, passande nog vid dagens Mobilia.

Det var under Baltiska utställningens heta sommar 1914 som automobilerna för första gången skapade trafikkaos i staden. Världskriget bröt ut och det var först framåt 1925 som motordrivna fordon på allvar dominerade stadsbilden.

Drivmedlet ”benzin” salufördes till en början som vilken vara som helst i handelsbodar, apotek eller kemikalieaffärer. Den första bensinstationen dök upp i Malmö under 1920-talet. Det var inte mycket mer än ett träskjul och en pump. Leverantörer vid denna tid var Sydsvenska Petroleum (långt senare Esso), Svensk Engelska Mineralolje (Shell) samt Benzin och Petroleumkompaniet (BP).

Fler bensinpumpar kom att resas, bland annat utanför bilförsäljningshallar som Amerikanska motorkompaniet på Östra Tullgatan och Automobilcentralen på Engelbrektsgatan. Även bilverkstäder blev med pump, som vid Scania Bilverkstad på Bergsgatan. Men ganska snart utvecklades en särpräglad bensinmacksarkitektur med bensinmärket som signatur, efter amerikansk förebild.

År 1929 lät Shell i Malmö bygga en hel fastighet på Drottninggatan 36, med en bensinmack på hörnet mot Södra Kanalgatan. Den macken blev också en av de sista i centrala Malmö. När macken lades ner på 1990-talet blev hörnet under en kort period ett ställe där svartklubbsgäster kunde ”fylla upp tanken”. Något år senare byggdes uppfarten om till butikslokal.

Idén att lägga en bensinstation på hörnet av ett bostadshus blev ett effektivt, praktiskt och modernt grepp. Ett praktexempel är den mack på Mariedalsvägen, i hörnet av Kramersvägen, som nu föreslås bli k-märkt, en av de sista av sitt slag.

Borta är sedan många år den vackra och mycket tidstypiska Caltex-macken i Malmgården, i hörnet av Drottninggatan och Ehrensvärdsgatan.

Även Catlex-pumparna på Erik Dahlbergsgatan, mot Fersens väg är spårlöst borta och sedan många år förvandlade till lägenheter och ett källarkafé. Andra platser där man ännu kan ana spår av bilismens ljuva årtionden finner man i hörnen av Nobelvägen och Dalaplan, Bergsgatan och Fisktorget samt Falsterbogatan och Kristianstadsgatan.

Mest saknad av bilismens fornlämningar är dock Centralgaraget på Baltzarsgatan. Palatset uppfördes 1929 med plats för 500 bilar. Inte som p-hus i vår tids mening, utan för förvaring av bilar över natten eller vintern. Här servades och parkerades för övrigt Sydsvenskans och Kvällpostens bilar fram till mitten av 1960-talet.

Garaget var bemannat dygnet runt. Man lämnade in bilen till en vaktmästare som parkerade och såg till att den var fulltankad, tvättad och servad.

Efter tio år byggdes garaget ut och försågs med den klassiska funkisfasaden som satte profil på den gamla staden, ända fram till början av det nya seklet då det raserades.

Läs mer: ”Bilkultur i Malmö”, av Niklas Ingmarsson.

 

1938. Det ursprungliga Centralgaraget uppfördes 1929, i hörnet av Fabriksgatan och Baltzarsgatan. Foto: Holger Amundin/Sydsvenskan.
1945. Tankning vid Centralgaraget. Foto: Sydsvenskan.
1948. Energikrisen ledde till hamstring, här vid Shellmacken på Drottninggatan. Foto: Sydsvenskan.
1949. Shell i tanken. Foto: Sydsvenskan.
Caltex i hörnet av Erik Dahlbergsgatan och Fersens väg. Idag lägenheter och källarkafé. Foto: Sydsvenskans arkiv.
1974. Texacomacken som är en av de äldsta bensinstationerna i Malmö skall rivas och flytta ut till Trelleborgsvägen. Foto: Olson/Sydsvenskan.
1960. En ny Gulfstation uppfördes vid Fosievägen, granne med järnvägen till Trellborg och Falsterbo. Macken fanns kvar till ganska nyligen.
1953. Bemannad bensinmack av märket Shell vid södra infarten till Malmö. Mannen som putsar bakrutan på Cadillacen är chefen på Shell-macken, Arne Brandtman. När Trelleborgsvägen breddades stängdes macken och Arne Btrandtman blev i stället chef för en BP-mack i nordvästra hörnet av Södra Förstadsgatan och Smedjegatan. I bakgrunden syns Dalaplan där det även låg en Esso-mack. Foto: Sydsvenskan.
1956. Södra infarten till Malmö, med en Esso-mack på Dalaplan och Shell till höger i bild (se bilden ovan). Foto: Jan Andersson/Rubin/Sydsvenskan.
1954. Tanka Caltex kunde man göra i hamnen, på nuvarande Bagers plats.
1986. Centralgaraget vid korsningen av Fabriksgatan och Baltzarsgatan byggdes ursprungligen 1929. Tio år senare tillkom den fasad vi blev bekanta med fram till sekelskiftet. Bilden från 1986. Foto: Rolf Olsson/Sydsvenskan.
Lundavägen Försvunna Malmö 31 augusti 2014 • Uppdaterad 30 augusti 2014

Målaremästaren som ville måla

 

Målningar av Erik Conrad Mossfelt.

Målaremästaren som ville måla.

Erik Conrad Mossfelt hade en billackeringsverkstad på Lundavägen 17b, i hörnet av Vattenverksvägen på Kirseberg. Kvarteret heter Bågen och kallades förr ”Grisan”. I ett tidigare blogginlägg har vi berättat om kvarteret där Ikea nyligen byggt bostäder.

Herr Mossfelt tyckte om att måla, även tavlor. Han var en ”himmamålare”. Konstnärsamatör. En något mulen vår- eller höstdag fällde han upp staffliet på sin balkong i bostaden på andra sidan Lundavägen (nummer 40). Han tog god tid på sig, valde oljefärger med omsorg och avbildade utsikten med sin verkstad på hörnet. När han var klar signerade sitt konstverk ”E Conrad 1945”.

Just den tavlan hamnade så småningom hos Marianne Bengtsson. Hennes mamma som arbetade i Bengtssons köttaffär på Lundavägen 13, i hörnet av Vårgatan, fick tavlan av sin väninna Hulda Mossfelt, gift med målaremästaren. På så sätt kom den att bevaras till eftervärlden.

Själva sprutmåleriet ska ha legat i den gröna, långa längan med gaveln mot Lundavägen. På planket läser vi ”Metallgjuteri”, men utan att kunna härleda till någon specifik firma på industritomten. I adresskalendern listas en rad företag: en kalkförsäljning, Keifer strumpfabrik, Malmö bageri, Malmö lakritsfabrik, Armerad betong och så Mossfeldt billackeringsverkstad (företagsnamnet och hans privata namn skiljer i stavningen).  Och i industriområdet lite längre österut: Café Victoria, skrothandlaren L Larsson, Bilägarnas inköpscentral, Lundéns autoverksstad samt Magnusson & Gustavsson, gummiverkstad.

Utanför tavlan till höger ligger ännu kvarnbyggnaden, den revs först 1984 även om själva kvarnen flyttades till Västra Klagstorp 1910. Byggnaden disponerades 1945 av Malmö mejeri. I högerkant syns dock änkan Gaddes gulputsade hyreshus i hörnet av vattenvägsvägen och Högamöllegatan. Mer om det huset kan man läsa här.

Sist men inte minst noterar vi karaktäristiska inslag på vardera sida om Vattenverksvägen: en rikstelefonkiosk av äldre märke och en klassisk rund annonspelare av det slag som det finns ett fåtal kvar av. En står kvar på Davidshallstorg.

Lundavägen Försvunna Malmö 1 juli 2014

Bevara vårt äldsta koloniområde!

Kolonister i Lundavägens trädgård, i den del som låg öster om kontinentalbanan. Nils Dahlgren som står längst fram och Ester Dahlgren som nummer fyra från vänster. De andra i raden är dessvärre okända.

Kan inte vara sant! Måste vara ett missförstånd, tänkte jag när uppgiften första gången dök upp i något nätsocialt sammanhang. Inte kan väl någon vilja riva koloniområdet vid Lundavägen? Detta är Malmö 2014. Vi har lärt läxan. Det har tagit tid att läka alla sår som rivningshysterin skapade på 70- och 80-talen. Ärren är ännu påtagliga, plågsamt irriterande och evigt påminnande om en dyster tid. Numera går man varligare fram, försöker rädda vad som räddas kan.

Men det visar sig vara sant. Det finns planer på att riva koloniområdet vid Lundavägen.

Man tar sig för pannan.

Tanken är att fylla gapet mellan Östervärn och Kirseberg, förtäta staden. Så långt finns det inget att invända. Men på den plats där vi idag hittar Malmös äldsta koloniområde – och därmed ett av de äldsta i landet – vill kommunen se ett järnvägscenter med affärer, kontor och bostäder. 

Att gamla kolonistugor fått stryka på foten i utvecklingens namn, det har gubevars hänt förr. Just därför finns det bara två områden kvar i det som idag är centrala Malmö. Kolonierna på Lundavägen och Zenith är unika. Kulturhistoriska. Ett arv.

Kolonirörelsen har sin uppkomst i Tyskland vid mitten av 1800-talet. Men redan på medeltiden var det vanligt att trångbodda stadsbor hade en liten odlingstäppa utanför stadsmuren eller på vallarna där man odlade kål och rovor, så också i Malmö. För fritid och rekreation höll sig borgarfamiljerna med sommarvillor utanför staden och med tiden ökade behovet också för den växande arbetarbefolkningen att någon gång undslippa mörka gränder och stenkolsrök.

Sedan gårdejordarna runt Malmö 1892 övergick i stadens ägo och blev disponibla för allmännyttiga ändamål gavs det möjligheter. Det såg styrelseledamoten i Malmö Planteringsförening, dåvarande ryttmästaren, sedermera översten Waldemar Ewerlöf. Samma år väckte han ett förslag att ”någon del af gårdejordarne måtte mot ett mycket lindrigt arrende, i smärre stycken, indelas och iordningställa på föreningens bekostnad till disposition för dem av arbetarebefolkningen, som finna nöje uti att på lediga stunder egna sig åt trädgårdsskötsel och plantering”.

Efter att Malmös stadsträdgårdsmästare gjort ett studiebesök i Köpenhamn – dit rörelsen nådde 1891 – ansågs ett område vid Pildammarna, alldeles bortom Ystads järnväg, som lämpligt. Den 1 april 1895 fick så Malmö sitt första organiserade och inhägnade koloniområde med 68 lotter och anställd tillsynsman. Fint som snus. Planteringsföreningen stod som ekonomisk garant och arrendet för varje lott sattes till 10 kronor om året. Det blev en succé.

Efterfrågan på kolonilotter ökade. Området vid Pildammarna utökades bara något år senare med 86 större lotter. Och ännu fler tillkom med åren. Frågan om ett nytt koloniområde i Östra förstaden dök upp redan 1894, men det skulle ännu dröja ett tag. Vid sekelskiftet  när Malmös befolkning uppgick till runt 60 000  innevånare växte sig rörelsen allt starkare som sin tids gröna våg.

Apotekaren F G Borg visade sig villig att överlåta sitt arrende vid Lundavägen. Så fick Malmö genom Planteringsföreningen sitt andra koloniområde 1905. Och några år därefter ett tredje på en annan före detta gårdsjord vid gamla epidemisjukhuset, som föreningen fick överta sedan det visade sig att marken olovandes utnyttjades som koloniområde i privat regi med profitintresse. Området utökades senare att gränsa även till Sallerupsvägen, Arbetsförrättningen och margarinfabriken Zenith.

År 1909 tillkom Johanneskolonierna (idag Pilgården mittemot Konsthallen). Samma år besöktes Malmö av en delegation från stadsförvaltningen i Berlin för att studera stadens koloniområden, och året innan hade kung Gustaf V gjort detsamma.

Svåra år följde efter första världskrigets utbrott 1914 och trädgårdarna kom att bära frukt på ett konkret livsuppehållande sätt, utöver den angenäma sommartillflykten. En bit in på 1920-talet bildades det egna föreningar som tog över administrationen, bland annat på Lundavägen. Vid denna tid fanns det åtskilliga mindre och mer oorganiserade koloniområden spridda över hela staden, varhelst det fanns en ledig tomt eller en outnyttjad jordplätt, exempelvis längs en järnväg. Mest centralt belägen var ett stort område på Hästhagen, där Simhallsbadet, Borgarskolan och Sydkraft senare kom att ligga.

Redan 1927 hade Pildammskolonierna fått lämna plats åt grannen, det expanderande sjukhuskomplexet. Och i slutet av 1945 var de helt borta, liksom Johanneskolonierna som försvann något år tidigare. Dessa ersattes bland annat av Södra sommarstaden och Ärtholmen som tillkom runt slutet av trettio- respektive tidigt fyrtiotal. Dit och till andra områden flyttade en del kolonister sina med snickarglädje, egenhändigt byggda små stugor.

Området vid Lundavägen växte stort och sträckte sig som mest ända bort till Ellstorpsparken på västra sidan om kontinentalbanan, och från Gerlachsgatan till Kirsebergs ishall öster om järnvägen som drogs i sin nyvaknade sträckning under den senare delen av 1910-talet. Under efterkrigstiden började området krympa, precis som i fallet med Zenith som dock kom lindrigare undan. Dagens koloniområde vid Lundavägen är i stort sett lika stort – eller snarare litet – som det ursprungligen var år 1905, fast med en lite annorlunda placering. De stugor som innanför planket är belägna närmast Lundavägen står på den ursprungliga marken.

Där lär finnas en stuga som flyttades till området från Pildammskolonierna och nästa år fyller kolonien mäktiga 110 år.

Må den också fylla 120 år, och 150 år, 200 år… Låt Lundavägens lilla och Malmös äldsta koloniträdgård inkapslas av den nya, växande staden och förbli en skärva där tiden har sin egen gång. Vi måste ta med oss vår historia in i framtiden för att skapa liv.

Karta över den äldsta delen av koloniträdgården vid Lundavägen, men gamla Södra Bulltoftavägen höger om – där kontinentalbanans viadukt löper idag.

————————————-

Bilden högst upp har vi fått av Dan Svensson. Han tillbringade många barndomssomrar hos sina morföräldrar som hade en stuga i området på fyrtio- och femtiotalen. Han skriver:

Kolonin var en fin plats att gå till, en oas, ett andrum i staden dit barn och barnbarn kom och man umgicks med grannarna i de andra kolonierna och fikade. Vänner och bekanta tittade in helt apropå för en liten pratstund eller kortspel. Ytan var inte stor men det fanns plats till att odla både blommor och nyttoväxter. Färsk frukt såsom äpplen, päron, plommon, jordgubbar och gurkor, vaxbönor, potatis, rödbetor, tomater, morötter, mm, kom till nytta antingen direkt eller så lade man in det och konserverade för senare bruk. Odlandet var inte bara till för nyttan. Man mådde bra genom dessa aktiviteter och fann en meningsfullhet i det. Inte minst då man pensionerats.

Många barn fick lära sig spika, såga, gräva och odla för första gången här. Fågelholkar sattes upp och det var kul att se om det kom fåglar och bosatte sig i dem och vilka fåglar det var. Då lärde man sig något om dem. Hade man plats till en liten gräsyta kunde man spela badminton eller krocket. Det var ju lite grann som att komma ut på landet. Många i de äldre generationerna hade haft sin barndom på landsbygden. Inte alla hade bil som nu för tiden. Men med cykel kunde man nu komma till ”landet” i form av kolonin ganska snabbt och enkelt. I koloniområdet försvann liksom staden för en stund.

Kolonin hade ett stort värde ur många synpunkter. Fler borde ha tillgång till en koloni. Inte minst i dagens värld kan yngre barn få tillgång till de värden som kommer av att vistas och aktivera sig där. Att göra något praktiskt är väldigt lärorikt. Jag tror att en del också hade kaniner och duvor. Att ta hand om djur är värdefullt för barn och inte minst de äldre generationerna kan vinna på kontakten med barnen och att få ge lite av sina kunskaper och erfarenheter. När koloniområden får ge vika för annat ska man veta att det är sådana värden som tas bort.

——————

Läs mer om koloniträdgårdarna i böckerna ”Malmö Förskönings- och Planteringsförening 100 år”, ”Kolonirörelsen i Malmö 100 år: 1895-1995” samt ”Malmö 1914”.

Och vill man se prov på hur oerhört individuella vissa stugor kunde vara ska man inte missa inte denna bild (som vi bara kan länka till).

 

I högerkant ser vi Lundavägens koloniträdgårdars utbredning någon gång före mitten av 1930-talet.
Lundavägen Försvunna Malmö 1 februari 2014 • Uppdaterad 29 augusti 2014

”Grisan” grund för Ikeahusen

En gång kallades den ”grisan”, nu ligger ”Ikeahusen” på tomten som en gång var en begravningsplats.

Den forna ödetomten vid Lundavägen har varit en skamfläck för Malmö och Kirseberg så länge att få minns hur kvarteret såg ut när det var bebyggt.

Till alldeles nyligen stod det ett ensamt fruktträd på den skräpiga ödetomten, mellan Vattenverksvägen och Norra Bulltoftavägen. Backapågarna saknar sitt klätterträd.

– Päronträdet är borta all världens väg, berättar Ingvar Nilsson som växte upp i kvarteren på 1930-talet

I Ingvar Nilssons bok ”Malmöpågar” kan man läsa: ”Förutom buxbomskantade gångar innehöll trädgården enbart två jättestora päronträd, vars frukter lockade likt äpplena i Edens lustgård.”

Ingvar Nilssons barndoms lustgård kallades ”grisan”. Varför minns han inte längre, men man kan kanske tänka sig att det en gång fanns grisar på marken.

– Det var en spännande tomt som legat öde länge. Där fanns några häststall och provisoriska garage men det var också en förvaringsplats för Malmö stad, berättar han.

”Grisan” var omgiven av ett plank som löpte längs Lundavägen och Norra Bulltoftavägen vars mynning på den tiden var dragen i en krok cirka femtio meter västerut och idag markeras av ett stycke gatstensväg som löper in på tomten.

Där Norra Bulltoftavägen idag mynnar ut i Lundavägen låg skolgården till Kirsebergs folkhögskola, byggd 1883 och så småningom ersatt av nya byggnader längre österut. Den gamla skolan revs 1955.

På andra sidan planket – från skolan sett – dominerade på 1910-talet Oljeraffinaderi AB Union med tillverkning av linolja och färg, med kontor i hörnet av Vattenverksvägen och Lundavägen. Alltså i samma lokaler där det låg en lampfabrik på 1930-talet och i samma hörn där Olof Olsson – och hans far innan dess – bryggde svagdricka, med hästar och öltunnor inne på gården i slutet av 1800-talet.

Efter linoljan kom motorolja. Redan på 1930-talet reserverade Malmö stad Lundavägen ”för industrier som äga samband med automobil- och garagerörelser”. Hedbergs på andra sidan Lundavägen nyttjade marken, och i 1955 års adresskalender noteras Brodén H, auto-verkstad, Malmö Urimport samt Traktorkompaniet AB på adressen.

Bilverkstaden låg för övrigt kvar så sent som i slutet av åttiotalet, medan husraddan med bland annat Solidar längs Vattenverksvägen försvann tidigare, så när som på ett bostadshus i hörnet av Torngatan.

Torngatan som ligger bakom Ikeatomten är på sin södra sida än i dag kantad av små gathus från 1800-talet. På motsatta sidan, på nummer 7 där de nybyggda radhusen står idag, kunde man köpa salt sill, spinkeved, socker och fotogen hos hökeriet Elna på Källarn. Längst ner på gatan låg vid sekelskiftet ett tvåvåningshus och ett tiotal år senare tillkom nummer 5 och dess tvillinghus nummer 3 – där Ingvar Nilsson växte upp granne med brottaren och den olympiske silvermedaljören Egon Svensson.

Efter trettio år av ägarbyten och arkitektskissande har den ena byggplanen lagts till den andra. Nu uppför Ikano bostad Backahusen – eller ”Ikeahusen” som man säger på Backarna, med inflyttning i april 2014.

Men vem vet vad barnen kan hitta i sandlådan? Innan vattentornet och Nya Vattenverksvägen tillkom på 1870-talet sträckte sig nämligen Garnisons- och fångbegravningsplatsen – idag kallad Tjyvaparken – ända upp från Södra till Norra Bulltoftavägen.

Till vissa delar publicerades texten i papperstidningen den 12 juli 2012.

Skolgården till Kirsebergs folkskola med oljeraffinaderiet Union i bakgrunden, omkring 1910. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Utsikt från Kirsebergs vattentorn, omkring 1900. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Inifrån oljeraffinaderiet Unions gård i hörnet av Lundavägen och Vattenverksvägen, omkring 1910. Huset i bakgrunden låg i hörnet av Högamöllegatan. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Inifrån gården till Olof Olssons bryggeri i hörnet av Lundavägen och Vattenverksvägen, före 1910. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Bryggaren Olof Olsson med familj framför sin bostad och sitt bryggeri i hörnet av Lundavägen och Vattenverksvägen, omkring 1900. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Utsikt över Kirseberg på 1930-talet. Foto: Sydsvenskans arkiv.
Lundavägen Försvunna Malmö 22 januari 2014 • Uppdaterad 26 januari 2014

Från sommarnöje till avfall

Sjölunda, efter en teckning av Amelie Quiding.

På 1850-talet var Sjölunda en idyll, långt ifrån en ”skitspiss”. På en så kallad gårdejord hade Nils Herman Quiding ett par år före sitt giftermål med Anna Katarina Åkerblom låtit bygga ett litet landställe som han döpte till Sjölunda. Quiding var redaktör för Malmö tidning (1838-1842), därefter rådman (1847-1879) och riksdagsman (1862-63).

Paret Quidings dotter, författaren Annie Åkerhielm, har i samlingen ”Från gamla skånska hem” (1926) beskrivit Sjölunda som ett fantasifullt hus med utsiktstorn, vindstrappor, terrasser och en vindpinad trädgård. De första åren, innan trädgården vuxit upp döpte vännerna om Sjölunda till Ingalunda. Med tiden blev det Någorlunda.

Ut till Sjölunda gick man till fots. Huset var det enda längs Lundavägen som var placerat på strandängen, mellan järnvägsspåren och havet. ”Framför fönstren låg i soldis det blå Öresund med seglare och ångare, och åt vänster stadens långsträckta kontur i violett rökfärg”. På ena sidan passerade tågen tätt förbi trädgårdshäcken och på andra sidan betade kor, får och hästar.

Med tiden blev Sjölunda även en järnvägshållplats och huset försvann 1926. Idag ligger platsen för det även så kallades Quidingahuset långt upp på land, på en liten kal yta med ett skjul på banvallen strax nedanför Sjölundaviadukten. Bron leder som bekant till Sjölundaområdet som tillsammans med Spillepengen kom att förknippas med avfall, kallat ”skitspissen”.

En gång stånkade ångloken förbi sommarvillan Sjölunda, idag svischar öresundstågen förbi platsen. Foto: Martin Andersson. 
Utsikt från vattentornet, österut. Det ljusa partiet i dungen till vänster, på andra sidan av Lundavägen och järnvägsspåren, bör vara sommarvillan Sjölunda.
Renhållningsverkets personal vid 1920-talet. Längst fram i ljus panamahatt står direktör W Sölve och bredvid honom inspektor Dunér. Bilen är en tysk elbil av tyskt märke, Elite kallad Ellida. Bilden hämtad ur Malmö stads historia. 
Renhållningsarbetarnas arbetsbod på Sjölundaområdet med Henry Hylén och August Karlström. Man eldade med brännbart avfall. Bilden hämtad ur Malmö stads historia. 
Lundavägen Försvunna Malmö 28 december 2013 • Uppdaterad 8 april 2016

Fabriken med barndaghem

Kürzels fabriker, en stor arbetsplats 1951.

Industristaden Malmö brukar ofta förknippas med varvet, men Malmö var i lika stor utsträckning en textilstad. Få städer kunde erbjuda så många kvinnor jobb.

En av flertalet textilindustrier var Kürzels fabriker, ett så kallat Vigognespinneri och färgeri på Ystadvägen. Familjeföretaget har sitt ursprung i tyska Sachsen. I slutet av 1800-talet flyttade bröderna Herman och Friedrich (Fritz) Kürzel till Sverige. Herman startade en  textiltillverkning i Göteborg och Fritz slog sig ner i Malmö. En första byggnad vid Ystadvägen uppfördes redan 1895, ritad av Thedor Wåhlin. Industri-, magasins- och administrationsbyggnader tillkom 1906-22, efter ritningar av arkitekten Axel Stenberg.

1939 tog den danske textilmannen Gerhard Nyebölle över sedan Kürzel avlidet och hans efterträdare gått i pension. Nyebölle utökar med mattvävning och tillverkning av kapp- och klänningstyger. Efter kriget var Kürzels fabriker en av de största textilfabrikerna i Malmö. Arbetsplatsen var så stor att ledningen till och med inrättade ett dagbarnhem. Ett fyrtiotal barn lämnades till en barnsköterska på arbetsplatsen och kördes sedan i bil till barnhemmet i Villa Midhem på Lundavägen, för att sedan skjutsas tillbaka efter arbetstidens slut.

Men under femtiotalet gick verksamheten sämre och lades ner 1955. 500 anställda, mestadels kvinnor blev arbetslösa.

Numera är den gamla textilfabriken i det nergångna kvarteret på Södra Sofielund ett kulturspinneri med teater, konstateljéer och galleri, musikförening, gjuteri, musikstudio och kreativt kontorskollektiv. Den gamla administrationsbyggnaden med fabrikörsbostad på ovanvåningen har fascinerat många passerande på Ystadvägen. En av dem var fotografen Ewa Levau som hyrde huset för att dela det med andra kulturarbetare. Sedan flera år innehar det kreativa kontorskollektivet Ugglanhuset totalt 21 rum. I det vackra huset finns journalister, formgivare, bandbokare, översättare, projektutvecklare, fortbildare, illustratörer, kompetensutvecklare, marknadsförare, fotografer med flera.

Bilderna är hämtade ur en liten guideskrift utgiven av Kürzels 1951. En annan bild på fabriken kan ses här. 

 

Kürzels barnhem i Villa Midhem på Lundavägen.
En imponerande anläggning även nattetid.
Lundavägen Försvunna Malmö 31 mars 2013 • Uppdaterad 13 april 2015

Villa Saaris – bland busar och idyll

Entrén till Villa Saaris låg i öster. Foto: Privat

Saarisgården av idag har en begränsad charm, inklämd mellan järnvägsområde, motorväg och Lundavägen. Men en gång var Villa Saaris rena idyllen.

Vid mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var Lundavägen en landsväg, kantad med hus och trädgårdar i en lantlig idyll. På den norra sidan en bit bortom lantgården Värnhem låg sommarhuset Montgomory och Midhem som med tiden växte till en stor villa. En annan villa lite längre ut var Almedal, granne med Höja som var Mattsonska bryggeriets disponentbostad. Ännu längre ut längs Lundavägen fanns Hilmasro, Emmytorp, Carlvik och på andra sidan av stambanan med havsutsikt låg lantstället Sjölunda.

Lundavägens idyll 1916. Foto: Arkiv

Närheten till ”busar” och ”tattare” på Backarna var förvisso ett orosmoment – fruktstölder var vanliga – men å andra sidan, bara ett tiotal meter bortom tågrälsen strax norr om Lundavägen öppnade sig Öresund vars kust ännu inte var utfylld.

Familjen Sederholm samlade i Villa Saaris på 1910-talet. Från vänster Bertil Sederholm d.y, Folke Sederholm, Anna Sederholm (född Walén), Bertil Sederholm d.ä, Lisa Sederholm med tillkommande make Friedrich Eswein.Foto: Privat

Mellan Midhem och Almedal, mittemot den gamla galgbacken och Gerlachs park, låg Villa Saaris. Möjligen föregick byggnaden av sommarnöjet Solbacken som rådman Falkman inköpte 1881, men mindre än tio år senare lät konsuln och grosshandlaren Bertil Sederholm – bland annat delägare i vin- och spritimporten Wiens, Sederholm och & Co med butik på Östergatan – uppföra den ståtliga villan som fick namn efter ett finskt släktgods. Den 1 april 1891 flyttade familjen in i villa, omgiven av en mindre park. I hushållet ingick tjänstefolk och guvernanter till de tre barnen och en trädgårdsmästare med familj inrättades i en enskild byggnad i västra delen av tomten.

Från balkongen brukade Anna Sederholm vinka av barn och barnbarn när de for förbi med tåget. På andra sidan stambanan låg Öresund. Foto: Privat.

Maria Quensel som är sondotterdotter till Bertil Sederholm har gjort efterforskningar om släkten och Villa Saaris .

– Jag är inte mycket för släktforskning, men jag har pusslat ihop bilder som finns från hemmet i Villa Saaris och doftat lite på mina förfäders liv, berättar Maria Quensel vars morfar var Bertil Sederholm d.y, äldsta sonen till Sederholm d.ä.

Såväl exteriör som interiör finns avbildade och med hjälp av fotografierna har Maria Quensel rekonstruera planritningarna. Till sin hjälp hade hon arkitekten Jan Sederholm, son till Folke Sederholm och sonson till Bertil Sederholm d.ä. Jan Sederholm bodde i huset några år som barn och skissade upp huset efter bilderna och ur sitt minne.

Interiör. Foto: Privat.

– Det är inte omöjligt att det var arkitekten Alfred Arwidius som ritade Villa Saaris. Det finns vissa likheter med Wienska palatset som ritades av Arwidius, där Wiens och Sederholm hade sin butik och kontor från mitten av 1890-talet, säger Maria Quensel som även identifierat möbler och föremål som senare hamnade på Danbyholms herrgård i Sörmland och därefter skingrades vid en större auktion 2001.

Här låg Villa Saaris, i förhållande till dagens byggnationer och gatunät.

Konsuln Sederholm avled redan 1918 men änkan bodde kvar i villan fram till sin död 1933. Yngsta sonen Folke Sederholm ärvde Saaris men sålde marken till Malmö kommun som rev huset någon gång i mitten av 1930-talet.

1938 stod nybyggda Saarisgården på tomten.

(Texten publicerad första gången i Sydsvenskan 16 februari 2012)

Kategorier

Senaste kommentarer